Fokustema
Krönika
Läs senare

Alla, utom möjligtvis svenskt travs rättskipare, är missnöjda

Sulkysports krönikör Kristian Borell njöt av Elitloppshelgen. Precis som fallet var för de flesta andra blev hans upplevelse präglad av det som gick fel.
Av
Kristian Borell

Elitloppet 2018 och det handlar om sportcheferi, svensk rättskipning och om huruvida icke önskvärda utfall går att parera och om det i så fall är önskvärt att göra det.

Utan att gå in på detaljerna i det som resulterade i Bold Eagles frånfälle, noterar jag att precis alla, utom möjligtvis svensk travs rättskipare, är missnöjda med vad som inträffade. Många olyckliga omständigheter spelade samman och såg till att knocka Bold Eagle. Det är lätt att enskilt argumentera för vart och ett av nyss nämnda olyckliga omständigheter, men tillsammans bildar de en sur helhet.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Och vem är det som har till uppgift att sätta helheten? Sportchefen såklart, och det gäller att agera både på och vid sidan av banan. Sportslig och ekonomisk framgång över tid är dennes självklara mål och det gäller för sportchefen att ha så många verktyg som möjligt till sitt förfogande. Att interagera med ägare, aktiva, sportens olika organ och media. Att ge och ta och att vid behov låta nämnda intressenter förstå ”sitt eget bästa” så att sportchefen på ett framgångsrikt sätt kan bedriva arbetet denne är satt att sköta.

Anders Malmrot är ny i rollen som sportchef på Solvalla och har så vitt jag vet inte någon tidigare erfarenhet av sportchefsyrket. Rutan ”anlag” må vara ikryssad, men i rutan ”erfarenhet” finns inget kryss. Hans första Elitlopp blev en mardröm, med Readly Express icke-start och Bold Eagles redan historiska frånfälle. Dessutom satt programbladets Brolin-piruett – ”Att få samla hästar representerade från tio olika länder och bredda intresset känns inspirerande … ” – som en bumerang i nacken när Maori Time var med och ställde till det. Ett australiskt ekipage ej vant vid vårt trav och ett inbjudet ekipage Solvalla med facit i hand inte var speciellt snälla mot.

ett inbjudet ekipage Solvalla med facit i hand inte var speciellt snälla mot

Säkerställa att den inbjudna gästen har reglerna klara för sig? Säkerställa att den egna personalen, med banans rättskipare i spetsen, hellre friar än fäller om den inbjudna gästen gör något marginellt felaktigt? En sportchef som jobbar med helheten pratar och säkerställer med både den inbjudna gästen och med den egna organisationen, så att spelförståelse råder. ”Tänk nu på att vi har långväga och ovana gäster som vi bjudit in, och på att vi vill att de och deras landsmän skall vilja komma tillbaka”, är en helt rimlig sportchefsuppmaning till den egna banans rättskipare.

Självklart skall det finnas regler som måste följas, men det är ett otyg om de är för många, för krångliga och för långt från verkligheten. Travets aktiva – tränare och kuskar – kan inte ha och har inte heller samma agenda som övriga intressenter, men det är ett stort problem om de aktiva årtionde efter årtionde känner sig motarbetade. Det räcker med, och det räcker hur långt som helst, att läsa någon av Sören Nordins två böcker för att inse att aktiva länge tyckt att de som styr sporten befinner sig för långt från verkligheten och bedriver regelrytteri istället för travsport.

När det kommer till verktyg för att kunna parera icke önskvärda utfall tänker jag osökt på Stochampionatet 1984. Hemmahästen Pay the Bill misslyckades med att kvala in till finalen, och vips fanns det ett extrakval som rättade till saker och ting. Krönikörskollega Håkan ”Lillis” Olsson var sportchefen som gjorde det, och där och då uppfattades det som att Axevallas dåvarande sportchef hade ett minst sagt kreativt förhållande till reglementet.

Jag pratade med ”Lillis” om Pay the Bill-extrakvalet på lördagen, alltså innan Bold Eagles frånfälle, och berömde honom för hans agerande och förmåga att dra det där extrakvalet ur hatten. Ett utmärkt sportchefsarbete, som såg Pay the Bill vinna Stochampionatets final, och något som skulle kunna praktiseras även i Herrens år 2018 om man vill kunna parera icke önskvärda utfall.

Det går utmärkt att argumentera för att icke önskvärda utfall inte alls skall kunna pareras i ett så kort perspektiv som är det ensklida loppet just det året, utan måste hanteras i ett längre perspektiv med ett reglemente som (eventuellt) skrivs om till nästa år. Jag har inga problem att förstå det argumentet, men föredrar och älskar den förutseende sportchefens vilja och förmåga att med spelförståelse hantera den helhet som denne är satt att hantera. Länge leve sportchefen!

älskar den förutseende sportchefens vilja och förmåga att med spelförståelse hantera den helhet som denne är satt att hantera

Fokustema
Krönika
Läs senare

Fransson: ”Ett lopp, en chans i livet”

Förra veckans krönikör var Fredrik "Frasse" Fransson som bland annat skriver om att du som ägare till ett kallblod kan bli inskriven i historieböckerna både i Sverige och Norge.
Av
Cecilia Kristoffersson
Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här är Fredrik ”Frasse” Franssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 32:

Dubbla Derbyn – dubbla Kriterier. Äger du ett kallblod kan du bli inskriven i historieböckerna både i Sverige och i Norge.

I det svenska Derbyt blev det norsk triumf, men till Kriteriet står Persson rustad…

Att stå som segrare i ett klassiskt lopp torde vara många hästägares dröm, inte bara för belöningen i prispengar utan för att man för all framtid skrivit sitt namn i historieböckerna.

Ett lopp, en chans i livet – men kallbloden har faktiskt chansen tack vare det svensk-norska samarbetet, som med största sannolikhet räddat sporten, att tävla om ära och berömmelse i båda länderna.

Fakta

Fredrik Fransson

Ålder: 38 år.

Familj: Gift med Michaela. För övrigt består familjen av hund, katt och en massa hästar.

Bor: Järvsö.

Licens: A-tränare.

Bästa travminnet: Seger i V75-loppet Jon Olssons Minne på hemmaplan, Bollnästravet, med Monster Monsun.

Intressen förutom trav: Downhillcykling och att lära mig saker.

Expandera

Jan-Olov Perssons storhet som tränare kan på inget sätt överskattas – i år har kallblodskungen halva startfältet i hingstarnas avdelning och i Kriteriestoet startar han en av favoriterna Järvsö Saga (e. Björs Frej). Årets treåringskull är något utöver det vanliga och ”Klubba-Janne” och hans personal har verkligen ställt i ordning.

Nämnda Järvsö Saga håller jag en extra tumme för – JOP-brodern Ingemar Persson är uppfödare, broder Per-Gunnar Persson äger pappa Björs Frej (e. Järvsöviking) som Jan-Olovs brorsdotter Annelie Lagergren är uppfödare och tränare till.

Stamtavlan till Saga innehåller en stor dos av Perssonfamiljens fantastiska avelsarbete – intressant är att stoet Vinjänta återkommer på hela tre ställen ((4+5)+3) – som mor till tre olika modersston. Trots denna linjeavel (även linjeavel på Elding 4+3) hamnar inavelsgraden endast på nio procent. Riktigt snyggt avlat får man säga.

Nu gäller det att göra hästägandet enklare

Ägare till Järvsö Saga är framgångsrika norskan Reidun Böhn, som i år betäckt fem ston med Järvsö Björn (e. Järvsöviking) och ett sto med Bro Viking (e. Järvsöviking) som är linje- och inavlade på Vinjänta – hon har med andra ord stark tro även i framtiden för Persson-släktet.

Det är fina pengar att tävla om för kallbloden och som en av extremt få hästraser i världen ökade man antalet betäckningar ifjol.

Låt oss hoppas att de tendenserna fortsätter i år, tyvärr har man i Norge haft problem med smittor och ett förbund som faktiskt retar mer gallfeber på sina medlemmar än vad ST lyckas göra med regler kring bland annat uppfödarpengar. Så det är kanske inte helt givet att vi lyckas slå siffrorna.

Känslan är i Sverige att vi faktiskt gör ett riktigt bra jobb med uppfödningen av kallblod och att spridningen på avelshingstar också har blivit bredare.

Nu gäller det att göra hästägandet enklare och lättare att administrera för ägarna. Precis som ett näringslivscenter eller kommun ska förbundet kratta manegen för sina   ”invånare” – lägg krut på bra datasnillen så ska det lösa sig både för hästägare och spelare (sko-, vagn- och huvudlagsinfo).

Då kommer livet för oss tränare också att bli trevligare.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Maria Törnqvist som skriver om saker som upprör henne.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Idéer utifrån har varit och är avgörande”

Timo Nurmos är nummer ett bland de många finska tränare som slagit sig in på den svenska travmarknaden – som konkurrent till världens bästa travtränare. De svenska! Men hur mycket bättre skulle svensk travsport kunna vara om konkurrensen och influenserna utifrån blev ännu fler frågar sig förra veckans krönikör Kristian Borell.
Av
Kristian Borell
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg

Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31:

Gud förbjude att svenskt trav gör som svensk fotboll! Där fotbollen sedan andra världskriget sakta men säkert gått nedåt och inte alls lyckats utveckla det man hade, och som då räckte till både OS-guld (1948) och VM-silver (1958), har travet gjort precis tvärtom. Utrustad med ett öppet sinne tog man sig ikapp och förbi travsporten i Frankrike och USA, för att idag kunna rankas som världens främsta travnation.

Idéer utifrån har varit och är avgörande. Svenska hästägare har inte varit rädda för stenhård utländsk konkurrens, svenska uppfödare har vågat blanda utländskt blod med det svenska och de svenska tränarna och kuskarna har varit mästerliga på att knyta ihop säcken och nå framgångar få trodde var möjligt där och då.

Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd

Finns det då något att klaga på rent sportsligt, förutom att det hade varit kul om den eländiga fotbollens aktuella publiktillströmning också hade varit travets? Bör inte hälsan tiga still?

Det självklara svaret handlar om att när man slår sig till ro är då man inte längre utvecklas och sakta men säkert tappar mot konkurrenterna. Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd utan fortsatt öppen för nya idéer och att utvecklas vidare.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Om inte, går det som för svensk fotboll. Som helhet frånsprungen och oförmögen och ovillig att hantera en värld där till exempel klassisk svensk inställning och invandrad spelteknisk genialitet borde vara en perfekt kombination i svensk fotbollsavel. Om svensk fotboll hade gjort som travet hade sommarens tröstlösa och återställande VM-kvartsfinal istället varit en inspirerande fight om VM-guld. Så kan det gå om alltför många ängsligt drar åt samma håll, dödar allt vad utveckling heter och offrar på inskränkthetens altare.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer

Svensk fotbolls största framgångar i hyfsat modern tid har kommit när idéer tillåtits flöda, ställas mot varandra och leda till utveckling –”Åby” Ericsons strid för att hålla emot maskinmässig och fantasilös fotboll, Houghton & Hodgson:s 4-4-2 rakt in i framtiden och så Sven-Göran Erikssons framgångsrika pragmatism. Och, varför inte lägga till Östersund under Graham Potter? Utifrån kommande idéer har i samtliga fall varit utlösande och avgörande faktorer. Men, där fotbollens nödvändiga strider varit få och alltid slutat med att pendeln ängsligt slagit för hårt och i nästa steg dödat utvecklingen, har travet medvetet, modigt och med öppet sinne inte gått i fällan och istället utvecklats vidare.

Alla framgångar till trots är jag säker på att svenskt trav skulle kunna vara ännu bättre och än mer framgångsrikt även rent sportsligt. Det är uppenbart att det finns en pusselbit att fingra på och det är uppenbart att den inte gärna fingras på.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer, och jag gör det trots att jag håller de svenska tränarna och kuskarna som bäst i världen.

Det är synd att de svenska hästägarna försatt sig (eller är det försatts?) i en situation där man bara har att välja på kulturellt när
stående finländska tränare och en viss Jerry Riordan om man här på hemmaplan skulle vilja välja något annat än svenskt när det kommer till tvåbent.

De svenska hästkarlarna har varit ack så skickliga på att vara öppna för idéer utifrån, men vad hade hänt om man även på hemmaplan på allvar tvingats konkurrera med en hel drös Riordans och Gocciadoros?

Ett än mer framgångsrikt svenskt trav ännu bättre vaccinerat mot inskränkthet och oförmåga och ovilja till utveckling, är jag helt säker på är svaret på den frågan.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om kallblodens stora helg på Dannero.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Olsson: ”Kör två, betala för ett, var parollen”

Förra veckas krönikör var Håkan ”Lillis” Olsson och han skriver om specialutskrivna lopp och meetings genom tiderna.
Av
Håkan Olsson
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören.
Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören. Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.

Här kan ni läsa Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 30:

Anders Malmrot, Solvallas nye sportchef, kommer med en ny innovation. Ett lopp utskrivet för fuxar. som körs Jubileumspokalkvällen den 14 augusti. Kul idé med ett fyndigt namn, Fox Trot.

Det där får mig att tänka tillbaka till flydda tider och tidernas olika grepp avseende propositioner.

Solvalla hade i gamla tider ”Importernas Speciallopp” utskrivet endast för importerade hästar. Det vimlade av franska importer på den tiden, en och annan rysk häst också för den delen, ofta grå. Bröderna Lindblom och Rune Nordin hade många bidrag.

Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där

Annat nu för tiden. Då har vi tvångsprissummor på en del importer. Sorterar ut och släpper bara in de vi tror kan vara de bästa. Det kan bli ändring på det nu om det blir hästbrist.

Vi kör lopp för svenskfödda hästar, vilket är en sanning med modifikation. Mera korrekt vore nog för svenskregistrerade. De kan nämligen vara födda i vilket land som helst bara modern finns upptagen i den svenska stamboken.

En häst skall dock bara kunna ha ett hemland. Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där.

Den av Robert Bergh tränade Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk och kan vad jag förstår vinna norska Kriteriet och sedan gå ned och tävla i lopp för franskfödda hästar. Inom parentes är han uppfödd av ett bolag registrerat i Vinninga i Västergötland och ägd av ishockeytvillingarna Sedin i Vancouver, Kanada.

Vi hade vad vi kallar meeting en gång i världen. Utländska uttryck redan på den tiden. Ett meeting omfattade i regel tre, fyra eller fem tävlingsdagar på aktuell bana. Hästarna anmäldes till meetinget och tävlade med samma prissumma alla tävlingsdagarna. Vid seger fick man meetingstillägg på 20 meter. Har till och med sett dubbla meetingstillägg.

Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten

Meetingsfinaler hade vi på Sundbyholm. När ett meeting var till ända gick det en final med lite högre prispengar för de hästar som deltagit på banan under aktuellt meeting.

Frances Bulwark hade det inte lätt när hon skulle vinna Müllers på Jägersro. Hon gjorde det ändå fem år i rad. 1949, 1950, 1951, 1952 och 1953. Tuff uppgift med tanke på att man hade en bestämmelse om att tidigare vinnare fick 20 meter extra tillägg. 1953 vann hon från 40 meters tillägg. Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten.

Skandinaviskt Mästerskap var stort en gång i tiden. Det var en stor ära att bli uttagen i landslaget och få vara en av fyra deltagare. Loppet alternerade mellan ländernas huvudstäder, men det lades ned. Landskamperna blev för ojämna och danskarna ville dra sig ur.

Vi körde också ”Landslaget mot Pressen” i bästa fotbollsstil. Det var i ett sånt sammanhang, fotboll alltså, som en viss ”Nacka” Skoglund dök upp. Satte två mål för det lag pressen tagit ut och sedan var hans lycka gjord, åtminstone till en början.

Fakta

Håkan "Lillis" Olsson

Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.

Expandera

Ett speciellt lopp med en speciell proposition jag minns var Västra Sörmlands Travsällskaps Pokallopp på Sundbyholm. Förutsättningarna för start var att ägaren skulle bo i Sörmland. Det handlade om voltstart och tillägg efter rekord satta med just voltstart. En häst som kom helt rätt var Jocko Amore, tvåa i Kriteriet året innan (som kördes med autostart). Jocko Amore hade ett mycket blygsamt rekord med voltstart och stod med alla fyra benen i mål i det här loppet.

Västra Sörmlands kördes också för kallblod och jag minns att de många tilläggen, närmare ett halvt varv, kunde inte hindra en viss Remvikson att vinna. Han förlorade däremot mot typbesiktningsnämnden.

Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin

Andra intressanta grepp tycker jag finnarna har med sitt Kungstrav (Kuninkuusravit) som alternerar mellan banorna. Det är nästan lika stort att få vara arrangör för detta som att få ett OS. Loppen är för kallblod, könsuppdelat och man kör ett lopp lördag, medeldistans, två avslutande lopp på söndagen, kort distans och styrkeprovet för de tio bästa över stayer-
distans 3.100 meter, sammanlagd tid över de tre distanserna är avgörande.

En enorm folkfest som körts sedan 1924 och samlat över 60.000 besökare vid några tillfällen. 2018 tävlar man i Rovaniemi där årets kung och drottning koras.

Jag gillar heatlopp – speciellt när det blir skiljeheat. Så jag är inte glad över Åbys ändring av Åby Stora Pris. Det finns några skiljeheat man har svårt att glömma. Ego Boy mot Flower Child i första hand, men också några minnesrika Åby Stora som när Lutfi Kolgjini och Garland Kronos lurade Jean Michel Bazire med L’Amiral Mauzun. Skiljeheatet i Hambletonian 1989 när Park Avenue Joe och Probe lyckades löpa dött lopp har också gått till historien.

Ett skiljeheat Stig H Johansson inte glömmer i första taget är från Bergsåker och Varmblodiga heatloppet 1965. Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin som hade Topeka. Johansson hade vunnit andra heatet med Pollok. I tredje och avgörande heatet lyckades den unge Johansson åstadkomma en omstart.

I jubileumsboken Bergsåker 50 år säger Stig H att han kan fortfarande kunde känna den ilskna blick han fick av Sören Nordin när man åkte upp till ny start. Hur det gick? Masktempo under loppet, som det ofta blir i skiljeheat, och speedkörning och Pollok och ”Lill-Stig”, som jag kommer ihåg att han kallades på stallbacken då, kunde avgöra på beskedliga vinnartiden 1.25,4 1.600 meter voltstart.

Poänglopp var en annan populär tävlingsform vid hade på 50- och 60-talet. Samma hästar möttes två gånger samma dag över olika distanser 1.600 och 2.100 meter. Seger i ett av heaten var en förutsättning för slutseger. Det här tillämpades på många av våra banor som årets största lopp för de bästa hästarna och publiken fick se dem två gånger. Och banans kassör jublade. Bara prispengar i ett lopp och man körde två. Kör två, betala för ett var parollen.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell och han skriver om svensk fotboll gått samma väg som svensk travsport skulle det blivit VM-final i somras