Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Hey! Den som är b-ä-s-t i v-ä-r-l-d-e-n slutar”

Att Jimmy Takter berättade i Harness Racing Update att han planerar ta time out, eller till och med avsluta den mycket framgångsrika travtränarkarriären, borde fått genomslag i andra medier än bara travets egna, anser Sulkysports krönikör Kristian Borell.
Av
Kristian Borell
Foto Jeannie Karlsson
Foto Jeannie Karlsson

Här får ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31.

Jimmy Takter varvar inte bara ner, utan tar time out hela 2019 och öppnar för att sluta helt om inte glädje och motivation återvänder. Det finns att fundera över.

Hälsan. Oavsett vad som händer är det viktigaste, såklart, att Jimmy mår bra. Det hindrar inte att det är fascinerande att studera hur någon som varit fantastiskt skicklig på sitt jobb väljer att agera mot slutet av karriären. Att sluta på topp eller att inte göra det. Och hur definierar man egentligen det ”på topp” som även Jimmy pratar om?

Pliktskyldigheten. Världens bäste berättar om time out och ett eventuellt slut på karriären, och det hela rapporteras pliktskyldigt i travmedia för närmast berörda.

Hey! Den som är b-ä-s-t i v-ä-r-l-d-e-n slutar

(i alla fall tillfälligt) och reflekterar dessutom intressant över sportens framtid i en slam-the-door-intervju med ett innehåll vi väldigt sällan får ta del av. Uppmärksamheten borde vara monumental och få (sport)redaktioner långt utanför travet att agera.

Fakta

Kristian Borell

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt. 

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Sporten. Jimmy reflekterar inte bara om sin egen framtid, utan även om travsportens. Sporten och spelet och balansen mellan de båda. Travets gordiska knut fortsätter att vara just det, men finns det någon Alexander?

Biofilin. Som det växer och spirar kring pappa Bo William Takter och som hans kölvatten glittrar. En avgörande pusselbit för att bestämma en tränares storhet handlar om i vilken utsträckning dennes adepter i sin tur lyckas som tränare. Jag brukar använda två exempel från fotbollen. Alex Ferguson var hur bra som helst som tränare, men hans kölvatten är dött och det kommer inga tidigare spelare som i sin tur blir framgångsrika tränare. Nils Liedholm var också bra, men hans kölvatten är fullt av liv och adepter som själva blivit stora tränare. Bo William Takter är, precis som Liedholm, en biofil av guds nåde, med både Jimmy och Johnny i världstoppen.

Sportcheferiet. Att hålla fortet, att flytta fram positionerna när tillfälle finns och att hela tiden balansera sportslig kvalitet, ekonomi och underhållning. Pappa Bo William värvades till Jägersro från Mantorp i en sportchefsövning som är bland de mest inspirerande i svensk travhistoria. Vem eller vilka är sportcheferna som idag arbetar lika inspirerat? Finns ens ambitionen att utveckla eller är det bara förvaltning som gäller?

Boken/filmen. Hur kan det vara så att det inte har skrivits en rejält omfattande bok eller gjorts en dokumentärfilm om familjen Takter? Berättelsen om Sveriges kanske främsta idrottsfamilj genom tiderna har ju allt och det är dags att någon agerar.

>> Intervjun i sin helhet kan läsas på: http://www.harnessracingupdate.com/2017/10/05/takter-planning-exit/

***

Fotnot: Denna vecka är det Fredrik Fransson som tycker till om den guldgruva travsporten sitter på och den potential det finns.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Ström: ”Sakta men säkert har man strypt Solvalla”

Anders Ström var förra veckans krönikör i Sulkysport. Han anser att det krävs satsningar på anläggningar och uppmärksamhet för Solvalla, Åby och Jägersro i första hand och undrar över hur det är med jämställdheten för travhästar egentligen?
Av
Cecilia Kristoffersson
Urbaniseringen har ökat i intensitet och det finns ingen tendens att den ska minska. Därför måste det satsas på landets storbanor, i de största städerna. Det skulle gynna alla, anser krönikören Anders Ström. Foto Jeannie Karlsson
Urbaniseringen har ökat i intensitet och det finns ingen tendens att den ska minska. Därför måste det satsas på landets storbanor, i de största städerna. Det skulle gynna alla, anser krönikören Anders Ström. Foto Jeannie Karlsson

Här kan ni läsa Anders Ströms krönika som publicerades i Sulkysport nummer 40:

Utstuderat. Det är känslan man får efter 21 år i utlandet när man utifrån betraktar hur travsporten och dess spelbolag behandlat i första hand Solvalla, men även de andra två storbanorna Åby och Jägersro. Att Bergsåker ibland fått klisterlappen ”fjärde storbanan” är bara ett alibi för den strategi som implementerats.

Sakta men säkert har man strypt Solvalla, så till den milda grad att banan nu är i det närmaste livlös. Nu när ATG skiljs från ST är en av de viktigaste åtgärderna att ge storbanorna livräddning. Vi befinner oss i grevens tid.

För symbiosen är viktig

Urbaniseringen har ökat i intensitet under många år och det finns ännu ingen tendens att den kommer att minska. Professor Kjell A Nordström spår – om än aggressivt – att det globalt kommer finnas 700 megastorstäder i framtiden. Där kommer 80 procent av alla människor att bo och 95 procent av all ekonomisk aktivitet att ske. Stockholm kommer möjligen att vara en av de som kvalar in, så också Malmö i och med närheten till Köpenhamn.

Fakta

Anders Ström

Namn: Anders Ström

Ålder: 47

Bor: London, tidigare Bryssel, Karlstad och Sala.

Gör: Digital entreprenör och investerare. Grundare av spelbolagen Kindred (tidigare Unibet), Kambi och Kwiff. Driver även Stall Courant och Am Bloodstock.

Första egna häst: Silent Slander född 1986 e. Nevele Pride-Eastern Deb.

Bästa hästar: Tamla Celeber, Cruzado dela Noche och Fourth Dimension samt delägde Gigant Neo.

Bästa travminnet: Ensam V75:a på Solvalla Elitloppshelgen 2004 som gav 32 miljoner kronor. Max Flukt var spiken.

Intresse förutom trav: Fotboll (Nottingham Forest och Chelsea), politik och ny teknik.

Expandera

Detta är just anledningen till att ST måste reformeras, så att inte enskilda Solvallahatande herrklubbar med rötter i landsbygden mot bättre vetande kan strypa potentialen för tillväxt i sporten – och därmed också tillväxt för banorna på landsorten.

För symbiosen är viktig. Potentiella travintresserade ungdomar som växer upp i smalt befolkade regioner i hela landet kommer i allt större utsträckning att söka sig till staden.

För att sedan vilja söka sig tillbaka när familjebildning och ekonomiska förutsättningar har satt sig. Ekosystemen fungerar så.

Travintresset kan mycket väl följa med. Men då krävs satsningar på anläggningar och uppmärksamhet för Solvalla, Åby och Jägersro i första hand. De är motorerna som kommer leda travsportens utveckling de kommande 50 åren. Inget annat.

Mitt råd: börja med tvååringarna!

Konkurrensen står mellan travintresse och andra intressen, inte mellan storbanor och småbanor.

För övrigt behöver Stockholmsregionen ytterligare en travbana, med bra kommunikationer, söder om staden, där ytterligare befolkningspotential kan komma närmare travsporten. Detta via växande städer som Norrköping, Nyköping, Linköping med flera – och närmare Malmö och Göteborg. Gärna en ”levande” anläggning, med möjligheter för mindre tränare att bedriva verksamhet på banan, med goda träningsmöjligheter.

Vem tar initiativet i den frågan?

Hur är det med jämställdheten för travhästar egentligen? Jag slås av hur feltänkt framför allt fördelningen av stolopp för tvååringar är. Jag är själv delvis delaktig som medägare till loppserien Breeders Course, där vi dock starkt driver frågan om en rättvisare fördelning av lopp mellan ston och hingstar/valacker.

Tänket med tvååringslopp för ston är ju givet: att identifiera ston med talang, som snabbt kan tjäna ”sina pengar” och sedan gå tidigt till avel. Det tjänar både sportens och hästens utveckling på. Det är obegripligt att vi 2018 inte har ett enda stolopp för tvååringar förutom Silverstoet och Vinterfavoriten för ston.

Stoavdelning i Svampen har funnits tidigare, men är nu borttagen. Hade man delat upp anmälningarna rakt av i insatsloppen, med lika mycket prispengar centralt garanterat i båda klasserna, hade saken varit löst. Så önskar jag att Breeders Course ska jobba i framtiden.

Ett lackmustest är att det fortfarande är alldeles för stor skillnad i försäljningspriser mellan hingstar och ston – på årets Kriterieaukton: snitt hingstar: 132.000 kronor, snitt ston 86.000 kronor. Medianen: ston 50.000 kronor och hingstar 100.000 kronor!

Oerhört graverande och jobbigt för uppfödarna att det är så. Alltså behöver mer göras för stona i tävlingshänseende, för att även göra dem intressanta i aveln när de tävlat färdigt. Mitt råd: börja med tvååringarna!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anne Haglund.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Törnqvist: ”Bra med lite förändring”

Maria Törnqvist var förra veckans krönikör i Sulkysport: "Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna".
Av
Cecilia Kristoffersson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson

Här kan ni läsa Maria Törnqvists krönika som publicerades i Sulkysport nummer 39:

skrivande stund är Kriterieveckan på ingång. Personligen en av mina favoritveckor på travåret. Det bjuds inte bara på högklassig sport utan även på Sveriges största unghästauktion för travhästar. Den pågår i tre dagar och det är runt 400 hästar som skall gå under klubban. I år är auktionen kryddad med kallblod och halvblod, det vill säga lite långsammare travras samt ridhästar. Kallbloden var med förra året också och det fick en fortsättning, men för ridhästarna är det första gången de finns med på Kriterieauktionen.

jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Det är säkert delade åsikter kring att blanda hästraser på en traditionell varmblodsauktion, men jag tycker att det är bra med lite förändring. Skulle det inte fungera kan man ju alltid gå tillbaka till det gamla. Men jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Finalfältet i såväl Oaks som Kriteriet är verkligen guldkantat. Försöken bjöd på många fina hästar och prestationer. Något som har slagit mig är dock variationen och bredden på treåringskullen i år. Lite förbryllande är ändå att både försök och finalfälten i E3-serien har varit tunna. Vad kan det bero på? I finalerna av både långa och korta E3 har det dykt upp i princip samma hästar. Trots att det tävlas om höga prissummor. Det har känts som att det varit klent med undantag för vissa hästars prestationer givetvis!

Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen

Det är väsentlig skillnad på prissummorna i E3, Oaks och Kriteriet, speciellt när så många hästar nu är premiechansade, och kanske finns förklaringen här. Satsar alla på samma lopp? Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna. Av totalt 144 hästar i uttagningarna på Solvalla förra tisdagen kom 85 från tränare på storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Från Halmstad, som alltid står sig starkt med sin kompetenta tränarkår och sitt starka hästantal, kom det 16.

Från övriga Sverige var det skrämmande klent och ur den kategori banor som förr hette småbanor var det knappt några hästar med alls Kriteriekvalkvällen. Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen.

Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar

Är det så här vi vill att travsporten ska utvecklas? Hästarna springer snabbare och snabbare, de pressas hårdare och tidigare än någonsin innan. Banorna skall prepareras för att hästarna ska springa snabba tider, inte vara skonsamma. För det är mycket mer status att visa upp ”på vår bana sprang den världsrekord just den här dagen”, sedan att hästen bara sprang just det loppet den dagen och var helt fantastisk, men att det ger stora konsekvenser i slutändan. Är det värt det? Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar, de är så otroligt viktiga för sporten och för tränarna som tar fram dem.

Jag tror det är viktigt att få ner denna statistik på papper och spåna om varför det ser ut som det gör med tunt hästantal, färre amatörer, hästskötare som ledsnar och slutar. Känns någonstans som att det ändå finns en röd tråd.

Det måste också till en omfördelning av prispengarna, de måste fördelas på ”rätt” ställe. Folk kommer alltid att ha olika åsikter och delade meningar. Men jag tror att de flesta aktiva är rörande överens om att det inte är kul med halvfulla lopp, hästar som gör fyra maxprestationer och sedan försvinner. Två- och treåringar som går med ”maxad” balans och utrustning för att kunna tjäna pengar på tider som de egentligen inte är färdiga för att klara av.

Jag var också inne på att ta upp det här med de sena lördagkvällstävlingarna. Totoomsättningar på bara två-tre miljoner kronor och en massa aktiva och folk som jobbar på banorna viker sina lördagkvällar för dessa tävlingar. Men det tar vi en annan gång. Nu fokuserar vi på Kriterieauktionen och topptävlingarna på Solvalla!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anders Ström och han tycker att ston tjänar för lite pengar.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Frågan som ställs är ”varför?”

Klaus Koch var förra veckans krönikör i Sulkysport: "There is something rotten in the state of Sweden. Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling."
Av
Cecilia Kristoffersson
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a...  Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a... Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 36:

Jag hade egentligen tänkt mig att i denna krönika spinna vidare på tråden om åldersbegränsningar men under tiden har en speciell – och till ämnet relaterad – frågeställning dykt upp. Det rör sig om det finaste vi har inom travsporten: DERBYT!

När jag var yngre och mer fanatisk travsportälskare än jag varit under senare år var årets absoluta höjdpunkt minuterna innan defileringen till det danska travderbyt. Jag brukade ställa mig precis vid stallutfarten för att se de tolv finaldeltagarna skritta ut på banan. Jag tänkte alltid: ”Inte på någon annan tidpunkt under året kommer tolv så till sekunden minutiöst förberedda och topptrimmade hästar att äntra banan”. Det formligen lyste klass om varenda individ, också de största outsiderna.

Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat

I söndags kördes Svenskt Travderby 2018. Det blev ett sevärt lopp med en mycket välförtjänt segrare i makalöse Who’s Who. Tack vare hans världsrekordprestation kommer loppet att ihågkommas för sin sportsliga kvalitet.

Men på vägen till korandet av 2014-kullens Derbyvinnare morrades det rejält i kulisserna. Det började med att det under sensommaren uppmärksamades att de sex prisplacerade hästarna i årgångens Kriteriefinal tillsammans uppvisade skrämmande dåliga resultat under fyraåringssäsongen fram till tidpunkten för Derbykvalen. Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat. I Derbykvalen galopperade 17 av 72 startande och två av de största förhandsfavoriterna försvann. En av dem fick till och med startförbud. I finalen galopperade fem, alltså nästan hälften av deltagarna.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Det är inte första gången denna (negativa) trend uppmärksammas. Känslan är tyvärr att det blir sämre och sämre från år till år. Frågan som ställs är ”varför?” Har våra tränare blivit sämre på att förbereda sina hästar? Knappast. Är det barfotakörningarna som orsakar detta? Det är jag inte rätt person att svara på, men det är på sin höjd en mindre bidragande verkan. Är det användningen av jänkarvagnar som ”hetsar” hästarna i onödan? Tillåt mig att tveka. Är det ren tillfällighet? Nej, fenomenet är lite för påtagligt för det. Vad är det då då?

Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling. Feelingen är till exempel att tävlandet med unga hästar har blivit allt mer komprimerad. Intill för cirka 50 år sedan fanns det i princip bara Uppföddningslöpning, Kriterium och Derby. Kungakannan fanns förvisso, men fram till och med 1981 var det ett voltstartslopp med tillägg. 1969 kom Stochampionatet till och 1971 Sprintermästaren. Treåringarna fick 1984 sprinterloppet Stora Treåringspriset och samtidigt började Färjestads Nordiska Treåringspris att växa sig stort. 1997 lades de två loppen ihop och blev till E3. Då hade vi redan haft Breeders Crown för både tre- och fyraåringar sedan 1991 och 1985 hade Grand Prix de l’UET kommit till.

Är det farten som ”dödar”?

Många banor började dessutom erbjuda egna penningstinna lopp för framför allt fyraåringarna. Gävles Fyraåringsstjärna, Bergsåkers Norrlands Grand Prix, Eskilstunas Fyraåringstest är några exempel. Känslan är att tränare och hästägare är ivriga efter att delta i så många av dessa lopp som möjligt. Samtidigt verkar det som om att unghäst- säsongen har förskjutits en månad fram mot hösten. Detta medverkar till att hästarna måste springa väldigt fort direkt när de kommer ut efter vinterträningen och detta fortsätter under de kommande sex månaderna. Är det farten som ”dödar”?

Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed

Fram till och med 1982 kördes Svenskt Travderby på distansen 3.100 meter. Upplägget med lång distans kallades senare av profiler som Sören Nordin och Bo ”Red Mile” Fransson för ”det riktiga Derbyt”. Det sista vanns av Rex Håleryd (Stig H Johansson) på 1.19,5a. Löpningsrekordet hade Mustard (Sören Nordin) satt två år tidigare vid sin makalösa seger på 1.18,9a. Det första Derbyt över dagens distans vanns 1983 av Micko Fripé (Bo William Takter) på 1.18,0a på tung bana. Redan årets efter vanns Derbyt på 1.16,4a. I söndags travade Who’s Who 1.12,0a!

Veckan innan det svenska avgjordes danska Derbyt, som fortfarande körs över 3.000 meter. Chock Nock vann på 1.15,1a, den femte snabbaste tiden i loppets historia. Jag har alltid hållit med Nordin och Fransson om att ett Derby skall köras över lång distans. Jag tror på fullt allvar att upplägget för hela fyraåringssäsongen blir annorlunda och mer skonsamt för hästarna. Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed.

Argumentet med att anmälningsbenägenheten – och därmed prissumman som skapas av insatserna – skulle minska köper jag inte. Lilla Danmark klarar fortfarande att få till ett Derby på 3.000 meter med en för landet räknat hög prissumma. I krönikans rubrik citerar jag fritt William Shakespears Hamlet. Kanske svaret på alla frågor ligger tre mil söder om Kronborg Slott, i Charlottenlund, där man kör ett Derby över 3.000 meter?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell om plånbokens betydelse.

Sport