Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: Travet och självförtroendet

Kristian Borell var förra veckans krönikör i Sulkysport: "I min värld är det absurt att svensk travsport, så framgångsrik under så lång tid, inte ståtar med ett bra mycket större självförtroende"
Av
Kristian Borell
Lionel och Göran Antonsen, Olympiatravet 2017. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Olympiatravet
Lionel och Göran Antonsen, Olympiatravet 2017. Foto Mia Törnberg/Sulkysport Olympiatravet

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 17:

1.500.000 kronor i förstapris och så Varenne, Maharajah, Copiad och Queen L. Mycket stor prissumma, idel ädel travadel i listan över tidigare vinnare. Dessutom (den icke-franska) travsäsongens första storlopp, och därmed indikator på vad som komma skall.

Det handlar om Olympiatravet på Åby, ett lopp det bara inte går att gå igång på. Jag gör det i varje fall inte och känner inte heller någon som sjunger Olympiatravets lov.

Travet och självförtroendet.

Jag älskar travkalendern med alla lopp och deras historia. Det enskilda loppets unikitet och alldeles underbara magi – Elitloppet, Sprintermästaren, Svenskt Travderby, Stochampionatet, Hugo Åbergs Memorial och Slaget vid Axevalla Hed.

Ren och skär poesi där, men Olympiatravet är något annat. Funderar på om mitt (icke) förhållande till Olympiatravet har att göra med illvilja mot Åby och/eller Göteborg.

Fakta

Kristian Borell

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt. 

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Jag älskar varken Åby eller Göteborg, men både gillar och håller de båda pokalloppen och Åby Stora Pris hur högt som helst. Min eventuella illvilja kan alltså avskrivas.

Inte ens halvvägs in i min text förstår jag. Det handlar om den grundläggande anledningen till varför jag skriver om trav för Sulkysport.

Travet och självförtroendet.

Det handlar om travet som sport och det handlar om travets ängslighet över att inte räcka till på egna meriter. I min värld är det absurt att svensk travsport, så framgångsrik under så lång tid, inte ståtar med ett bra mycket större självförtroende.

Olympiatravets fel i minga ögon? Dålig avel.

Olympiatravets fel i minga ögon? Dålig avel. Du är osäker och det resulterar i en alltför stor vilja att spela säkert. I det här fallet att frottera sig med firade idrottsmän som får stor uppmärksamhet, men som representerar sporter som inte är i närheten av den enormt höga internationella klass svensk travsport visar upp årtionde efter årtionde. Där och då travets sätt att få leka med Stenmark och gänget, här och nu en historisk restpost man kan lära sig historien av. Jag har inget emot samarbete eller smart marknadsföring, men det måste kännas och lukta rätt. Olympiatravet varken känns eller luktar rätt. Dålig avel, som sagt.

Lotterialöpningen i Neapel däremot, både känns och luktar rätt. Det blir ännu en uppvisning i italiensk l’arte di arrangiarsi, att hålla sig flytande och klara sig oavsett hur svårt man än har det.

Det är inga nyheter att italiensk ekonomi och italiensk travsport är i djup kris är och det inte heller någon nyhet att italienarna, svårigheterna till trots, fortsätter att trolla fram hästar av mycket hög klass.

Jag sitter redan som på nålar för att se om fjolårsvinnaren Timone Ek kan överraska igen och om Urlo dei Venti verkligen är så bra som det påstås.

Under tiden där på nålarna kommer jag att kasta ett getöga på resultatlistan i storloppet jag av väl vald anledning är helt likgiltig inför.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om sitt ogillande mot förslaget om fasta propositioner bland varmbloden.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Utvecklingen har nästan varit för bra”

Sverige har en väldigt stark elit montéryttare. Det är på gott och ont, enligt krönikören och montéförespråkaren Klaus Koch.
Av
Klaus Koch
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson.
Foto Mia Törnberg
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 49:

För mer än 50 år sedan sjöng den danske komikern Preben Kaas: ”Hvad skal vi med kvinder, de er bare til besvær”. I själva verket var visan en hyllning till det ”svaga” släktet som oftast är det starka, men sällan får kred för det.

Som stor fan av montésporten har jag dragit mitt strå till stacken i etableringen av disciplinen i Nordeuropa och jag gläds över den utveckling som den har genomgått.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ja, utvecklingen har nästan varit för bra eftersom vi har skapat en elit av ryttare. Deras skicklighet verkar skrämmande på nya aktörer och det är nog där vi ska leta efter orsaken till att antalet montélicenser backar. Är det så borde det gå att lösa rent propositionstekniskt.

Nästan alla montéryttare i Norden är kvinnor och man kan fråga sig varför eftersom det ser precis tvärtom ut i sportens hemland Frankrike, där manliga ryttare dominerar totalt.

en dagsslända som kommer att försvinna igen

Jag hör ofta på våra stallbackar synpunkter på att montén inte är någon sport, men en dagsslända som kommer att försvinna igen eftersom att inga män intresserar sig för den. Men, se där tar ni helt fel! Det finns många manliga travaktiva som intresserar sig för montésporten och använder den professionellt.

Vår allra största utövare, Jerringprisnominerade Björn Goop, startar stadigt fler och fler hästar under sadel. Som ryttare använder han självklart de bästa som råkar vara kvinnor. Det är alltså inte tjejernas ”fel” att inga män gör sig riktigt gällande. Det är helt enkelt en jättesvår disciplin som ingen man har lyckats slå sig in i här i Norden.

Flera galoppjockeys har försökt och den danske toppmannen Nicolaj Stott rider ofta i montéloppen, men han har fått inse att tjejerna är tuffa konkurrenter och helt enkelt duktiga sportutövare som har hittat en nisch som passar dem bra.

Enda undantaget var gumman på stallfiket

När jag besöker min gamla hemmabana Charlottenlund pratar jag ofta med en äldre gentleman som var barn på 1950-talet. Hans pappa var travtränare med ”stald i Lunden”.

Grabben kom dagligen på stallbacken där det aldrig, absolut aldrig, vistades någon ur det kvinnliga släktet. Inte att kvinnor och tjejer ofredades, men jargongen var alltför hård för att någon skulle våga skicka dit sin fru eller sina döttrar. Enda undantaget var gumman på stallfiket som var stark nog att stå upp mot männen.

Under samma decennium – och även under de två efterföljande – kördes det inga, eller i alla fall extremt få, lopp för ston. Varken i Danmark eller i Sverige. Dessa fick kämpa mot hingstarna och valackerna i samtliga storlopp.

visa vem som är årgångens bästa häst

Fram till början av 1960-talet var fördelningen egentligen rätt jämn i Sverige medan stona i Danmark tog för sig i storloppen ända fram till 1981 (1973-1975 vanns Derbyt av ston tre år i följd), när Dansk Hoppe Derby infördes. Sedan dess har inget sto vunnit det danska Derbyt.

I Sverige ser det lite annorlunda ut. Förvisso infördes Derbystoet 1991, men dess prissumma var de första tio året relativt låg jämfört med själva Derbyt. 2001 dubblades förstapriset i Derbystoet till 500.000 kronor och det var också det senaste året Derbyt vanns av ett sto (Hilda Zonett). 1990 hade Queen L. vunnit och 1993 Ina Scot.

Gemensamt för dessa tre ston är att man kan fastslå att de var sin årgångs bästa häst oavsett kön.

Det är just det som de stora årgångsloppen är till för: att visa vem som är årgångens bästa häst. Men det gör de tyvärr inte längre. Stona väljer alltid de lättare pengarna och då kan det hända att årgångens bästa häst vinner ett stolopp i stället. Det tycker jag är synd. Jag skulle vilja komma tillbaka till att Derby och Kriterium (först och främst dessa två) får denna särställning.

Det finns två sätt att göra det på: Antingen att sänka förstapriset i stoloppet rejält eller också att flytta stoloppet till en annan tidpunkt. Den senare varianten är min önskan, och upplägget fanns faktiskt tidigare (på 1980-talet) med Kriterium och Oaks. Gör man så kan man i stället köra en lågt doterad consolation för ston.

Det finns bara fördelar med detta. Vi får alltid möjligheten att kora årgångens bästa häst och stona ökar sina intjäningsmöjligheter, då de kan delta i båda loppen. Det ger dessutom de bästa stona möjligheten att vinna en del av ”marknaden” för äldre hästar och ta för sig i de internationella storloppen.

Jag skulle gärna vilja se ett svenskfött sto vinna Prix d’Amérique igen!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Har vi rätt att avla på det sättet?”

Anne Haglund var förra veckans krönikör i Sulkysport och hon funderar över om vi ska tävla med unga hästar och hur det i så fall ska gå till för att göra tävlandet så riskfritt som möjligt.
Av
Anne Haglund
Svante Båth-tränade Global Welcome och Erik Adielsson vann Svensk Uppfödningslöpning förra året. Då som i år avgörs loppet över kort distans
– precis som det ska vara för tvååringarna, enligt krönikören Anne Haglund. Foto Micke Gustafsson/ALN.
Svante Båth-tränade Global Welcome och Erik Adielsson vann Svensk Uppfödningslöpning förra året. Då som i år avgörs loppet över kort distans – precis som det ska vara för tvååringarna, enligt krönikören Anne Haglund. Foto Micke Gustafsson/ALN.

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 48:

På lördag körs det viktigaste tvååringsloppet under året, Svensk Uppfödningslöpning. Ska vi tävla med så unga hästar och hur ska det gå till i så fall?

Vissa tränare startar aldrig en tvååring och vissa tränare satsar hårt på tvååringarna. För att klara av att tävla som tvååring måste hästen vara mycket tidigt utvecklad, så färdigväxt som möjligt, ha stor inneboende talang för att trava snabbt, vara lätthanterlig, skadefri och hunnit bli vältränad.

Man kan ifrågasätta om vi människor har rätt att avla på detta sätt

Aveln har under alla år strävat efter tidig talang, det är den egenskap som är ”mest” ärftlig. Detta innebär att den varmblodiga travhästen idag generellt sett är mycket lätt att hantera, köra in och träna. Ett problem finns dock, vilket jag talat om i tidigare krönikor, ju bättre avelsframsteg desto snabbare häst. Snabbheten gör att benen (skelett, leder, senor) blir hårt belastade.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Vi avlar inte specifikt på hållbarhet, det är dessutom en egenskap som är mycket svår att mäta. Visst används det framförallt på hingstsidan mycket bra tävlingshästar som avelshingstar, de borde vara hållbara, eller? Dessa har i vissa fall själva en lysande men kort karriär. Korta karriärer kan, men behöver inte, bero på dålig hållbarhet.

Om en avelshingst blivit skadad av sitt tävlande talas det inte mycket om det och för stoägaren som ska betäcka, är denna information svårtillgänglig eller rentav omöjlig att få reda på.

På stosidan är det nog tyvärr i många fall så att ju sämre hållbarhet, desto fler avkommor (tidigare i avelsboxen) får stoet. Hållbarhet beror såklart på många saker men till en del är det ärftligt. Vi människor vill ha snabba resultatförbättringar, hästarna ska bli snabbare och snabbare för varje generation.

mycket tydlig åsikt om att alla tvååringslopp ska köras över kort distans

Man kan ifrågasätta om vi människor har rätt att avla på detta sätt när vi inte ser till att hållbarheten följer med? Tvååringarna idag springer mycket fortare än vad de gjorde för bara några år sedan.

För en ung häst som fortfarande växer (det gör alla tvååringar) är marginalerna mindre för att klara belastningen av tävlandet. Skelettet har inte hårdnat fullt ut. De snabba musklernas aeroba (syreanvändning) kapacitet, för att ”stå distans” är inte färdigutvecklad. Styrkan i muskulatur och senor som håller ledstabiliteten är inte färdigutvecklad.

Svenska forskare är, och har varit, framstående inom träningsfysiologin. Arne Lindholm var en forskare som även intresserade sig för att dela med sig av sin kunskap för hästarnas bästa. Han hade en mycket tydlig åsikt om att alla tvååringslopp ska köras över kort distans. Detta med anledning av att risken för skador ökar när hästen är trött och tempot högt. Såklart ökar denna risk om hästen ska springa 500 meter längre. Dessutom blir det en sväng ytterligare i högt tempo vid medeldistanslopp, vilket också ökar skaderisken.

Tävlandet måste göras så riskfritt som möjligt, det är vi skyldiga hästarna.

Som motargument till kort distans hörs ofta att man kör fortare på kort distans än på medeldistans. Denna skillnad i tid är mycket mindre för tvååringar än för äldre hästar och vägs absolut inte upp av övriga argument. Dessutom borde alla tvååringslopp startas med voltstart. Detta för att starten ska bli lugn och inte redan där trigga mjölksyra, vilket händer vid autostart. Det är inte lätt för en tvååring att först få en mjölksyradusch i starten och sedan springa som fortast på upploppet.

Hur ser det då ut i propositionerna? Jag tittade på tvååringsloppen som finns kvar (december 2018) och hittar elva, varav sju över full distans (2.140 meter) och fyra över kort distans (1.640 meter). Dessutom startas sex av dessa elva tvååringslopp med autostart! Fyra av dessa elva lopp är över medeldistans med autostart.

Av de fyra Breeders Crown-loppen i landet för tvååringar är ett över full distans med autostart (Solvalla). De övriga tre är över kort distans, men alla med autostart. Jag kan inte förstå varför vi medvetet ska utsätta hästarna för större risker än nödvändigt. Tävlandet måste göras så riskfritt som möjligt, det är vi skyldiga hästarna.

Vad beror det på att så många av loppen är över medeldistans och med autostart?

Är det slentrian i propositionsskrivandet eller är det kunskapsresistens som råder inom sporten?

***

Fotnot: Dennas veckas krönikör är Klaus Koch.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Ström: Fem förslag till mer attraktiva travlopp

Förra veckans krönikör var Anders Ström och han har några förslag som förhoppningsvis skulle leda till att själva travloppen blir mer attraktiva att se på. Något som han tror att alla vi som älskar trav skulle uppskatta.
Av
Anders Ström
Fler flerklasslopp med voltstart skulle göra dagens svenska travsport roligare och mer intressant. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Fler flerklasslopp med voltstart skulle göra dagens svenska travsport roligare och mer intressant. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här kan ni läsa Anders Ströms krönika som publicerades i Sulkysport nummer 47:

I början av 1990-talet var min parhäst på trackfarandet runt om i landet universitetskompisen Fredrik Berg, vi blev också affärspartners initialt när Travtjänsten kördes igång 1993.

Nuförtiden hörs vi inte så ofta, men när vi gör det blir det alltid intressanta diskussioner med travsporten i fokus. Senast med utgångspunkter från en twitter-tråd från Fredrik som jag tyckte var så intressant att jag bad om lov att få återpublicera en del av den här i min krönika med några egna observationer i tillägg. Fredriks original-tråd finns på hans twitter @68Berg.

vilket i princip tar död på travsporten

Vi började åka runt på landets travbanor strax före och strax efter 1980. Då var alla lopp välfyllda (12-15 hästar), kapacitetsskillnaderna mellan hästarna stora och ”alla” tränare körde själva sina hästar.

Fakta

Anders Ström

Namn: Anders Ström

Ålder: 47

Bor: London, tidigare Bryssel, Karlstad och Sala.

Gör: Digital entreprenör och investerare. Grundare av spelbolagen Kindred (tidigare Unibet), Kambi och Kwiff. Driver även Stall Courant och Am Bloodstock.

Första egna häst: Silent Slander född 1986 e. Nevele Pride-Eastern Deb.

Bästa hästar: Tamla Celeber, Cruzado dela Noche och Fourth Dimension samt delägde Gigant Neo.

Bästa travminnet: Ensam V75:a på Solvalla Elitloppshelgen 2004 som gav 32 miljoner kronor. Max Flukt var spiken.

Intresse förutom trav: Fotboll (Nottingham Forest och Chelsea), politik och ny teknik.

Expandera

Konsekvensen av ovanstående faktorer var att det ”tävlades” i alla lopp samt att det i första hand var hästarnas kapacitet – inte balans, utrustning och startspår – som avgjorde vem som vann loppen. Satt bästa hästen sist utvändigt i ett stort fält kunde den fortfarande mycket väl vinna loppet.

Under de snart fyra decennier som har förflutit sedan dess har mycket hänt. Aveln har utvecklat hästarna så att de numera är betydligt snabbare och jämnare, banunderlagen har blivit mycket bättre och snabbare, utrustningsförbättringar (bland annat sulkys och balansering/barfotakörning) har haft samma effekt och catchdriver-kulturen har medfört att ett fåtal kuskar kör ”alla” lopp.

Konsekvensen av dessa förändringar är att kapacitetsskillnaderna mellan ekipagen numera är betydligt mindre – vilket i sin tur medför att väldigt många travlopp ofta i princip är avgjorda efter startrusningen. Travloppen har blivit betydligt tråkigare att se på.

Är då den här ”utvecklingen” en ostoppbar naturkraft

Parallellt med denna utveckling har kraftigt ökade kostnader och inte lika snabbt ökande prismedel lett till att antalet amatörer (tillika viktiga hästägare) samt övriga hästägare minskat kraftigt. Som konsekvens av detta har efterfrågan på travhästar minskat vilket gett allt mindre kullar.

Trots detta har inte tävlingsschemat förändras nämnvärt och den självklara konsekvensen har blivit att många lopp inte är fullbelagda. I travlopp med bara sex-sju hästar händer sällan någonting under loppens gång, vilket i princip tar död på travsporten, något vi bara behöver vända blickarna mot dansk, tysk eller italiensk travsport för att inse.

Är då den här ”utvecklingen” en ostoppbar naturkraft eller kan vi själva påverka den? Förhoppningsvis går det. Här kommer några förslag:

1: Förändra banornas utformning. Det borde finnas betydligt fler banor med open stretch (helst dubbla), längre upplopp, nivåskillnader eller andra faktorer som gör att fler hästar har möjlighet att vinna loppen. Här kommer ”Nya Jägersro” kunna bli ett intressant tillskott. Tyvärr ser det inte ut att bli någon flytt av Örebrotravet, vilket är synd eftersom det hade gett möjligheter till en ny utformning av tävlingsarenan.

2: Förändra tävlingsschemat. Med betydligt fler flerklasslopp med många tilläggsvolter där kapacitetsskillnaderna, inte startmomentet, är den viktigaste parametern får publiken mer att fundera över. Här behöver man även se över det gammalmodiga voltstartsystemet för att minska antalet irriterande omstarter…

3: Stimulera mångfalden av kuskar. Det kan till exempel göras genom fler lärlings/amatörlopp så att dessa kuskar får erforderlig rutin samt fördel för lärling eller amatör i utvalda öppna lopp. Här verkar divisionstänket med breddtravet i botten ha blivit ett populärt tillskott. Den plattformen borde kunna borga för en chans att trenden vänder så att fler kan utvecklas och gradvis ta steget upp i klasserna tills man når eliten.

4: Se över tävlingsschemat. När antalet travhästar i tävlingsmässig ålder minskar kan man inte köra lika många lopp. Antalet lopp måste därför minskas och sannolikt behövs också en bättre nationell och regional samordning av propositionerna där högre prispengar per lopp och starttillfälle skulle vara alla till gagn. Här borde initiativ tagits för länge sedan.

5: Försök stimulera hästägande, inte bara uppfödning, som på senare tid fått ökade incitament. Att stimulera/subventionera utbud utan efterfrågan leder till prisdumpning och är bara konstgjord andning. Stimuleras även efterfrågan (läs hästägande) leder det indirekt till bättre villkor för uppfödarna.

Ovanstående var några förslag som förhoppningsvis skulle leda till att själva travloppen blir mer attraktiva att se på – något som jag tror alla vi som älskar trav skulle uppskatta.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anne Haglund.