Fokustema
Krönika
Läs senare

Fransson: Det borde ses som ett hedersuppdrag

Fredrik "Frasse" Fransson var förra veckans krönikör och han tycker till om en av de hetaste frågorna som delat sporten i flera läger, och där många hotat att sluta med trav. "Fasta propositioner” för kallbloden. Knappt har liket svalnat – nu undersöker ST möjligheten till detta även för varmblod.
Av
Cecilia Kristoffersson
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Solvalla 20180407

Solvalla
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport Solvalla 20180407 Solvalla

Här kan ni läsa Fredrik Franssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 18:

En av de hetaste frågorna som diskuterats de senaste åren – som delat sporten i flera läger och där många hotat att sluta med trav – handlar om ”fasta propositioner” för kallbloden.

Knappt har liket svalnat – nu undersöker ST möjligheten till detta även för varmbloden.

Svensk Travsport verkar inte rädda att sätta eld på potatisar i alla fall. Personligen är jag mer rädd för kriget och diskussionerna än för ett eventuellt införande av ”fasta proppar”.

Fördelarna att det går enklare och snabbare att skriva ut lopp är naturligtvis att det frigör mer tid för dagens sportchefer och att de skulle kunna jobba mer med arrangemangen köper jag direkt, men jag är inte säker att det är så enkelt.

Den typen av spridning av information tror jag inte är rätt väg att gå

Mer tid spelar ingen roll om sportcheferna inte är motiverade eller har rätt kompetens. Lägg därtill att nackdelarna är egentligen samma argument, det går fort och enkelt – något som inte alltid går hand i hand med kvalitet.

Fakta

Fredrik Fransson

Ålder: 38 år.

Familj: Gift med Michaela. För övrigt består familjen av hund, katt och en massa hästar.

Bor: Järvsö.

Licens: A-tränare.

Bästa travminnet: Seger i V75-loppet Jon Olssons Minne på hemmaplan, Bollnästravet, med Monster Monsun.

Intressen förutom trav: Downhillcykling och att lära mig saker.

Expandera

”Intressant” att man lade ut en fråga till 169 medlemmar (långt från alla A-tränare) i den slutna facebookgruppen för Travtränarnas Riksförbund angående fasta proppar. 114 har läst inlägget, fyra har svarat – tre positiva och en negativ om man tolkar olika smilys…

Den typen av spridning av information tror jag inte är rätt väg att gå – det vill säga att ST lämnar över ansvaret till exempelvis TR och andra basorganisationer som i sin tur frågar sina medlemmar. Nej, den här frågan bör nog skjutas på framtiden, om inte man tar ett större grepp och övertygar både sportchefer, hästägare och tränare från grunden – direkt från ST.

En rätt skriven enkät via din inloggning på travsport.se där man först får ta del av fördelar och nackdelar samt när, var och hur detta kan bli aktuellt bör tydligt framgå.

Det vi lärde oss av det ”Kalla Kriget” är att information till de aktiva är oerhört viktigt. Sleipner som var med och jobbade med frågorna fick ta ordentligt med stryk av många medlemmar som kände sig överkörda när de fasta propparna i sin första tappning infördes.

Efter en revidering och en rejäl informationsrunda vändes opinionen och ”hatet” mot de fasta propparna som numera kallas ”propositionsmallar” har kraftigt vänt. Jag vill påstå att mallarna är riktigt bra – nu är det bara upp till tävlingskalendern och de ansvariga att se till att det finns ett jämnt flöde med lopp under året.

Som sagt, med information kommer vi långt och vi behöver inga fler interna stridigheter.

Jag vill citera Carl-Erik Sandström, som så förtjänstfullt lyckades lösa knuten i kallblodssverige: ”Det borde ses som ett hedersuppdrag för sportcheferna att skriva så bra propositioner som möjligt för respektive banas aktiva.”

Det finns mycket i det citatet – både ekonomiskt/miljömässigt/arbetsbördan i form av mindre resor – och inte minst stolthet.

***

Fotnot: I denna veckas utgåva av Sulkysport är det Maria Törnqvist som är krönikör.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Utvecklingen har nästan varit för bra”

Sverige har en väldigt stark elit montéryttare. Det är på gott och ont, enligt krönikören och montéförespråkaren Klaus Koch.
Av
Klaus Koch
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson.
Foto Mia Törnberg
På bilden syns landets segerrikaste i år: Sofia Adolfsson. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 49:

För mer än 50 år sedan sjöng den danske komikern Preben Kaas: ”Hvad skal vi med kvinder, de er bare til besvær”. I själva verket var visan en hyllning till det ”svaga” släktet som oftast är det starka, men sällan får kred för det.

Som stor fan av montésporten har jag dragit mitt strå till stacken i etableringen av disciplinen i Nordeuropa och jag gläds över den utveckling som den har genomgått.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ja, utvecklingen har nästan varit för bra eftersom vi har skapat en elit av ryttare. Deras skicklighet verkar skrämmande på nya aktörer och det är nog där vi ska leta efter orsaken till att antalet montélicenser backar. Är det så borde det gå att lösa rent propositionstekniskt.

Nästan alla montéryttare i Norden är kvinnor och man kan fråga sig varför eftersom det ser precis tvärtom ut i sportens hemland Frankrike, där manliga ryttare dominerar totalt.

en dagsslända som kommer att försvinna igen

Jag hör ofta på våra stallbackar synpunkter på att montén inte är någon sport, men en dagsslända som kommer att försvinna igen eftersom att inga män intresserar sig för den. Men, se där tar ni helt fel! Det finns många manliga travaktiva som intresserar sig för montésporten och använder den professionellt.

Vår allra största utövare, Jerringprisnominerade Björn Goop, startar stadigt fler och fler hästar under sadel. Som ryttare använder han självklart de bästa som råkar vara kvinnor. Det är alltså inte tjejernas ”fel” att inga män gör sig riktigt gällande. Det är helt enkelt en jättesvår disciplin som ingen man har lyckats slå sig in i här i Norden.

Flera galoppjockeys har försökt och den danske toppmannen Nicolaj Stott rider ofta i montéloppen, men han har fått inse att tjejerna är tuffa konkurrenter och helt enkelt duktiga sportutövare som har hittat en nisch som passar dem bra.

Enda undantaget var gumman på stallfiket

När jag besöker min gamla hemmabana Charlottenlund pratar jag ofta med en äldre gentleman som var barn på 1950-talet. Hans pappa var travtränare med ”stald i Lunden”.

Grabben kom dagligen på stallbacken där det aldrig, absolut aldrig, vistades någon ur det kvinnliga släktet. Inte att kvinnor och tjejer ofredades, men jargongen var alltför hård för att någon skulle våga skicka dit sin fru eller sina döttrar. Enda undantaget var gumman på stallfiket som var stark nog att stå upp mot männen.

Under samma decennium – och även under de två efterföljande – kördes det inga, eller i alla fall extremt få, lopp för ston. Varken i Danmark eller i Sverige. Dessa fick kämpa mot hingstarna och valackerna i samtliga storlopp.

visa vem som är årgångens bästa häst

Fram till början av 1960-talet var fördelningen egentligen rätt jämn i Sverige medan stona i Danmark tog för sig i storloppen ända fram till 1981 (1973-1975 vanns Derbyt av ston tre år i följd), när Dansk Hoppe Derby infördes. Sedan dess har inget sto vunnit det danska Derbyt.

I Sverige ser det lite annorlunda ut. Förvisso infördes Derbystoet 1991, men dess prissumma var de första tio året relativt låg jämfört med själva Derbyt. 2001 dubblades förstapriset i Derbystoet till 500.000 kronor och det var också det senaste året Derbyt vanns av ett sto (Hilda Zonett). 1990 hade Queen L. vunnit och 1993 Ina Scot.

Gemensamt för dessa tre ston är att man kan fastslå att de var sin årgångs bästa häst oavsett kön.

Det är just det som de stora årgångsloppen är till för: att visa vem som är årgångens bästa häst. Men det gör de tyvärr inte längre. Stona väljer alltid de lättare pengarna och då kan det hända att årgångens bästa häst vinner ett stolopp i stället. Det tycker jag är synd. Jag skulle vilja komma tillbaka till att Derby och Kriterium (först och främst dessa två) får denna särställning.

Det finns två sätt att göra det på: Antingen att sänka förstapriset i stoloppet rejält eller också att flytta stoloppet till en annan tidpunkt. Den senare varianten är min önskan, och upplägget fanns faktiskt tidigare (på 1980-talet) med Kriterium och Oaks. Gör man så kan man i stället köra en lågt doterad consolation för ston.

Det finns bara fördelar med detta. Vi får alltid möjligheten att kora årgångens bästa häst och stona ökar sina intjäningsmöjligheter, då de kan delta i båda loppen. Det ger dessutom de bästa stona möjligheten att vinna en del av ”marknaden” för äldre hästar och ta för sig i de internationella storloppen.

Jag skulle gärna vilja se ett svenskfött sto vinna Prix d’Amérique igen!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Har vi rätt att avla på det sättet?”

Anne Haglund var förra veckans krönikör i Sulkysport och hon funderar över om vi ska tävla med unga hästar och hur det i så fall ska gå till för att göra tävlandet så riskfritt som möjligt.
Av
Anne Haglund
Svante Båth-tränade Global Welcome och Erik Adielsson vann Svensk Uppfödningslöpning förra året. Då som i år avgörs loppet över kort distans
– precis som det ska vara för tvååringarna, enligt krönikören Anne Haglund. Foto Micke Gustafsson/ALN.
Svante Båth-tränade Global Welcome och Erik Adielsson vann Svensk Uppfödningslöpning förra året. Då som i år avgörs loppet över kort distans – precis som det ska vara för tvååringarna, enligt krönikören Anne Haglund. Foto Micke Gustafsson/ALN.

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 48:

På lördag körs det viktigaste tvååringsloppet under året, Svensk Uppfödningslöpning. Ska vi tävla med så unga hästar och hur ska det gå till i så fall?

Vissa tränare startar aldrig en tvååring och vissa tränare satsar hårt på tvååringarna. För att klara av att tävla som tvååring måste hästen vara mycket tidigt utvecklad, så färdigväxt som möjligt, ha stor inneboende talang för att trava snabbt, vara lätthanterlig, skadefri och hunnit bli vältränad.

Man kan ifrågasätta om vi människor har rätt att avla på detta sätt

Aveln har under alla år strävat efter tidig talang, det är den egenskap som är ”mest” ärftlig. Detta innebär att den varmblodiga travhästen idag generellt sett är mycket lätt att hantera, köra in och träna. Ett problem finns dock, vilket jag talat om i tidigare krönikor, ju bättre avelsframsteg desto snabbare häst. Snabbheten gör att benen (skelett, leder, senor) blir hårt belastade.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Vi avlar inte specifikt på hållbarhet, det är dessutom en egenskap som är mycket svår att mäta. Visst används det framförallt på hingstsidan mycket bra tävlingshästar som avelshingstar, de borde vara hållbara, eller? Dessa har i vissa fall själva en lysande men kort karriär. Korta karriärer kan, men behöver inte, bero på dålig hållbarhet.

Om en avelshingst blivit skadad av sitt tävlande talas det inte mycket om det och för stoägaren som ska betäcka, är denna information svårtillgänglig eller rentav omöjlig att få reda på.

På stosidan är det nog tyvärr i många fall så att ju sämre hållbarhet, desto fler avkommor (tidigare i avelsboxen) får stoet. Hållbarhet beror såklart på många saker men till en del är det ärftligt. Vi människor vill ha snabba resultatförbättringar, hästarna ska bli snabbare och snabbare för varje generation.

mycket tydlig åsikt om att alla tvååringslopp ska köras över kort distans

Man kan ifrågasätta om vi människor har rätt att avla på detta sätt när vi inte ser till att hållbarheten följer med? Tvååringarna idag springer mycket fortare än vad de gjorde för bara några år sedan.

För en ung häst som fortfarande växer (det gör alla tvååringar) är marginalerna mindre för att klara belastningen av tävlandet. Skelettet har inte hårdnat fullt ut. De snabba musklernas aeroba (syreanvändning) kapacitet, för att ”stå distans” är inte färdigutvecklad. Styrkan i muskulatur och senor som håller ledstabiliteten är inte färdigutvecklad.

Svenska forskare är, och har varit, framstående inom träningsfysiologin. Arne Lindholm var en forskare som även intresserade sig för att dela med sig av sin kunskap för hästarnas bästa. Han hade en mycket tydlig åsikt om att alla tvååringslopp ska köras över kort distans. Detta med anledning av att risken för skador ökar när hästen är trött och tempot högt. Såklart ökar denna risk om hästen ska springa 500 meter längre. Dessutom blir det en sväng ytterligare i högt tempo vid medeldistanslopp, vilket också ökar skaderisken.

Tävlandet måste göras så riskfritt som möjligt, det är vi skyldiga hästarna.

Som motargument till kort distans hörs ofta att man kör fortare på kort distans än på medeldistans. Denna skillnad i tid är mycket mindre för tvååringar än för äldre hästar och vägs absolut inte upp av övriga argument. Dessutom borde alla tvååringslopp startas med voltstart. Detta för att starten ska bli lugn och inte redan där trigga mjölksyra, vilket händer vid autostart. Det är inte lätt för en tvååring att först få en mjölksyradusch i starten och sedan springa som fortast på upploppet.

Hur ser det då ut i propositionerna? Jag tittade på tvååringsloppen som finns kvar (december 2018) och hittar elva, varav sju över full distans (2.140 meter) och fyra över kort distans (1.640 meter). Dessutom startas sex av dessa elva tvååringslopp med autostart! Fyra av dessa elva lopp är över medeldistans med autostart.

Av de fyra Breeders Crown-loppen i landet för tvååringar är ett över full distans med autostart (Solvalla). De övriga tre är över kort distans, men alla med autostart. Jag kan inte förstå varför vi medvetet ska utsätta hästarna för större risker än nödvändigt. Tävlandet måste göras så riskfritt som möjligt, det är vi skyldiga hästarna.

Vad beror det på att så många av loppen är över medeldistans och med autostart?

Är det slentrian i propositionsskrivandet eller är det kunskapsresistens som råder inom sporten?

***

Fotnot: Dennas veckas krönikör är Klaus Koch.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Ström: Fem förslag till mer attraktiva travlopp

Förra veckans krönikör var Anders Ström och han har några förslag som förhoppningsvis skulle leda till att själva travloppen blir mer attraktiva att se på. Något som han tror att alla vi som älskar trav skulle uppskatta.
Av
Anders Ström
Fler flerklasslopp med voltstart skulle göra dagens svenska travsport roligare och mer intressant. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Fler flerklasslopp med voltstart skulle göra dagens svenska travsport roligare och mer intressant. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här kan ni läsa Anders Ströms krönika som publicerades i Sulkysport nummer 47:

I början av 1990-talet var min parhäst på trackfarandet runt om i landet universitetskompisen Fredrik Berg, vi blev också affärspartners initialt när Travtjänsten kördes igång 1993.

Nuförtiden hörs vi inte så ofta, men när vi gör det blir det alltid intressanta diskussioner med travsporten i fokus. Senast med utgångspunkter från en twitter-tråd från Fredrik som jag tyckte var så intressant att jag bad om lov att få återpublicera en del av den här i min krönika med några egna observationer i tillägg. Fredriks original-tråd finns på hans twitter @68Berg.

vilket i princip tar död på travsporten

Vi började åka runt på landets travbanor strax före och strax efter 1980. Då var alla lopp välfyllda (12-15 hästar), kapacitetsskillnaderna mellan hästarna stora och ”alla” tränare körde själva sina hästar.

Fakta

Anders Ström

Namn: Anders Ström

Ålder: 47

Bor: London, tidigare Bryssel, Karlstad och Sala.

Gör: Digital entreprenör och investerare. Grundare av spelbolagen Kindred (tidigare Unibet), Kambi och Kwiff. Driver även Stall Courant och Am Bloodstock.

Första egna häst: Silent Slander född 1986 e. Nevele Pride-Eastern Deb.

Bästa hästar: Tamla Celeber, Cruzado dela Noche och Fourth Dimension samt delägde Gigant Neo.

Bästa travminnet: Ensam V75:a på Solvalla Elitloppshelgen 2004 som gav 32 miljoner kronor. Max Flukt var spiken.

Intresse förutom trav: Fotboll (Nottingham Forest och Chelsea), politik och ny teknik.

Expandera

Konsekvensen av ovanstående faktorer var att det ”tävlades” i alla lopp samt att det i första hand var hästarnas kapacitet – inte balans, utrustning och startspår – som avgjorde vem som vann loppen. Satt bästa hästen sist utvändigt i ett stort fält kunde den fortfarande mycket väl vinna loppet.

Under de snart fyra decennier som har förflutit sedan dess har mycket hänt. Aveln har utvecklat hästarna så att de numera är betydligt snabbare och jämnare, banunderlagen har blivit mycket bättre och snabbare, utrustningsförbättringar (bland annat sulkys och balansering/barfotakörning) har haft samma effekt och catchdriver-kulturen har medfört att ett fåtal kuskar kör ”alla” lopp.

Konsekvensen av dessa förändringar är att kapacitetsskillnaderna mellan ekipagen numera är betydligt mindre – vilket i sin tur medför att väldigt många travlopp ofta i princip är avgjorda efter startrusningen. Travloppen har blivit betydligt tråkigare att se på.

Är då den här ”utvecklingen” en ostoppbar naturkraft

Parallellt med denna utveckling har kraftigt ökade kostnader och inte lika snabbt ökande prismedel lett till att antalet amatörer (tillika viktiga hästägare) samt övriga hästägare minskat kraftigt. Som konsekvens av detta har efterfrågan på travhästar minskat vilket gett allt mindre kullar.

Trots detta har inte tävlingsschemat förändras nämnvärt och den självklara konsekvensen har blivit att många lopp inte är fullbelagda. I travlopp med bara sex-sju hästar händer sällan någonting under loppens gång, vilket i princip tar död på travsporten, något vi bara behöver vända blickarna mot dansk, tysk eller italiensk travsport för att inse.

Är då den här ”utvecklingen” en ostoppbar naturkraft eller kan vi själva påverka den? Förhoppningsvis går det. Här kommer några förslag:

1: Förändra banornas utformning. Det borde finnas betydligt fler banor med open stretch (helst dubbla), längre upplopp, nivåskillnader eller andra faktorer som gör att fler hästar har möjlighet att vinna loppen. Här kommer ”Nya Jägersro” kunna bli ett intressant tillskott. Tyvärr ser det inte ut att bli någon flytt av Örebrotravet, vilket är synd eftersom det hade gett möjligheter till en ny utformning av tävlingsarenan.

2: Förändra tävlingsschemat. Med betydligt fler flerklasslopp med många tilläggsvolter där kapacitetsskillnaderna, inte startmomentet, är den viktigaste parametern får publiken mer att fundera över. Här behöver man även se över det gammalmodiga voltstartsystemet för att minska antalet irriterande omstarter…

3: Stimulera mångfalden av kuskar. Det kan till exempel göras genom fler lärlings/amatörlopp så att dessa kuskar får erforderlig rutin samt fördel för lärling eller amatör i utvalda öppna lopp. Här verkar divisionstänket med breddtravet i botten ha blivit ett populärt tillskott. Den plattformen borde kunna borga för en chans att trenden vänder så att fler kan utvecklas och gradvis ta steget upp i klasserna tills man når eliten.

4: Se över tävlingsschemat. När antalet travhästar i tävlingsmässig ålder minskar kan man inte köra lika många lopp. Antalet lopp måste därför minskas och sannolikt behövs också en bättre nationell och regional samordning av propositionerna där högre prispengar per lopp och starttillfälle skulle vara alla till gagn. Här borde initiativ tagits för länge sedan.

5: Försök stimulera hästägande, inte bara uppfödning, som på senare tid fått ökade incitament. Att stimulera/subventionera utbud utan efterfrågan leder till prisdumpning och är bara konstgjord andning. Stimuleras även efterfrågan (läs hästägande) leder det indirekt till bättre villkor för uppfödarna.

Ovanstående var några förslag som förhoppningsvis skulle leda till att själva travloppen blir mer attraktiva att se på – något som jag tror alla vi som älskar trav skulle uppskatta.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anne Haglund.