Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Gränsen är helt enkelt nådd”

De farter travhästarna springer för dagen är väldigt nära gränsen för vad rasen klarar. Eller till och med vägs ände, anser veterinären och Sulkysports krönikör Anne Haglund.
Av
Anne Haglund
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 35:

Förra onsdagens kvalificeringslopp till Svenskt Travderby och Derbystoet på Jägersro var en delvis sorglig historia. Flera journalister och andra i sporten insatta personer, tyckte att många hästar travade dåligt och inte verkade helt fräscha. 

Då ska man vara medveten om att denna kvalificeringskväll är den absolut största, viktigaste och mest prestigefyllda under hela fyraåringssäsongen och samlar de bästa hästarna i årgången.

Sanningen om hälta brukar stavas fart

Det är det finalloppet många ägare och tränare satsat på och matchat för under hela säsongen. De lyckades dock inte bättre än att vi vid sidan tyckte att många hästar verkade ofräscha. Man ska då betänka att det är de absolut bästa och förmodligen fräschaste fyraåringarna som anmäls till dessa kvalificeringslopp. Hur mår då övriga fyraåringar i landet?

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Man kan i programraderna se att många tränare valt att ta det lugnt med starterna under sommaren för att träna och matcha för detta kvalificeringslopp, där de två främsta tar sig vidare för att tävla om det mest prestigefyllda du kan vinna som unghäst i Sverige, Svenskt Travderby med 2.000.000 kr i förstapris eller Svenskt Stoderby med 1.000.000 kr i förstapris. Hur kan så många av de bästa fyraåringarna vara halta?

Sanningen om hälta brukar stavas fart. Farten dödar. Hästarna springer helt enkelt för fort. Det pratas om att jänkarvagnar och barfotakörning får de unga hästarna att springa för fort. Catchdriversystemet är också en faktor som stressar fram prestation och farter. Man läser om fantomtränarnas träningsupplägg med backar och djupsandsträning. Detta för att lungor, hjärta och muskulatur ska stärkas utan att fresta skelett och leder alltför hårt.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp

Men vad händer då när djuren ändå i loppen måste springa extremt fort på en hård bana? Jo, skelett och leder blir de facto ansträngda.

För att formen ska behållas och utvecklingskurvan vara positiv måste unghästen starta frekvent och då tar det bara några start-er för den talangfulla unghästen att bli halt och ansträngd. Sorgligt nog, våra fina och välavlade hästar med guldkantade stamtavlor är bättre och snabbare än vad deras kropp, ben, leder och mjukvävnader klarar av.

Titta bara på rekordtiderna de senaste åren. Tvååringen som för 20 år sedan kunde vinna lopp på tider runt 1.20 måste idag springa 1.16. Man behöver inte vara professor i genetik för att förstå att den unga hästkroppen inte i motsvarande grad klarar ansträngningen som den otroliga kapacitetsökningen gjort de senaste åren.

Det är lätt att avla på snabbhet (vilket vi gjort i 300 år) men svårt att avla på hållbarhet (vilket vi aldrig gjort). Vi är många tränare och ägare som känner frustration över hållbarheten på framförallt de unga hästarna. Veterinärräkningarna är höga och unghästen är halt och kan inte tävla.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp. Nu springer hästarna så fort som deras kroppar klarar av.  Gränsen är helt enkelt nådd. Det är därför tränarna mixtrar med konditionsträning utan att anstränga skelettet (backar, drögning, simning och djupsand).

Sanningen är att skelettet och lederna skulle behöva mera träning för att motstå farterna men det är inte mekaniskt möjligt för det blir skador då. Sanningen är också den att många ärliga hästar, i några lopp, springer halta i två-tre minuter, som loppet tar, biter ihop och klarar av det, trots ansträngd gångart och ofräscht intryck. Det kallas löpskalle och hyllas av journalisterna!

Vad ska vi göra? Det finns förslag om att förbjuda jänkarvagnar och barfotakörning, detta för att minska farterna. Kan vi göra något med bankropp och underlag?

Jag tror att större svängar och spänstigare underlag skulle bättra hållbarheten på hästarna väsentligt. Något som är ännu mer kontroversiellt, kan vi begränsa farten i loppen? Kanske bara fri fart sista 500 meterna? 2.000-metersbanor med vida svängar?

I min värld har vi nått vägs ände för hästens kropp. Det är väl inte meningen att hästen ska ha veterinärbehandling mellan varje start? Jag tycker att det ligger i Svensk Travsports intresse att anordna konferenser och diskussions- forum kring detta ämne.

Under alla mina år som sporthästveterinär, det närmar sig 30 år, har vi bara en gång haft en travhästveterinärkonferens. Det borde vi såklart ha årligen i Svensk Travsports regi om nu hästvälfärd och djurskydd verkligen har någon betydelse som det så storvulet påstås!

Vi behöver diskutera och byta erfarenheter och tillsammans försöka komma med lösningar för hästarna bästa! Vem ska annars göra det?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch och han skriver om Derbydistansen.