Fokustema
Avelskrönika
Läs senare

Hansen: X-kromosomet går från dotter till dotter eller son

Avelsframgångarna för Valley Victorys söner Muscles Yankee och Yankee Glide har mycket att göra med att de har döttrar till Hickory Pride som mormors mor respektive mormor.
Av
Kurt Hansen

På väggen på mitt kontor hänger en gammal bild av en gammal Dean Hanover. Min favoritavelshingst tillsammans med sonen Hickory Pride och nutidens Andover Hall.

Dean Hanover är mest känd för sitt timetrial i 1937 på The Red Mile i Lexington, Kentucky där han travade 1.13,5 som treåring för den endast elvaåriga kusken Alma Sheppard, dotter till ägaren Lawrence Sheppard. Dean Hanover var Sheppards favorithäst och betydde nästan lika mycket för tränaren Henry Thomas, som flera år senare sade att upplevelsen med Dean Hanover och Alma Sheppard i timetrialen var större än hans tre Hambletoniantriumfer – tillsammans.

Dean Hanover var inte startberättigad i Hambletonian och blev ingen stor avelshingst även om han blev pappa till en Hambletonianvinnare, Demon Hanover.

Farfar till Dean Hanover var Axworthy och dennes hingstlinje har idag ingen kommersiell betydelse även om grenen genom Florican fick en nytändning via Nearly Perfect och dennes son Sierra Kosmos under 1990-talet.

I en bransch där så mycket – alltför mycket enligt min mening – handlar om hingstlinjer har Dean Hanover ändå fått en enormt stor betydelse på ett annat sätt – genom hans döttrar, deras söner och deras döttrar. Men det skrivs eller pratas det inte mycket om, vilket jag vill ändra på i denna krönika.

 

Min favorit bland Dean Hanover-ston är Misty Hanover, född 1941. Mamma till Hickory Smoke (född 1954 e. Titan Hanover) och Hickory Pride (född 1956 e. Star’s Pride). Två andra nästan lika värdefulla Dean Hanover-ston är Goddess Hanover född 1943 och Mimi Hanover född 1945.

Genom Speedy Crown/Super Bowl-vågen i den amerikanska aveln under 1970- och 1980-talen hördes inte mycket snack på auktioner eller stallbackar om Dean Hanover eller hans döttrar och det var heller inte annorlunda i början av Valley Victory-dominansen på 1990-talet, men sedan har det hänt saker. Enligt min uppfattning har avelsframgångarna för Valley Victorys söner Muscles Yankee och Yankee Glide mycket att göra med att de har döttrar till Hickory Pride som mormors mor respektive mormor.

Behöver jag att skriva att Chapter Seven avlar sina bästa avkommor när stona har gott om Dean Hanover och speciellt Misty Hanover-ston?

Det visar sig sedan att ju mer Misty Hanover-blod, desto bättre. Alla har väl hört om Muscle Hill (hans mormor är Yankee Bambi e. Hickory Pride)? Han avlar nu fantastiskt bra på ston med Dean Hanover i allmänhet och Misty Hanover-ston i synnerhet i deras stamtavlor. Titta på den unga legenden Mission Brief. Hennes mamma Southwind Serena har inte bara ett Hickory Pride-sto från pappan Varenne, utan ytterligare fyra Dean Hanover-ston i sin härstamning. Alla i det vi kallar XFP – x-faktor position. X-kromosomet går från dotter till dotter eller son men inte från far till son.

Jimmy Takters och Muscle Hills fantastiska treåringssto från 2017, Ariana G, är undan Cantab Hall-stoet Cantab It All, som har inte färre än nio Dean Hanover-ston i XFP inklusive Elma, vars far är Misty Hanover-sonen Hickory Smoke.

 

Självfallet spelar andra genetiska komponenter också en roll, men denna krönika handlar om Dean Hanover/Misty Hanover. Viktiga ston som Somolli och Honeymoon H, för att inte prata om det franska blodet. Kanske ett ämne för nästa års avelskrönika…

Fakta

Kurt Hansen

Kurt Hansen är utbildad agronom från Danmark och har jobbat i USA sedan 1989.

Han har jobbat på de två amerikanska stuterierna Kosmos Horse Breeders och Hanover Shoe Farm. Han jobbar också för auktionsfirman Standardbred Horse Sales Company och driver sin egen konsultverksamhet. Hansens egna lilla uppfödning inkluderar främst Andover America.

Expandera

Det första stoet med en riktigt häftig dos av Dean Hanover-blod var Amour Angus (född 1987) efterföljd av systern Canne Angus (född 1989). De två är helsystrar, med Magna Force som pappa och Kenwood Scamper som mamma. De har hela fyra Dean Hanover-döttrar i stamtavlan: Magnolia Hanover, Mimi Hanover, Misty Hanover och Goddess Hanover.

Amour Angus är mor till den unika syskonskaran Emilie Cas El, Conway Hall, Angus Hall och inte minst Andover Hall. Canne Angus är mormor till Cantab Hall, vars mor Canland Hall har ytterligare två Dean Hanover-ston på mödernet via Garland Lobells mor Gamin Lobell, Goddess Han-
over och Gleeful Hanover.

 

Föga överraskande har hingstarna undan Kenwood Scampers ättlingar avlat utomordentligt bra med ston laddade med Dean Hanover-blod. Menhammar Stuteris nya avelshingst, And-
over Hall-sonen Nuncio, har Lindy Lane som morfar. Ett exempel på en nutidens gyllene korsning? Lindy Lanes mormor Petrolianna bär på hela tre blodslinjer till Dean Hanovers döttrar: Misty Hanover, Goddess Hanover och Mimi Hanover.

Kurt Hansen. Foto Stalltz.se

Eftersom Nuncios möderne går tillbaka till Mimi Hanover i rak linje är hans mor Nicole Isabelle syskon-
avlad (Rasmussen faktor). En avelsstrategi som kan ge exceptionellt bra avelsston/avkommor. Min vän Stefan Melander håller säkert med mig om att Nuncio var en exceptionellt bra häst på tävlingsbanan. Readly Express är ett annat aktuellt exempel på en undantagshäst, vars mor är korsad via Rasmussen faktor.

En son från Amour Angus med egen mycket stark hingstlinje är Conway Hall, vars Triple Crown-vinnare från 2004, Windsong’s Legacy, har Hickory Pride som mormorsfar. Även om Windsong’s Legacy chockade den amerikanska travvärlden med sin bortgång i mars 2008, endast sju år gammal, innehöll hans första tre kullar en sån kvalitet, att hans son Chapter Seven är nästan lika het som Muscle Hill. Windsong’s Legacys fyra vinstrikaste avkommor: Lucky Chucky, Chapter Seven, Windsong Soprano och Yrsa Hanover har samtliga ett Hickory Pride-sto på mödernet. Behöver jag att skriva att Chapter Seven avlar sina bästa avkommor när stona har gott om Dean Hanover och speciellt Misty Hanover-ston i deras gener? Ta er själva en titt på Walner. Ni är säkert redan trötta på mina repetitioner.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Törnqvist: ”Bra med lite förändring”

Maria Törnqvist var förra veckans krönikör i Sulkysport: "Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna".
Av
Cecilia Kristoffersson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson

Här kan ni läsa Maria Törnqvists krönika som publicerades i Sulkysport nummer 39:

skrivande stund är Kriterieveckan på ingång. Personligen en av mina favoritveckor på travåret. Det bjuds inte bara på högklassig sport utan även på Sveriges största unghästauktion för travhästar. Den pågår i tre dagar och det är runt 400 hästar som skall gå under klubban. I år är auktionen kryddad med kallblod och halvblod, det vill säga lite långsammare travras samt ridhästar. Kallbloden var med förra året också och det fick en fortsättning, men för ridhästarna är det första gången de finns med på Kriterieauktionen.

jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Det är säkert delade åsikter kring att blanda hästraser på en traditionell varmblodsauktion, men jag tycker att det är bra med lite förändring. Skulle det inte fungera kan man ju alltid gå tillbaka till det gamla. Men jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Finalfältet i såväl Oaks som Kriteriet är verkligen guldkantat. Försöken bjöd på många fina hästar och prestationer. Något som har slagit mig är dock variationen och bredden på treåringskullen i år. Lite förbryllande är ändå att både försök och finalfälten i E3-serien har varit tunna. Vad kan det bero på? I finalerna av både långa och korta E3 har det dykt upp i princip samma hästar. Trots att det tävlas om höga prissummor. Det har känts som att det varit klent med undantag för vissa hästars prestationer givetvis!

Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen

Det är väsentlig skillnad på prissummorna i E3, Oaks och Kriteriet, speciellt när så många hästar nu är premiechansade, och kanske finns förklaringen här. Satsar alla på samma lopp? Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna. Av totalt 144 hästar i uttagningarna på Solvalla förra tisdagen kom 85 från tränare på storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Från Halmstad, som alltid står sig starkt med sin kompetenta tränarkår och sitt starka hästantal, kom det 16.

Från övriga Sverige var det skrämmande klent och ur den kategori banor som förr hette småbanor var det knappt några hästar med alls Kriteriekvalkvällen. Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen.

Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar

Är det så här vi vill att travsporten ska utvecklas? Hästarna springer snabbare och snabbare, de pressas hårdare och tidigare än någonsin innan. Banorna skall prepareras för att hästarna ska springa snabba tider, inte vara skonsamma. För det är mycket mer status att visa upp ”på vår bana sprang den världsrekord just den här dagen”, sedan att hästen bara sprang just det loppet den dagen och var helt fantastisk, men att det ger stora konsekvenser i slutändan. Är det värt det? Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar, de är så otroligt viktiga för sporten och för tränarna som tar fram dem.

Jag tror det är viktigt att få ner denna statistik på papper och spåna om varför det ser ut som det gör med tunt hästantal, färre amatörer, hästskötare som ledsnar och slutar. Känns någonstans som att det ändå finns en röd tråd.

Det måste också till en omfördelning av prispengarna, de måste fördelas på ”rätt” ställe. Folk kommer alltid att ha olika åsikter och delade meningar. Men jag tror att de flesta aktiva är rörande överens om att det inte är kul med halvfulla lopp, hästar som gör fyra maxprestationer och sedan försvinner. Två- och treåringar som går med ”maxad” balans och utrustning för att kunna tjäna pengar på tider som de egentligen inte är färdiga för att klara av.

Jag var också inne på att ta upp det här med de sena lördagkvällstävlingarna. Totoomsättningar på bara två-tre miljoner kronor och en massa aktiva och folk som jobbar på banorna viker sina lördagkvällar för dessa tävlingar. Men det tar vi en annan gång. Nu fokuserar vi på Kriterieauktionen och topptävlingarna på Solvalla!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anders Ström och han tycker att ston tjänar för lite pengar.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Frågan som ställs är ”varför?”

Klaus Koch var förra veckans krönikör i Sulkysport: "There is something rotten in the state of Sweden. Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling."
Av
Cecilia Kristoffersson
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a...  Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a... Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 36:

Jag hade egentligen tänkt mig att i denna krönika spinna vidare på tråden om åldersbegränsningar men under tiden har en speciell – och till ämnet relaterad – frågeställning dykt upp. Det rör sig om det finaste vi har inom travsporten: DERBYT!

När jag var yngre och mer fanatisk travsportälskare än jag varit under senare år var årets absoluta höjdpunkt minuterna innan defileringen till det danska travderbyt. Jag brukade ställa mig precis vid stallutfarten för att se de tolv finaldeltagarna skritta ut på banan. Jag tänkte alltid: ”Inte på någon annan tidpunkt under året kommer tolv så till sekunden minutiöst förberedda och topptrimmade hästar att äntra banan”. Det formligen lyste klass om varenda individ, också de största outsiderna.

Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat

I söndags kördes Svenskt Travderby 2018. Det blev ett sevärt lopp med en mycket välförtjänt segrare i makalöse Who’s Who. Tack vare hans världsrekordprestation kommer loppet att ihågkommas för sin sportsliga kvalitet.

Men på vägen till korandet av 2014-kullens Derbyvinnare morrades det rejält i kulisserna. Det började med att det under sensommaren uppmärksamades att de sex prisplacerade hästarna i årgångens Kriteriefinal tillsammans uppvisade skrämmande dåliga resultat under fyraåringssäsongen fram till tidpunkten för Derbykvalen. Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat. I Derbykvalen galopperade 17 av 72 startande och två av de största förhandsfavoriterna försvann. En av dem fick till och med startförbud. I finalen galopperade fem, alltså nästan hälften av deltagarna.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Det är inte första gången denna (negativa) trend uppmärksammas. Känslan är tyvärr att det blir sämre och sämre från år till år. Frågan som ställs är ”varför?” Har våra tränare blivit sämre på att förbereda sina hästar? Knappast. Är det barfotakörningarna som orsakar detta? Det är jag inte rätt person att svara på, men det är på sin höjd en mindre bidragande verkan. Är det användningen av jänkarvagnar som ”hetsar” hästarna i onödan? Tillåt mig att tveka. Är det ren tillfällighet? Nej, fenomenet är lite för påtagligt för det. Vad är det då då?

Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling. Feelingen är till exempel att tävlandet med unga hästar har blivit allt mer komprimerad. Intill för cirka 50 år sedan fanns det i princip bara Uppföddningslöpning, Kriterium och Derby. Kungakannan fanns förvisso, men fram till och med 1981 var det ett voltstartslopp med tillägg. 1969 kom Stochampionatet till och 1971 Sprintermästaren. Treåringarna fick 1984 sprinterloppet Stora Treåringspriset och samtidigt började Färjestads Nordiska Treåringspris att växa sig stort. 1997 lades de två loppen ihop och blev till E3. Då hade vi redan haft Breeders Crown för både tre- och fyraåringar sedan 1991 och 1985 hade Grand Prix de l’UET kommit till.

Är det farten som ”dödar”?

Många banor började dessutom erbjuda egna penningstinna lopp för framför allt fyraåringarna. Gävles Fyraåringsstjärna, Bergsåkers Norrlands Grand Prix, Eskilstunas Fyraåringstest är några exempel. Känslan är att tränare och hästägare är ivriga efter att delta i så många av dessa lopp som möjligt. Samtidigt verkar det som om att unghäst- säsongen har förskjutits en månad fram mot hösten. Detta medverkar till att hästarna måste springa väldigt fort direkt när de kommer ut efter vinterträningen och detta fortsätter under de kommande sex månaderna. Är det farten som ”dödar”?

Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed

Fram till och med 1982 kördes Svenskt Travderby på distansen 3.100 meter. Upplägget med lång distans kallades senare av profiler som Sören Nordin och Bo ”Red Mile” Fransson för ”det riktiga Derbyt”. Det sista vanns av Rex Håleryd (Stig H Johansson) på 1.19,5a. Löpningsrekordet hade Mustard (Sören Nordin) satt två år tidigare vid sin makalösa seger på 1.18,9a. Det första Derbyt över dagens distans vanns 1983 av Micko Fripé (Bo William Takter) på 1.18,0a på tung bana. Redan årets efter vanns Derbyt på 1.16,4a. I söndags travade Who’s Who 1.12,0a!

Veckan innan det svenska avgjordes danska Derbyt, som fortfarande körs över 3.000 meter. Chock Nock vann på 1.15,1a, den femte snabbaste tiden i loppets historia. Jag har alltid hållit med Nordin och Fransson om att ett Derby skall köras över lång distans. Jag tror på fullt allvar att upplägget för hela fyraåringssäsongen blir annorlunda och mer skonsamt för hästarna. Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed.

Argumentet med att anmälningsbenägenheten – och därmed prissumman som skapas av insatserna – skulle minska köper jag inte. Lilla Danmark klarar fortfarande att få till ett Derby på 3.000 meter med en för landet räknat hög prissumma. I krönikans rubrik citerar jag fritt William Shakespears Hamlet. Kanske svaret på alla frågor ligger tre mil söder om Kronborg Slott, i Charlottenlund, där man kör ett Derby över 3.000 meter?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell om plånbokens betydelse.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Gränsen är helt enkelt nådd”

De farter travhästarna springer för dagen är väldigt nära gränsen för vad rasen klarar. Eller till och med vägs ände, anser veterinären och Sulkysports krönikör Anne Haglund.
Av
Anne Haglund
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 35:

Förra onsdagens kvalificeringslopp till Svenskt Travderby och Derbystoet på Jägersro var en delvis sorglig historia. Flera journalister och andra i sporten insatta personer, tyckte att många hästar travade dåligt och inte verkade helt fräscha. 

Då ska man vara medveten om att denna kvalificeringskväll är den absolut största, viktigaste och mest prestigefyllda under hela fyraåringssäsongen och samlar de bästa hästarna i årgången.

Sanningen om hälta brukar stavas fart

Det är det finalloppet många ägare och tränare satsat på och matchat för under hela säsongen. De lyckades dock inte bättre än att vi vid sidan tyckte att många hästar verkade ofräscha. Man ska då betänka att det är de absolut bästa och förmodligen fräschaste fyraåringarna som anmäls till dessa kvalificeringslopp. Hur mår då övriga fyraåringar i landet?

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Man kan i programraderna se att många tränare valt att ta det lugnt med starterna under sommaren för att träna och matcha för detta kvalificeringslopp, där de två främsta tar sig vidare för att tävla om det mest prestigefyllda du kan vinna som unghäst i Sverige, Svenskt Travderby med 2.000.000 kr i förstapris eller Svenskt Stoderby med 1.000.000 kr i förstapris. Hur kan så många av de bästa fyraåringarna vara halta?

Sanningen om hälta brukar stavas fart. Farten dödar. Hästarna springer helt enkelt för fort. Det pratas om att jänkarvagnar och barfotakörning får de unga hästarna att springa för fort. Catchdriversystemet är också en faktor som stressar fram prestation och farter. Man läser om fantomtränarnas träningsupplägg med backar och djupsandsträning. Detta för att lungor, hjärta och muskulatur ska stärkas utan att fresta skelett och leder alltför hårt.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp

Men vad händer då när djuren ändå i loppen måste springa extremt fort på en hård bana? Jo, skelett och leder blir de facto ansträngda.

För att formen ska behållas och utvecklingskurvan vara positiv måste unghästen starta frekvent och då tar det bara några start-er för den talangfulla unghästen att bli halt och ansträngd. Sorgligt nog, våra fina och välavlade hästar med guldkantade stamtavlor är bättre och snabbare än vad deras kropp, ben, leder och mjukvävnader klarar av.

Titta bara på rekordtiderna de senaste åren. Tvååringen som för 20 år sedan kunde vinna lopp på tider runt 1.20 måste idag springa 1.16. Man behöver inte vara professor i genetik för att förstå att den unga hästkroppen inte i motsvarande grad klarar ansträngningen som den otroliga kapacitetsökningen gjort de senaste åren.

Det är lätt att avla på snabbhet (vilket vi gjort i 300 år) men svårt att avla på hållbarhet (vilket vi aldrig gjort). Vi är många tränare och ägare som känner frustration över hållbarheten på framförallt de unga hästarna. Veterinärräkningarna är höga och unghästen är halt och kan inte tävla.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp. Nu springer hästarna så fort som deras kroppar klarar av.  Gränsen är helt enkelt nådd. Det är därför tränarna mixtrar med konditionsträning utan att anstränga skelettet (backar, drögning, simning och djupsand).

Sanningen är att skelettet och lederna skulle behöva mera träning för att motstå farterna men det är inte mekaniskt möjligt för det blir skador då. Sanningen är också den att många ärliga hästar, i några lopp, springer halta i två-tre minuter, som loppet tar, biter ihop och klarar av det, trots ansträngd gångart och ofräscht intryck. Det kallas löpskalle och hyllas av journalisterna!

Vad ska vi göra? Det finns förslag om att förbjuda jänkarvagnar och barfotakörning, detta för att minska farterna. Kan vi göra något med bankropp och underlag?

Jag tror att större svängar och spänstigare underlag skulle bättra hållbarheten på hästarna väsentligt. Något som är ännu mer kontroversiellt, kan vi begränsa farten i loppen? Kanske bara fri fart sista 500 meterna? 2.000-metersbanor med vida svängar?

I min värld har vi nått vägs ände för hästens kropp. Det är väl inte meningen att hästen ska ha veterinärbehandling mellan varje start? Jag tycker att det ligger i Svensk Travsports intresse att anordna konferenser och diskussions- forum kring detta ämne.

Under alla mina år som sporthästveterinär, det närmar sig 30 år, har vi bara en gång haft en travhästveterinärkonferens. Det borde vi såklart ha årligen i Svensk Travsports regi om nu hästvälfärd och djurskydd verkligen har någon betydelse som det så storvulet påstås!

Vi behöver diskutera och byta erfarenheter och tillsammans försöka komma med lösningar för hästarna bästa! Vem ska annars göra det?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch och han skriver om Derbydistansen.