Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Jag slutade aldrig jobba med Elitloppet

Sulkysports krönikör Klaus Koch om jobbet som Elitloppsgeneral. Till helgen är han på plats som turist för andra året i rad och glädjer sig som ett barn inför julafton över att få se Bold Eagle på hans älskade Solvalla.
Av
Klaus Koch

Här är Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 10:

Elitloppet 2016 blev historiskt för min del. För första gången på 25 år hade jag inte något med loppet att göra och kunde njuta av det som turist, något jag inte hade gjort sedan 1984.

Från och med 1985 jobbade jag med Copenhagen Cup och var från det året på jobb varje gång jag äntrade Solvalla den sista helgen i maj. Under åren 1992-2003 var jag tekniskt huvudansvarig för evenemanget och från 2004 till och med 2015 tjänstgjorde jag som rådgivare med tyngdpunkt på de utländska hästarna.

Många gånger har jag fått frågan:

När börjar du jobba med Elitloppet?

För mig var det rätta svaret att jag aldrig slutade jobba med Elitloppet. Det fanns alltid med i bakhuvudet. Naturligtvis i olika skepnader.

Till exempel består månaderna efter Elitloppet mest av ”städning”; fakturor som ska betalas, olika strulsaker som ska redas ut och uppsummeringar som ska göras samtidigt som förberedelserna inför nästa år – till exempel upphandling av hotell som måste göras i ett mycket tidigt skede – påbörjas.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: Fyllde den 5 april

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, rådgivning inom i internationell travsport. Sedan den 1 juli 2015 vd för travbanan Bahrenfeld i Hamburg

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Fyraårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Långa promenader (nej, skojar!). Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Det som intresserar den vanliga travmänniskan mest i Elitloppssammanhang är inbjudning av hästarna. Det låg – och ligger fortfarande – en sorts magi över den processen.

Egentligen är ett Elitloppsfält om 16 hästar färskvara. Det är de för stunden bäst lämpade hästarna som ska bjudas in och förhoppningsvis tackar ja.

Ändå skulle Elitloppet tappa – om inte hela så ändå stora delar av – sin glans, om den Elitloppsansvarige sportchefen offentliggör namnen på de 16 hästarna först på eftermiddagen den näst sista söndagen i maj.

Att bjuda in en nybliven Hambletonianvinnare nästan tio månader i förväg är rent spel för galleriet, men det måste göras. I det ögonblicket börjar spekulationerna och – inte minst – förhoppningarna. De ömsom styrks, ömsom försvagas i takt med de amerikanska storloppen under senhösten och faktum är att det vanligtvis har varit helt andra jänkare som har blivit aktuella när Elitloppet nalkats.

Likadant är det med vinnaren av Prix d’Amérique. Den bara måste bjudas in.

Hur ofta har jag inte gått fram till tränaren av en häst som just vunnit ”världens tuffaste travlopp” och bjudit in honom väl medveten att chansen att få hästen till Stockholm var lika med noll.

Ändå lämnade vi alltid Elitloppsdörren lite på glänt och i två fall lyckades övertalningsförsöken faktiskt ändå. I båda fallen ledde de till, för mig som ”Elitloppsgeneral”, mycket dramatiska händelser.

Coktail Jet vann Prix d’Amérique, men tränaren Jean-Etienne Dubois var ytterst tveksam till att starta i Elitloppet. Detta enbart på grund av att den då sexårige hingsten var så oerhört populär i aveln att han inte kunde lämna stallet hemma i Normandie under en veckas tid, som marktransporten skulle ta tur och retur. Att vara borta i tre dygn skulle gå bra, men det krävdes flygplan.

I vår tid då alla riskinvesteringar ska kunna begrundas genom en analys som mynnar ut i en excel-tabell var det skönt att på den tiden kunna säga till sin ledning att jag garanterar att ett flygplan är en bra investering och därefter få den godkännande nicken. Idag flygs de franska hästarna fortfarande till Elitloppet, Oslo Grand Prix och Kymi Grand Prix, så helt fel ute var jag inte…..

2006 ville Prix d’Amérique-vinnaren Jag de Bellouet ha eget flyplan för att komma. Det fick han också, dock fick kretsen kring honom finansiera merparten själv. Jaggens ”seger” i Elitloppet var spektakulär, men det var tyvärr efterspelet med diskvalifikationen för användandet av otillåtna substanser också.

Just det ämnet tänker jag ta upp i en av mina kommande krönikor.

Allt har sin tid och det är viktigt även för Elitloppet att det hela tiden förändras och inte står och stampar.

Ett jippo i samband med Elitloppet har jag dock alltid varit emot, eller åtminstone ytterst skeptisk till. Här handlar det om idén med att låta olika lopp på andra banor än Solvalla var direktkvalificerande till Elitloppet. För det säger ju sig självt att är vinnaren av aktuellt lopp bra nog, så kommer han att vara med i Elitloppet i alla fall.

Så varför ta risken att något eller flera av loppen blir undermåligt besatta och att Solvalla kan komma att tvingas ta med en eller flera hästar som absolut inte har i loppet att göra?

Nästa helg kommer jag för andra året i följd att få uppleva Elitloppet som ”turist”. Och jag ser fram emot det med förtjusning.

För samtidigt känns det rätt att nya och yngre krafter får ta över; jag var ju själv bara 34 år när jag fick ansvaret för svensk travsports finaste juvel.

Jag tycker att det är helt magiskt att Bold Eagle kommer och jag glädjer mig som ett barn inför julafton över att få se honom beträda banan på mitt älskade Solvalla.

***

Fotnot: I denna veckas nummer av Sulkysport, som kommer i brevlådan fredag 26 maj, berättar Håkan ”Lillis” Olsson om känslan att stå som vinnare i Elitloppet.

Sport