Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Greyhound var mera komplett än Varenne”

Klaus Koch var förra veckans krönikör i Sulkysport och han ger sin syn på vem han anser borde varit nummer ett på vår lista över världens 50 bästa hästar genom de senaste 100 åren.
Av
Cecilia Kristoffersson
Greyhound är Klaus Kochs val som världens bästa häst genom tiderna.
Greyhound är Klaus Kochs val som världens bästa häst genom tiderna.

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 1 2018:

Tidningen som ni just nu håller i handen har nyss publicerat en artikelserie om världens genom tiderna bästa hästar där dessa rankades inbördes efter en rad kriterier. Jag håller helt med om kriterierna men dock kommer jag inte fram till samma resultat. Jag tror att den ”rankande individen” – till exempel jag själv – har svårt med att se bort från ett dolt kriterium, nämligen upplevelsen. Bortsett från ettan, Varenne, är det nämligen just det kriteriet som blir styrande i min alternativa ranking.

Låt mig ändå stanna kvar lite hos Varenne

Att italienskfödde Varenne är den bästa travhästen världen har skådat tror jag att de flesta är överens om, men placeringarna därefter har många kandidater. Framförallt är det svårt att jämföra hästar från olika tidsåldrar vilket jag strax kommer tillbaka till.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: Fyllde den 5 april

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, rådgivning inom i internationell travsport. Sedan den 1 juli 2015 vd för travbanan Bahrenfeld i Hamburg

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Fyraårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Långa promenader (nej, skojar!). Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Låt mig ändå stanna kvar lite hos Varenne. Enligt min uppfattning måste han vara den bästa (brasklappen kommer strax) travhästen som satt sina hovar på en travbana. Men var han bästa travaren? Tillåt mig att tvivla. Varenne såg allt annat än komplett ut när han lopp efter lopp lade travvärlden under sina fötter. Han krängde i kurvorna, behövde en del utrustningsdetaljer  och han kunde till och med ta till galopp någon gång ibland. Varennes styrka var hans hjärna och hans hjärta, hans motor. Med dessa två ”vapen” kontrollerade han sin något udda teknik så mycket att man med rätta kan påstå att ingen någonsin varit bättre än han.

Greyhound var mera komplett än Varenne

Brasklappen, som jag hänvisar till ovan, hette Greyhound. Denna nästan helvite travare travade alltså världsrekord 1.11,6 år 1938. Det tog 31 (!) år innan Nevele Pride 1969 förbättrade rekordet till 1.11,3. Varenne satte en hel del olika rekord, men de förbättrades i princip alla inom relativt kort tid.

Greyhound var mera komplett än Varenne såtillvida att han även travade rekord under sadel och i tvåspann. Greyhound förblev dock osynad i tävlingar över längre distanser och han tillbringade hela sitt liv i Nordamerika. Man kan bara spekulera i vad ”det grå spöket” kunde ha uträttat på Vincennes kolstybb utöver att han förmodligen hade bytt färg…. Ändå har jag en viss feeling för – och det är tyvärr bara en feeling – att Greyhound även hade varit en mästare mot franska hästar i deras eget hemland.

Sedan var det det här med upplevelsen. Frågar man 100 olika personer om vilken häst som gett dem den största upplevelsen på en travbana får man förmodligen 70-80 olika svar. Folk som är eller har varit hästägare väljer vanligtvis en triumf med egen häst som den största upplevelsen, till exempel en Derbyseger eller det som är ännu större. Andra nämner speciella lopp som till exempel Mack Lobells Elitloppsseger 1988 eller duellen mellan Copiad och Pine Chip i samma lopp 1994.

Jag har ju haft förmånen att få vara med till att arrangera Elitloppet under 24 år och många är de upplevelser jag måste klassificera som speciellt känslomässiga. Coktail Jets, Moni Makers och Victory Tillys segrar är exempel på detta.

Jag glömmer aldrig de känslor som löpte genom min kropp sekunderna efter loppet

Dock hittar jag mitt livs största travupplevelse i ett helt annat lopp, ett lopp som bara kördes en enda gång, nämligen Harley Davidson Race på Sörlandet Travpark i slutet på augusti 1997. Jag hade den sensommaren hämtat den australiensiske valacken Knight Pistol till norra Europa. Hästen var av ren passgångarstam, men var sitt lands överlägset bästa travare. Jag fick banorna Bergsåker (Sundsvall Open Trot), Sörlandet, Åby (Åby Stora), Hamburg (Grosser Preis von Hamburg) och Solvalla (Frances Bulwarks lopp) till att samarbeta om att ta kostnaderna för hästen. Det var inte så svårt därför att hästens ägare Russell Edwards själv tog hälften av kostnaderna.

Ändå var kritiken massiv, att lägga pengar, inför den första starten i Sundsvall. Knight Pistol hade drabbats av korsförlamning efter ankomsten till Sverige och starten var i fara. Han slutade sjua bakom Scandal Play. Jag blev totalt utdömd, men ingen tog till synes notis av att Knight Pistol travade den snabbaste sistakilometern av alla i loppet.

”Hämnden” blev söt och den kom fort, redan veckan efter, när ”The Terminator”, som han kallades hemma i Australien, åkte till Norge och tog an sig hästen som vid den tidpunkten räknades som Europas bästa travare, hemmahästen Gentle Star. Gunleif Tollefsens hingst räknades som oslagbar, men Knight Pistol och hans unga, kvinnliga kusk Kerryn Manning knäckte favoriten i en fenomenal slutspurt, och sensationen var ett faktum.

Jag glömmer aldrig de känslor som löpte genom min kropp sekunderna efter loppet. Tårarna rann och en obeskrivlig känsla av lycka, lättnad och stolthet tog över. Kritikerna vände på klackarna och strödde beröm i stället. Många uttryckte nästan tacksamhet för att de hade fått vara med om att uppleva detta. Jo, den augustilördagen anno 1997 blev ramen om min hittills största travupplevelse. Det var inte världens bästa häst som vann, men den gav mig och många andra en upplevelse för livet.

***

Fotnot: I denna veckas utgåva av Sulkysport, som utkommer torsdagen den 11 januari, är Håkan ”Lillis” Olsson krönikör och han minns tillbaka till den gamla goda tiden.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Jag har inte min häst för att tjäna pengar

Klaus Koch provade i förra veckans krönika att räkna ut timpriset på träning av travhäst när alla kostnader för foder, utrustning, skoning och så vidare har dragits av.
Av
Klaus Koch
Klaus Koch del äger Gogo di Quattro, som i oktober vann på Solvalla för Mattias Djuse. Foto Leif Norberg/ALN
Klaus Koch del äger Gogo di Quattro, som i oktober vann på Solvalla för Mattias Djuse. Foto Leif Norberg/ALN

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 14:

Min krönikörkollega här på Sulkysport, Maria Törnqvist, tog upp en essentiell fråga i sitt alster för tre veckor sedan. Hästskötarnas arbetsmiljö i förhållande till tränarnas ekonomi. Jag tänker spinna vidare på detta.

Som vissa säkert vet är jag väldigt intresserad av travsporthistoria och då främst den från mitt hemland Danmark. Från de många facktidningar som jag har läst genom åren har jag noterat att det i träningsstallarna för 100 år sedan – alltså åren kring första världskriget – gick det tre hästar per skötare. Tjugo år senare hade antalet ökat till fyra och ytterligare 20 år senare, på 1960-talet var det fem passhästar som gällde. När jag själv började som skötare i slutet av 1970-talet var det sex-sju som var normalt.

Vad får jag som hästägare/kund för pengarna?

Nu för tiden, år 2018, pratas det om så många som tio passhästar per skötare. Nu går det inte helt att jämföra olika tidsperioder eftersom till exempel dagliga hagvistelser har blivit allt mer vanligt över åren. Men det finns nog inga tvivel om att stressen för en hästskötare ökar mer och mer, som Maria också påpekar.

Jag och en kompis har hästen Gogo di Quattro i proffsträning hos Solvallatränaren Mattias Djuse. Mattias tar 375 kronor om dagen för att ha hästen i sitt stall. Vad får jag som hästägare/kund för pengarna? Vi kan titta på en träningsdag för Gogo.

Först får han mat vid 06.00 på morgonen. I samma veva mockas hans box. Sedan blir han antingen körd eller släppt i hagen eller till och med båda. Hagvistelsen har tagit bort behovet för en stor del av långsamkörandet, men han får gå snabbjobb två gånger i veckan.  Ett snabbjobb med borstning, påselning, körning, dusch och torrträckning tar minst 1,5 timme.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: Fyllde den 5 april

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, rådgivning inom i internationell travsport. Sedan den 1 juli 2015 vd för travbanan Bahrenfeld i Hamburg

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Fyraårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Långa promenader (nej, skojar!). Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ibland är två personer, skötaren och tränaren, sysselsatt med honom samtidigt.

Mitt på dagen serveras det lunch och ibland är det veterinärkoll och/eller skoning under eftermiddagarna. Aktiviteter där skötaren måste vara närvarande. Skoning ingår i priset och utförs ofta av tränaren eller skötaren själv. Dagen slutas med kvällsfoder.

Eftersom Gogo är en starthäst tävlar han regelbundet när han är i form och inte sällan på banor en bra bit från hemmastallet. Förvisso betalas det en utselningsavgift, men det går åt många timmar.

Utrustningen slits hela tiden och måste löpande repareras eller bytas ut.

När Gogo tränar eller startar används ett stort antal utrustningsdetaljer såsom sulkies, träningsvagnar, seldon huvudlag och andra prylar som är dyra i införskaffning och tillhör tränaren. Utrustningen slits hela tiden och måste löpande repareras eller bytas ut.

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag är ju egen företagare och tar betalt enligt ett timpris som jag har avtalat med mina kunder. Prova att räkna ut timpriset på träning av travhäst när alla kostnader för foder, utrustning, skoning och så vidare har dragits av. Det går naturligtvis inte att komma fram till ett exakt pris, men faktum är att det är skrämmande lågt. Det måste höjas!

Varför? Jo, för att komma åt problemet som Maria Törnqvist påpekar: Det måste bli attraktivare att vara hästskötare och det görs bara genom högre löner och framförallt bättre arbetstider. Finansieringen av detta kan endast komma från tränaren som i sin tur måste höja träningsavgiften eller, när det handlar om starthästar, höja procenten på inkört, vilket jag tycker är helt naturligt.

Man äger häst för att få ta del av så kallade mjuka värden, upplevelserna.

Jag är som sagt själv hästägare och jag har – liksom alla andra hästägare – inte min häst för att tjäna pengar. Faktum är att jag fick slå upp på travsport.se för att se att han sprungit in 112.000 kronor. Hur ofta hör vi inte en lycklig hästägare i vinnarcirkeln uttrycka överraskning över storleken på loppets förstapris; det hade han inte ens sett. Ingen äger häst på grund av prispengarna. Man äger häst för att få ta del av så kallade mjuka värden, upplevelserna.

Det är alltså dags att se över både träningsavgifter och tränarprocenter. Vi måste försäkra oss om att vi också i framtiden har en stor och bred proffstränarkår, inte bara ett fåtal storstallar, som har råd med att ha högklassig personal anställd. Det kan låta som att jag (av alla!) tänker planekonomiskt här. Den grundläggande orsaken till att stora tränare är stora är helt enkelt att de är duktiga, både som travtränare och som affärsfolk. Av ovannämnda orsaker har de så kallade mellantränarna förlorat konkurrenskraften och det är allvarligt för näringen som helhet.

Gogo di Quattro har kostat mig en mindre förmögenhet och så är det med den övervägande delen av hästpopulationen. Jag vill därför att han får de bästa förutsättningarna för att försöka tjäna tillbaka åtminstone en del av det han har kostat. Det kan han bara om han får den bästa tänkbara träningen och vården.

***

Fotnot: Denna vecka är det Håkan ”Lillis” Olsson som är krönikör. Passande nog handlar den om Breeders Crown och att hästägarna inte skall betala sina egna prispengar. Pengarna skall väl komma från spelet, möjligen från sponsorer?

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: Att knyta fast tungan orsakar ibland djurskyddsdebatt

Tungband måste enligt Sulkysports krönikör vara tillåtet, men användningen borde kunna minimeras genom bra inkörning med anpassad utrustning och duktiga kuskar.
Av
Anne Haglund
Tungband. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Tungband. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 13:

Tungband är något som använts på kapplöpningshästar i över hundra år. Huvudsakliga orsaken till att man använder det är för att förhindra att hästen lägger tungan över bettet och gör den ostyrbar. En annan orsak är att man upplever att missljuden från halsen vid hård ansträngning minskar.

Tungbandet appliceras högt upp runt tungan och knyts runt hästens haka. Enligt Svensk Travsports tävlingsreglementet ska tungbandet ha en bredd på minimum tio millimeter och vara av icke elastiskt material samt vara gjort av läder, nylon eller plast.

Teorin bakom varför ett tungband kan ha effekt på andningsfunktionen är att tungan via tungbenet är förankrad i struphuvudet. Struphuvudet kan vid andning och vid nedsväljning ändra position, framförallt framåt och bakåt. Om tungan binds fast framåt stabiliseras struphuvudet i en främre position.

Om mjuka gommen lägger sig över struplocket hindras luftflödet

Risken minskar då också att mjuka gommen (den mjuka bakre delen av gommen) hamnar i fel läge i förhållande till struplocket som sitter på struphuvudet. Struplocket ska ligga över mjuka gommen, då kan luften fritt strömma ner i luftstrupen.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Om mjuka gommen lägger sig över struplocket hindras luftflödet beroende på att gommen rent mekaniskt orsakar mindre luftpassage och dessutom orsakar turbulens genom att den fladdrar i luftflödet. Detta gör att lufttillförseln och därmed syretillförseln minskar. Detta låter oftast som ett smattrande/bubblande utandningsljud. För hästar som har denna tendens sker felläget oftast när den är trött, i slutet av lopp eller träningspass.

Forskare har visat med hjälp av mätningar av olika strukturer i svalg och struphuvud att ett tungband anbringat med tungan långt framdragen och knuten utanför munnen ger en bättre möjlighet för stabilitet i andningsvägarna.

Att knyta fast tungan på hästar orsakar ibland djurskyddsdebatt och i vissa länder tillåts inte förfarandet på vintern med risk för förfrysning och i vissa länder tillåts tungband inte i racingsporterna.

Inom ridsporten är det inte tillåtet alls vid tävling. Man anser att en häst som lägger tungan över bettet har antingen felaktigt bett för just den hästen eller att den blivit hanterad av okänsliga händer. Men en häst som lägger tungan över bettet upplever inte sällan panik och det verkar orsaka smärta.

Kan man stabilisera andningsvägarna och hjälpa vissa hästar till bättre lufttillförsel är det också positivt för hästens välbefinnande. Man har dock i forskning visat att hästar som har normal andningsfunktion inte har någon fördel av tungband, den får alltså inte bättre lufttillförsel med tungband än utan.

Detta skulle betyda att hästar inte ”vänjer” sig vid tungband

Helt färsk forskning har dock visat att hästar sannolikt upplever stress i samband med tungbandsanvändning. Forskningen lades upp så att tolv travare/passgångare studerades i vila före, under och efter att de hade ett tungband på i 20 minuter. En kontrollgrupp studerades också före, under 30 sekunders manipulation av tungan och efter, dessa fick alltså inte något tungband.

På hästarna som utsattes för tungband såg man betydligt mer obehagsbeteende (till exempel huvudskakningar och gapande) än hos kontrollgruppen. Man såg faktiskt mer obehagbeteende hos hästar som hade erfarenhet av tungband än hos de som aldrig tidigare haft tungband.

Detta skulle betyda att hästar inte ”vänjer” sig vid tungband. Man mätte även tre stressreaktioner på hästarna, hjärtfrekvens, ögontemperatur och stresshormon (cortisol) i saliven. En av parametrarna gav utslag på stress och det var förhöjda cortisolnivåer. I Australien går cirka 30 procent av galopp- och travhästar med tungband, jag har inte sett någon siffra på användningen i Sverige men det kan nog vara något liknande.

Tungband måste enligt mig vara tillåtet, men användningen borde kunna minimeras genom bra inkörning med anpassad utrustning och duktiga kuskar.

Det finns också kraftiga misstankar om att det finns en stark ärftlig disposition för felläge i svalget. Problemet borde alltså kunna minskas om man blir mer restriktiv med att sätta individer med fellägen i svalget i avel.

I avelsvärderingen av presumtiva avelshingstar borde det i min mening vara obligatoriskt att uppge om hingsten varit utsatt för halsoperation. Ingen hingst blir diskvalificerad för avel men det är viktigt för stoägaren att veta för att kunna ha det som en aspekt i urvalet. Det är förmodligen inte lämpligt att betäcka ett sto med svalgfellägesproblematik med en hingst med samma problem.

Att ange lösa benbitar är obligatoriskt men det är förmodligen ett större bekymmer för hästen att ha problem med andningen än ett ha en lös benbit.

*** 

Fotnot: Denna vecka är det Klaus Koch som bland annat provar att räkna ut timpriset för att träna en travhäst i sin krönika.

Fokustema
Avelskrönika
Läs senare

Hansen: X-kromosomet går från dotter till dotter eller son

Avelsframgångarna för Valley Victorys söner Muscles Yankee och Yankee Glide har mycket att göra med att de har döttrar till Hickory Pride som mormors mor respektive mormor.
Av
Kurt Hansen

På väggen på mitt kontor hänger en gammal bild av en gammal Dean Hanover. Min favoritavelshingst tillsammans med sonen Hickory Pride och nutidens Andover Hall.

Dean Hanover är mest känd för sitt timetrial i 1937 på The Red Mile i Lexington, Kentucky där han travade 1.13,5 som treåring för den endast elvaåriga kusken Alma Sheppard, dotter till ägaren Lawrence Sheppard. Dean Hanover var Sheppards favorithäst och betydde nästan lika mycket för tränaren Henry Thomas, som flera år senare sade att upplevelsen med Dean Hanover och Alma Sheppard i timetrialen var större än hans tre Hambletoniantriumfer – tillsammans.

Dean Hanover var inte startberättigad i Hambletonian och blev ingen stor avelshingst även om han blev pappa till en Hambletonianvinnare, Demon Hanover.

Farfar till Dean Hanover var Axworthy och dennes hingstlinje har idag ingen kommersiell betydelse även om grenen genom Florican fick en nytändning via Nearly Perfect och dennes son Sierra Kosmos under 1990-talet.

I en bransch där så mycket – alltför mycket enligt min mening – handlar om hingstlinjer har Dean Hanover ändå fått en enormt stor betydelse på ett annat sätt – genom hans döttrar, deras söner och deras döttrar. Men det skrivs eller pratas det inte mycket om, vilket jag vill ändra på i denna krönika.

 

Min favorit bland Dean Hanover-ston är Misty Hanover, född 1941. Mamma till Hickory Smoke (född 1954 e. Titan Hanover) och Hickory Pride (född 1956 e. Star’s Pride). Två andra nästan lika värdefulla Dean Hanover-ston är Goddess Hanover född 1943 och Mimi Hanover född 1945.

Genom Speedy Crown/Super Bowl-vågen i den amerikanska aveln under 1970- och 1980-talen hördes inte mycket snack på auktioner eller stallbackar om Dean Hanover eller hans döttrar och det var heller inte annorlunda i början av Valley Victory-dominansen på 1990-talet, men sedan har det hänt saker. Enligt min uppfattning har avelsframgångarna för Valley Victorys söner Muscles Yankee och Yankee Glide mycket att göra med att de har döttrar till Hickory Pride som mormors mor respektive mormor.

Behöver jag att skriva att Chapter Seven avlar sina bästa avkommor när stona har gott om Dean Hanover och speciellt Misty Hanover-ston?

Det visar sig sedan att ju mer Misty Hanover-blod, desto bättre. Alla har väl hört om Muscle Hill (hans mormor är Yankee Bambi e. Hickory Pride)? Han avlar nu fantastiskt bra på ston med Dean Hanover i allmänhet och Misty Hanover-ston i synnerhet i deras stamtavlor. Titta på den unga legenden Mission Brief. Hennes mamma Southwind Serena har inte bara ett Hickory Pride-sto från pappan Varenne, utan ytterligare fyra Dean Hanover-ston i sin härstamning. Alla i det vi kallar XFP – x-faktor position. X-kromosomet går från dotter till dotter eller son men inte från far till son.

Jimmy Takters och Muscle Hills fantastiska treåringssto från 2017, Ariana G, är undan Cantab Hall-stoet Cantab It All, som har inte färre än nio Dean Hanover-ston i XFP inklusive Elma, vars far är Misty Hanover-sonen Hickory Smoke.

 

Självfallet spelar andra genetiska komponenter också en roll, men denna krönika handlar om Dean Hanover/Misty Hanover. Viktiga ston som Somolli och Honeymoon H, för att inte prata om det franska blodet. Kanske ett ämne för nästa års avelskrönika…

Fakta

Kurt Hansen

Kurt Hansen är utbildad agronom från Danmark och har jobbat i USA sedan 1989.

Han har jobbat på de två amerikanska stuterierna Kosmos Horse Breeders och Hanover Shoe Farm. Han jobbar också för auktionsfirman Standardbred Horse Sales Company och driver sin egen konsultverksamhet. Hansens egna lilla uppfödning inkluderar främst Andover America.

Expandera

Det första stoet med en riktigt häftig dos av Dean Hanover-blod var Amour Angus (född 1987) efterföljd av systern Canne Angus (född 1989). De två är helsystrar, med Magna Force som pappa och Kenwood Scamper som mamma. De har hela fyra Dean Hanover-döttrar i stamtavlan: Magnolia Hanover, Mimi Hanover, Misty Hanover och Goddess Hanover.

Amour Angus är mor till den unika syskonskaran Emilie Cas El, Conway Hall, Angus Hall och inte minst Andover Hall. Canne Angus är mormor till Cantab Hall, vars mor Canland Hall har ytterligare två Dean Hanover-ston på mödernet via Garland Lobells mor Gamin Lobell, Goddess Han-
over och Gleeful Hanover.

 

Föga överraskande har hingstarna undan Kenwood Scampers ättlingar avlat utomordentligt bra med ston laddade med Dean Hanover-blod. Menhammar Stuteris nya avelshingst, And-
over Hall-sonen Nuncio, har Lindy Lane som morfar. Ett exempel på en nutidens gyllene korsning? Lindy Lanes mormor Petrolianna bär på hela tre blodslinjer till Dean Hanovers döttrar: Misty Hanover, Goddess Hanover och Mimi Hanover.

Kurt Hansen. Foto Stalltz.se

Eftersom Nuncios möderne går tillbaka till Mimi Hanover i rak linje är hans mor Nicole Isabelle syskon-
avlad (Rasmussen faktor). En avelsstrategi som kan ge exceptionellt bra avelsston/avkommor. Min vän Stefan Melander håller säkert med mig om att Nuncio var en exceptionellt bra häst på tävlingsbanan. Readly Express är ett annat aktuellt exempel på en undantagshäst, vars mor är korsad via Rasmussen faktor.

En son från Amour Angus med egen mycket stark hingstlinje är Conway Hall, vars Triple Crown-vinnare från 2004, Windsong’s Legacy, har Hickory Pride som mormorsfar. Även om Windsong’s Legacy chockade den amerikanska travvärlden med sin bortgång i mars 2008, endast sju år gammal, innehöll hans första tre kullar en sån kvalitet, att hans son Chapter Seven är nästan lika het som Muscle Hill. Windsong’s Legacys fyra vinstrikaste avkommor: Lucky Chucky, Chapter Seven, Windsong Soprano och Yrsa Hanover har samtliga ett Hickory Pride-sto på mödernet. Behöver jag att skriva att Chapter Seven avlar sina bästa avkommor när stona har gott om Dean Hanover och speciellt Misty Hanover-ston i deras gener? Ta er själva en titt på Walner. Ni är säkert redan trötta på mina repetitioner.