Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Jag har inte min häst för att tjäna pengar

Klaus Koch provade i förra veckans krönika att räkna ut timpriset på träning av travhäst när alla kostnader för foder, utrustning, skoning och så vidare har dragits av.
Av
Klaus Koch
Klaus Koch del äger Gogo di Quattro, som i oktober vann på Solvalla för Mattias Djuse. Foto Leif Norberg/ALN
Klaus Koch del äger Gogo di Quattro, som i oktober vann på Solvalla för Mattias Djuse. Foto Leif Norberg/ALN

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 14:

Min krönikörkollega här på Sulkysport, Maria Törnqvist, tog upp en essentiell fråga i sitt alster för tre veckor sedan. Hästskötarnas arbetsmiljö i förhållande till tränarnas ekonomi. Jag tänker spinna vidare på detta.

Som vissa säkert vet är jag väldigt intresserad av travsporthistoria och då främst den från mitt hemland Danmark. Från de många facktidningar som jag har läst genom åren har jag noterat att det i träningsstallarna för 100 år sedan – alltså åren kring första världskriget – gick det tre hästar per skötare. Tjugo år senare hade antalet ökat till fyra och ytterligare 20 år senare, på 1960-talet var det fem passhästar som gällde. När jag själv började som skötare i slutet av 1970-talet var det sex-sju som var normalt.

Vad får jag som hästägare/kund för pengarna?

Nu för tiden, år 2018, pratas det om så många som tio passhästar per skötare. Nu går det inte helt att jämföra olika tidsperioder eftersom till exempel dagliga hagvistelser har blivit allt mer vanligt över åren. Men det finns nog inga tvivel om att stressen för en hästskötare ökar mer och mer, som Maria också påpekar.

Jag och en kompis har hästen Gogo di Quattro i proffsträning hos Solvallatränaren Mattias Djuse. Mattias tar 375 kronor om dagen för att ha hästen i sitt stall. Vad får jag som hästägare/kund för pengarna? Vi kan titta på en träningsdag för Gogo.

Först får han mat vid 06.00 på morgonen. I samma veva mockas hans box. Sedan blir han antingen körd eller släppt i hagen eller till och med båda. Hagvistelsen har tagit bort behovet för en stor del av långsamkörandet, men han får gå snabbjobb två gånger i veckan.  Ett snabbjobb med borstning, påselning, körning, dusch och torrträckning tar minst 1,5 timme.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Ibland är två personer, skötaren och tränaren, sysselsatt med honom samtidigt.

Mitt på dagen serveras det lunch och ibland är det veterinärkoll och/eller skoning under eftermiddagarna. Aktiviteter där skötaren måste vara närvarande. Skoning ingår i priset och utförs ofta av tränaren eller skötaren själv. Dagen slutas med kvällsfoder.

Eftersom Gogo är en starthäst tävlar han regelbundet när han är i form och inte sällan på banor en bra bit från hemmastallet. Förvisso betalas det en utselningsavgift, men det går åt många timmar.

Utrustningen slits hela tiden och måste löpande repareras eller bytas ut.

När Gogo tränar eller startar används ett stort antal utrustningsdetaljer såsom sulkies, träningsvagnar, seldon huvudlag och andra prylar som är dyra i införskaffning och tillhör tränaren. Utrustningen slits hela tiden och måste löpande repareras eller bytas ut.

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag är ju egen företagare och tar betalt enligt ett timpris som jag har avtalat med mina kunder. Prova att räkna ut timpriset på träning av travhäst när alla kostnader för foder, utrustning, skoning och så vidare har dragits av. Det går naturligtvis inte att komma fram till ett exakt pris, men faktum är att det är skrämmande lågt. Det måste höjas!

Varför? Jo, för att komma åt problemet som Maria Törnqvist påpekar: Det måste bli attraktivare att vara hästskötare och det görs bara genom högre löner och framförallt bättre arbetstider. Finansieringen av detta kan endast komma från tränaren som i sin tur måste höja träningsavgiften eller, när det handlar om starthästar, höja procenten på inkört, vilket jag tycker är helt naturligt.

Man äger häst för att få ta del av så kallade mjuka värden, upplevelserna.

Jag är som sagt själv hästägare och jag har – liksom alla andra hästägare – inte min häst för att tjäna pengar. Faktum är att jag fick slå upp på travsport.se för att se att han sprungit in 112.000 kronor. Hur ofta hör vi inte en lycklig hästägare i vinnarcirkeln uttrycka överraskning över storleken på loppets förstapris; det hade han inte ens sett. Ingen äger häst på grund av prispengarna. Man äger häst för att få ta del av så kallade mjuka värden, upplevelserna.

Det är alltså dags att se över både träningsavgifter och tränarprocenter. Vi måste försäkra oss om att vi också i framtiden har en stor och bred proffstränarkår, inte bara ett fåtal storstallar, som har råd med att ha högklassig personal anställd. Det kan låta som att jag (av alla!) tänker planekonomiskt här. Den grundläggande orsaken till att stora tränare är stora är helt enkelt att de är duktiga, både som travtränare och som affärsfolk. Av ovannämnda orsaker har de så kallade mellantränarna förlorat konkurrenskraften och det är allvarligt för näringen som helhet.

Gogo di Quattro har kostat mig en mindre förmögenhet och så är det med den övervägande delen av hästpopulationen. Jag vill därför att han får de bästa förutsättningarna för att försöka tjäna tillbaka åtminstone en del av det han har kostat. Det kan han bara om han får den bästa tänkbara träningen och vården.

***

Fotnot: Denna vecka är det Håkan ”Lillis” Olsson som är krönikör. Passande nog handlar den om Breeders Crown och att hästägarna inte skall betala sina egna prispengar. Pengarna skall väl komma från spelet, möjligen från sponsorer?

Fokustema
Krönika
Läs senare

Fransson: ”Ett lopp, en chans i livet”

Förra veckans krönikör var Fredrik "Frasse" Fransson som bland annat skriver om att du som ägare till ett kallblod kan bli inskriven i historieböckerna både i Sverige och Norge.
Av
Cecilia Kristoffersson
Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här är Fredrik ”Frasse” Franssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 32:

Dubbla Derbyn – dubbla Kriterier. Äger du ett kallblod kan du bli inskriven i historieböckerna både i Sverige och i Norge.

I det svenska Derbyt blev det norsk triumf, men till Kriteriet står Persson rustad…

Att stå som segrare i ett klassiskt lopp torde vara många hästägares dröm, inte bara för belöningen i prispengar utan för att man för all framtid skrivit sitt namn i historieböckerna.

Ett lopp, en chans i livet – men kallbloden har faktiskt chansen tack vare det svensk-norska samarbetet, som med största sannolikhet räddat sporten, att tävla om ära och berömmelse i båda länderna.

Fakta

Fredrik Fransson

Ålder: 38 år.

Familj: Gift med Michaela. För övrigt består familjen av hund, katt och en massa hästar.

Bor: Järvsö.

Licens: A-tränare.

Bästa travminnet: Seger i V75-loppet Jon Olssons Minne på hemmaplan, Bollnästravet, med Monster Monsun.

Intressen förutom trav: Downhillcykling och att lära mig saker.

Expandera

Jan-Olov Perssons storhet som tränare kan på inget sätt överskattas – i år har kallblodskungen halva startfältet i hingstarnas avdelning och i Kriteriestoet startar han en av favoriterna Järvsö Saga (e. Björs Frej). Årets treåringskull är något utöver det vanliga och ”Klubba-Janne” och hans personal har verkligen ställt i ordning.

Nämnda Järvsö Saga håller jag en extra tumme för – JOP-brodern Ingemar Persson är uppfödare, broder Per-Gunnar Persson äger pappa Björs Frej (e. Järvsöviking) som Jan-Olovs brorsdotter Annelie Lagergren är uppfödare och tränare till.

Stamtavlan till Saga innehåller en stor dos av Perssonfamiljens fantastiska avelsarbete – intressant är att stoet Vinjänta återkommer på hela tre ställen ((4+5)+3) – som mor till tre olika modersston. Trots denna linjeavel (även linjeavel på Elding 4+3) hamnar inavelsgraden endast på nio procent. Riktigt snyggt avlat får man säga.

Nu gäller det att göra hästägandet enklare

Ägare till Järvsö Saga är framgångsrika norskan Reidun Böhn, som i år betäckt fem ston med Järvsö Björn (e. Järvsöviking) och ett sto med Bro Viking (e. Järvsöviking) som är linje- och inavlade på Vinjänta – hon har med andra ord stark tro även i framtiden för Persson-släktet.

Det är fina pengar att tävla om för kallbloden och som en av extremt få hästraser i världen ökade man antalet betäckningar ifjol.

Låt oss hoppas att de tendenserna fortsätter i år, tyvärr har man i Norge haft problem med smittor och ett förbund som faktiskt retar mer gallfeber på sina medlemmar än vad ST lyckas göra med regler kring bland annat uppfödarpengar. Så det är kanske inte helt givet att vi lyckas slå siffrorna.

Känslan är i Sverige att vi faktiskt gör ett riktigt bra jobb med uppfödningen av kallblod och att spridningen på avelshingstar också har blivit bredare.

Nu gäller det att göra hästägandet enklare och lättare att administrera för ägarna. Precis som ett näringslivscenter eller kommun ska förbundet kratta manegen för sina   ”invånare” – lägg krut på bra datasnillen så ska det lösa sig både för hästägare och spelare (sko-, vagn- och huvudlagsinfo).

Då kommer livet för oss tränare också att bli trevligare.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Maria Törnqvist som skriver om saker som upprör henne.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Idéer utifrån har varit och är avgörande”

Timo Nurmos är nummer ett bland de många finska tränare som slagit sig in på den svenska travmarknaden – som konkurrent till världens bästa travtränare. De svenska! Men hur mycket bättre skulle svensk travsport kunna vara om konkurrensen och influenserna utifrån blev ännu fler frågar sig förra veckans krönikör Kristian Borell.
Av
Kristian Borell
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg

Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31:

Gud förbjude att svenskt trav gör som svensk fotboll! Där fotbollen sedan andra världskriget sakta men säkert gått nedåt och inte alls lyckats utveckla det man hade, och som då räckte till både OS-guld (1948) och VM-silver (1958), har travet gjort precis tvärtom. Utrustad med ett öppet sinne tog man sig ikapp och förbi travsporten i Frankrike och USA, för att idag kunna rankas som världens främsta travnation.

Idéer utifrån har varit och är avgörande. Svenska hästägare har inte varit rädda för stenhård utländsk konkurrens, svenska uppfödare har vågat blanda utländskt blod med det svenska och de svenska tränarna och kuskarna har varit mästerliga på att knyta ihop säcken och nå framgångar få trodde var möjligt där och då.

Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd

Finns det då något att klaga på rent sportsligt, förutom att det hade varit kul om den eländiga fotbollens aktuella publiktillströmning också hade varit travets? Bör inte hälsan tiga still?

Det självklara svaret handlar om att när man slår sig till ro är då man inte längre utvecklas och sakta men säkert tappar mot konkurrenterna. Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd utan fortsatt öppen för nya idéer och att utvecklas vidare.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Om inte, går det som för svensk fotboll. Som helhet frånsprungen och oförmögen och ovillig att hantera en värld där till exempel klassisk svensk inställning och invandrad spelteknisk genialitet borde vara en perfekt kombination i svensk fotbollsavel. Om svensk fotboll hade gjort som travet hade sommarens tröstlösa och återställande VM-kvartsfinal istället varit en inspirerande fight om VM-guld. Så kan det gå om alltför många ängsligt drar åt samma håll, dödar allt vad utveckling heter och offrar på inskränkthetens altare.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer

Svensk fotbolls största framgångar i hyfsat modern tid har kommit när idéer tillåtits flöda, ställas mot varandra och leda till utveckling –”Åby” Ericsons strid för att hålla emot maskinmässig och fantasilös fotboll, Houghton & Hodgson:s 4-4-2 rakt in i framtiden och så Sven-Göran Erikssons framgångsrika pragmatism. Och, varför inte lägga till Östersund under Graham Potter? Utifrån kommande idéer har i samtliga fall varit utlösande och avgörande faktorer. Men, där fotbollens nödvändiga strider varit få och alltid slutat med att pendeln ängsligt slagit för hårt och i nästa steg dödat utvecklingen, har travet medvetet, modigt och med öppet sinne inte gått i fällan och istället utvecklats vidare.

Alla framgångar till trots är jag säker på att svenskt trav skulle kunna vara ännu bättre och än mer framgångsrikt även rent sportsligt. Det är uppenbart att det finns en pusselbit att fingra på och det är uppenbart att den inte gärna fingras på.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer, och jag gör det trots att jag håller de svenska tränarna och kuskarna som bäst i världen.

Det är synd att de svenska hästägarna försatt sig (eller är det försatts?) i en situation där man bara har att välja på kulturellt när
stående finländska tränare och en viss Jerry Riordan om man här på hemmaplan skulle vilja välja något annat än svenskt när det kommer till tvåbent.

De svenska hästkarlarna har varit ack så skickliga på att vara öppna för idéer utifrån, men vad hade hänt om man även på hemmaplan på allvar tvingats konkurrera med en hel drös Riordans och Gocciadoros?

Ett än mer framgångsrikt svenskt trav ännu bättre vaccinerat mot inskränkthet och oförmåga och ovilja till utveckling, är jag helt säker på är svaret på den frågan.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om kallblodens stora helg på Dannero.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Olsson: ”Kör två, betala för ett, var parollen”

Förra veckas krönikör var Håkan ”Lillis” Olsson och han skriver om specialutskrivna lopp och meetings genom tiderna.
Av
Håkan Olsson
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören.
Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören. Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.

Här kan ni läsa Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 30:

Anders Malmrot, Solvallas nye sportchef, kommer med en ny innovation. Ett lopp utskrivet för fuxar. som körs Jubileumspokalkvällen den 14 augusti. Kul idé med ett fyndigt namn, Fox Trot.

Det där får mig att tänka tillbaka till flydda tider och tidernas olika grepp avseende propositioner.

Solvalla hade i gamla tider ”Importernas Speciallopp” utskrivet endast för importerade hästar. Det vimlade av franska importer på den tiden, en och annan rysk häst också för den delen, ofta grå. Bröderna Lindblom och Rune Nordin hade många bidrag.

Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där

Annat nu för tiden. Då har vi tvångsprissummor på en del importer. Sorterar ut och släpper bara in de vi tror kan vara de bästa. Det kan bli ändring på det nu om det blir hästbrist.

Vi kör lopp för svenskfödda hästar, vilket är en sanning med modifikation. Mera korrekt vore nog för svenskregistrerade. De kan nämligen vara födda i vilket land som helst bara modern finns upptagen i den svenska stamboken.

En häst skall dock bara kunna ha ett hemland. Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där.

Den av Robert Bergh tränade Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk och kan vad jag förstår vinna norska Kriteriet och sedan gå ned och tävla i lopp för franskfödda hästar. Inom parentes är han uppfödd av ett bolag registrerat i Vinninga i Västergötland och ägd av ishockeytvillingarna Sedin i Vancouver, Kanada.

Vi hade vad vi kallar meeting en gång i världen. Utländska uttryck redan på den tiden. Ett meeting omfattade i regel tre, fyra eller fem tävlingsdagar på aktuell bana. Hästarna anmäldes till meetinget och tävlade med samma prissumma alla tävlingsdagarna. Vid seger fick man meetingstillägg på 20 meter. Har till och med sett dubbla meetingstillägg.

Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten

Meetingsfinaler hade vi på Sundbyholm. När ett meeting var till ända gick det en final med lite högre prispengar för de hästar som deltagit på banan under aktuellt meeting.

Frances Bulwark hade det inte lätt när hon skulle vinna Müllers på Jägersro. Hon gjorde det ändå fem år i rad. 1949, 1950, 1951, 1952 och 1953. Tuff uppgift med tanke på att man hade en bestämmelse om att tidigare vinnare fick 20 meter extra tillägg. 1953 vann hon från 40 meters tillägg. Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten.

Skandinaviskt Mästerskap var stort en gång i tiden. Det var en stor ära att bli uttagen i landslaget och få vara en av fyra deltagare. Loppet alternerade mellan ländernas huvudstäder, men det lades ned. Landskamperna blev för ojämna och danskarna ville dra sig ur.

Vi körde också ”Landslaget mot Pressen” i bästa fotbollsstil. Det var i ett sånt sammanhang, fotboll alltså, som en viss ”Nacka” Skoglund dök upp. Satte två mål för det lag pressen tagit ut och sedan var hans lycka gjord, åtminstone till en början.

Fakta

Håkan "Lillis" Olsson

Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.

Expandera

Ett speciellt lopp med en speciell proposition jag minns var Västra Sörmlands Travsällskaps Pokallopp på Sundbyholm. Förutsättningarna för start var att ägaren skulle bo i Sörmland. Det handlade om voltstart och tillägg efter rekord satta med just voltstart. En häst som kom helt rätt var Jocko Amore, tvåa i Kriteriet året innan (som kördes med autostart). Jocko Amore hade ett mycket blygsamt rekord med voltstart och stod med alla fyra benen i mål i det här loppet.

Västra Sörmlands kördes också för kallblod och jag minns att de många tilläggen, närmare ett halvt varv, kunde inte hindra en viss Remvikson att vinna. Han förlorade däremot mot typbesiktningsnämnden.

Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin

Andra intressanta grepp tycker jag finnarna har med sitt Kungstrav (Kuninkuusravit) som alternerar mellan banorna. Det är nästan lika stort att få vara arrangör för detta som att få ett OS. Loppen är för kallblod, könsuppdelat och man kör ett lopp lördag, medeldistans, två avslutande lopp på söndagen, kort distans och styrkeprovet för de tio bästa över stayer-
distans 3.100 meter, sammanlagd tid över de tre distanserna är avgörande.

En enorm folkfest som körts sedan 1924 och samlat över 60.000 besökare vid några tillfällen. 2018 tävlar man i Rovaniemi där årets kung och drottning koras.

Jag gillar heatlopp – speciellt när det blir skiljeheat. Så jag är inte glad över Åbys ändring av Åby Stora Pris. Det finns några skiljeheat man har svårt att glömma. Ego Boy mot Flower Child i första hand, men också några minnesrika Åby Stora som när Lutfi Kolgjini och Garland Kronos lurade Jean Michel Bazire med L’Amiral Mauzun. Skiljeheatet i Hambletonian 1989 när Park Avenue Joe och Probe lyckades löpa dött lopp har också gått till historien.

Ett skiljeheat Stig H Johansson inte glömmer i första taget är från Bergsåker och Varmblodiga heatloppet 1965. Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin som hade Topeka. Johansson hade vunnit andra heatet med Pollok. I tredje och avgörande heatet lyckades den unge Johansson åstadkomma en omstart.

I jubileumsboken Bergsåker 50 år säger Stig H att han kan fortfarande kunde känna den ilskna blick han fick av Sören Nordin när man åkte upp till ny start. Hur det gick? Masktempo under loppet, som det ofta blir i skiljeheat, och speedkörning och Pollok och ”Lill-Stig”, som jag kommer ihåg att han kallades på stallbacken då, kunde avgöra på beskedliga vinnartiden 1.25,4 1.600 meter voltstart.

Poänglopp var en annan populär tävlingsform vid hade på 50- och 60-talet. Samma hästar möttes två gånger samma dag över olika distanser 1.600 och 2.100 meter. Seger i ett av heaten var en förutsättning för slutseger. Det här tillämpades på många av våra banor som årets största lopp för de bästa hästarna och publiken fick se dem två gånger. Och banans kassör jublade. Bara prispengar i ett lopp och man körde två. Kör två, betala för ett var parollen.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell och han skriver om svensk fotboll gått samma väg som svensk travsport skulle det blivit VM-final i somras