Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Tröstfinal i Elitloppet?

Klaus Koch om att återinföra en tröstfinal: Hade Solvalla erbjudit consolation är jag rätt säker på att sju av åtta hade ställt upp. Hur kul hade det inte varit att se de startsnabba Maori Time och Orlando Jet få en ny chans till i ett felfritt lopp?
Av
Cecilia Kristoffersson
Maori Time och Todd McCarthy. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Maori Time och Todd McCarthy. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 22:

Under många år fick de hästar som inte gick till final i Solvallas Internationella Elitlopp en ny chans genom att starta i ett ”tröstlopp”, men detta togs bort 1986. I söndags kördes årets upplaga av Elitloppet där åtminstone min önskan om att det fanns en consolationsmöjlighet blev påtaglig.

Elitloppet 2018 fick en rejält stökig upptakt med ett flertal omstarter i det första försöket och en Bold Eagle som inte alls ville samarbeta. När starten äntligen gick galopperade den hästen som rest längst, australiensiska Maori Time, direkt, och i första kurvan var även Bold Eagle borta. Efter målgång kunde vi konstatera att även Rajesh Face och Volstead var ute ur i finalen.

Bold Eagle hade säkert valt att stanna kvar i sin box.

I det andra heatet felade en annan ”mystery horse”, tysk-österrikiske Orlando Jet, i starten, och även Amiral Sacha, Cokstile och Uza Josselyn missade finalen. Hade Solvalla kunnat erbjuda en consolation är jag rätt säker på att sju av dessa åtta hade ställt upp. Bold Eagle hade säkert valt att stanna kvar i sin box.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Hur kul hade det inte varit att se de startsnabba Maori Time och Orlando Jet få en ny chans till ett felfritt lopp? Hur roligt hade det inte varit för kretsen bakom dessa hästar att få uppleva detta?

1980 åkte den danske nationalhjälten Tarok på en galopp i sitt Elitloppsförsök men han fick chansen att revanschera sig i consolation. Vilket han gjorde till stor förtjusning för familjen Laursen och hela den danska travnationen. Tarok var, liksom de åtta hästarna som inte tog sig till final i söndags, av sin tränare förberedd för att gå två heat samma dag. Tarok fick chansen, men inte de åtta från årets Elitlopp.

Förmodligen skulle ett sådant lopp omsätta mer än flera av de normala loppen som körs under Elitloppsdagen

I Taroks consolation startade fyra hästar, och det är naturligtvis här skon klämmer. I det spelmaximerande trav-Sverige körs det inga lopp med få hästar, eller? Jo, om vi kollar de senaste månadernas travprogram finns det ett stort antal lopp som har körts med fyra eller fem startande hästar. I Vårfavoriten på Solvalla fanns det endast fyra hästar i programmet. Att ett consolation med till exempel fyra eller fem startande skulle få någon allvarlig ”impact” på helgens totalomsättning tror jag inte ett dyft på. Förmodligen skulle ett sådant lopp omsätta mer än flera av de normala loppen som körs under Elitloppsdagen.

Det var Duncan som gjorde det ekonomiskt möjligt att ta Maori Time till Solvalla

En tröstfinal skulle kunna ge hästar som var ”bortlottade” i försöken de bättre spåren i en eventuell consolation. I år hade startlistan sett ut så här: 1 Amiral Sacha, 2 Uza Josselyn, 3 Maori Time, (4 Bold Eagle), 5 Volstead, 6 Orlando Jet, 7/8 Cokstile/Rajesh Face. Förstapriset borde uppgå till 200.000 kronor och åtta priser skulle skrivas ut. Självklart ska det vara möjligt för Solvalla att avstå från att  köra loppet om det finns färre än fyra startvilliga hästar. Detta skulle i så fall medföra att Elitloppsdagen kom till att omfatta 14 lopp istället för 15, vilket jag tror att de flesta kan leva med.

Apropå Maori Time så är hon enligt min uppfattning den mest ”Europa-like” hästen som kommit från down under och det är kul att hon fortsätter tävla hos oss. När det blev klart att hon skulle komma dök de sedvanliga plumpa kommentarerna upp i främst sociala medier: ”Ännu ett blåbär från Nya Zeeland” (tendensen till att blanda ihop Australien och Nya Zeeland är påtaglig inom förståsigpåeliten eftersom de inte anstränger sig och tar reda på ett enda fakta innan de vräker ur sig sina synpunkter). ”Hur kan Solvalla slänga ut så mycket pengar på en sådan häst?”

När det senaste ”blåbäret från Nya Zeeland”, australiensaren Sundon’s Gift, var på besök i Skandinavien 2009 följde en man vid namn Duncan McPherson med kretsen kring hästen. Duncan – eller Big Mac som han kallas – driver ett av Australasiens mest betydande travstuterier Aldebaran Farms norr om Melbourne och han blev mycket förtjust i svensk travsport och äger numera flera svenska travare. Han har också tagit svenske Yield Boko till Australien som avelshingst.

Duncans hustru avled för några år sedan i cancer och sedan dess har han ägnat enormt med tid och energi – samt pengar – på att jobba med cancerbekämpning och han kopplar många stora events, bland annat Great Southern Star, Australiens största travlopp, ihop med detta arbete.

Det var Duncan som gjorde det ekonomiskt möjligt att ta Maori Time till Solvalla och Elitloppet, vilket jag tycker förtjänar respekt och jag vill och måste framhäva de starka banden som har knutits mellan den australasiska och den nordiska travsporten som följd av utväxlingen av hästar mellan de två kontinenterna. Jag tänker analysera de australiska bidragen till Elitloppet i en senare krönika.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson om historien bakom hur vissa kända loppnamn kom till.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Har vi rätt att avla på det sättet?”

Anne Haglund var förra veckans krönikör i Sulkysport och hon funderar över om vi ska tävla med unga hästar och hur det i så fall ska gå till för att göra tävlandet så riskfritt som möjligt.
Av
Anne Haglund
Svante Båth-tränade Global Welcome och Erik Adielsson vann Svensk Uppfödningslöpning förra året. Då som i år avgörs loppet över kort distans
– precis som det ska vara för tvååringarna, enligt krönikören Anne Haglund. Foto Micke Gustafsson/ALN.
Svante Båth-tränade Global Welcome och Erik Adielsson vann Svensk Uppfödningslöpning förra året. Då som i år avgörs loppet över kort distans – precis som det ska vara för tvååringarna, enligt krönikören Anne Haglund. Foto Micke Gustafsson/ALN.

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 48:

På lördag körs det viktigaste tvååringsloppet under året, Svensk Uppfödningslöpning. Ska vi tävla med så unga hästar och hur ska det gå till i så fall?

Vissa tränare startar aldrig en tvååring och vissa tränare satsar hårt på tvååringarna. För att klara av att tävla som tvååring måste hästen vara mycket tidigt utvecklad, så färdigväxt som möjligt, ha stor inneboende talang för att trava snabbt, vara lätthanterlig, skadefri och hunnit bli vältränad.

Man kan ifrågasätta om vi människor har rätt att avla på detta sätt

Aveln har under alla år strävat efter tidig talang, det är den egenskap som är ”mest” ärftlig. Detta innebär att den varmblodiga travhästen idag generellt sett är mycket lätt att hantera, köra in och träna. Ett problem finns dock, vilket jag talat om i tidigare krönikor, ju bättre avelsframsteg desto snabbare häst. Snabbheten gör att benen (skelett, leder, senor) blir hårt belastade.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Vi avlar inte specifikt på hållbarhet, det är dessutom en egenskap som är mycket svår att mäta. Visst används det framförallt på hingstsidan mycket bra tävlingshästar som avelshingstar, de borde vara hållbara, eller? Dessa har i vissa fall själva en lysande men kort karriär. Korta karriärer kan, men behöver inte, bero på dålig hållbarhet.

Om en avelshingst blivit skadad av sitt tävlande talas det inte mycket om det och för stoägaren som ska betäcka, är denna information svårtillgänglig eller rentav omöjlig att få reda på.

På stosidan är det nog tyvärr i många fall så att ju sämre hållbarhet, desto fler avkommor (tidigare i avelsboxen) får stoet. Hållbarhet beror såklart på många saker men till en del är det ärftligt. Vi människor vill ha snabba resultatförbättringar, hästarna ska bli snabbare och snabbare för varje generation.

mycket tydlig åsikt om att alla tvååringslopp ska köras över kort distans

Man kan ifrågasätta om vi människor har rätt att avla på detta sätt när vi inte ser till att hållbarheten följer med? Tvååringarna idag springer mycket fortare än vad de gjorde för bara några år sedan.

För en ung häst som fortfarande växer (det gör alla tvååringar) är marginalerna mindre för att klara belastningen av tävlandet. Skelettet har inte hårdnat fullt ut. De snabba musklernas aeroba (syreanvändning) kapacitet, för att ”stå distans” är inte färdigutvecklad. Styrkan i muskulatur och senor som håller ledstabiliteten är inte färdigutvecklad.

Svenska forskare är, och har varit, framstående inom träningsfysiologin. Arne Lindholm var en forskare som även intresserade sig för att dela med sig av sin kunskap för hästarnas bästa. Han hade en mycket tydlig åsikt om att alla tvååringslopp ska köras över kort distans. Detta med anledning av att risken för skador ökar när hästen är trött och tempot högt. Såklart ökar denna risk om hästen ska springa 500 meter längre. Dessutom blir det en sväng ytterligare i högt tempo vid medeldistanslopp, vilket också ökar skaderisken.

Tävlandet måste göras så riskfritt som möjligt, det är vi skyldiga hästarna.

Som motargument till kort distans hörs ofta att man kör fortare på kort distans än på medeldistans. Denna skillnad i tid är mycket mindre för tvååringar än för äldre hästar och vägs absolut inte upp av övriga argument. Dessutom borde alla tvååringslopp startas med voltstart. Detta för att starten ska bli lugn och inte redan där trigga mjölksyra, vilket händer vid autostart. Det är inte lätt för en tvååring att först få en mjölksyradusch i starten och sedan springa som fortast på upploppet.

Hur ser det då ut i propositionerna? Jag tittade på tvååringsloppen som finns kvar (december 2018) och hittar elva, varav sju över full distans (2.140 meter) och fyra över kort distans (1.640 meter). Dessutom startas sex av dessa elva tvååringslopp med autostart! Fyra av dessa elva lopp är över medeldistans med autostart.

Av de fyra Breeders Crown-loppen i landet för tvååringar är ett över full distans med autostart (Solvalla). De övriga tre är över kort distans, men alla med autostart. Jag kan inte förstå varför vi medvetet ska utsätta hästarna för större risker än nödvändigt. Tävlandet måste göras så riskfritt som möjligt, det är vi skyldiga hästarna.

Vad beror det på att så många av loppen är över medeldistans och med autostart?

Är det slentrian i propositionsskrivandet eller är det kunskapsresistens som råder inom sporten?

***

Fotnot: Dennas veckas krönikör är Klaus Koch.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Ström: Fem förslag till mer attraktiva travlopp

Förra veckans krönikör var Anders Ström och han har några förslag som förhoppningsvis skulle leda till att själva travloppen blir mer attraktiva att se på. Något som han tror att alla vi som älskar trav skulle uppskatta.
Av
Anders Ström
Fler flerklasslopp med voltstart skulle göra dagens svenska travsport roligare och mer intressant. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Fler flerklasslopp med voltstart skulle göra dagens svenska travsport roligare och mer intressant. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här kan ni läsa Anders Ströms krönika som publicerades i Sulkysport nummer 47:

I början av 1990-talet var min parhäst på trackfarandet runt om i landet universitetskompisen Fredrik Berg, vi blev också affärspartners initialt när Travtjänsten kördes igång 1993.

Nuförtiden hörs vi inte så ofta, men när vi gör det blir det alltid intressanta diskussioner med travsporten i fokus. Senast med utgångspunkter från en twitter-tråd från Fredrik som jag tyckte var så intressant att jag bad om lov att få återpublicera en del av den här i min krönika med några egna observationer i tillägg. Fredriks original-tråd finns på hans twitter @68Berg.

vilket i princip tar död på travsporten

Vi började åka runt på landets travbanor strax före och strax efter 1980. Då var alla lopp välfyllda (12-15 hästar), kapacitetsskillnaderna mellan hästarna stora och ”alla” tränare körde själva sina hästar.

Fakta

Anders Ström

Namn: Anders Ström

Ålder: 47

Bor: London, tidigare Bryssel, Karlstad och Sala.

Gör: Digital entreprenör och investerare. Grundare av spelbolagen Kindred (tidigare Unibet), Kambi och Kwiff. Driver även Stall Courant och Am Bloodstock.

Första egna häst: Silent Slander född 1986 e. Nevele Pride-Eastern Deb.

Bästa hästar: Tamla Celeber, Cruzado dela Noche och Fourth Dimension samt delägde Gigant Neo.

Bästa travminnet: Ensam V75:a på Solvalla Elitloppshelgen 2004 som gav 32 miljoner kronor. Max Flukt var spiken.

Intresse förutom trav: Fotboll (Nottingham Forest och Chelsea), politik och ny teknik.

Expandera

Konsekvensen av ovanstående faktorer var att det ”tävlades” i alla lopp samt att det i första hand var hästarnas kapacitet – inte balans, utrustning och startspår – som avgjorde vem som vann loppen. Satt bästa hästen sist utvändigt i ett stort fält kunde den fortfarande mycket väl vinna loppet.

Under de snart fyra decennier som har förflutit sedan dess har mycket hänt. Aveln har utvecklat hästarna så att de numera är betydligt snabbare och jämnare, banunderlagen har blivit mycket bättre och snabbare, utrustningsförbättringar (bland annat sulkys och balansering/barfotakörning) har haft samma effekt och catchdriver-kulturen har medfört att ett fåtal kuskar kör ”alla” lopp.

Konsekvensen av dessa förändringar är att kapacitetsskillnaderna mellan ekipagen numera är betydligt mindre – vilket i sin tur medför att väldigt många travlopp ofta i princip är avgjorda efter startrusningen. Travloppen har blivit betydligt tråkigare att se på.

Är då den här ”utvecklingen” en ostoppbar naturkraft

Parallellt med denna utveckling har kraftigt ökade kostnader och inte lika snabbt ökande prismedel lett till att antalet amatörer (tillika viktiga hästägare) samt övriga hästägare minskat kraftigt. Som konsekvens av detta har efterfrågan på travhästar minskat vilket gett allt mindre kullar.

Trots detta har inte tävlingsschemat förändras nämnvärt och den självklara konsekvensen har blivit att många lopp inte är fullbelagda. I travlopp med bara sex-sju hästar händer sällan någonting under loppens gång, vilket i princip tar död på travsporten, något vi bara behöver vända blickarna mot dansk, tysk eller italiensk travsport för att inse.

Är då den här ”utvecklingen” en ostoppbar naturkraft eller kan vi själva påverka den? Förhoppningsvis går det. Här kommer några förslag:

1: Förändra banornas utformning. Det borde finnas betydligt fler banor med open stretch (helst dubbla), längre upplopp, nivåskillnader eller andra faktorer som gör att fler hästar har möjlighet att vinna loppen. Här kommer ”Nya Jägersro” kunna bli ett intressant tillskott. Tyvärr ser det inte ut att bli någon flytt av Örebrotravet, vilket är synd eftersom det hade gett möjligheter till en ny utformning av tävlingsarenan.

2: Förändra tävlingsschemat. Med betydligt fler flerklasslopp med många tilläggsvolter där kapacitetsskillnaderna, inte startmomentet, är den viktigaste parametern får publiken mer att fundera över. Här behöver man även se över det gammalmodiga voltstartsystemet för att minska antalet irriterande omstarter…

3: Stimulera mångfalden av kuskar. Det kan till exempel göras genom fler lärlings/amatörlopp så att dessa kuskar får erforderlig rutin samt fördel för lärling eller amatör i utvalda öppna lopp. Här verkar divisionstänket med breddtravet i botten ha blivit ett populärt tillskott. Den plattformen borde kunna borga för en chans att trenden vänder så att fler kan utvecklas och gradvis ta steget upp i klasserna tills man når eliten.

4: Se över tävlingsschemat. När antalet travhästar i tävlingsmässig ålder minskar kan man inte köra lika många lopp. Antalet lopp måste därför minskas och sannolikt behövs också en bättre nationell och regional samordning av propositionerna där högre prispengar per lopp och starttillfälle skulle vara alla till gagn. Här borde initiativ tagits för länge sedan.

5: Försök stimulera hästägande, inte bara uppfödning, som på senare tid fått ökade incitament. Att stimulera/subventionera utbud utan efterfrågan leder till prisdumpning och är bara konstgjord andning. Stimuleras även efterfrågan (läs hästägande) leder det indirekt till bättre villkor för uppfödarna.

Ovanstående var några förslag som förhoppningsvis skulle leda till att själva travloppen blir mer attraktiva att se på – något som jag tror alla vi som älskar trav skulle uppskatta.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anne Haglund.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Törnqvist: ”Synd att hästskötare och deras kunskaper går till spillo”

Maria Törnqvist var förra veckans krönikör i Sulkysport och hon är rädd för att vi är på väg mot ett scenario där bara de starkaste och de med bäst förutsättningar kommer att överleva.
Av
Maria Törnqvist
Krönikören tycker att vi ska vara mer rädda om hästskötarna. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Krönikören tycker att vi ska vara mer rädda om hästskötarna. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Maria Törnqvists krönika som publicerades i Sulkysport nummer 46:

Novembermörkret har intagit travbanorna. Den sämsta årstiden på året för oss som jobbar med trav, om ni frågar mig då jag ogillar mörker och kyla. Dock finns en hel del ljusglimtar. Breeders Crown-finalerna kördes i helgen och det var fina hästar och prestationer i sedvanlig ordning. Tycker dock att alla vinnarna i år hade något alldeles extra, som gjorde att de stack ut från mängden.

Oktober månad för min del har varit intensiv. Har varit några dagar på olika utbildningar kring företagsamhet och ledarskap. Något som jag känner att jag vill utveckla för min egen del.

Konkurrensen på banan är absolut stenhård

Två av dessa dagar var även en obligatorisk grund till att avsluta proffstränarkursen. Det innebar att vi som tagit licens de senaste åren ska gå två dagar gemensam utbildning i Stockholm på Hästsportens hus och fördjupa oss i bland annat djurskydd, företagsekonomi och ledarskap.

Läste ett större reportage om Roger Walmann i veckan (i Travronden). Han skrev att det var på tok för lätt att bli proffstränare i Sverige idag.

Jag kan nog bara hålla med. Tycker att det ställs för låga krav på utbildningen i förhållande till vad vi som blir nyutexaminerade kommer att möta när vi kommer ut som egna företagare.

Fakta

Maria Törnqvist

Namn: Maria Törnqvist
Född: 20 januari 1988
Uppväxt: Utanför Göteborg
Fritidsintresse: Att träna och laga mat
Karriär: Examen från travgymnasiet på Wången 2006. Arbetat som lärling hos bland andra Åke Svanstedt, Marcus Svedberg. Tog ut proffstränarlicens 2016.
Hästar i träning: 25
Bästa häst i stallet: Rolex Bigi, 1.11,2am/1.282.800kr
Träningsanläggning: Stall Däningsholm i Fåglum.

Expandera

Dagens proffstränare ska inte bara vara duktiga på att träna hästar. Du ska kunna hantera personal, ekonomi, försäkringar. Eventuellt köra traktorer, göra större inköp/investeringar av foder, köra transporter till och från tävlingar och mycket mer. Konkurrensen på banan är absolut stenhård och det känns som om vi är på väg mot ett scenario där bara de starkaste och med bäst förutsättningar kommer att överleva. Då syftar jag tyvärr på både tränare och hästägare.

Det känns helt rätt i tiden att det ställs större krav både på hästgymnasierna och proffskurserna. Tycker det kan vara aktuellt att kanske införa två obligatoriska uppsamlingsdagar för samtliga landets proffstränare som består av utbildning och diskussioner, oavsett hur lång eller kort tid du har haft proffslicens. Om inte annat så kan vi yngre lära oss något av det äldre gardet. Jag vet att det kommer bli gnäll om något sådant här skulle införas då många tycker att deras tid är dyrbarare än andras, inkluderar även mig själv iden skaran. Men när man väl sitter där på en stol och får lite mer insikt och perspektiv än bara det som är inarbetat sedan gammalt är det inte så tokigt ändå.

En annan sak som jag funderat på är hur vi ska kunna behålla alla rutinerade och otroligt duktiga hästskötare vi har. De allra flesta man pratar med älskar sitt jobb och hästarna men tycker inte att det finns några karriärsmöjligheter inom hästyrket. Det måste kunna gå att utveckla någon sorts form av belöningssystem inom travet också, som gör att en skötare kan klättra på en så kallad karriärstrappa precis som i många andra branscher.

en sak ska du veta lillis, kunskap tynger aldrig

Inom travet så har det alltid känts som att man har en ”dum” stämpel på sig. Är du inte smart nog så kan du alltid jobba i ett travstall. Jag är helt övertygad om att så inte är fallet. Givetvis finns det dom som föredrar att jobba fysiskt framför kontorssysslor. Man behöver dock inte vara osmart för det.

Jag är ganska säker på att det finns många hästskötare där ute som absolut skulle kunna lämpa sig till att sköta  andra sysslor inom ett travstall. Om man kunde vidareutbilda dessa till att kunna sköta exempelvis pappersarbete eller andra administrativa sysslor som träningsscheman, och så vidare, skulle man inte tappa dem till andra branscher. Ju längre du har jobbat får man bara stå på sex passhästar och ha andra sysslor medan någon som är ny får stå på åtta-nio hästar? Eller använda en anställd som arbetat länge som skötare som arbetsledare i olika stall?

Det finns nog många olika vägar man skulle kunna gå, men tycker det är synd att gamla duktiga hästskötare och deras kunskaper går till spillo när dom lämnar branschen. Att vara hästskötare sliter oerhört på kroppen. Det måste finnas ett sätt att kombinera hästskötaryrket med något mer.

Det är också viktigt att vi ser till att behålla våra gymnasieskolor och kvalitén på utbildningarna där våra framtida hästskötare ska formas. Det är där dom skall lära sig och få kunskaper, både praktiskt och teoretiskt inför vad som komma skall.

Min pappa sa en sak till mig när jag var liten och tvärade med att gå till skolan. Han sa ”en sak ska du veta lillis, kunskap tynger aldrig” och det har han haft fruktansvärt rätt i.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anders Ström.

Sport