Här är Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 16:
Under 50 år som travfanatiker och 30 år i den internationella travsfären har jag fått uppleva de flesta sätten att umgås med hästar på och har bevittnat utvecklingen i dopinghanteringen i de flesta hästsportsländer.
Jag började gå på trav som tolvåring 1969, men till en början blev det bara sporadiska besök. Från den dagen jag fyllde 15 år och fick moped missade jag inte många tävlingsdagar.
I början på mars 1971 besökte jag för första gången Charlottenlunds travbana vintertid. Ett av de mest markanta intrycken jag fick just den dagen var en doft. Jag stod (som jag oavsett väderlek skulle komma att göra de kommande många åren) klistrad vid räcket ut mot tävlingsbanan, direkt vid mållinjen.
När hästarna passerade mig fylldes näsborrarna av en kamferliknande och ganska ljuvlig doft, närmast som starka halstabletter.
När jag under slutet av 1970-talet började att jobba i stallarna lärde jag mig att doften härrörde från linimentet Blue Lotion, som var en tjockflytande blå substans. Den användes på det sättet att man (vintertid) gned in framför allt hästarnas bakknän, men i vissa fall även ryggraden och korset.
Syftet var att skydda hästen mot att bli stel i leder och rygg mellan värmning och start. Verkan kan jämföras med den gamla humanmedicinska huskuren senapsplåster, där man la ett bandage med stark senap mot en ömmande punkt på kroppen. Senapen (i fallet Blue Lotion-kamfern) ”retar” då hud och ligament och effekten blir uppvärmning.
Det fanns på den tiden ytterligare preventiva sätt för att förhindra nerkylning och medföljande stelhet. De flesta av träningsstallarna hade en box med ett solarium eller en transportabel värmelampa som kunde sättas upp i en box.
I början på 80-talet anpassade det danska travförbundet sina dopingbestämmelser till de svenska som precis hade ändrats radikalt. Över en natt blev det inte tillåtet att använda Blue Lotion inom en fastställd karenstid och det förbjöds även att använda solarium och värmelampor på tävlingsdagarna. Endast vatten fick användas.
Jag kommer ihåg att de nya bestämmelserna slog oss, som hade den dagliga omvårdnanden av hästarna, med häpnad och omställningen var markant. Vi som trodde att vi använde värme som djurskydd kom plötsligt in under dopingbestämmelserna.
Vi ställde oss frågan: vad är mest djurvänligt, att hålla en häst varm och mjuk inför en start eller att skicka ut en kall och stel häst i loppen?
Vi hade aldrig en tanke på att Blue Lotion, eller värmekällor, var att betrakta som prestationshöjande. Vi ville bara skicka ut hästar som mådde bra i loppen.
Från och med den tidpunkten började djurmedicineringen skilja sig mer och mer från humanmedicineringen. Som människa kan du dricka ett par koppar kaffe om du är trött, ta en alvedon om du har tandvärk eller smörja in händerna med salva om de är torra. Sedan kan du fortsätta jobba.
För en häst gäller total nolltolerans även för ovannämnda substanser. Rätt eller fel? Som diskussionsämne är detta närmast tabubelagt och rent tekniskt är det förmodligen väldigt svårt att hitta en ideallösning då missbruk lätt kan uppstå.
Klaus Koch
Under mina många år som rådgivare på den internationella storloppsscenen har jag upprepade gånger fått sysselsätta mig med olika tolkningar av vad som är att betrakta som doping eller inte. Ett återkommande tema har problemet med dehydrering varit. I Sverige är det förbjudet att ge dropp, där man inför start tillför hästen vätska intravenöst.
I länder där det tävlas i höga temperaturer (över 30 grader), och ibland även hög luftfuktighet, är det helt logiskt att använda dropp. Orsaken till att det är förbjudet i Sverige är att man inte får sticka i en häst inom 96 timmar innan start.
Att en häst under och efter långa resor vägrar att dricka är ganska normalt och det sätter ner prestationsförmågan rätt så kraftigt. Personligen har jag alltid varit av den uppfattningen att det bör vara möjligt att tillföra en häst den nödvändiga vätskemängden under veterinär tillsyn.
I Sverige finns det en tendens att tycka att hela världen bör ha samma regler som här. Men ovanstående exempel visar att det inte är möjligt. Det finns dessutom en djungel av substanser i allt från vanligt grovfoder till starka mediciner.
När Mr Muscleman skulle starta i Elitloppet var det så mycket snack om medicinering att det nästan blev ett drev mot hästen. Egentligen enbart för att hästen vanligtvis tävlade med det i USA godkända preparatet lasix.
Detta föranledde hästens tränare Noel Daley att ta prov på samtliga medikament som hästen kunde komma i kontakt med i sin hemmiljö och skicka dem till SLU i Uppsala för analys. På en substans blev det utslag; en vanlig receptfri salva som användes till att smörja in torrheter och lätta sårbildningar med. Mr Muscleman blev tvåa i Elitloppet. Tänk vilken katastrof det kunde ha blivit om han hade tävlat med denna otillåtna substans i kroppen.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Jag är för att medvetna och cyniska fuskare bör straffas stenhårt, gärna med livstidsavstängningar och kolossala böter.
Men vi har tagit hästen ur den miljö där den klarar sig själv helt och hållet och gjort den avhängig av oss.
Då bör vi också kunna hjälpa den på punkter, där den inte längre kan hjälpa sig själv.
***
Fotnot: I denna veckas nummer av Sulkysport, som kommer i brevlådan torsdag den 6 juli, funderar Håkan ”Lillis” Olsson över vad som hänt med tiderna i loppen och vilken information totospelarna ska få och behöver.