Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Vi måste låta individen bestämma själv”

Just tvååringar borde tävla det varma halvåret istället för att hålla igång i november-december, anser Klaus Koch i sin krönika som publicerades i Sulkysport förra veckan.
Av
Klaus Koch
Smokin Joe är en av 26 som jagar finalplats i Svensk Uppfödningslöpning.
Foto Mia Törnberg
Smokin Joe är en av 26 som jagar finalplats i Svensk Uppfödningslöpning. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 29:

Då är det dags för mig att ta upp en av mina många käpphästar: travsportens åldersgränser för både två- och fyrbenta aktörer. Det är ingen exakt vetenskap, men det finns förnuftiga och pragmatiska lösningar.

På fredagen körs årets första svenska tvååringslopp på Axevalla. Då har tvååringstävlandet i till exempel Danmark redan varit igång i en månad och i USA springer tvååringarna redan på tider som europeiska ålderskamrater aldrig kommer ens i närheten av.

De flesta vet att jag har min uppfattning om unghästtävlandet klar och många håller med. Det samma gäller problemet om hur länge hästar ska få tävla. Och det är just där jag ser problemet. Ordet ”få”. Det borde vara ”kan” istället. Låt hästen bestämma själv istället för centralt placerade byråkrater som oftast inte ens tagit i en häst.

låta individen bestämma själv både när den ska börja och när den ska sluta tävla.

Tävlandet med unga hästar har en mer än hundraårig historia. Ja, hela vår tävlingsverksamhet är uppbyggd runt det. I takt med tiden och djurskyddets utveckling har man kommit till insikten att tvååringstävlande KAN – inte ÄR för i så fall hade det varit förbjudet – vara skadligt för hästarna. Men det kan även femårings- eller åttaåringstävlande vara.

Vad jag menar är att vi måste låta individen bestämma själv både när den ska börja och när den ska sluta tävla.

I en tid där det blir svårare och svårare att få nya hästägare till sporten vore en tidig start på karriären en attraktiv tillgång. Den finns ju redan inom galoppsporten.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Jag kommer ihåg min första säsong som travsportfan. Det var 1968 och jag var elva år. Årets första tvååringslopp på min hemmabana Charlottenlund kördes den 10 maj. Då hade man i Ålborg redan kört den 28 april för yngsta årgången. Sedan tävlade babytravarna på under sommaren fram till den första söndagen i oktober. Då var det slut. Inga flera tvååringslopp det året och så var det fortsatt många år fram i tiden.

På nyårsdagen fick årgångens representanter tävla igen och det var ett sant myller av nyblivna ostartade treåringar. Alltid en dag att se fram emot med förtjusning.

En årgång bestod så att säga av två grupper. De tidigt och de något senare utvecklade hästarna. Under våren dök sedan de som tävlat som tvååringar upp igen.

inte vill jag tro på att de bland flera hundra av en årgångs hästar inte finns en enda som skulle vara lämpad för att starta som tvååringar

Jag är övertygad om att tvååringar mår bäst av att tävla under det varma halvåret. En uppfödningslöpning i det sena novembermörkret med låga temperaturer och opålitliga banor är inte bra. Hästarna ska ju inte bara tävla. De ska även träna.

Hur kommer det sig att tvååringstävlandet – i alla fall i Sverige – mestadels pågår under de sista mörka månaderna? Min teori är att det beror på att unghästarna med de bästa förutsättningarna (stam, exteriör) hamnar i storstallen. Upp till 50-60 nyblivna tvååringar kan så att säga befinna sig under samma tak.

Om inte stortränaren (som till exempel Båth eller Kolgjini) har som sin filosofi att satsa på tvååringstävlandet så kommer ingen av dessa till start det året. Det kan ju omöjligt vara så att ingen av dem har förutsättningar för att starta som tvååringar. Tvååringstarter passar helt enkelt inte in i konceptet i dessa stallar.

Man handlar in ettåringar på auktion eller får dem i träning direkt från ägaren och skickar dem till unghästtränare. På hösten som tvååringar börjar de först tränas ned på riktigt och då kommer tävlandet under det året inte på fråga. För inte vill jag tro på att de bland flera hundra av en årgångs bästa hästar inte finns en enda som skulle vara lämpad för att starta som tvååringar.

Undviker man så att säga frivilligt att starta en häst som tvååring (återigen: förmodligen handlar det högst om tio procent av en årgångs individer) – då får man räkna med ytterligare en sexsiffrig kostnad innan hästen kommer till start.

Jag finner det egendomligt att det inte finns några exakta utredningar om tvååringstävlandets vara eller inte vara. Det borde vara enkelt att säga antingen ”självklart” eller det ”skall bort” helt. Som det är nu beror utslagningen mest på känslor, för eller emot, utan teoretisk underbyggnad.

Är alternativet det första borde det utredas efter vilka kriterier tävlandet ska vara utformat.

Jag är rätt övertygad om att min teori om att tidiga tvååringar mår bäst av att tävla under sen vår, sommar och höst är rätt och det skulle som sagt vara intressant att se vad forskningen kan komma fram till under förutsättning att tävlingsdebuten bör äga rum senast när hästen är tre år.

Jag återkommer i en kommande krönika med att diskutera åldersgränser för äldre hästar och för de tvåbenta aktiva, kuskarna.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson om specialutskrivna lopp och meetings.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Törnqvist: ”Bra med lite förändring”

Maria Törnqvist var förra veckans krönikör i Sulkysport: "Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna".
Av
Cecilia Kristoffersson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson

Här kan ni läsa Maria Törnqvists krönika som publicerades i Sulkysport nummer 39:

skrivande stund är Kriterieveckan på ingång. Personligen en av mina favoritveckor på travåret. Det bjuds inte bara på högklassig sport utan även på Sveriges största unghästauktion för travhästar. Den pågår i tre dagar och det är runt 400 hästar som skall gå under klubban. I år är auktionen kryddad med kallblod och halvblod, det vill säga lite långsammare travras samt ridhästar. Kallbloden var med förra året också och det fick en fortsättning, men för ridhästarna är det första gången de finns med på Kriterieauktionen.

jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Det är säkert delade åsikter kring att blanda hästraser på en traditionell varmblodsauktion, men jag tycker att det är bra med lite förändring. Skulle det inte fungera kan man ju alltid gå tillbaka till det gamla. Men jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Finalfältet i såväl Oaks som Kriteriet är verkligen guldkantat. Försöken bjöd på många fina hästar och prestationer. Något som har slagit mig är dock variationen och bredden på treåringskullen i år. Lite förbryllande är ändå att både försök och finalfälten i E3-serien har varit tunna. Vad kan det bero på? I finalerna av både långa och korta E3 har det dykt upp i princip samma hästar. Trots att det tävlas om höga prissummor. Det har känts som att det varit klent med undantag för vissa hästars prestationer givetvis!

Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen

Det är väsentlig skillnad på prissummorna i E3, Oaks och Kriteriet, speciellt när så många hästar nu är premiechansade, och kanske finns förklaringen här. Satsar alla på samma lopp? Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna. Av totalt 144 hästar i uttagningarna på Solvalla förra tisdagen kom 85 från tränare på storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Från Halmstad, som alltid står sig starkt med sin kompetenta tränarkår och sitt starka hästantal, kom det 16.

Från övriga Sverige var det skrämmande klent och ur den kategori banor som förr hette småbanor var det knappt några hästar med alls Kriteriekvalkvällen. Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen.

Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar

Är det så här vi vill att travsporten ska utvecklas? Hästarna springer snabbare och snabbare, de pressas hårdare och tidigare än någonsin innan. Banorna skall prepareras för att hästarna ska springa snabba tider, inte vara skonsamma. För det är mycket mer status att visa upp ”på vår bana sprang den världsrekord just den här dagen”, sedan att hästen bara sprang just det loppet den dagen och var helt fantastisk, men att det ger stora konsekvenser i slutändan. Är det värt det? Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar, de är så otroligt viktiga för sporten och för tränarna som tar fram dem.

Jag tror det är viktigt att få ner denna statistik på papper och spåna om varför det ser ut som det gör med tunt hästantal, färre amatörer, hästskötare som ledsnar och slutar. Känns någonstans som att det ändå finns en röd tråd.

Det måste också till en omfördelning av prispengarna, de måste fördelas på ”rätt” ställe. Folk kommer alltid att ha olika åsikter och delade meningar. Men jag tror att de flesta aktiva är rörande överens om att det inte är kul med halvfulla lopp, hästar som gör fyra maxprestationer och sedan försvinner. Två- och treåringar som går med ”maxad” balans och utrustning för att kunna tjäna pengar på tider som de egentligen inte är färdiga för att klara av.

Jag var också inne på att ta upp det här med de sena lördagkvällstävlingarna. Totoomsättningar på bara två-tre miljoner kronor och en massa aktiva och folk som jobbar på banorna viker sina lördagkvällar för dessa tävlingar. Men det tar vi en annan gång. Nu fokuserar vi på Kriterieauktionen och topptävlingarna på Solvalla!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anders Ström och han tycker att ston tjänar för lite pengar.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Frågan som ställs är ”varför?”

Klaus Koch var förra veckans krönikör i Sulkysport: "There is something rotten in the state of Sweden. Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling."
Av
Cecilia Kristoffersson
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a...  Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a... Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 36:

Jag hade egentligen tänkt mig att i denna krönika spinna vidare på tråden om åldersbegränsningar men under tiden har en speciell – och till ämnet relaterad – frågeställning dykt upp. Det rör sig om det finaste vi har inom travsporten: DERBYT!

När jag var yngre och mer fanatisk travsportälskare än jag varit under senare år var årets absoluta höjdpunkt minuterna innan defileringen till det danska travderbyt. Jag brukade ställa mig precis vid stallutfarten för att se de tolv finaldeltagarna skritta ut på banan. Jag tänkte alltid: ”Inte på någon annan tidpunkt under året kommer tolv så till sekunden minutiöst förberedda och topptrimmade hästar att äntra banan”. Det formligen lyste klass om varenda individ, också de största outsiderna.

Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat

I söndags kördes Svenskt Travderby 2018. Det blev ett sevärt lopp med en mycket välförtjänt segrare i makalöse Who’s Who. Tack vare hans världsrekordprestation kommer loppet att ihågkommas för sin sportsliga kvalitet.

Men på vägen till korandet av 2014-kullens Derbyvinnare morrades det rejält i kulisserna. Det började med att det under sensommaren uppmärksamades att de sex prisplacerade hästarna i årgångens Kriteriefinal tillsammans uppvisade skrämmande dåliga resultat under fyraåringssäsongen fram till tidpunkten för Derbykvalen. Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat. I Derbykvalen galopperade 17 av 72 startande och två av de största förhandsfavoriterna försvann. En av dem fick till och med startförbud. I finalen galopperade fem, alltså nästan hälften av deltagarna.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Det är inte första gången denna (negativa) trend uppmärksammas. Känslan är tyvärr att det blir sämre och sämre från år till år. Frågan som ställs är ”varför?” Har våra tränare blivit sämre på att förbereda sina hästar? Knappast. Är det barfotakörningarna som orsakar detta? Det är jag inte rätt person att svara på, men det är på sin höjd en mindre bidragande verkan. Är det användningen av jänkarvagnar som ”hetsar” hästarna i onödan? Tillåt mig att tveka. Är det ren tillfällighet? Nej, fenomenet är lite för påtagligt för det. Vad är det då då?

Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling. Feelingen är till exempel att tävlandet med unga hästar har blivit allt mer komprimerad. Intill för cirka 50 år sedan fanns det i princip bara Uppföddningslöpning, Kriterium och Derby. Kungakannan fanns förvisso, men fram till och med 1981 var det ett voltstartslopp med tillägg. 1969 kom Stochampionatet till och 1971 Sprintermästaren. Treåringarna fick 1984 sprinterloppet Stora Treåringspriset och samtidigt började Färjestads Nordiska Treåringspris att växa sig stort. 1997 lades de två loppen ihop och blev till E3. Då hade vi redan haft Breeders Crown för både tre- och fyraåringar sedan 1991 och 1985 hade Grand Prix de l’UET kommit till.

Är det farten som ”dödar”?

Många banor började dessutom erbjuda egna penningstinna lopp för framför allt fyraåringarna. Gävles Fyraåringsstjärna, Bergsåkers Norrlands Grand Prix, Eskilstunas Fyraåringstest är några exempel. Känslan är att tränare och hästägare är ivriga efter att delta i så många av dessa lopp som möjligt. Samtidigt verkar det som om att unghäst- säsongen har förskjutits en månad fram mot hösten. Detta medverkar till att hästarna måste springa väldigt fort direkt när de kommer ut efter vinterträningen och detta fortsätter under de kommande sex månaderna. Är det farten som ”dödar”?

Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed

Fram till och med 1982 kördes Svenskt Travderby på distansen 3.100 meter. Upplägget med lång distans kallades senare av profiler som Sören Nordin och Bo ”Red Mile” Fransson för ”det riktiga Derbyt”. Det sista vanns av Rex Håleryd (Stig H Johansson) på 1.19,5a. Löpningsrekordet hade Mustard (Sören Nordin) satt två år tidigare vid sin makalösa seger på 1.18,9a. Det första Derbyt över dagens distans vanns 1983 av Micko Fripé (Bo William Takter) på 1.18,0a på tung bana. Redan årets efter vanns Derbyt på 1.16,4a. I söndags travade Who’s Who 1.12,0a!

Veckan innan det svenska avgjordes danska Derbyt, som fortfarande körs över 3.000 meter. Chock Nock vann på 1.15,1a, den femte snabbaste tiden i loppets historia. Jag har alltid hållit med Nordin och Fransson om att ett Derby skall köras över lång distans. Jag tror på fullt allvar att upplägget för hela fyraåringssäsongen blir annorlunda och mer skonsamt för hästarna. Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed.

Argumentet med att anmälningsbenägenheten – och därmed prissumman som skapas av insatserna – skulle minska köper jag inte. Lilla Danmark klarar fortfarande att få till ett Derby på 3.000 meter med en för landet räknat hög prissumma. I krönikans rubrik citerar jag fritt William Shakespears Hamlet. Kanske svaret på alla frågor ligger tre mil söder om Kronborg Slott, i Charlottenlund, där man kör ett Derby över 3.000 meter?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell om plånbokens betydelse.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Gränsen är helt enkelt nådd”

De farter travhästarna springer för dagen är väldigt nära gränsen för vad rasen klarar. Eller till och med vägs ände, anser veterinären och Sulkysports krönikör Anne Haglund.
Av
Anne Haglund
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 35:

Förra onsdagens kvalificeringslopp till Svenskt Travderby och Derbystoet på Jägersro var en delvis sorglig historia. Flera journalister och andra i sporten insatta personer, tyckte att många hästar travade dåligt och inte verkade helt fräscha. 

Då ska man vara medveten om att denna kvalificeringskväll är den absolut största, viktigaste och mest prestigefyllda under hela fyraåringssäsongen och samlar de bästa hästarna i årgången.

Sanningen om hälta brukar stavas fart

Det är det finalloppet många ägare och tränare satsat på och matchat för under hela säsongen. De lyckades dock inte bättre än att vi vid sidan tyckte att många hästar verkade ofräscha. Man ska då betänka att det är de absolut bästa och förmodligen fräschaste fyraåringarna som anmäls till dessa kvalificeringslopp. Hur mår då övriga fyraåringar i landet?

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Man kan i programraderna se att många tränare valt att ta det lugnt med starterna under sommaren för att träna och matcha för detta kvalificeringslopp, där de två främsta tar sig vidare för att tävla om det mest prestigefyllda du kan vinna som unghäst i Sverige, Svenskt Travderby med 2.000.000 kr i förstapris eller Svenskt Stoderby med 1.000.000 kr i förstapris. Hur kan så många av de bästa fyraåringarna vara halta?

Sanningen om hälta brukar stavas fart. Farten dödar. Hästarna springer helt enkelt för fort. Det pratas om att jänkarvagnar och barfotakörning får de unga hästarna att springa för fort. Catchdriversystemet är också en faktor som stressar fram prestation och farter. Man läser om fantomtränarnas träningsupplägg med backar och djupsandsträning. Detta för att lungor, hjärta och muskulatur ska stärkas utan att fresta skelett och leder alltför hårt.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp

Men vad händer då när djuren ändå i loppen måste springa extremt fort på en hård bana? Jo, skelett och leder blir de facto ansträngda.

För att formen ska behållas och utvecklingskurvan vara positiv måste unghästen starta frekvent och då tar det bara några start-er för den talangfulla unghästen att bli halt och ansträngd. Sorgligt nog, våra fina och välavlade hästar med guldkantade stamtavlor är bättre och snabbare än vad deras kropp, ben, leder och mjukvävnader klarar av.

Titta bara på rekordtiderna de senaste åren. Tvååringen som för 20 år sedan kunde vinna lopp på tider runt 1.20 måste idag springa 1.16. Man behöver inte vara professor i genetik för att förstå att den unga hästkroppen inte i motsvarande grad klarar ansträngningen som den otroliga kapacitetsökningen gjort de senaste åren.

Det är lätt att avla på snabbhet (vilket vi gjort i 300 år) men svårt att avla på hållbarhet (vilket vi aldrig gjort). Vi är många tränare och ägare som känner frustration över hållbarheten på framförallt de unga hästarna. Veterinärräkningarna är höga och unghästen är halt och kan inte tävla.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp. Nu springer hästarna så fort som deras kroppar klarar av.  Gränsen är helt enkelt nådd. Det är därför tränarna mixtrar med konditionsträning utan att anstränga skelettet (backar, drögning, simning och djupsand).

Sanningen är att skelettet och lederna skulle behöva mera träning för att motstå farterna men det är inte mekaniskt möjligt för det blir skador då. Sanningen är också den att många ärliga hästar, i några lopp, springer halta i två-tre minuter, som loppet tar, biter ihop och klarar av det, trots ansträngd gångart och ofräscht intryck. Det kallas löpskalle och hyllas av journalisterna!

Vad ska vi göra? Det finns förslag om att förbjuda jänkarvagnar och barfotakörning, detta för att minska farterna. Kan vi göra något med bankropp och underlag?

Jag tror att större svängar och spänstigare underlag skulle bättra hållbarheten på hästarna väsentligt. Något som är ännu mer kontroversiellt, kan vi begränsa farten i loppen? Kanske bara fri fart sista 500 meterna? 2.000-metersbanor med vida svängar?

I min värld har vi nått vägs ände för hästens kropp. Det är väl inte meningen att hästen ska ha veterinärbehandling mellan varje start? Jag tycker att det ligger i Svensk Travsports intresse att anordna konferenser och diskussions- forum kring detta ämne.

Under alla mina år som sporthästveterinär, det närmar sig 30 år, har vi bara en gång haft en travhästveterinärkonferens. Det borde vi såklart ha årligen i Svensk Travsports regi om nu hästvälfärd och djurskydd verkligen har någon betydelse som det så storvulet påstås!

Vi behöver diskutera och byta erfarenheter och tillsammans försöka komma med lösningar för hästarna bästa! Vem ska annars göra det?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch och han skriver om Derbydistansen.