Fokustema
Avelskrönika
Läs senare

Persson: De som gör jobbet kommer att lyckas

”Om populationen skulle minska ytterligare blir inaveln direkt ett hot mot den genetiska mångfalden. Här gäller det att tänka mer långsiktigt än till nästa unghästauktion”
Av
Håkan Persson

Hur kommer framtiden att se ut? Det finns väldigt stora utmaningar de kommande åren för travsporten. Utmaningar har det alltid funnits, men jag tror inte att utmaningarna har varit så mycket större tidigare – på spelplaner som vi själva inte kan påverka. Dessutom har vi utmaningar på spelplanerna som vi kan påverka.

Spelutredningen: En av de spelplaner som jag syftade på i ingressen var spelmarknaden med den nya spelutredningen. Vi vet inte exakt hur den kommer att påverka i praktiken och det kan såklart både finnas möjligheter och risker med den, men tveklöst är det kärn-an för travsportens ekonomiska överlevnad.

Skilsmässan: I detta ingår skilsmässan mellan ATG och Svensk Travsport. Alla skilsmässor är inte av ondo, men de flesta innebär inledningsvis en osäkerhet och kostnader. Vi får hoppas att det blir en smidig skilsmässa där båda hittar en bra modell för att fortsatt vårda deras gemensamma barn – travsporten.

Skatteverket: På toppen av detta lägger vi osäkerheten kring Skatteverkets syn på travhästägande. Det går bara att spekulera i hur de kommer att besluta, men det är ett avgörande beslut som ska tas och vi kan bara hoppas att det blir positivt för travhästägarna och uppfödarna.

Även om det kittlar, så är risken att det kan bli förödande. Risken är att charmen med uppfödningen skulle försvinna, på en gen-väg

Samhällsstrukturen: Vi tävlar om folkets tid, ekonomi och energi. Vi som har hållit på med hästar, kan skriva under på att det skapar ett välmående. Hästen får dig att känna dig behövd. Hästen ger dig rörelse och motion, utan att du tänker på det. Hästen ger dig utevistelse. Att mocka en box kan vara rofyllt för att få rensa tankarna efter en stressig dag på jobbet. Travhästen ger dessutom spänning och förväntan. Finns det utrymme för människan 2018 och framåt att vara travamatör och uppfödare?
Utbudet och tillgängligheten av andra aktiviteter har nog aldrig varit större. Människan är snabbt ombytlig och vill inte låsa upp sig på för långsiktiga projekt i samma utsträckning. Kanske kommer den attityden att förändras? Det känns som att hästägaren 2018 hellre vill betala för att få sin delägda häst tränad och det blir ett helgbesök med en morotspåse istället? De hästägarna är jätteviktiga, men travamatörerna är våra viktigaste ambassadörer. De är ofta travhästuppfödare också.
Vi måste lyckas med ovanstående utmaningar för att ha kunder till våra uppfödningar, men samtidigt har vi egna utmaningar att ta  hand om.

Fakta

Håkan Persson

Håkan Persson är ordförande i Avelsvärderingsnämnden sedan 2014 (ledamot sedan 2012) och ledamot i Svensk Travsports avelsråd. 

Han har suttit åtta år i ASVT:s styrelse, men avböjde omval nyligen vid årsstämman. 

På tre uppfödningar har han fått fram Youpie (2,5 miljoner) och Le Mat (1,2 miljoner) som tillsammans tagit dussinet V75-segrar. Numera jobbar Håkan på Umåker som kommunikatör.

Expandera

Populationen: Våra vänner i trav-Europa,
förutom Frankrike, har kraftigt vikande födelsetal. Ett ras som pågått under många år. I Sverige har vi under många år också tappat, men inte alls i samma utsträckning och nu har det planat ut. Vi behöver en tillräckligt stor population för att kunna bedriva en vettig avelsverksamhet och producera internationella toppar.

Inavel: Det är vår lycka att vi kan blanda franskt och amerikanskt blod för att producera svenska travhästar. Vi har möjligheten att hålla nere inaveln i populationen. Trots detta ökar inaveln successivt. Om populationen skulle minska ytterligare blir inaveln direkt ett hot mot den genetiska mångfalden. Här gäller det att tänka mer långsiktigt än till nästa unghästauktion.

Håkan Persson. Foto Jenny Rehnman

Hingstlinjer: Det är väl ingen hemlighet att vi har två dominerande avelshingstar i världen just nu. Franske Ready Cash och amerikanske Muscle Hill. Det är en enkel lösning att tro att alla söner till dessa kommer att bli bra avelshingstar. Den typen av hype vill jag varna lite för. Historiskt är den inte unik.

Det kommer fram en dominerande avelshingst och ”alla” vill betäcka med hans son, trots att hingsten saknar unghästprestationer. På den vägen har vi nog hittat de flesta avelsnitarna? I min bok är hingstens far helt ointressant, om hingsten saknar egna unghästprestationer av högsta klass.

Forskningen: Här händer det mycket för dagen. Upptäckten av DMRT3 (trav-
genen) var ett genombrott som har start-
at jakten på prestationsrelaterade gener. Jag tror att det i framtiden kommer att vara möjligt att kartlägga individernas prestations- och avelsmöjligheter redan vid födseln. Även om det kittlar, så är risken att det kan bli förödande. Risken är att charmen med uppfödningen och förväntan inom travsporten skulle försvinna, på en gen-väg.

Jag vill tro att travsportfamiljen kommer att lyckas med de utmaningar som väntar, men det kommer inte att göra sig av sig självt.

Vi måste vara beredda på få göra jobbet och de som gör jobbet kommer att lyckas.

 

 

 

Vill du prenumerera på Sulkysport? Kolla in våra erbjudanden, antingen som papperstidning – och då ingår Sulkysport som e-tidning utan kostnad – eller endast digitalt.

Kampanj
10 veckor för 299 kronor
Sulkysport som både papper och e-tidning
Beställ
Sulkysport e-tidning
Från 275 kronor
Läs tidningen var du vill
Varje onsdag på din dator, surfplatta och smartphone
Beställ
Fokustema
Krönika
Läs senare

Törnqvist: ”Bra med lite förändring”

Maria Törnqvist var förra veckans krönikör i Sulkysport: "Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna".
Av
Cecilia Kristoffersson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson
Maria Törnqvist konstaterar att 85 av 144 hästar i Kriterie- och Oakskvalen kom från de tre storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Foto Jeannie Karlsson

Här kan ni läsa Maria Törnqvists krönika som publicerades i Sulkysport nummer 39:

skrivande stund är Kriterieveckan på ingång. Personligen en av mina favoritveckor på travåret. Det bjuds inte bara på högklassig sport utan även på Sveriges största unghästauktion för travhästar. Den pågår i tre dagar och det är runt 400 hästar som skall gå under klubban. I år är auktionen kryddad med kallblod och halvblod, det vill säga lite långsammare travras samt ridhästar. Kallbloden var med förra året också och det fick en fortsättning, men för ridhästarna är det första gången de finns med på Kriterieauktionen.

jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Det är säkert delade åsikter kring att blanda hästraser på en traditionell varmblodsauktion, men jag tycker att det är bra med lite förändring. Skulle det inte fungera kan man ju alltid gå tillbaka till det gamla. Men jag gillar att någon vågar testa något nytt….

Finalfältet i såväl Oaks som Kriteriet är verkligen guldkantat. Försöken bjöd på många fina hästar och prestationer. Något som har slagit mig är dock variationen och bredden på treåringskullen i år. Lite förbryllande är ändå att både försök och finalfälten i E3-serien har varit tunna. Vad kan det bero på? I finalerna av både långa och korta E3 har det dykt upp i princip samma hästar. Trots att det tävlas om höga prissummor. Det har känts som att det varit klent med undantag för vissa hästars prestationer givetvis!

Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen

Det är väsentlig skillnad på prissummorna i E3, Oaks och Kriteriet, speciellt när så många hästar nu är premiechansade, och kanske finns förklaringen här. Satsar alla på samma lopp? Anmärkningsvärt är också fördelningen av tränade hästar. De större banorna växer sig starkare medan de små verkar vara på väg att försvinna. Av totalt 144 hästar i uttagningarna på Solvalla förra tisdagen kom 85 från tränare på storbanorna Jägersro, Solvalla och Åby. Från Halmstad, som alltid står sig starkt med sin kompetenta tränarkår och sitt starka hästantal, kom det 16.

Från övriga Sverige var det skrämmande klent och ur den kategori banor som förr hette småbanor var det knappt några hästar med alls Kriteriekvalkvällen. Enbart en amatör från Sverige mäktade med att våga sig på kvalen.

Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar

Är det så här vi vill att travsporten ska utvecklas? Hästarna springer snabbare och snabbare, de pressas hårdare och tidigare än någonsin innan. Banorna skall prepareras för att hästarna ska springa snabba tider, inte vara skonsamma. För det är mycket mer status att visa upp ”på vår bana sprang den världsrekord just den här dagen”, sedan att hästen bara sprang just det loppet den dagen och var helt fantastisk, men att det ger stora konsekvenser i slutändan. Är det värt det? Vi MÅSTE vara rädda om våra profilhästar, de är så otroligt viktiga för sporten och för tränarna som tar fram dem.

Jag tror det är viktigt att få ner denna statistik på papper och spåna om varför det ser ut som det gör med tunt hästantal, färre amatörer, hästskötare som ledsnar och slutar. Känns någonstans som att det ändå finns en röd tråd.

Det måste också till en omfördelning av prispengarna, de måste fördelas på ”rätt” ställe. Folk kommer alltid att ha olika åsikter och delade meningar. Men jag tror att de flesta aktiva är rörande överens om att det inte är kul med halvfulla lopp, hästar som gör fyra maxprestationer och sedan försvinner. Två- och treåringar som går med ”maxad” balans och utrustning för att kunna tjäna pengar på tider som de egentligen inte är färdiga för att klara av.

Jag var också inne på att ta upp det här med de sena lördagkvällstävlingarna. Totoomsättningar på bara två-tre miljoner kronor och en massa aktiva och folk som jobbar på banorna viker sina lördagkvällar för dessa tävlingar. Men det tar vi en annan gång. Nu fokuserar vi på Kriterieauktionen och topptävlingarna på Solvalla!

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Anders Ström och han tycker att ston tjänar för lite pengar.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: Frågan som ställs är ”varför?”

Klaus Koch var förra veckans krönikör i Sulkysport: "There is something rotten in the state of Sweden. Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling."
Av
Cecilia Kristoffersson
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a...  Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Who’s Who vann Derbyt på 1.12,0a. Löpningsrekordet över 3.100 meter är 1.18,9a... Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 36:

Jag hade egentligen tänkt mig att i denna krönika spinna vidare på tråden om åldersbegränsningar men under tiden har en speciell – och till ämnet relaterad – frågeställning dykt upp. Det rör sig om det finaste vi har inom travsporten: DERBYT!

När jag var yngre och mer fanatisk travsportälskare än jag varit under senare år var årets absoluta höjdpunkt minuterna innan defileringen till det danska travderbyt. Jag brukade ställa mig precis vid stallutfarten för att se de tolv finaldeltagarna skritta ut på banan. Jag tänkte alltid: ”Inte på någon annan tidpunkt under året kommer tolv så till sekunden minutiöst förberedda och topptrimmade hästar att äntra banan”. Det formligen lyste klass om varenda individ, också de största outsiderna.

Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat

I söndags kördes Svenskt Travderby 2018. Det blev ett sevärt lopp med en mycket välförtjänt segrare i makalöse Who’s Who. Tack vare hans världsrekordprestation kommer loppet att ihågkommas för sin sportsliga kvalitet.

Men på vägen till korandet av 2014-kullens Derbyvinnare morrades det rejält i kulisserna. Det började med att det under sensommaren uppmärksamades att de sex prisplacerade hästarna i årgångens Kriteriefinal tillsammans uppvisade skrämmande dåliga resultat under fyraåringssäsongen fram till tidpunkten för Derbykvalen. Få eller ingen startar alls och väldigt lite intjänat. I Derbykvalen galopperade 17 av 72 startande och två av de största förhandsfavoriterna försvann. En av dem fick till och med startförbud. I finalen galopperade fem, alltså nästan hälften av deltagarna.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Det är inte första gången denna (negativa) trend uppmärksammas. Känslan är tyvärr att det blir sämre och sämre från år till år. Frågan som ställs är ”varför?” Har våra tränare blivit sämre på att förbereda sina hästar? Knappast. Är det barfotakörningarna som orsakar detta? Det är jag inte rätt person att svara på, men det är på sin höjd en mindre bidragande verkan. Är det användningen av jänkarvagnar som ”hetsar” hästarna i onödan? Tillåt mig att tveka. Är det ren tillfällighet? Nej, fenomenet är lite för påtagligt för det. Vad är det då då?

Jag har ett par teorier som dock fortfarande är på frågeteckennivån och som endast beror på en viss feeling. Feelingen är till exempel att tävlandet med unga hästar har blivit allt mer komprimerad. Intill för cirka 50 år sedan fanns det i princip bara Uppföddningslöpning, Kriterium och Derby. Kungakannan fanns förvisso, men fram till och med 1981 var det ett voltstartslopp med tillägg. 1969 kom Stochampionatet till och 1971 Sprintermästaren. Treåringarna fick 1984 sprinterloppet Stora Treåringspriset och samtidigt började Färjestads Nordiska Treåringspris att växa sig stort. 1997 lades de två loppen ihop och blev till E3. Då hade vi redan haft Breeders Crown för både tre- och fyraåringar sedan 1991 och 1985 hade Grand Prix de l’UET kommit till.

Är det farten som ”dödar”?

Många banor började dessutom erbjuda egna penningstinna lopp för framför allt fyraåringarna. Gävles Fyraåringsstjärna, Bergsåkers Norrlands Grand Prix, Eskilstunas Fyraåringstest är några exempel. Känslan är att tränare och hästägare är ivriga efter att delta i så många av dessa lopp som möjligt. Samtidigt verkar det som om att unghäst- säsongen har förskjutits en månad fram mot hösten. Detta medverkar till att hästarna måste springa väldigt fort direkt när de kommer ut efter vinterträningen och detta fortsätter under de kommande sex månaderna. Är det farten som ”dödar”?

Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed

Fram till och med 1982 kördes Svenskt Travderby på distansen 3.100 meter. Upplägget med lång distans kallades senare av profiler som Sören Nordin och Bo ”Red Mile” Fransson för ”det riktiga Derbyt”. Det sista vanns av Rex Håleryd (Stig H Johansson) på 1.19,5a. Löpningsrekordet hade Mustard (Sören Nordin) satt två år tidigare vid sin makalösa seger på 1.18,9a. Det första Derbyt över dagens distans vanns 1983 av Micko Fripé (Bo William Takter) på 1.18,0a på tung bana. Redan årets efter vanns Derbyt på 1.16,4a. I söndags travade Who’s Who 1.12,0a!

Veckan innan det svenska avgjordes danska Derbyt, som fortfarande körs över 3.000 meter. Chock Nock vann på 1.15,1a, den femte snabbaste tiden i loppets historia. Jag har alltid hållit med Nordin och Fransson om att ett Derby skall köras över lång distans. Jag tror på fullt allvar att upplägget för hela fyraåringssäsongen blir annorlunda och mer skonsamt för hästarna. Tränarna måste fokusera mera på styrka och mindre på speed.

Argumentet med att anmälningsbenägenheten – och därmed prissumman som skapas av insatserna – skulle minska köper jag inte. Lilla Danmark klarar fortfarande att få till ett Derby på 3.000 meter med en för landet räknat hög prissumma. I krönikans rubrik citerar jag fritt William Shakespears Hamlet. Kanske svaret på alla frågor ligger tre mil söder om Kronborg Slott, i Charlottenlund, där man kör ett Derby över 3.000 meter?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell om plånbokens betydelse.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Gränsen är helt enkelt nådd”

De farter travhästarna springer för dagen är väldigt nära gränsen för vad rasen klarar. Eller till och med vägs ände, anser veterinären och Sulkysports krönikör Anne Haglund.
Av
Anne Haglund
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Ben och sulkyhjul. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 35:

Förra onsdagens kvalificeringslopp till Svenskt Travderby och Derbystoet på Jägersro var en delvis sorglig historia. Flera journalister och andra i sporten insatta personer, tyckte att många hästar travade dåligt och inte verkade helt fräscha. 

Då ska man vara medveten om att denna kvalificeringskväll är den absolut största, viktigaste och mest prestigefyllda under hela fyraåringssäsongen och samlar de bästa hästarna i årgången.

Sanningen om hälta brukar stavas fart

Det är det finalloppet många ägare och tränare satsat på och matchat för under hela säsongen. De lyckades dock inte bättre än att vi vid sidan tyckte att många hästar verkade ofräscha. Man ska då betänka att det är de absolut bästa och förmodligen fräschaste fyraåringarna som anmäls till dessa kvalificeringslopp. Hur mår då övriga fyraåringar i landet?

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Man kan i programraderna se att många tränare valt att ta det lugnt med starterna under sommaren för att träna och matcha för detta kvalificeringslopp, där de två främsta tar sig vidare för att tävla om det mest prestigefyllda du kan vinna som unghäst i Sverige, Svenskt Travderby med 2.000.000 kr i förstapris eller Svenskt Stoderby med 1.000.000 kr i förstapris. Hur kan så många av de bästa fyraåringarna vara halta?

Sanningen om hälta brukar stavas fart. Farten dödar. Hästarna springer helt enkelt för fort. Det pratas om att jänkarvagnar och barfotakörning får de unga hästarna att springa för fort. Catchdriversystemet är också en faktor som stressar fram prestation och farter. Man läser om fantomtränarnas träningsupplägg med backar och djupsandsträning. Detta för att lungor, hjärta och muskulatur ska stärkas utan att fresta skelett och leder alltför hårt.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp

Men vad händer då när djuren ändå i loppen måste springa extremt fort på en hård bana? Jo, skelett och leder blir de facto ansträngda.

För att formen ska behållas och utvecklingskurvan vara positiv måste unghästen starta frekvent och då tar det bara några start-er för den talangfulla unghästen att bli halt och ansträngd. Sorgligt nog, våra fina och välavlade hästar med guldkantade stamtavlor är bättre och snabbare än vad deras kropp, ben, leder och mjukvävnader klarar av.

Titta bara på rekordtiderna de senaste åren. Tvååringen som för 20 år sedan kunde vinna lopp på tider runt 1.20 måste idag springa 1.16. Man behöver inte vara professor i genetik för att förstå att den unga hästkroppen inte i motsvarande grad klarar ansträngningen som den otroliga kapacitetsökningen gjort de senaste åren.

Det är lätt att avla på snabbhet (vilket vi gjort i 300 år) men svårt att avla på hållbarhet (vilket vi aldrig gjort). Vi är många tränare och ägare som känner frustration över hållbarheten på framförallt de unga hästarna. Veterinärräkningarna är höga och unghästen är halt och kan inte tävla.

Jag tror att vi har nått vägs ände med hästens kropp. Nu springer hästarna så fort som deras kroppar klarar av.  Gränsen är helt enkelt nådd. Det är därför tränarna mixtrar med konditionsträning utan att anstränga skelettet (backar, drögning, simning och djupsand).

Sanningen är att skelettet och lederna skulle behöva mera träning för att motstå farterna men det är inte mekaniskt möjligt för det blir skador då. Sanningen är också den att många ärliga hästar, i några lopp, springer halta i två-tre minuter, som loppet tar, biter ihop och klarar av det, trots ansträngd gångart och ofräscht intryck. Det kallas löpskalle och hyllas av journalisterna!

Vad ska vi göra? Det finns förslag om att förbjuda jänkarvagnar och barfotakörning, detta för att minska farterna. Kan vi göra något med bankropp och underlag?

Jag tror att större svängar och spänstigare underlag skulle bättra hållbarheten på hästarna väsentligt. Något som är ännu mer kontroversiellt, kan vi begränsa farten i loppen? Kanske bara fri fart sista 500 meterna? 2.000-metersbanor med vida svängar?

I min värld har vi nått vägs ände för hästens kropp. Det är väl inte meningen att hästen ska ha veterinärbehandling mellan varje start? Jag tycker att det ligger i Svensk Travsports intresse att anordna konferenser och diskussions- forum kring detta ämne.

Under alla mina år som sporthästveterinär, det närmar sig 30 år, har vi bara en gång haft en travhästveterinärkonferens. Det borde vi såklart ha årligen i Svensk Travsports regi om nu hästvälfärd och djurskydd verkligen har någon betydelse som det så storvulet påstås!

Vi behöver diskutera och byta erfarenheter och tillsammans försöka komma med lösningar för hästarna bästa! Vem ska annars göra det?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch och han skriver om Derbydistansen.