Fokustema
Krönika
Läs senare

Ström: Hur löser man då denna gordiska knut?

Anders Ström om att allt fler hästar faktiskt inte alls är svenskuppfödda. Trots detta är de med och tävlar i de program för unghästar som till en stor del är finansierade av Svensk Travsport.
Av
Anders Ström
Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här kan ni läsa Anders Ströms krönika som publicerades i Sulkysport nummer 16:

En välmående svensk uppfödning av travhästar är grundbasen för försörjningen av hästar i sporten, men hur står det egentligen till med begreppet ”svenskfödd”?

Jag noterar att allt fler hästar faktiskt inte alls är svenskuppfödda. Trots detta är de med och tävlar i de program för unghästar som till en stor del är finansierade av Svensk Travsport, även om en betydande andel av loppen också innehåller insatser från hästägarna själva.

Personligen är jag för ett internationellt utbyte med så liberala regler som möjligt

Varför är det så här? Jo, regeln för att få kategorisera en häst som svenskfödd kräver blott att hästen visats upp för frysmärkning och befunnit sig i landet mindre än en månad! En häst kan således både födas i och växa upp i Italien, Tyskland, Holland, Frankrike eller USA och ändå erhålla ett svenskt pass bara genom en kort ”genomresa”.

Personligen är jag för ett internationellt utbyte med så liberala regler som möjligt och jag skulle helst vilja ha så hög frihetsgrad gällande detta som möjligt, förutsatt att alla UET-länder körde med samma regler. Dit är det dock en väg att vandra, även om goda intentioner finns med program som E3, Euro Classic Trot, Breeders Crown och Breeders Course.

Två saker stör mig i denna fråga. Det ena är att orimligheten i det nuvarande systemet gör att det mest troligt kommer att göras en översyn av detta med troliga förändringar som följd. Därför finns en ovisshet gällande framtiden som gör att strategiska affärsmässiga beslut för uppfödare blir svåra att ta.

Fakta

Anders Ström

Namn: Anders Ström

Ålder: 47

Bor: London, tidigare Bryssel, Karlstad och Sala.

Gör: Digital entreprenör och investerare. Grundare av spelbolagen Kindred (tidigare Unibet), Kambi och Kwiff. Driver även Stall Courant och Am Bloodstock.

Första egna häst: Silent Slander född 1986 e. Nevele Pride-Eastern Deb.

Bästa hästar: Tamla Celeber, Cruzado dela Noche och Fourth Dimension samt delägde Gigant Neo.

Bästa travminnet: Ensam V75:a på Solvalla Elitloppshelgen 2004 som gav 32 miljoner kronor. Max Flukt var spiken.

Intresse förutom trav: Fotboll (Nottingham Forest och Chelsea), politik och ny teknik.

Expandera

En bekant, som är rådgivare till en uppfödare med ett av Sveriges bästa stomaterial, tittade till exempel nyligen på en gård i Danmark för uppfödning. Under nuvarande regler vore det toppen för deras verksamhet att kunna föda upp sina hästar där men ändå ge fölungarna svenska pass. Osäkerheten om reglerna kommer gälla i framtiden är dock stor, varför jag gissar att investeringsbeslutet får skjuta på tiden.

Även den som funderar på att utöka sin uppfödningsverksamhet i Sverige får ta sig en funderare på investeringsbeslutet, eftersom kalkylen förstås ser annorlunda ut om de framtida prispengar och uppfödarpremier som avkommorna kan vara med och ta del av skall delas med hästar uppfödda utanför Sveriges gränser, med rättighet som svenskfödda.

Samtidigt ser man genom fingrarna gällande uppfödare som driver sin verksamhet i andra länder

Det andra besväret med detta system är egentligen att Svensk Travsport å ena sidan lyfter fram argumentet med att travsporten skapar affärer, sysselsättning och öppna landskap i Sverige med siffror som 30.000 arbetstillfällen och ett stort bidrag till landsortens ekonomi.

Samtidigt ser man genom fingrarna gällande uppfödare som driver sin verksamhet i andra länder – men ändå kan vara med och smaka på kalaset som de rika unghästprogrammen som Svensk Travsport erbjuder, genom finansiering från spel på lopp i Sverige under ett system som byggts upp under decennier. Konsekvensen i detta har jag svårt att begripa. I alla fall om man vill gynna uppfödningen av travhästar i Sverige?

Hur löser man då denna gordiska knut? Inte helt solklart och med denna text vill jag i första hand skapa debatt i frågan.

De uppfödare som bedriver sin verksamhet på detta vis skall såklart kunna fortsätta med det och därmed berika den svenska travsporten med sina blåblodiga och väl uppfödda hästar. Men i rättvisans namn borde det komma till ett pris.

Hur löser man då denna gordiska knut?

Slår man ut alla centrala medel som delas ut i unghästloppen per svenskt pass om utfärdats, får man en ungefärlig uppskattning på den värdetillväxt som uppfödaren till en utlandsuppfödd häst skapar när den ges en svensk identitet!

Hur räknar man då ut detta? För att åskådliggöra värdet att av att en häst får tävla som svenskfödd, låt oss ta de drygt 300 miljoner kronor som delades ut till två-, tre- och fyraåringar 2016 och dela det på i runda slängar 3.000 hästar? Det betyder att det ungefärliga värdet av att få delta och köra om dessa pengar är den icke oansenliga summan 100.000 kronor per häst!

Anders Ström.

Spontant låter det ganska orimligt att lägga en sådan hög avgift, det skulle inte minst ytterligare utmana problemen med hästbrist i loppen framöver. Jag vill bara med detta räkneexempel påvisa att det åtminstone borde föras en diskussion om vad som är ”lika villkor” på uppfödarmarknaden?

Tar man enbart de ”klassiska loppen” pratar vi 50 miljoner att dela på och således nästan 17.000 kronor per häst, slarvigt räknat. Kanske något närmare en rimlig avgift för att få licensiera en häst som svenskfödd? Som sagt tillkommer ju sedan insatser i dessa lopp vilket gör det hela mindre obalanserat.

Alla föl som är födda i Sverige och minst har tillbringat sina första 180 dagar i landet skulle kunna ses som genuint svenskuppfödda. Om de dessutom är efter en svenskfödd hingst föreslår jag att det instiftas en speciell loppserie för dessa hästar, Svensk Avelshingst-löpning. Kanske till hälften finansierad av en avgift på utlandsuppfödarnas passköp? Därmed skulle man skapa ett dubbelslag som skulle gynna svensk uppfödning på sikt!

Om nu detta är förenligt med EU-regler och annat…?

*** 

Fotnot: Denna vecka är Kristian Borell krönikör och han skriver om travsportens bristande självförtroende.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Fransson: ”Ett lopp, en chans i livet”

Förra veckans krönikör var Fredrik "Frasse" Fransson som bland annat skriver om att du som ägare till ett kallblod kan bli inskriven i historieböckerna både i Sverige och Norge.
Av
Cecilia Kristoffersson
Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Jan-Olov Persson. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här är Fredrik ”Frasse” Franssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 32:

Dubbla Derbyn – dubbla Kriterier. Äger du ett kallblod kan du bli inskriven i historieböckerna både i Sverige och i Norge.

I det svenska Derbyt blev det norsk triumf, men till Kriteriet står Persson rustad…

Att stå som segrare i ett klassiskt lopp torde vara många hästägares dröm, inte bara för belöningen i prispengar utan för att man för all framtid skrivit sitt namn i historieböckerna.

Ett lopp, en chans i livet – men kallbloden har faktiskt chansen tack vare det svensk-norska samarbetet, som med största sannolikhet räddat sporten, att tävla om ära och berömmelse i båda länderna.

Fakta

Fredrik Fransson

Ålder: 38 år.

Familj: Gift med Michaela. För övrigt består familjen av hund, katt och en massa hästar.

Bor: Järvsö.

Licens: A-tränare.

Bästa travminnet: Seger i V75-loppet Jon Olssons Minne på hemmaplan, Bollnästravet, med Monster Monsun.

Intressen förutom trav: Downhillcykling och att lära mig saker.

Expandera

Jan-Olov Perssons storhet som tränare kan på inget sätt överskattas – i år har kallblodskungen halva startfältet i hingstarnas avdelning och i Kriteriestoet startar han en av favoriterna Järvsö Saga (e. Björs Frej). Årets treåringskull är något utöver det vanliga och ”Klubba-Janne” och hans personal har verkligen ställt i ordning.

Nämnda Järvsö Saga håller jag en extra tumme för – JOP-brodern Ingemar Persson är uppfödare, broder Per-Gunnar Persson äger pappa Björs Frej (e. Järvsöviking) som Jan-Olovs brorsdotter Annelie Lagergren är uppfödare och tränare till.

Stamtavlan till Saga innehåller en stor dos av Perssonfamiljens fantastiska avelsarbete – intressant är att stoet Vinjänta återkommer på hela tre ställen ((4+5)+3) – som mor till tre olika modersston. Trots denna linjeavel (även linjeavel på Elding 4+3) hamnar inavelsgraden endast på nio procent. Riktigt snyggt avlat får man säga.

Nu gäller det att göra hästägandet enklare

Ägare till Järvsö Saga är framgångsrika norskan Reidun Böhn, som i år betäckt fem ston med Järvsö Björn (e. Järvsöviking) och ett sto med Bro Viking (e. Järvsöviking) som är linje- och inavlade på Vinjänta – hon har med andra ord stark tro även i framtiden för Persson-släktet.

Det är fina pengar att tävla om för kallbloden och som en av extremt få hästraser i världen ökade man antalet betäckningar ifjol.

Låt oss hoppas att de tendenserna fortsätter i år, tyvärr har man i Norge haft problem med smittor och ett förbund som faktiskt retar mer gallfeber på sina medlemmar än vad ST lyckas göra med regler kring bland annat uppfödarpengar. Så det är kanske inte helt givet att vi lyckas slå siffrorna.

Känslan är i Sverige att vi faktiskt gör ett riktigt bra jobb med uppfödningen av kallblod och att spridningen på avelshingstar också har blivit bredare.

Nu gäller det att göra hästägandet enklare och lättare att administrera för ägarna. Precis som ett näringslivscenter eller kommun ska förbundet kratta manegen för sina   ”invånare” – lägg krut på bra datasnillen så ska det lösa sig både för hästägare och spelare (sko-, vagn- och huvudlagsinfo).

Då kommer livet för oss tränare också att bli trevligare.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Maria Törnqvist som skriver om saker som upprör henne.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Idéer utifrån har varit och är avgörande”

Timo Nurmos är nummer ett bland de många finska tränare som slagit sig in på den svenska travmarknaden – som konkurrent till världens bästa travtränare. De svenska! Men hur mycket bättre skulle svensk travsport kunna vara om konkurrensen och influenserna utifrån blev ännu fler frågar sig förra veckans krönikör Kristian Borell.
Av
Kristian Borell
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg

Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31:

Gud förbjude att svenskt trav gör som svensk fotboll! Där fotbollen sedan andra världskriget sakta men säkert gått nedåt och inte alls lyckats utveckla det man hade, och som då räckte till både OS-guld (1948) och VM-silver (1958), har travet gjort precis tvärtom. Utrustad med ett öppet sinne tog man sig ikapp och förbi travsporten i Frankrike och USA, för att idag kunna rankas som världens främsta travnation.

Idéer utifrån har varit och är avgörande. Svenska hästägare har inte varit rädda för stenhård utländsk konkurrens, svenska uppfödare har vågat blanda utländskt blod med det svenska och de svenska tränarna och kuskarna har varit mästerliga på att knyta ihop säcken och nå framgångar få trodde var möjligt där och då.

Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd

Finns det då något att klaga på rent sportsligt, förutom att det hade varit kul om den eländiga fotbollens aktuella publiktillströmning också hade varit travets? Bör inte hälsan tiga still?

Det självklara svaret handlar om att när man slår sig till ro är då man inte längre utvecklas och sakta men säkert tappar mot konkurrenterna. Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd utan fortsatt öppen för nya idéer och att utvecklas vidare.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Om inte, går det som för svensk fotboll. Som helhet frånsprungen och oförmögen och ovillig att hantera en värld där till exempel klassisk svensk inställning och invandrad spelteknisk genialitet borde vara en perfekt kombination i svensk fotbollsavel. Om svensk fotboll hade gjort som travet hade sommarens tröstlösa och återställande VM-kvartsfinal istället varit en inspirerande fight om VM-guld. Så kan det gå om alltför många ängsligt drar åt samma håll, dödar allt vad utveckling heter och offrar på inskränkthetens altare.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer

Svensk fotbolls största framgångar i hyfsat modern tid har kommit när idéer tillåtits flöda, ställas mot varandra och leda till utveckling –”Åby” Ericsons strid för att hålla emot maskinmässig och fantasilös fotboll, Houghton & Hodgson:s 4-4-2 rakt in i framtiden och så Sven-Göran Erikssons framgångsrika pragmatism. Och, varför inte lägga till Östersund under Graham Potter? Utifrån kommande idéer har i samtliga fall varit utlösande och avgörande faktorer. Men, där fotbollens nödvändiga strider varit få och alltid slutat med att pendeln ängsligt slagit för hårt och i nästa steg dödat utvecklingen, har travet medvetet, modigt och med öppet sinne inte gått i fällan och istället utvecklats vidare.

Alla framgångar till trots är jag säker på att svenskt trav skulle kunna vara ännu bättre och än mer framgångsrikt även rent sportsligt. Det är uppenbart att det finns en pusselbit att fingra på och det är uppenbart att den inte gärna fingras på.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer, och jag gör det trots att jag håller de svenska tränarna och kuskarna som bäst i världen.

Det är synd att de svenska hästägarna försatt sig (eller är det försatts?) i en situation där man bara har att välja på kulturellt när
stående finländska tränare och en viss Jerry Riordan om man här på hemmaplan skulle vilja välja något annat än svenskt när det kommer till tvåbent.

De svenska hästkarlarna har varit ack så skickliga på att vara öppna för idéer utifrån, men vad hade hänt om man även på hemmaplan på allvar tvingats konkurrera med en hel drös Riordans och Gocciadoros?

Ett än mer framgångsrikt svenskt trav ännu bättre vaccinerat mot inskränkthet och oförmåga och ovilja till utveckling, är jag helt säker på är svaret på den frågan.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om kallblodens stora helg på Dannero.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Olsson: ”Kör två, betala för ett, var parollen”

Förra veckas krönikör var Håkan ”Lillis” Olsson och han skriver om specialutskrivna lopp och meetings genom tiderna.
Av
Håkan Olsson
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören.
Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören. Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.

Här kan ni läsa Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 30:

Anders Malmrot, Solvallas nye sportchef, kommer med en ny innovation. Ett lopp utskrivet för fuxar. som körs Jubileumspokalkvällen den 14 augusti. Kul idé med ett fyndigt namn, Fox Trot.

Det där får mig att tänka tillbaka till flydda tider och tidernas olika grepp avseende propositioner.

Solvalla hade i gamla tider ”Importernas Speciallopp” utskrivet endast för importerade hästar. Det vimlade av franska importer på den tiden, en och annan rysk häst också för den delen, ofta grå. Bröderna Lindblom och Rune Nordin hade många bidrag.

Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där

Annat nu för tiden. Då har vi tvångsprissummor på en del importer. Sorterar ut och släpper bara in de vi tror kan vara de bästa. Det kan bli ändring på det nu om det blir hästbrist.

Vi kör lopp för svenskfödda hästar, vilket är en sanning med modifikation. Mera korrekt vore nog för svenskregistrerade. De kan nämligen vara födda i vilket land som helst bara modern finns upptagen i den svenska stamboken.

En häst skall dock bara kunna ha ett hemland. Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där.

Den av Robert Bergh tränade Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk och kan vad jag förstår vinna norska Kriteriet och sedan gå ned och tävla i lopp för franskfödda hästar. Inom parentes är han uppfödd av ett bolag registrerat i Vinninga i Västergötland och ägd av ishockeytvillingarna Sedin i Vancouver, Kanada.

Vi hade vad vi kallar meeting en gång i världen. Utländska uttryck redan på den tiden. Ett meeting omfattade i regel tre, fyra eller fem tävlingsdagar på aktuell bana. Hästarna anmäldes till meetinget och tävlade med samma prissumma alla tävlingsdagarna. Vid seger fick man meetingstillägg på 20 meter. Har till och med sett dubbla meetingstillägg.

Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten

Meetingsfinaler hade vi på Sundbyholm. När ett meeting var till ända gick det en final med lite högre prispengar för de hästar som deltagit på banan under aktuellt meeting.

Frances Bulwark hade det inte lätt när hon skulle vinna Müllers på Jägersro. Hon gjorde det ändå fem år i rad. 1949, 1950, 1951, 1952 och 1953. Tuff uppgift med tanke på att man hade en bestämmelse om att tidigare vinnare fick 20 meter extra tillägg. 1953 vann hon från 40 meters tillägg. Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten.

Skandinaviskt Mästerskap var stort en gång i tiden. Det var en stor ära att bli uttagen i landslaget och få vara en av fyra deltagare. Loppet alternerade mellan ländernas huvudstäder, men det lades ned. Landskamperna blev för ojämna och danskarna ville dra sig ur.

Vi körde också ”Landslaget mot Pressen” i bästa fotbollsstil. Det var i ett sånt sammanhang, fotboll alltså, som en viss ”Nacka” Skoglund dök upp. Satte två mål för det lag pressen tagit ut och sedan var hans lycka gjord, åtminstone till en början.

Fakta

Håkan "Lillis" Olsson

Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.

Expandera

Ett speciellt lopp med en speciell proposition jag minns var Västra Sörmlands Travsällskaps Pokallopp på Sundbyholm. Förutsättningarna för start var att ägaren skulle bo i Sörmland. Det handlade om voltstart och tillägg efter rekord satta med just voltstart. En häst som kom helt rätt var Jocko Amore, tvåa i Kriteriet året innan (som kördes med autostart). Jocko Amore hade ett mycket blygsamt rekord med voltstart och stod med alla fyra benen i mål i det här loppet.

Västra Sörmlands kördes också för kallblod och jag minns att de många tilläggen, närmare ett halvt varv, kunde inte hindra en viss Remvikson att vinna. Han förlorade däremot mot typbesiktningsnämnden.

Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin

Andra intressanta grepp tycker jag finnarna har med sitt Kungstrav (Kuninkuusravit) som alternerar mellan banorna. Det är nästan lika stort att få vara arrangör för detta som att få ett OS. Loppen är för kallblod, könsuppdelat och man kör ett lopp lördag, medeldistans, två avslutande lopp på söndagen, kort distans och styrkeprovet för de tio bästa över stayer-
distans 3.100 meter, sammanlagd tid över de tre distanserna är avgörande.

En enorm folkfest som körts sedan 1924 och samlat över 60.000 besökare vid några tillfällen. 2018 tävlar man i Rovaniemi där årets kung och drottning koras.

Jag gillar heatlopp – speciellt när det blir skiljeheat. Så jag är inte glad över Åbys ändring av Åby Stora Pris. Det finns några skiljeheat man har svårt att glömma. Ego Boy mot Flower Child i första hand, men också några minnesrika Åby Stora som när Lutfi Kolgjini och Garland Kronos lurade Jean Michel Bazire med L’Amiral Mauzun. Skiljeheatet i Hambletonian 1989 när Park Avenue Joe och Probe lyckades löpa dött lopp har också gått till historien.

Ett skiljeheat Stig H Johansson inte glömmer i första taget är från Bergsåker och Varmblodiga heatloppet 1965. Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin som hade Topeka. Johansson hade vunnit andra heatet med Pollok. I tredje och avgörande heatet lyckades den unge Johansson åstadkomma en omstart.

I jubileumsboken Bergsåker 50 år säger Stig H att han kan fortfarande kunde känna den ilskna blick han fick av Sören Nordin när man åkte upp till ny start. Hur det gick? Masktempo under loppet, som det ofta blir i skiljeheat, och speedkörning och Pollok och ”Lill-Stig”, som jag kommer ihåg att han kallades på stallbacken då, kunde avgöra på beskedliga vinnartiden 1.25,4 1.600 meter voltstart.

Poänglopp var en annan populär tävlingsform vid hade på 50- och 60-talet. Samma hästar möttes två gånger samma dag över olika distanser 1.600 och 2.100 meter. Seger i ett av heaten var en förutsättning för slutseger. Det här tillämpades på många av våra banor som årets största lopp för de bästa hästarna och publiken fick se dem två gånger. Och banans kassör jublade. Bara prispengar i ett lopp och man körde två. Kör två, betala för ett var parollen.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell och han skriver om svensk fotboll gått samma väg som svensk travsport skulle det blivit VM-final i somras