Fokustema
Insändare
Läs senare

”En döende organisation”? Snarare en utdöende ras, hästägare!

Efter att ha läst Damms och Dahlgrens mycket väl analyserande inlägg på Solvalla HF:s hemsida respektive i Sulkysport, angående krisen i Travhästägarna (RST), vill jag, som därifrån avhoppad, lämna några synpunkter.
Av
Torbjörn Ylvén

Krisen är väl bara ett symptom på hur det är ställt med Sveriges hästägare. Vi har väl aldrig varit speciellt aktiva eller framgångsrika vare sig genom lokala hästägarföreningar eller gamla RST. Vårt inflytande genom sällskap och ST har också reducerats väsentligt sedan 1970- talet.

Travhästägare kan ses som leverantörer av tävlingshästar till travsporten eller/och som uppdrags-/arbetsgivare till dem som administrerar banor, sport och spel. Detta är inga roller vi har klarat bra. Som leverantör får vi i bästa fall en kostnadstäckning på 25 procent och som ”arbetsgivare”, till verksamheter som kostar oss mer än 2,5 miljarder per år, är vårt inflytande minimalt.

Makabert nog så är dessutom våra föreningsverksamheter till stor del finansierade av våra ”anställda” genom ekonomiskt stöd. Vi går back som sagts minst 2.500 miljoner per år som hästägare, samtidigt som vi får en-två miljoner från sällskap och ST som bidrag till våra föreningar!

Sällskapen spelar alltjämt, om än med minskat hästägarinflytande, en viss roll. Det är dock ATG som avgör överskottet från spelet, som av ST sedan fördelas ut till sällskapen efter, i tid, skiftande principer. Beroendet av sin ”serviceorganisation” är anmärkningsvärt! Dessutom tilldelar ST tävlingsdagarna och ATG fördelar dem. Detta har Travhästägarna/RST inte rått på. Tokigheterna har utvecklats under årtionden och det är paradoxalt nog resultatet av brist på engagemang från oss som brinner för hästar och travsport. Om än sent, låt oss rätta till det!

Vi måste mobilisera hästägare som engagerar sig på lokal nivå och dessutom utveckla en mycket stark central organisation som ”tar över makten”! Nuvarande Travhästägarna har knappast förmågan, i synnerhet inte utan Solvallas och Mälardalens hästägarföreningar. Vi behöver vidsynta engagerade hästägare som inser betydelsen av såväl bredd som elit.

De närmaste åren är ”körda”. Kullarna från 2014-2017, som är kraftigt reducerade relativt sett sedan sekelskiftet, dimensionerar tävlingsprogrammet de närmaste åren. Det krävs ett helt nytt tänkande för att stoppa den negativa utvecklingen och framför allt att vända den. Att skapa en väsentlig förbättring gällande de ekonomiska förutsättningarna för hästägandet är en nyckelfråga! Svenskt trav är, i motsats till större delen av Europas, rikt och det är en fördelningsfråga. En bra utgångspunkt kan vara att anpassa kostymen till det faktum att antalet tävlingshästar kommer att vara halverat inom några år.

Vem driver på behovet av kostnadseffektivitet och omfördelning av medel till hästägarna? ST:s styrelse och dess stämma går inte att tro på. De har såväl 2014 som 2016 avslagit motioner om kostnadsrevisioner. Att tjänstemän i sällskap eller inom ST skulle driva frågan är inte att förvänta. ST har annars fått åtta månaders erfarenhet ”genom ofrivilligt hästägande genom osålda andelar i rikshästen”. Det var uppenbart inget bekymmer då man klokt nog hade budgeterat underskottet.

Nej, de enda som kan driva på är hästägarna, som både förstår att uppskatta de mjuka värdena och dessutom har goda insikter om kostnader och intäkter.

Torbjörn Ylvén, avhoppad styrelseledamot i Travhästägarna och ledamot i Östergötlands Travhästägarförening

En döende organisation?