Fokustema
Insändare om Åby Stora Pris
Läs senare

”Två världsartister som gör upp mot övriga statister”

Är Åby Stora Pris så stort egentligen?
Av
Anders Lindblad

Jag tillhörde de som tyckte det lät spännande att erbjuda ett stayerlopp – istället för heatloppen – med en riktigt smaskig prissumma. Större än Harper Hanovers lopp och med bilstart istället. Det var mycket tal om Bird Parker och Bold Eagle och andra starka grodätarhästar. Men hur blev det nu?

Jo två miljoner till vinnaren är stort, ingen tvekan. Men ett inte ens fullt fält utan bara tio hästar av tolv möjliga står i startlistan (men det berodde inte på att det inte fanns kapabla pretendenter). En enda fransos och inte precis något dragplåster. Man måste vara större nörd än jag är för att ha hört namnet: Coquin Bebe som bara tjänat 5,5 miljoner i Frankrike! Förvisso mest i ”skavet”.

Ja ”skavet” ja. Så sa vi när vi var små och delade in lag och det var två lite äldre och mer skickliga och överlägsna som fick bilda ett lag mot övriga åtta (skavet). Så ser Åbys ”stora” pris ut också. Två världsartister som gör upp mot övriga statister. Men då ska ni veta att Åbys sportchef valde att inte fylla loppet och ratade hästar som: On Track Piraten (dryga 16 miljoner och 2.695 startpoäng), Antonio Trot (förvisso bara dryga miljonen, men 5.380 poäng och dokumenterad långskubbare), Slide so Easy (över två miljoner och 4.125 poäng och så hade Danmark fått en deltagare och lite mer internationell prägel än nu). Skulle jag vara hästägare till någon av dessa så skulle jag vara fly förbannad just nu! Sjättepriset är ändå 100 tkr och en fullt möjlig uppgift för dessa kusar!

I synnerhet då en häst som Muscle Hustle får plats som har tjänat 200 tkr i år på sju försök och har 1.315 startpoäng och aldrig sprungit längre än 2.140 meter tidigare (har förvisso startat i ett 2.640-lopp men tog sig inte i mål utan hoppade och utgick). Gud förbjude att detta har något att göra med att Åbytravet satsat stora slantar i Berghs flytt! I vart fall är det inte mycket omtanke om ratade hästägare att inte erbjuda fullt lopp.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Idéer utifrån har varit och är avgörande”

Timo Nurmos är nummer ett bland de många finska tränare som slagit sig in på den svenska travmarknaden – som konkurrent till världens bästa travtränare. De svenska! Men hur mycket bättre skulle svensk travsport kunna vara om konkurrensen och influenserna utifrån blev ännu fler frågar sig förra veckans krönikör Kristian Borell.
Av
Kristian Borell
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg
Timo Nurmos efter segern i Prix d'Amerique i vintras. Foto Mia Törnberg

Här är Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 31:

Gud förbjude att svenskt trav gör som svensk fotboll! Där fotbollen sedan andra världskriget sakta men säkert gått nedåt och inte alls lyckats utveckla det man hade, och som då räckte till både OS-guld (1948) och VM-silver (1958), har travet gjort precis tvärtom. Utrustad med ett öppet sinne tog man sig ikapp och förbi travsporten i Frankrike och USA, för att idag kunna rankas som världens främsta travnation.

Idéer utifrån har varit och är avgörande. Svenska hästägare har inte varit rädda för stenhård utländsk konkurrens, svenska uppfödare har vågat blanda utländskt blod med det svenska och de svenska tränarna och kuskarna har varit mästerliga på att knyta ihop säcken och nå framgångar få trodde var möjligt där och då.

Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd

Finns det då något att klaga på rent sportsligt, förutom att det hade varit kul om den eländiga fotbollens aktuella publiktillströmning också hade varit travets? Bör inte hälsan tiga still?

Det självklara svaret handlar om att när man slår sig till ro är då man inte längre utvecklas och sakta men säkert tappar mot konkurrenterna. Det handlar om att veta vad man har, men att ändå inte vara helt nöjd utan fortsatt öppen för nya idéer och att utvecklas vidare.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Om inte, går det som för svensk fotboll. Som helhet frånsprungen och oförmögen och ovillig att hantera en värld där till exempel klassisk svensk inställning och invandrad spelteknisk genialitet borde vara en perfekt kombination i svensk fotbollsavel. Om svensk fotboll hade gjort som travet hade sommarens tröstlösa och återställande VM-kvartsfinal istället varit en inspirerande fight om VM-guld. Så kan det gå om alltför många ängsligt drar åt samma håll, dödar allt vad utveckling heter och offrar på inskränkthetens altare.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer

Svensk fotbolls största framgångar i hyfsat modern tid har kommit när idéer tillåtits flöda, ställas mot varandra och leda till utveckling –”Åby” Ericsons strid för att hålla emot maskinmässig och fantasilös fotboll, Houghton & Hodgson:s 4-4-2 rakt in i framtiden och så Sven-Göran Erikssons framgångsrika pragmatism. Och, varför inte lägga till Östersund under Graham Potter? Utifrån kommande idéer har i samtliga fall varit utlösande och avgörande faktorer. Men, där fotbollens nödvändiga strider varit få och alltid slutat med att pendeln ängsligt slagit för hårt och i nästa steg dödat utvecklingen, har travet medvetet, modigt och med öppet sinne inte gått i fällan och istället utvecklats vidare.

Alla framgångar till trots är jag säker på att svenskt trav skulle kunna vara ännu bättre och än mer framgångsrikt även rent sportsligt. Det är uppenbart att det finns en pusselbit att fingra på och det är uppenbart att den inte gärna fingras på.

Jag tänker på det friska blod som är utländska hästkarlar och deras idéer, och jag gör det trots att jag håller de svenska tränarna och kuskarna som bäst i världen.

Det är synd att de svenska hästägarna försatt sig (eller är det försatts?) i en situation där man bara har att välja på kulturellt när
stående finländska tränare och en viss Jerry Riordan om man här på hemmaplan skulle vilja välja något annat än svenskt när det kommer till tvåbent.

De svenska hästkarlarna har varit ack så skickliga på att vara öppna för idéer utifrån, men vad hade hänt om man även på hemmaplan på allvar tvingats konkurrera med en hel drös Riordans och Gocciadoros?

Ett än mer framgångsrikt svenskt trav ännu bättre vaccinerat mot inskränkthet och oförmåga och ovilja till utveckling, är jag helt säker på är svaret på den frågan.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson och han skriver om kallblodens stora helg på Dannero.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Olsson: ”Kör två, betala för ett, var parollen”

Förra veckas krönikör var Håkan ”Lillis” Olsson och han skriver om specialutskrivna lopp och meetings genom tiderna.
Av
Håkan Olsson
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören.
Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.
En häst skall bara kunna ha ett hemland enligt krönikören. Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk. Foto Mathias Hedlund.

Här kan ni läsa Håkan ”Lillis” Olssons krönika som publicerades i Sulkysport nummer 30:

Anders Malmrot, Solvallas nye sportchef, kommer med en ny innovation. Ett lopp utskrivet för fuxar. som körs Jubileumspokalkvällen den 14 augusti. Kul idé med ett fyndigt namn, Fox Trot.

Det där får mig att tänka tillbaka till flydda tider och tidernas olika grepp avseende propositioner.

Solvalla hade i gamla tider ”Importernas Speciallopp” utskrivet endast för importerade hästar. Det vimlade av franska importer på den tiden, en och annan rysk häst också för den delen, ofta grå. Bröderna Lindblom och Rune Nordin hade många bidrag.

Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där

Annat nu för tiden. Då har vi tvångsprissummor på en del importer. Sorterar ut och släpper bara in de vi tror kan vara de bästa. Det kan bli ändring på det nu om det blir hästbrist.

Vi kör lopp för svenskfödda hästar, vilket är en sanning med modifikation. Mera korrekt vore nog för svenskregistrerade. De kan nämligen vara födda i vilket land som helst bara modern finns upptagen i den svenska stamboken.

En häst skall dock bara kunna ha ett hemland. Men det finns naturligtvis de som hittar kryphål även där.

Den av Robert Bergh tränade Frenchnorwegian ID, räknas som fransk häst men även norsk och kan vad jag förstår vinna norska Kriteriet och sedan gå ned och tävla i lopp för franskfödda hästar. Inom parentes är han uppfödd av ett bolag registrerat i Vinninga i Västergötland och ägd av ishockeytvillingarna Sedin i Vancouver, Kanada.

Vi hade vad vi kallar meeting en gång i världen. Utländska uttryck redan på den tiden. Ett meeting omfattade i regel tre, fyra eller fem tävlingsdagar på aktuell bana. Hästarna anmäldes till meetinget och tävlade med samma prissumma alla tävlingsdagarna. Vid seger fick man meetingstillägg på 20 meter. Har till och med sett dubbla meetingstillägg.

Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten

Meetingsfinaler hade vi på Sundbyholm. När ett meeting var till ända gick det en final med lite högre prispengar för de hästar som deltagit på banan under aktuellt meeting.

Frances Bulwark hade det inte lätt när hon skulle vinna Müllers på Jägersro. Hon gjorde det ändå fem år i rad. 1949, 1950, 1951, 1952 och 1953. Tuff uppgift med tanke på att man hade en bestämmelse om att tidigare vinnare fick 20 meter extra tillägg. 1953 vann hon från 40 meters tillägg. Det ryktas att man var rädda om vandringspriset, den ståtliga Peter Pogue-statyetten.

Skandinaviskt Mästerskap var stort en gång i tiden. Det var en stor ära att bli uttagen i landslaget och få vara en av fyra deltagare. Loppet alternerade mellan ländernas huvudstäder, men det lades ned. Landskamperna blev för ojämna och danskarna ville dra sig ur.

Vi körde också ”Landslaget mot Pressen” i bästa fotbollsstil. Det var i ett sånt sammanhang, fotboll alltså, som en viss ”Nacka” Skoglund dök upp. Satte två mål för det lag pressen tagit ut och sedan var hans lycka gjord, åtminstone till en början.

Fakta

Håkan "Lillis" Olsson

Bor: Örebro.
Första egna hästen: Una Roy som Kaj Widell och jag hittade på Gotland med Bengt Molins hjälp, 21 segrar, flertalet rikstotosegrar.
Bästa häst: Avelshingsten Crowntron som stod i svensk avel två år och lämnade Derbyvinnare i båda kullarna; 1990 Queen L och 1991 Sans Rival.
Bästa travminnet: När delägde Elgin Almahurst var tvåa i Peter Haughton Memorial 1985 och tjänade 250.000 dollar. Express Ride vann.
Intressen förutom trav: Ishockey.

Expandera

Ett speciellt lopp med en speciell proposition jag minns var Västra Sörmlands Travsällskaps Pokallopp på Sundbyholm. Förutsättningarna för start var att ägaren skulle bo i Sörmland. Det handlade om voltstart och tillägg efter rekord satta med just voltstart. En häst som kom helt rätt var Jocko Amore, tvåa i Kriteriet året innan (som kördes med autostart). Jocko Amore hade ett mycket blygsamt rekord med voltstart och stod med alla fyra benen i mål i det här loppet.

Västra Sörmlands kördes också för kallblod och jag minns att de många tilläggen, närmare ett halvt varv, kunde inte hindra en viss Remvikson att vinna. Han förlorade däremot mot typbesiktningsnämnden.

Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin

Andra intressanta grepp tycker jag finnarna har med sitt Kungstrav (Kuninkuusravit) som alternerar mellan banorna. Det är nästan lika stort att få vara arrangör för detta som att få ett OS. Loppen är för kallblod, könsuppdelat och man kör ett lopp lördag, medeldistans, två avslutande lopp på söndagen, kort distans och styrkeprovet för de tio bästa över stayer-
distans 3.100 meter, sammanlagd tid över de tre distanserna är avgörande.

En enorm folkfest som körts sedan 1924 och samlat över 60.000 besökare vid några tillfällen. 2018 tävlar man i Rovaniemi där årets kung och drottning koras.

Jag gillar heatlopp – speciellt när det blir skiljeheat. Så jag är inte glad över Åbys ändring av Åby Stora Pris. Det finns några skiljeheat man har svårt att glömma. Ego Boy mot Flower Child i första hand, men också några minnesrika Åby Stora som när Lutfi Kolgjini och Garland Kronos lurade Jean Michel Bazire med L’Amiral Mauzun. Skiljeheatet i Hambletonian 1989 när Park Avenue Joe och Probe lyckades löpa dött lopp har också gått till historien.

Ett skiljeheat Stig H Johansson inte glömmer i första taget är från Bergsåker och Varmblodiga heatloppet 1965. Den då 19-årige Stig H Johansson stod öga mot öga med den store Sören Nordin som hade Topeka. Johansson hade vunnit andra heatet med Pollok. I tredje och avgörande heatet lyckades den unge Johansson åstadkomma en omstart.

I jubileumsboken Bergsåker 50 år säger Stig H att han kan fortfarande kunde känna den ilskna blick han fick av Sören Nordin när man åkte upp till ny start. Hur det gick? Masktempo under loppet, som det ofta blir i skiljeheat, och speedkörning och Pollok och ”Lill-Stig”, som jag kommer ihåg att han kallades på stallbacken då, kunde avgöra på beskedliga vinnartiden 1.25,4 1.600 meter voltstart.

Poänglopp var en annan populär tävlingsform vid hade på 50- och 60-talet. Samma hästar möttes två gånger samma dag över olika distanser 1.600 och 2.100 meter. Seger i ett av heaten var en förutsättning för slutseger. Det här tillämpades på många av våra banor som årets största lopp för de bästa hästarna och publiken fick se dem två gånger. Och banans kassör jublade. Bara prispengar i ett lopp och man körde två. Kör två, betala för ett var parollen.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Kristian Borell och han skriver om svensk fotboll gått samma väg som svensk travsport skulle det blivit VM-final i somras

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Vi måste låta individen bestämma själv”

Just tvååringar borde tävla det varma halvåret istället för att hålla igång i november-december, anser Klaus Koch i sin krönika som publicerades i Sulkysport förra veckan.
Av
Klaus Koch
Smokin Joe är en av 26 som jagar finalplats i Svensk Uppfödningslöpning.
Foto Mia Törnberg
Smokin Joe är en av 26 som jagar finalplats i Svensk Uppfödningslöpning. Foto Mia Törnberg

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 29:

Då är det dags för mig att ta upp en av mina många käpphästar: travsportens åldersgränser för både två- och fyrbenta aktörer. Det är ingen exakt vetenskap, men det finns förnuftiga och pragmatiska lösningar.

På fredagen körs årets första svenska tvååringslopp på Axevalla. Då har tvååringstävlandet i till exempel Danmark redan varit igång i en månad och i USA springer tvååringarna redan på tider som europeiska ålderskamrater aldrig kommer ens i närheten av.

De flesta vet att jag har min uppfattning om unghästtävlandet klar och många håller med. Det samma gäller problemet om hur länge hästar ska få tävla. Och det är just där jag ser problemet. Ordet ”få”. Det borde vara ”kan” istället. Låt hästen bestämma själv istället för centralt placerade byråkrater som oftast inte ens tagit i en häst.

låta individen bestämma själv både när den ska börja och när den ska sluta tävla.

Tävlandet med unga hästar har en mer än hundraårig historia. Ja, hela vår tävlingsverksamhet är uppbyggd runt det. I takt med tiden och djurskyddets utveckling har man kommit till insikten att tvååringstävlande KAN – inte ÄR för i så fall hade det varit förbjudet – vara skadligt för hästarna. Men det kan även femårings- eller åttaåringstävlande vara.

Vad jag menar är att vi måste låta individen bestämma själv både när den ska börja och när den ska sluta tävla.

I en tid där det blir svårare och svårare att få nya hästägare till sporten vore en tidig start på karriären en attraktiv tillgång. Den finns ju redan inom galoppsporten.

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 61 år

Bor: Vid Solvalla

Gör: Driver bolaget On Track Worldwide AB, konsult inom i internationell travsport.

Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.

Bästa häst: Femårige Gogo di Quattro (hoppas jag)

Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.

Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

Jag kommer ihåg min första säsong som travsportfan. Det var 1968 och jag var elva år. Årets första tvååringslopp på min hemmabana Charlottenlund kördes den 10 maj. Då hade man i Ålborg redan kört den 28 april för yngsta årgången. Sedan tävlade babytravarna på under sommaren fram till den första söndagen i oktober. Då var det slut. Inga flera tvååringslopp det året och så var det fortsatt många år fram i tiden.

På nyårsdagen fick årgångens representanter tävla igen och det var ett sant myller av nyblivna ostartade treåringar. Alltid en dag att se fram emot med förtjusning.

En årgång bestod så att säga av två grupper. De tidigt och de något senare utvecklade hästarna. Under våren dök sedan de som tävlat som tvååringar upp igen.

inte vill jag tro på att de bland flera hundra av en årgångs hästar inte finns en enda som skulle vara lämpad för att starta som tvååringar

Jag är övertygad om att tvååringar mår bäst av att tävla under det varma halvåret. En uppfödningslöpning i det sena novembermörkret med låga temperaturer och opålitliga banor är inte bra. Hästarna ska ju inte bara tävla. De ska även träna.

Hur kommer det sig att tvååringstävlandet – i alla fall i Sverige – mestadels pågår under de sista mörka månaderna? Min teori är att det beror på att unghästarna med de bästa förutsättningarna (stam, exteriör) hamnar i storstallen. Upp till 50-60 nyblivna tvååringar kan så att säga befinna sig under samma tak.

Om inte stortränaren (som till exempel Båth eller Kolgjini) har som sin filosofi att satsa på tvååringstävlandet så kommer ingen av dessa till start det året. Det kan ju omöjligt vara så att ingen av dem har förutsättningar för att starta som tvååringar. Tvååringstarter passar helt enkelt inte in i konceptet i dessa stallar.

Man handlar in ettåringar på auktion eller får dem i träning direkt från ägaren och skickar dem till unghästtränare. På hösten som tvååringar börjar de först tränas ned på riktigt och då kommer tävlandet under det året inte på fråga. För inte vill jag tro på att de bland flera hundra av en årgångs bästa hästar inte finns en enda som skulle vara lämpad för att starta som tvååringar.

Undviker man så att säga frivilligt att starta en häst som tvååring (återigen: förmodligen handlar det högst om tio procent av en årgångs individer) – då får man räkna med ytterligare en sexsiffrig kostnad innan hästen kommer till start.

Jag finner det egendomligt att det inte finns några exakta utredningar om tvååringstävlandets vara eller inte vara. Det borde vara enkelt att säga antingen ”självklart” eller det ”skall bort” helt. Som det är nu beror utslagningen mest på känslor, för eller emot, utan teoretisk underbyggnad.

Är alternativet det första borde det utredas efter vilka kriterier tävlandet ska vara utformat.

Jag är rätt övertygad om att min teori om att tidiga tvååringar mår bäst av att tävla under sen vår, sommar och höst är rätt och det skulle som sagt vara intressant att se vad forskningen kan komma fram till under förutsättning att tävlingsdebuten bör äga rum senast när hästen är tre år.

Jag återkommer i en kommande krönika med att diskutera åldersgränser för äldre hästar och för de tvåbenta aktiva, kuskarna.

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Håkan ”Lillis” Olsson om specialutskrivna lopp och meetings.