Fokustema
Krönika
Läs senare

Hur hamnade jag på Sulkysport?

Ja, det frågar jag mig själv flera gånger i veckan, samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna för hur allt faktiskt kan lösa sig ibland. Kalla det ödet, tur eller kanske rent av skicklighet, men efter att ha närt en hemlig dröm om att jobba som journalist i yngre år till att idag få ynnesten att jobba med dessa fantastiska människor. De har de senaste tre åren fungerat som mina mentorer och läromästare och visat att drömmar kan uppfyllas.
Av
Cecilia Kristoffersson

Från start var det aldrig något snack om saken. Hästarna upptog större delen av tiden under min uppväxt. Mamma Gunilla och pappa Åke hade egen rörelse, två av mina farbröder, Ove och Per-Inge (Tibbe även kallad) jobbade inom travet sedan lång tid tillbaka och resten av släkten var självklart engagerade inom travet de också. Jag var ofta med i stallet som yngre, men till en början var det ridningen som lockade in mig till livet som hästtjej.

I de sena tonåren tappade jag tyvärr intresset för hästarna. Om det var för att göra någon form av revolt eller inte låter jag vara osagt, men det var andra saker som kändes roligare och viktigare just då. Även om mamma och pappa alltid hävdat att det var i samband med att min absoluta favorithäst just då, Penny Kash, gick ur träning och det inte längre fanns någon häst jag kunde rida i stallet. Det var tråkigt då detta strax efteråt sammanföll med att de fick fram sin dittills bästa häst, Baronet Won, som jag istället för att engagera mig aktivt i för det mesta följde hemifrån soffan framför tv:n. Det är sådant man ser tillbaka på idag och inser vad man verkligen missade.

Efter en detour till Gran Canaria, som bland annat innefattade jobb som bartender och servitris, föll det sig så att mamma och pappas rörelse gick allt segare i Skellefteå och pappa bestämde sig för att åka till Milano för att provjobba för Edoardo Gubellini. Jag åkte hem från Gran Canaria för att hjälpa mamma, som var kvar själv i Skellefteå, med flytten neröver. Tanken var att jag bara skulle vara kvar hos dem för att fira jul i Milano innan jag skulle åka tillbaka till Kanarieöarna. Så blev det inte riktigt…

Jag började jobba i stallet och föll pladask igen!

Allt utom själva hästarna var i stort sett nytt och det var bara att börja lära sig allt från grunderna igen vid 21 års ålder. Det var lika spännande som det samtidigt många gånger var skrämmande. Efter ett tag kom det en tvååring vid namn Frisky Bieffe till stallet och jag blev hopplöst kär.

Resten är som man brukar säga historia, men jag tänkte berätta lite av min resa och livet som hästskötare i Italien, Frankrike, Tyskland och Sverige här framöver. Och hur det långt senare ledde mig hela vägen fram till kanske det mest spännande och samtidigt mest skrämmande av allt jag gjort hittills.

Sulkysport.

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Blir nästan onödigt spännande imorgon 😵 #palmapellini pic.twitter.com/l4ckZHVpZp
@CissiCizzik - 11 Jul
Dessa djur 💕 Sitter hemma och gråter nästan av glädje. Första uppfödar- och ägarsegern i Frankrike idag för mig och… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 18 Maj
Tycker mig ha sett denna fyren tidigare 🤔 @skolemorten pic.twitter.com/8y9HmS2X2y
@CissiCizzik - 15 Mar
Börjar vara några dagar sedan, men en krönika om magin på Vincennes på julafton 🤗sulkysport.se/kronika/altern…
@CissiCizzik - 28 Dec 2017
Äntligen 🍾 Efter galoppmisslyckandet i debuten blev Earl fyra i Cabourg med @kristoffersson2 💫 Första uppfödningen… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 27 Dec 2017
Fokustema
Krönika
Läs senare

Viva Italia!

Jag fick aldrig till den avslutande delen i min väg till hur jag hamnade på Sulkysport, men den som väntar på något gott... I helgen hade jag ynnesten att besöka ett av mina tidigare hemland - Italien. Ett land som fortfarande ligger mig otroligt varmt om hjärtat.
Av
Cecilia Kristoffersson

Skulle vilja påstå att det är en av de absolut bästa delarna med mitt jobb på Sulkysport. Att även om jag tagit steget bort från den aktiva scenen med hästarna kan jag fortfarande behålla kontakten med djuren och människorna däromkring, även om det oftast blir på lite längre avstånd jämfört med tidigare.

Jag och en av våra fotografer tog en rätt så spontan resa till Italien i helgen. Flyget bokades bara några dagar innan – reportagen roddades ihop och vi gav oss iväg, inte likt mig av om ni frågar någon som känner mig…

viskas om problem med pengar, korruption, doping och uppgjorda lopp

Jag har inte på riktigt varit tillbaka i Italien sedan jag, tillsammans med min familj, lämnade landet för nästan tio år sedan. Några kortare weekends har hunnits med, men jag har inte kommit iväg för att hitta tillbaka till den italienska travsporten, vilken jag en gång i tiden älskade mer än allt annat.

Under tiden jag jobbade i Italien, vilken dock var långt ifrån dess storhetsperiod, såg jag ändå tyvärr hur travet tydligt gick nedåt och det började redan då smått viskas om problem med pengar, korruption, doping och uppgjorda lopp. Mycket möjligt att det var så redan tidigare, men det var en av de anledningarna till att mina föräldrar sökte sig mot Frankrike medan jag ville ”hem” till Sverige.

Det skar i hjärtat då det enda jag egentligen brann för under den här tiden var just de italienska hästarna och då speciellt en. Denne Frisky Bieffe som jag (fortfarande) med tårar i ögonen lämnade bakom mig i Milano och gjorde allt för att glömma.

Därför var det så skönt att få komma tillbaka till det land jag en gång älskat, men förlorat tron på.

Mitt emellan böljande gröna, dimklädda berg och Tyrrenska havet började vår resa i Toscana, ett för mig outforskat område, för att återigen äntligen få träffa det mest vänliga folk jag stött på. Detta under en tid då den italienska travsporten börjar andas positivitet efter några tunga år, vilket var en helt fantastisk upplevelse. Eldsjälar som kämpat sig igenom kriserna med endast kärleken för sina hästar framför sig.

För några år sedan var de på väg ner i avgrunden, men är på gång igen och det är väl inte många som med tanke på den senaste tiden prestationer av just italienskuppfödda hästar kan påstå att de inte är på väg tillbaka mot toppen. Där de verkligen hör hemma.

Det viskas alltid om att de italienskrelaterade hästarna presterar med hjälp av olika medikament. Men jag vill fortsätta att vara barnsligt naiv i nuläget då man ser dessa personer leva och andas kärleken till sina hästar och tro att det är på väg att förändras. Självklart vet jag också att det pågår mycket fuffens i stallarna, men sanningen att säga. Är det verkligen bara hos italienarna..? Är svensk, amerikansk och fransk travsport verkligen helt ren? Det är ju svårt att säga med tanke på de senaste årens svarta rubriker med jämna mellanrum.

Men det var inte det jag ville förmedla här utan nu hamnade på ett sidospår.

Italien. Ett av de vackraste landen och då en av dess nu största tränare med ett leende andandes positivitet säger:
”Nu får vi ju i alla fall prispengarna utbetalda efter fyra månader. Inte som hos er i Sverige såklart, men nu kommer de in kontinuerligt i alla fall och det är en stor skillnad då vi för några år sedan fick vänta år på dem”.

Elitloppet är inte ett lopp, det är det loppet!

Svårt att sätta sig in i den sitsen med vårt väl fungerande system… Vi råkar vara på plats samma dag som veterinären hos denne tränare och det är inte det minsta hyschhysch om det hela utan kollen går till precis som i Sverige. Hästarna böjs, springs med och behandlas. Inget konstigt med det.

Jag hoppas och tror allt jag bara kan att italienarna lyckas tvätta av sig denna stämpel de fått på sig och bevisar oss att det är på grund av att de har de bästa hästarna som de fortsätter skörda framgångar och att de kan visa att de tävlar på samma villkor som oss. De italienska hästarna förtjänar det erkännandet.

Man skulle kunna säga att vi befinner oss på klassisk mark då det var just här Lemon Dra stod då han tragiskt blev kidnappad – sedan dess har det installerats lås på boxdörrarna, järnstänger runt boxområdet och med kameror riktade mot varje box – S.J.’s Photo, Atas Fighter L. har också varit uppstallade här och idag står bland annat Adrian Chip här på Azienda Agricola Mariano utanför Parma.

Jag är en av många som när drömmen om att italienska lopp återigen blir något att boka in i kalendern för att åka och bevaka. Att de lyckas nå samma status som tidigare då det var en ära och inte en skymf att åka och tävla i de klassiska italienska loppen. Som en annan eldsjäl vi träffar här säger:

”Elitloppet är inte ett lopp, det är det loppet!”

Och då pratar vi om en som har vunnit flera av de största loppen på hemmaplan på senaste tiden, tillika Lotterian, men säger att de inte går att jämföra med den status loppen utanför Italien har och att det är omöjligt för dem att lägga ett inhemskt tävlingsschema då ingen vet när loppen körs. Från år till år ändras tävlingsprogrammet för italienarna och det är förstås hopplösa förutsättningar att jobba efter.

att jag ger mig in en debatt som övergår mitt förstånd är säkert

Med den natur, de marker och det klimat de besitter föder de upp hästar till den absoluta toppen. Vilken de börjar komma tillbaka till.

Och att jag ger mig in en debatt som övergår mitt förstånd är säkert, men jag anser att man ska följa sitt hjärta. Och även om jag senare föll för de franska hästarna kommer det alltid finnas en mörkt brun, nästan svart italienare som aldrig kommer ta en så speciell plats som han gjorde. Han tog mig på så många äventyr då jag själv var helt grön och det är mycket möjligt att han kunnat bli ännu bättre med en mer rutinerad skötare än jag var då, men jag vill tro att vi fann varandra och han faktiskt tjänade inte en euro efter att våra vägar skiljts åt.

Kanske är det självupptaget att tänka så, men jag väljer att innerst inne tro att han saknade mig precis lika mycket som jag saknade honom.

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Blir nästan onödigt spännande imorgon 😵 #palmapellini pic.twitter.com/l4ckZHVpZp
@CissiCizzik - 11 Jul
Dessa djur 💕 Sitter hemma och gråter nästan av glädje. Första uppfödar- och ägarsegern i Frankrike idag för mig och… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 18 Maj
Tycker mig ha sett denna fyren tidigare 🤔 @skolemorten pic.twitter.com/8y9HmS2X2y
@CissiCizzik - 15 Mar
Börjar vara några dagar sedan, men en krönika om magin på Vincennes på julafton 🤗sulkysport.se/kronika/altern…
@CissiCizzik - 28 Dec 2017
Äntligen 🍾 Efter galoppmisslyckandet i debuten blev Earl fyra i Cabourg med @kristoffersson2 💫 Första uppfödningen… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 27 Dec 2017
Fokustema
Krönika
Läs senare

Lyckat – men elddopet återstår

Småputtrigt, förväntansfulla ägare och en känsla av att det är fullsatt.
Solvalla lyckades med sin officiella invigning.
Nu är det bara att hålla i detta.
Av
Cecilia Kristoffersson

Kongressen öppnar klockan kvart i fem och redan då börjar folk droppa in. Det följer sedan en jämn ström av folk fram till första start och stämningen är uppsluppen. Kvällen är fullspäckad av fina lopp och det vore konstigt om det inte gick att få hit folk med sport som denna.

Många går fortfarande runt i en Frankrike-dimma och känslan är att hälften av de man känner här träffade man på Vincennes i helgen. Det var lämpligt och vältajmat att Readly Express vann i söndags. Detta gav Solvalla det perfekta tillfället att fokusera på sporten istället för spelet, som jag personligen är väldigt trött på att lyssna på, och vad jag förstår väldigt många med mig.

Jag gillar upplägget med tre lopp och en paus innan V64:an startar. Nu blev det väldigt välregisserat att man kunde bjuda in Timo Nurmos och Rolf Andersson och hylla dem inför publiken på kongressen. Till och från bröt det ut spontana applåder och segerloppet visades i bakgrunden.

Bra drag att ge dem Elitloppsbiljetten, och samtidigt så självklart att göra det där och då.

Men – detta var tyvärr inte min egen idé, men den kändes genialisk när jag hörde den – tänk om Anders Malmrot haft med sig en Elitloppsbiljett och delat ut direkt på plats på Vincennes inför en publik på 38.000 och all mediauppståndelse. Vilken gratisreklam och vilken uppmärksamhet Elitloppet skulle fått, särskilt om det varit en fransk segrare!

 

Nu var det behagligt att sitta lyssna på intervjuerna och om jag fick skicka ett önskemål till Solvalla skulle det vara att fortsätta på den inslagna vägen. Bjud upp aktuella aktiva och prata med dem om vad som helst utan att hålla fokus på spelet. Självklart måste det nämnas tips, men kan fokus stanna på sportdelen kanske till och med jag skippar att ta en rökpaus under expertpanelens uppsnack.

Detta var första gången jag satt på Kongressen under en tävlingskväll och jag måste säga att det inte alls var tokigt. Kvällen flyter på och både service och stämning är på topp. Trots att det är januari har Maragareta-loppen lockat till sig flera fina hästar.

Men min känsla är att Solvalla har ett tufft jobb framför sig. Att få publiken att komma till denna kväll med fantastisk sport och där man slagit på stora trumman marknadsföringsmässigt har man lyckats med. Jag hoppas verkligen att de som var där hade samma trevliga upplevelse som mig och väljer att sprida ordet till vänner och bekanta. Och att de kommer tillbaka därför att trav är ju faktiskt bäst på plats.

Elddopet återstår, hur många kommer nästa tisdag..? Och kommer onsdagarna dö ut helt nu?

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Blir nästan onödigt spännande imorgon 😵 #palmapellini pic.twitter.com/l4ckZHVpZp
@CissiCizzik - 11 Jul
Dessa djur 💕 Sitter hemma och gråter nästan av glädje. Första uppfödar- och ägarsegern i Frankrike idag för mig och… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 18 Maj
Tycker mig ha sett denna fyren tidigare 🤔 @skolemorten pic.twitter.com/8y9HmS2X2y
@CissiCizzik - 15 Mar
Börjar vara några dagar sedan, men en krönika om magin på Vincennes på julafton 🤗sulkysport.se/kronika/altern…
@CissiCizzik - 28 Dec 2017
Äntligen 🍾 Efter galoppmisslyckandet i debuten blev Earl fyra i Cabourg med @kristoffersson2 💫 Första uppfödningen… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 27 Dec 2017
Fokustema
Krönika
Läs senare

Prix d’Amérique – en gång om året

Sista söndagen i januari och sista söndagen i maj. Två heliga dagar för mig.
Prix d’Amérique – en gång om året, klingar på något sätt inte alls lika bra som Elitloppet – en gång om året… Jag har svårt att säga vilket av dem jag tycker mest om.
Så olika på så många sätt, men ändå så lika.
Av
Cecilia Kristoffersson

Då vi glider in på Vincennes vid elva Prix d’Amérique-dagen är det redan massvis med folk på plats och spänningen dallrar i luften. Alla har sin egna favorit till dagens seger och läktarna är klädda i allsköns färger beroende på vilken häst man håller närmast hjärtat.

Jag har trots elva år på plats, tro det eller ej, aldrig varit på publikplats på Vincennes under Pd’A-dagen. Något som i år var tvunget att provas på då jag tidigare haft svårt att jämföra stämningen och upplevelsen mellan Elitloppet och Prix d’Amérique. Elitloppet ser jag i stort sett alltid från publikplats. I alla fall finalen. Om jag inte jobbar.

Stämningen redan till invigningen går nästan att ta på och blandade amerikanska och EPIQE-series flaggor svajas för fullt i takt med musiken och uppträdanden. Som Ola Lernå skrev i sin krönika förra veckan, man ser inte Prix d’Amerique ”live” även fast man är på plats. Men det gör ingenting. Dessa lopp vill jag uppleva på plats i den mån det går…

Denna känsla som ligger som ett fluffigt duntäcke över hela publikhavet går inte att uppleva från tv-soffan. Även om kanske själva loppet ses betydligt bättre därifrån är det svårt att framkalla gåshuden då hästarna passerar den jublande publiken.

Frågan är egentligen om det inte är speakern som tillsammans med hästarna bygger upp halva stämningen? Han trissar publiken till max och får dem att hänga med i uppsnacket. Hela vägen fram till dagens största lopp pratar han med dem och de hänger på. Det viftas med flaggor, hejaklackarna håller sina halsdukar högt upp emot skyn i en tyst bön då deras hästar nämns och invigningen engagerar åskådarna till i det närmsta extas. Trots att Vincennes i år inte lyckats hitta någon sponsor till huvudloppet sparas det inte på krutet.

Stallfiket på Vincennes är annars en av mina favoritplatser att se loppen från bland de travbanor jag besökt. Här samlas alla. Tränare, ägare, uppfödare, skötare och allt möjligt löst folk, som en annan. Mina favoritbaguetter hittas även här – tonfisk och majonäs – och jag kan varmt rekommendera ett glas bubbel som dryck till dem.

Champagnen flödar både bland vinnarna som firar och förlorarna som tröstar sig

Det är i slutet av januari, men ändå är uteserveringen överfull och champagnen flödar både bland vinnarna som firar och förlorarna som söker tröst. Eller det vore synd att säga att Sébastien Guarato ser ut att behöva tröstas. Han är en av de gladaste på stallfiket varje gång han är där. Jag har aldrig sett honom nedstämd en endaste gång då han står där med ett glas Ruinart Blanc de Blancs i handen. Alltid leende, även i nederlagen.

Inte sällan samlas man upp på en snabb coupe här innan man åker hemåt till stallet igen.

Att inte fler olyckor händer på stallbacken är dock ett under. Trots strikta regler (för vissa) över vilka som får komma in på här idag är det väldigt mycket folk som står precis överallt, speciellt där hästarna ska gå. Tur att de flesta är snälla, hästarna alltså. Folket verkar mestadels inte begripa vad en häst är och står lugnt kvar när de kommer gåendes med vagn i de relativt smala gångarna mellan stallar och bana.

Även om det var en invigning innan loppen började har Garde Républicaine en uppvisning en halvtimme innan PdA-hästarna ska gå upp på banan. Detta är det enda under dagen som känns överflödigt då man bara vill se hästarna man väntat på sedan den 19 november!

C’est partiiiiiii

Så kommer defileringen, ivrigt påhejad av både publik och speaker, och provstarterna följs från storbildstv:n. Det vibrerar av spänning bland publiken samtidigt som det är lite småputtande för att få den bästa platsen.

Fem startförsök krävs innan loppet släpps iväg och man hör det klassiska:
C’est partiiiiiii

Det enda alla väntar på är när attacken från Bold Eagle eller Readly Express ska komma. De flesta andra känns som statister då dessa två sitter i andra och tredje utvändigt.

Så kommer den. Readly Express och Björn Goop serverar Bold Eagle det perfekta loppet. Franck Nivard har inte gjort ett enda misstag. Ändå räcker det inte och Timo Nurmos Readly Express är först över mål.

Självklart visste hon redan vilken fantastisk häst det är hon har.

Hans skötare Inga Perk har varit lugnet själv hela dagen, självklart visste hon redan vilken fantastisk häst det är hon har.

Sen är det över. Resterande lopp, fem till antalet, körs  en Readly Express-dimma.

Var ska man börja..? Att ta in intrycken från gårdagen lär ta ett bra tag. Vad var det vi såg egentligen? En slagen Readly Express kämpade sig tillbaka mot en till synes segrande Bold Eagle.

Readly Express var en mycket värdig vinnare, men jag kommer i alla fall behöva se loppet flera gånger om innan jag verkligen kan smälta vad vi egentligen fick uppleva söndagen den 28 januari 2018.

Och vad kommer vi nu kunna börja drömma om för prestationer och hästar till den sista söndagen i maj..?

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Blir nästan onödigt spännande imorgon 😵 #palmapellini pic.twitter.com/l4ckZHVpZp
@CissiCizzik - 11 Jul
Dessa djur 💕 Sitter hemma och gråter nästan av glädje. Första uppfödar- och ägarsegern i Frankrike idag för mig och… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 18 Maj
Tycker mig ha sett denna fyren tidigare 🤔 @skolemorten pic.twitter.com/8y9HmS2X2y
@CissiCizzik - 15 Mar
Börjar vara några dagar sedan, men en krönika om magin på Vincennes på julafton 🤗sulkysport.se/kronika/altern…
@CissiCizzik - 28 Dec 2017
Äntligen 🍾 Efter galoppmisslyckandet i debuten blev Earl fyra i Cabourg med @kristoffersson2 💫 Första uppfödningen… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 27 Dec 2017