Fokustema
Krönika
Läs senare

Med Frisky Bieffe i Italien

Bara att läsa rubriken får mig att drömma mig tillbaka till hästarna, maten, människorna och vädret. De sju åren vi var i Italien var lite av en mellantid i italiensk travsport. Prispengarna hade ännu inte rasat, även om de inte var lika höga som förr, men de var bättre än i Sverige och de betalades fortfarande ut. Det värmer mitt hjärta att höra att italienarna är på väg tillbaka upp.
Av
Cecilia Kristoffersson

Efter nästan sex år utan hästarna kändes det som att jag hittat hem då jag började jobba i stallet igen. För någon som är så morgontrött som jag är lirar de tidiga morgnar som hästskötarjobbet innebär väldigt dåligt. Men inte ens detta kändes tungt då. Att säga att jag studsade upp är väl att dra det till sin spets, men det gick med tanke på omständigheterna bra. Att få komma ner lite lätt nyvaken till stallet och mötas av pigga glada hästar som bara väntar på att få starta sin dag är extremt uppiggande och kan väcka även den tröttaste zombie.

Sedan hände det ju att dagarna började lite sämre och man fick sig ett bryskare uppvaknande på grund av denna yrvakenhet ibland… Som den dagen då jag bara lite snabbt skulle slänga ut Dahlak i hagen innan jag bytte om. Stod och slumrade lite mot hans bakdel medan jag tog tempen och han tog ett litet litet steg mot mig, ställde sig rakt på min fot (som i sin nakenhet bara var skyddad av en toffel) och lade hela sin vikt mot mig. Inget att rekommendera då två härligt mosade och brutna tår tittade fram då han slutligen behagade att flytta på sig. Den kvällen var det jobbigt att åka och sela ut Charis del Ronco till start.

Nåväl, tillbaka den roligare delen. Med Frisky Bieffe fick jag uppleva vad många hästskötare bara drömmer om. Vi reste Europa runt och jag levde för denna varelse, sju dagar i veckan, året om. Jag säger inte att detta är unikt för just mig, utan de flesta som jobbar med hästar har jobbet mer som sin livsstil än sitt arbete och allt annat får naturligt stå tillbaka. Sedan att hela familjen fick uppleva denna tid tillsammans gjorde det inte sämre.

Frisky värmer upp inför Lotterian Foto: Adam Ström/Stall TZ

Många gånger får man frågan ”Vilket lopp har varit störst?”, men det är omöjligt att säga. Frisky hade sådana problem med fysiken att det var otroligt att han kunde tävla på den nivå han ändå gjorde under så många säsonger, där storloppssegrarna blandades hej vilt med flopparna. Ena loppet var han oslagbar och nästa kunde han stanna utan förklaring. Det tog lång tid innan vi hittade vad som störde honom. Som föl hade Frisky tydligen haft någon form av allvarlig blodmask som ärrat hans inre organ och därför hade han många gånger kramp i magen. Han krävde ständig behandling för detta och klarade inte av att göra mer än ett lopp i månaden, men kunde då leva med detta utan större problem.

Vi fick anpassa arbetstiderna utifrån vilken årstid det var. På sommaren gick det knappt att ha en häst ute efter klockan 9 på morgonen. Solen värmde obönhörligt, småflugorna var överallt och bromsarna tog hänsynslösa bett som kunde få även den snällaste hästen att bli galen. Tävlingarna kördes framåt eftermiddagen och kvällarna och ett av starkaste minnena från kvällstravet på San Siro var när vi stod och selade i mörkret för att dra till oss så få insekter som möjligt samtidigt som det smattrade i taket när myggen flög in i någon form av grillande dödsmaskin som fick hela stallet att lukta vidbränt kött.

Kvällstravet i Cesena var däremot något man alltid såg fram emot. Där fanns det en pool man kunde svalka sig i innan tävlingarna drog igång och det är en fantastiskt mysig sommarbana. Har man dåligt med idéer om vart man ska styra kosan för årets sommartravresa är ett besök i Cesena något jag varmt rekommenderar.

En tur på tre månader till Sverige hann jag och Frisky också med. Allt gick fel på den resan för honom. Barfotadansande galopp i Fyraåringseliten under Elitloppshelgen, målgalopp som vinnare på Lunden i Köpenhamn och vansinneskörning i försöket till Sprintermästaren… Men fick i alla fall avsluta Sverigevistelsen med att en av de andra hästarna jag hade med mig, Muscle Bound, sprang världsrekord under Åbergskvällen. Det var stort!

Fakta

Frisky Bieffe

e. Indro Park – Salade di Rosa e. Park Avenue Joe
Startprissumma: 444 077 euro
Rekord: 1.11,2ak
Största seger: Gran Premio Europa
Ägare: Scuderia San Barnaba
Uppfödare: Nicola Benini

Expandera

Det sista loppet jag selade ut Frisky i var Gran Premio Lotteria. Han vann sitt försök tämligen enkelt och kom ut som storfavorit till finalen. Krafterna tog tidigt slut och han blev femma. Pippo (alltså Pietro Gubellini) var rasande då flera av stallets hästar underpresterat ett tag, utan någon synlig anledning. Efter flera tester kom vår veterinär efter ett tag fram till att hästarna drabbats av rhinovirus och det var bara att sätta alla hästarna på vila. Sommaren det året tävlade inga av stallets hästar, men samma dag pappa fick beskedet att de ville att han skulle sluta tog vi tre segrar!

De flesta sagor har ett slut och min och Friskys tog slut i samband med detta rhinovirus

Jag åkte relativt omgående efter detta till min farbror Oves stall i Turin med två hästar i väntan på att det skulle bli klart med något nytt ställe för oss. Vi stod då i det stall som tragiskt brann ner på julaftonskvällen senare samma år.

Pappa fick anställning hos Mondial Sports i Rom och vi flyttade ner dit, men det var aldrig någon av oss som riktigt trivdes där och pappa började inom kort söka sig vidare. Travsporten i Italien var nu ordentligt på dekis och han började istället kika på möjligheten att hitta ett jobb i Frankrike. Han fick anställning hos Ecurie Quick Star och jag bestämde mig i samma veva för att det var dags för mig att åka hem till Sverige. Jag hade tappat motivationen och lusten efter att ha lämnat min stora svarta kärlek i Milano och flyttade istället till Halmstad för att börja sommarjobba hos Kari Lähdekorpi.

Där fick jag ett litet bryskt uppvaknande efter tiden i Italien, men det får jag ta nästa gång…

För dig som vill läsa mer om rhinovirus, klicka på länken nedan (OBS extern länk)
http://hippocampus.slu.se/bibliotek/lasmer.cfm?call=bibliotek&id=39

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Nu börjar det skjutas lite väl nära va..? 😱 Skjutning i västra Stockholm – en träffad aftonbladet.se/a/gPakq0https:…
@CissiCizzik - 20 Nov
Äntligen är Vietnam-resan helt bokad 🏝 Någon som varit där och har tips på vad man inte får missa i Saigon, Phu Quoc och Nha Trang...? 🤗
@CissiCizzik - 7 Nov
Älskar hösten! Regn ute, soffan, te och tända ljus 🍂 Om det bara inte vore för att man hade en långhårig, vit hund… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 4 Okt
Grym när han fungerade 🙌🏼✨💕
@CissiCizzik - 17 Feb
Sjuuukt besviken på tredje säsongen av Skam so far... 😒 @jblomander
@CissiCizzik - 3 Feb
Fokustema
Krönika
Läs senare

Med Bold Eagle under en korkek

Efter några veckors (månaders) bloggkramp infann sig äntligen inspirationen igen på flyget ner till Paris. Jag byter spår en sväng och tar omvägen tillbaka till Frankrike i vägen mot dagens jobb.
Av
Cecilia Kristoffersson

Jag och vår fotograf Mia Törnberg är på väg till några intensiva, men spännande dagar i Normandie. Det började på allra bästa sätt då hennes kameraväska inte fick följa med i kabinen…

Idag är vi på väg mot Haras de Sassy för att hälsa på Elitloppsdeltagarna Timoko och Up And Quick. Sedan får vi förhoppningsvis se Aubrion du Gers ta sin nionde raka seger i Grupp II-loppet Prix des Ducs de Normandie på högervarvsbanan i Caen under eftermiddagen.

Jean-Michel Bazire har som bekant lovat att komma till Oslo Grand Prix om hästen är lika bra som han varit vid sina senaste starter. Motstånd saknas dock inte och bland de nio deltagarna (Univers de Pan kommer inte till start) syns bland andra titelförsvararen Bird Parker, fina Billie de Montfort och Lotteria-vinnaren Timone Ek.

Grupp I-montéloppet Saint-Leger des Trotteurs för treåringar avgörs efter Prix des Ducs de Normandie och den store favoriten Eye of the Storm är ännu obesegrad under sadel. 13.47 i eftermiddag drar tävlingarna igång och visas på atg.se

Då vi jobbade hos Ecurie Quick Star hade vi Tango Quick, som min bror tog hand om, till start i Saint-Leger des Trotteurs, men det ville sig inte och slutade med galopp…

Just denna dag 2010 kommer jag så väl ihåg hur vi diskuterade organisationen av flygtransporten till Solvalla för Save the Quick. Hon skulle starta i fyraåringseliten för ston, men det var ännu inte klart med flyget och om jag inte minns helt fel gick alla ägare till de hästar från Frankrike som skulle starta in med ett bidrag till finansieringen för att det skulle bli någon flygtransport.

Banan i Caen är supermysig och denna tävlingsdag brukar vanligtvis locka väldigt mycket publik. Dock verkar det som att det ska spöregna i eftermiddag och det drar såklart ner förhoppningarna om publikrekord och fina bilder.

Men att det kommer bjudas på sport i toppklass råder det däremot ingen tvekan om.

Imorgon är tanken att vi ska hälsa på hos Bold Eagle, men våra planer kullkastades något då Guarato ändrade i upplägget och helt plötsligt bytte dag för snabbjobbet. Nåväl, det är alltid lika trevligt att vara på Haras de la Meslerie och Bold Eagle är alltid Bold Eagle, även om han mest står i sin hage och beundrar utsikten.

Två gånger har jag varit där tidigare och detta kanske är som att svära i kyrkan, men om man inte sett honom på tävlingsbanan är det svårt att förstå hans storhet. Känslan är att han mest vill sitta under sin korkek och lukta på blommorna och det fullkomligt strålar harmoni om Bold Eagle. Det är kanske just detta som gör honom till den stjärna han är.

Det spelar ingen roll om vi får träffa honom i hagen, under en skrittur eller får bevittna ett snabbjobb i backen. Vi är lite barnsligt glada och förväntansfulla vad än vi bjuds på denna gång och att bara få andas in samma luft som denna superhäst i hans uppladdning mot Elitloppet är en fröjd. Det är ju bara elva dagar kvar.

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Nu börjar det skjutas lite väl nära va..? 😱 Skjutning i västra Stockholm – en träffad aftonbladet.se/a/gPakq0https:…
@CissiCizzik - 20 Nov
Äntligen är Vietnam-resan helt bokad 🏝 Någon som varit där och har tips på vad man inte får missa i Saigon, Phu Quoc och Nha Trang...? 🤗
@CissiCizzik - 7 Nov
Älskar hösten! Regn ute, soffan, te och tända ljus 🍂 Om det bara inte vore för att man hade en långhårig, vit hund… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 4 Okt
Grym när han fungerade 🙌🏼✨💕
@CissiCizzik - 17 Feb
Sjuuukt besviken på tredje säsongen av Skam so far... 😒 @jblomander
@CissiCizzik - 3 Feb
Fokustema
Krönika
Läs senare

Från Lähdekorpi till Save The Quick

Det blev lite av en chock att komma till Kari Lähdekorpis stall och jobba. Vi hade dubbla antalet hästar mot vad jag var van vid från Italien, körde ofta hästbussen till tävlingar själva och fick slå på de flesta skorna. Liten överraskning för någon som knappt ens ryckt en sko tidigare…
Av
Cecilia Kristoffersson

Men med god hjälp av mina fantastiska kollegor (många gånger i utbyte mot några boxar skottade) gick även det bra. Jag har många roliga minnen från denna tid, där rekordet på utselningar en månad låg på 17 stycken. Det är ju ingen hemlighet att Kari startade sina hästar rätt ofta. Men bra gick det och jag hade ynnesten att jobba där det året han satte rekord på inkörda pengar. Detta dock utan någon större hjälp från mina hästar tyvärr, men det var kul att dela stallets framgångar och jag trivdes väldigt bra i Holm och Halmstad. Jag tror knappt jag skulle känna igen mig där idag efter Untersteiners intåg på gården.

Jag både lärde mig och utvecklades otrolig mycket under de åren jag blev kvar hos Kari, innan meningsskiljaktigheter med stallets nyblivne försteman fick mig att ansöka om tjänstledigt och istället bege mig till Frankrike där familjen då höll till.

När jag började hos pappa igen fick jag ett nyblivet treårigt sto som inlett karriären lovande. Save The Quick. En madame som hade en väldigt stark egen vilja och tydligt visade när det var något hon ogillade. Och det var ganska så mycket som inte föll denna bestämda dam på läppen. Hon hade ett omväxlande humör som både trollband dig och fick dig att se stjärnor ibland.

Save The Quick med mig, pappa, Franck Nivard och Philippe Delon. Foto Gerard Forni

Vi hade väldigt många fina hästar under den perioden och Touch Of Quick, Tango Quick, Unique Quick och Up And Quick var väl de som stack ut namnmässigt förutom Save. Men hur det än faller sig många gånger så är det ofta de hästar som aldrig blir några stjärnor som man fastnar mest för på något sätt. Det är nästan så att man får kämpa mer för att få dem till start och en femteplats kan ibland locka till glädjetårar lättare än vad en seger gör.

Det var ju i och för sig aldrig lätt med Save då hon hade sin beskärda del av problem. Hon hade lätt för att få kolik och så stora problem med ett bakknä att det krävdes två operationer. Hon tävlade under vintern för att sedan opereras på vårkanten med efterföljande rehabilitering fram till det var dags att dra igång uppträningen inför nästa meeting. Att vara satt på en strikt diet var absolut inte något detta extremt matglada sto, som hade lite lätt att lägga på hullet, uppskattade någonstans. Jag älskade Save och fick lära känna de franska hästarna på riktigt under den här perioden. Jag hade aldrig hört talas om hälften av hingstarna de var efter, men de flesta hade personligheter utöver det vanliga och de får än idag mitt hjärta klappar lite extra för fransoser.

Fakta

Save The Quick

Sto född 2006
e. Jasmin de Flore – Heureuse Duchesse e. Blue Dream
Starter: 71 stycken; 13-11-10
Startprissumma: 1 581 079 euro
Rekord: 1.10,3ak
Uppfödare: Ecurie Quick Star
Avkomma 2015: Fashion Quick, sto e. Up And Quick

Expandera

Det var fantastiskt roligt att jobba tillsammans med hela familjen igen. Allt går så mycket lättare på något sätt och de sena kvällar det oftast blev i stallet var mer regel än undantag. På vintrarna hade vi runt 15 hästar inne på Grosbois och sommarhalvåret spenderade vi ute på gården utanför Gacé i Normandie. Då bodde de flesta hästarna ute i sina hagar med små hus och de bättre hästarna fick där chansen att pusta ut ordentligt inför nästa vintermeeting, samtidigt som det var närmare till de mindre banor där de hästar som inte riktigt räckte till på Vincennes kutade runt på somrarna. De kunde tjäna fina pengar där och det blev som små utflykter varje gång man skulle åka på trav. Det var små gemytliga banor som endast hade ett par tävlingsdagar per år och det blev därför folkfest där hela byn kom med hela tjocka släkten till banan. Grillröken låg tät över transporterna då det serverades den traditionella korven med pommes inbakade i en baguette som toppats med en herrans massa majonäs, dijonsenap och ketchup. Supergott. På de flesta banorna fanns inga boxar och det stod hästar uppbundna vid sina transporter både till höger och vänster. Utan några protester stod hästarna världsvant kolugnt, gärna tillsammans med en eller två kompisar vid samma buss. Jag sticker ut hakan och säger att jag inte tror detta upplägg skulle funka här i Sverige, på fler än ett sätt.

Efter att i flera år haft nästintill reumatiska problem med både mina händer och fötter funderade jag länge på att det var dags att försöka sig på något annat. Jag hade ändå alltid satt gränsen till att sluta som hästskötare vid 30 års ålder. Det gick sådär då Save fortfarande tävlade för fullt…

Så ett år efter 30-årsdagen tog jag slutligen beslutet att skaffa mig någon form av utbildning. Detta sammanföll med att pappa återigen bytte arbetsgivare och började jobba åt Ecurie des Charmes och våra vägar skildes åt igen. Jag åkte hem för att sommarjobba hos Marcus Lindgren innan jag skulle påbörja min ettåriga utbildning till SPA- och hudvårdsterapeut.

Jättekul utbildning absolut, men det visade sig såklart att jag inte alls var redo att lämna hästarna och dagen efter jag tagit examen började jag jobba heltid hos Lindgren…

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Nu börjar det skjutas lite väl nära va..? 😱 Skjutning i västra Stockholm – en träffad aftonbladet.se/a/gPakq0https:…
@CissiCizzik - 20 Nov
Äntligen är Vietnam-resan helt bokad 🏝 Någon som varit där och har tips på vad man inte får missa i Saigon, Phu Quoc och Nha Trang...? 🤗
@CissiCizzik - 7 Nov
Älskar hösten! Regn ute, soffan, te och tända ljus 🍂 Om det bara inte vore för att man hade en långhårig, vit hund… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 4 Okt
Grym när han fungerade 🙌🏼✨💕
@CissiCizzik - 17 Feb
Sjuuukt besviken på tredje säsongen av Skam so far... 😒 @jblomander
@CissiCizzik - 3 Feb
Fokustema
Krönika
Läs senare

Hur hamnade jag på Sulkysport?

Ja, det frågar jag mig själv flera gånger i veckan, samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna för hur allt faktiskt kan lösa sig ibland. Kalla det ödet, tur eller kanske rent av skicklighet, men efter att ha närt en hemlig dröm om att jobba som journalist i yngre år till att idag få ynnesten att jobba med dessa fantastiska människor. De har de senaste tre åren fungerat som mina mentorer och läromästare och visat att drömmar kan uppfyllas.
Av
Cecilia Kristoffersson

Från start var det aldrig något snack om saken. Hästarna upptog större delen av tiden under min uppväxt. Mamma Gunilla och pappa Åke hade egen rörelse, två av mina farbröder, Ove och Per-Inge (Tibbe även kallad) jobbade inom travet sedan lång tid tillbaka och resten av släkten var självklart engagerade inom travet de också. Jag var ofta med i stallet som yngre, men till en början var det ridningen som lockade in mig till livet som hästtjej.

I de sena tonåren tappade jag tyvärr intresset för hästarna. Om det var för att göra någon form av revolt eller inte låter jag vara osagt, men det var andra saker som kändes roligare och viktigare just då. Även om mamma och pappa alltid hävdat att det var i samband med att min absoluta favorithäst just då, Penny Kash, gick ur träning och det inte längre fanns någon häst jag kunde rida i stallet. Det var tråkigt då detta strax efteråt sammanföll med att de fick fram sin dittills bästa häst, Baronet Won, som jag istället för att engagera mig aktivt i för det mesta följde hemifrån soffan framför tv:n. Det är sådant man ser tillbaka på idag och inser vad man verkligen missade.

Efter en detour till Gran Canaria, som bland annat innefattade jobb som bartender och servitris, föll det sig så att mamma och pappas rörelse gick allt segare i Skellefteå och pappa bestämde sig för att åka till Milano för att provjobba för Edoardo Gubellini. Jag åkte hem från Gran Canaria för att hjälpa mamma, som var kvar själv i Skellefteå, med flytten neröver. Tanken var att jag bara skulle vara kvar hos dem för att fira jul i Milano innan jag skulle åka tillbaka till Kanarieöarna. Så blev det inte riktigt…

Jag började jobba i stallet och föll pladask igen!

Allt utom själva hästarna var i stort sett nytt och det var bara att börja lära sig allt från grunderna igen vid 21 års ålder. Det var lika spännande som det samtidigt många gånger var skrämmande. Efter ett tag kom det en tvååring vid namn Frisky Bieffe till stallet och jag blev hopplöst kär.

Resten är som man brukar säga historia, men jag tänkte berätta lite av min resa och livet som hästskötare i Italien, Frankrike, Tyskland och Sverige här framöver. Och hur det långt senare ledde mig hela vägen fram till kanske det mest spännande och samtidigt mest skrämmande av allt jag gjort hittills.

Sulkysport.

Cecilia Kristoffersson på twitter:

Nu börjar det skjutas lite väl nära va..? 😱 Skjutning i västra Stockholm – en träffad aftonbladet.se/a/gPakq0https:…
@CissiCizzik - 20 Nov
Äntligen är Vietnam-resan helt bokad 🏝 Någon som varit där och har tips på vad man inte får missa i Saigon, Phu Quoc och Nha Trang...? 🤗
@CissiCizzik - 7 Nov
Älskar hösten! Regn ute, soffan, te och tända ljus 🍂 Om det bara inte vore för att man hade en långhårig, vit hund… twitter.com/i/web/status/9…
@CissiCizzik - 4 Okt
Grym när han fungerade 🙌🏼✨💕
@CissiCizzik - 17 Feb
Sjuuukt besviken på tredje säsongen av Skam so far... 😒 @jblomander
@CissiCizzik - 3 Feb