Fokustema
Debatt
Läs senare

”Blankt nej till fasta propositioner”

Att skriva propositioner utan att någon känner sig missgynnad är nog i det närmaste omöjligt, men maken till ilska och missnöje som nu råder inom kallblodssporten efter införandet av fasta propositioner har aldrig tidigare skådats.
Av
Leif Jonsson (Hagmyren) Johnny Norrby (Bergsåker) , Lars Nyberg (Romme) , Mikael Svingstedt (Hagmyren)

Vid årsskiftet 2015/2016 infördes fasta propositioner av ST och Sleipner, informationen till de aktiva var minst sagt knapphändig. De flesta visste ingenting förrän man stod inför fullbordat faktum. Kritik har hela tiden framförts men viftats bort av både ST och Sleipner. I media har man till och med förnekat att kritik förekommit.

I och med fasta propositioner förväntas nu tränare av kallblod avstå något så självklart som rätten att själv kunna välja lopp och motstånd till sin häst, något som de allra flesta såg som roligt och stimulerande. Detta ersattes istället med den sorts tvångskommendering som fasta propositioner är. Är detta verkligen rätt väg att gå när allt fler bestämmer sig för att sluta med trav? Flera exempel kan ges på amatörtränare som lagt av det senaste året där just fasta propositioner blivit tungan på vågen. Att genomföra en så omvälvande förändring i ett så känsligt ämne som propositioner utan att veta att man har en bred majoritet av de aktiva med sig måste ses som ett vågspel, ja rentav dumdristigt, när fasta propositioner aldrig någonsin efterfrågats av kallblodskollektivet. Resultatet kan vi nu se.

fasta propositioner aldrig någonsin efterfrågats av kallblodskollektivet

Förespråkarna för fasta propositioner stödjer sig på en statistik som påstås visa att antalet startande hästar per lopp ökat med 0,4. En ökning som vi anser vara mindre, om ens någon. Det finns ett antal omständigheter man inte tagit hänsyn till i den statistiken. Att med tvångspropositioner försöka öka antalet startande är direkt kontraproduktivt.

Vi vill inte påstå att allt var frid och fröjd med det förra systemet men istället för att ta till det mest extrema och obeprövade som fasta propositioner är borde man istället utveckla och förbättra de fria propositionerna. Att utarbeta rutiner där propositionerna synkroniseras sportcheferna emellan borde vara en överkomlig uppgift och det faktum att det rör sig om endast fem-sex personer som skriver kallblodspropositioner borde göra problemet ännu mindre. Stimulera och möjliggör för sportcheferna att skriva innovativa och roliga propositioner (jämför gärna med Norge). Möjligheterna är oändliga!

Den 29 mars 2016 gjorde ST:s Petter Johansson intressant uttalande på Sleipners hemsida: ”Om det skulle visa sig att den (förändringen av propositioner) inte gynnar kallblodssporten, ja då har varken ST eller Sleipner några problem att ändra tillbaka till fria propositionsklasser”. Inte ens Petter Johansson kan väl hävda att kallblodssporten gynnas när en majoritet av de tävlingsaktiva känner frustration och olust inför fasta propositioner. Nu återstår att se om Petter är karl nog att stå för sitt ord.

Ni som är valda ombud inom Sleipner, både centralt och lokalt, och som förespråkar fasta propositioner uppmanar vi att noga läsa igenom uppropet och fundera över vad det innebär att vara förtroendevald.

Vårt krav måste ses som anspråkslöst

Avslutningsvis: Vårt krav måste ses som anspråkslöst, vi vill bara ha tillbaka det som togs ifrån oss, samma rättigheter att som alla andra travtränare har. Att ändra i nuvarande klassindelning eller tilläggsgränser förändrar ingenting. Vi vill kunna matcha de hästar vi äger och tränar på ett för varje individ gynnsamt sätt. Hästen i centrum gäller väl också för kallblod? Därför bör en avveckling av fasta propositioner ske snarast möjligt!

Ovanstående upprop har hittills samlat över fyrahundra namn varav 59 proffstränare. Nya namn tillkommer fortlöpande.

Fokustema
Daniel Redén-domen
Läs senare

En logisk kullerbytta

Sulkysport har bett advokat Mats Müllern kommentera domen mot Daniel Redén och han kallar den för en logisk kullerbytta och anser att ST borde ta eget ansvar och inte gjort Redén till en måltavla.
Av
Mats Müllern
Svensk Travsport har gjort Daniel Redén till en måltavla. Foto: Oliver Buchmann
Svensk Travsport har gjort Daniel Redén till en måltavla. Foto: Oliver Buchmann

Travets ansvarsnämnd (STAD) har kommit med sitt beslut i ärendet om Propulsions nervsnittning. Reden dömdes enligt travsportens så kallade strikta ansvar. Det innebär att man funnit att han varit utan skuld till den otillåtna åtgärden, att starta en nervsnittad häst. Men senare kommer man fram till att något straff inte skall dömas ut, med motiveringen just att han saknar skuld.

Man dömer den oskyldige till ansvar men befriar honom för påföljd då han är oskyldig. Det är inget annat än en logisk kullerbytta, även om man skulle kunna uppfatta att slutresultatet är salomoniskt. Beslutet väcker ett antal frågor, dels om tillåtligheten av så kallat strikt ansvar, dels om vem som kan och skall hållas ansvarig för otillåtna åtgärder.

När det gäller frågan om lagligheten i att ha ett så kallat strikt ansvar är det egentligen en ganska enkel juridisk fråga. Sedan mer än två tusen år har i västvärlden gällt den gamla romerskrättsliga principen ”nulla poene sine lege/inget straff utan lag, och nulla poene sine culpa/inget straff utan skuld” .

Denna så kallade legalitetsgrundsats har ansetts gälla generellt inom ramen för straffrätten, och torde gälla även utanför den offentliga bestraffningen, exempelvis inom idrottsvärlden. Strikt ansvar accepteras dock inom andra områden som till exempel skadeståndsrätten, men kräver där lagstöd.

Som exempel kan nämnas frihetsberövanden, exekutiva tvångsåtgärder, sprängningsverksamhet, kärnkraft- och flygverksamhet. Rättspraxis har därutöver godtagit institutet vid farlig militär verksamhet, exempelvis skjutövningar.

Legalitetsgrundsatsen har formulerats som den så kallade oskuldspresumtionen och kom att inflyta först i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och sedermera i Europakonventionens artikel sex punkt två som lyder ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans lagliga skuld lagligen fastställts.””

Denna artikel anses utgöra ett förbud mot strikt ansvar. Och i den svensk grundlagen Regeringsformen 2 kap 19 § stadgas att ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”

Alltså; om det föreligger en föreskrift som strider mot oskuldspresumtionen skall den underkännas vid en legal prövning enligt den så kallade normskyddsläran.

Bakgrunden till Europa- och FN-konventionerena var att vid krigsförbrytarrättegångarna efter andra världskrigets hemskheter försvarade sig de åtalade med att man bara följde en i laglig ordning fastställd bestämmelse. Man lydde bara order. För att komma till rätta härmed bildades just FN med första uppgift att stifta förordningen som stadgade vilka mänskliga fri och rättigheter som inte ens kunde åsidosättas med lag. Åtal för krigsförbrytelser skulle följa den internationella lagen och inte den nationella.

Enligt min uppfattning skall oskuldspresumtionen gälla även för det regelsystem som råder inom idrotten. Den har ingen rätt eller något stöd för att man skulle kunna ifrågasätta de grundläggande rättigheterna. Tvärtom borde väl idrottsvärlden gå i spetsen för upprätthållande av dessa. Man skall inte arrangera spel eller tävlingar i de länder som ifrågasätter rättigheterna eller inte respekterar dem. Därmed faller trav- och galoppsportens så kallade strikta ansvar, beslutande organ skall tillämpa normskyddet och Regeringsformens förbud mot åsidosättande av de grundläggande rättigheterna.

Frågan om tillämpningen av det strikta ansvaret har prövats av domstolar. 2013 underkände den Svenska Högsta Domstolen med hänvisning till oskuldspresumtionen strikt ansvar i ett mål om så kallad frivillig berusning. Äldre svensk rättspraxis tydde på att det saknades ett krav på skuld om brott begåtts under inflytande av berusning.

Detta underkändes av HD som uttalade att även i berusningssituationer skulle oskuldspresumtionen gälla. Man hänvisade till stöd för sin uppfattning till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Även den norska Högsta Domstolen har underkänt strikt ansvar, när det gällde åldersgränsen för sexualbrott mot barn. Detta ger starkt stöd för att strikt ansvar i bestraffande sammanhang inte är förenligt med gällande rättsprinciper.

Man kan fråga sig varför hästsporterna så envist håller fast vid att tillämpa principen att man skall fokusera på att bestraffa den oskyldige. Borde man inte fokusera på den skyldige? I Propulsionfallet framstår det som helt tydligt. Av beslutet framgår att när hästen inregistrerades hos ST hade ST, men inte Redén tillgång till handlingar som visade att hästen var nervsnittad. Därmed borde hästen inte ha inregistrerats alls eller med förbehåll att den inte fick tävla.

STAD konstaterar att förbundet intagit en ”passiv roll” och att man satt inne med uppgifter som kanske borde medfört någon form av åtgärd. Varför STAD säger ”kanske” är oklart, man borde naturligtvis inte ha registrerat hästen så att den inte kunde tävla med den förbjudna behandlingen.

Enligt min uppfattning borde ansvaret för hela Propulsion-affären läggas på ST och inte på den i god tro varande tränaren.

Doping och andra förbjudna åtgärder skall stoppas av den som har makten över och tillgång till uppgifter om förbjudna uppgifter och missar man detta trots att det framgår av materialet är detta inget annat än oaktsamhet och det är denne ansvarige som skall straffas.

Enligt uppgift är handläggaren avliden och någon bestraffning kan inte ske, men det bör inte leda till att ansvaret överförs på en oskyldig tränare. Istället kan man ställa sig frågan om ansvaret inte kan föras högre upp i organisationen, som inte tillsett att en person med tillräcklig kompetens är satt att handlägga dessa ärenden.

Det vill säga med tillräckliga språkkunskaper för att tolka utländska exporthandlingar. ST borde ta sitt ansvar och inte, som Maria Croon på presskonferensen sa att man tog sitt ansvar genom att ”åtala” Daniel Reden.

Han har i stället fått bli måltavlan för den kritik som borde riktas mot ST. Det är ST , som trots vetskap om den förbjudna åtgärden, föranlett till att Propulsion fått tävla i strid mot sina egna regler. Och även mot Djurskyddslagens straffbelagda regel. Nu är den närmast ansvarige avliden, varför den frågan förfaller.

Svensk dopingpolitik bör lägga tyngdpunkten vid att förhindra otillåtna åtgärder och därvid skall ansvaret läggas hos den som kan förhindra åtgärden. STAD konstaterar att det inte finns något som tyder på att Daniel Redén haft någon anledning att misstänka något.

När det började gå rykten om nervsnittning så genomförde ST genom sin säkerhetschef en undersökning som inte visade att Propulsion genomgått nervsnittning. Att trots detta lägga hela ansvaret på Redén är helt enkelt orättfärdigt och det borde enligt min uppfattning ha lett till att han helt skulle ha frikännts och inte bara att han slapp bestraffning.

Och ST borde respektera grundläggande fri- och rättigheter och upphöra med det strikta tränaransvaret och inte sälla sig till de mörka makter som bryter mot dessa.

England och Tyskland har inom galoppsporten mjukat upp regeltillämpningen så att den närmast kan beskrivas som ett förklaringsansvar med omvänd bevisbörda. Till sist i denna del vill jag tillägga att om samma fråga som prövas av STAD eller Överdomstolen kommer att prövas av allmän domstol, finner jag det i stort sett uteslutet att man kommer att tolerera strikt tränaransvar. Man kommer att följa oskuldspresumtionen och inte döma till strikt tränaransvar. Och en fråga som gäller individens civila rättigheter kan alltid prövas av allmän domstol.

I en intervju efter beslutet meddelade Redén att beslutet kommer att överklagas. Om allmänna processrättsliga regler gäller även för Överdomstolens förfarande är det inte möjligt då det inte dömts ut något straff. Man kan inte bara klaga över innehållet och motiveringen i en dom när någon bestraffning inte utgått. Men det torde inte finnas något absolut förbud för överdomstolen att pröva frågan i hela dess vidd. Men läget är oklart.

Avslutningsvis noterar jag att Maria Croon i ett uttalande framförde att man nu skall aktivera kravet på återbetalning av Propulsions prispengar. Jag vill, utan att ta slutlig ställning i frågan, bara erinra om det juridiska rättsinstitutet condictio indebit, som säger att återbetalning av felaktig utbetalning inte skall ske om mottagaren har varit i god tro om sin rätt till betalningen och därefter, genom exempelvis redovisning, har inrättat sig härefter.

Ett antal färska rättsfall i frågan och en färsk monografi har behandlat institutet. Och när dessutom den felaktiga utbetalningen möjliggjorts genom ST:s bristande uppmärksamhet, tror jag att mycket talar för en svår uppförsbacke för ST för att få tillbaka prispengarna.

Fokustema
Krönika
Läs senare

En sorgens dag

Den bild som ansvar- och disciplinnämndens ordförande Sari Olausson och vice ordförande Anette Fassl målade upp i ett ”öppet brev till ST:s styrelse” igår är ingenting annat än ett skrik på hjälp från travsportens mest kompetenta jurister till att återbörda rättssäkerhet för de aktiva.
Av
Claes Freidenvall
En sorgens dag i Svensk Travsport där de mörka krafterna på toppen bara blir tydligare och tydligare. Foto: Piotr Makowski
En sorgens dag i Svensk Travsport där de mörka krafterna på toppen bara blir tydligare och tydligare. Foto: Piotr Makowski

När två av våra mest erfarna juridiska bedömare tvingas ställa sina platser till förfogande på grund av det översitteri som ST bedrivit är det inte bara en skam för sporten utan en sorgens dag.

Svensk Travsports verskställande direktör Maria Croon. Foto: Claes Freidenvall

Det här kan inte bli något annat än ”Exit-Maria” och frågan är hur många som ska följa med ST:s vd Maria Croon på den resan?

Att ST under pågående process gallrat i materialet efter den förberedande förhandlingen med Daniel Redéns ombud Jesper Arvenberg och ansvar- och disciplinnämndens ordförande Sari Olausson och vice ordförande Anette Fassl är inget annat än hårresande.

Dessutom försökte Maria Croon ha ett möte med Olausson och Fassl utan att motparten och dennes ombud skulle vara närvarande, vilket i sig är ett starkt övergrepp.

Hur tänker rådgivarna (finns det några sådana?) som formulerar juridiken, eller har ST:s vd som i Gocciadoro-fallet agerat på egen hand eller tillsammans med sin parhäst, ST:s ordförande Marjaana Alaviuhkola?

Det brev som Svensk Travsports vd Maria Croon författade till ledamöterna i STAD (Svensk Travsports ansvars- och disciplinnämnd) saknar motstycke under de drygt 35 år som jag som journalist bevakat travsporten.

Det är inte särskilt svårt att sympatisera med Olausson och Fassl som bokstavligen går i taket i ett mycket välformulerat brev om ST:s minst sagt okonventionella metoder. Hela brevet kan för övrigt läsas här!

Det är dags att sätta igång och städa!

Fokustema
Gästkrönika
Läs senare

Nervsnittning – inte lika självklart som det låter

Är det förbjudet att tävla med en nervsnittad häst?
Veterinären Anders Darenius ställer både frågor och ger svar runt nervsnittning i en gästkrönika.
Av
Anders Darenius
Propulsion och Anders Darenius. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport &Hanold/ALN
Propulsion och Anders Darenius. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport &Hanold/ALN

Begreppet dopning är inte reserverat för kemi utan gäller även för andra åtgärder. Nervsnittning är inget tydligt definierat ingrepp, det kan utföras på flera olika sätt och effekten är inte alltid bestående. Svaret är därför inte så självklart som det låter.

Om vi tar svensk lag först så kan svaret möjligen bli olika beroende på när saken gäller. Fram till april 2019 gällde en statlig föreskrift, därefter en annan. Den förra nämnde ordet nervsnittning men i den senare finns inte begreppet nämnt.

I den förra uttrycks det så ”en häst som nervsnittats eller på annat sätt gjorts bestående smärtokänslig i ett ben får inte tränas för eller delta i tävling på tävlingsbana” I den gällande föreskriften förbjuds bara åtgärder som medför att ”Skada, smärta eller sjukdom döljs eller en sjukdomsprocess påverkas.”

Analogtvis borde samma tolkning gälla för båda versionerna varför jag bedömer att det är effekten som avsågs även före 28 mars 2019. Denna tolkning styrks av förarbetena.

Vad gäller och vem bestämmer? Vad gäller tävlingsreglementets effekter så är detta enbart en fråga för ST. Jag har inte tillgång till tävlingsreglementet före 28 april 2019 men om det följde lagstiftarens formuleringar så fanns begreppet nervsnittning angivet där som otillåten åtgärd.

I dagens dopingreglemente  för travet saknas det i alla fall och där anges bara ”särskilda åtgärder som vid tävlingen eller träningen kan medföra en positiv eller negativ förändring av hästs aktuella prestationsförmåga eller temperament.”

Första knäckfrågan: Brott mot djurskyddslagen föreligger först när en dopad häst tränas för tävling eller tävlar. När begreppet doping inte är reserverat för kemi utan även gäller andra åtgärder får begreppet dopingkontroll ett nytt innehåll. Hur skall dopingkontrollen då genomföras?

Andra knäckfrågan: Vilka andra åtgärder som påverkar prestationsförmåga eller temperament  kan det vara som lagstiftaren anser otillbörliga? Tungband? Gomtryckare? Svansgaffel? Entömsbett? Skall reglementet dopingkontrolleras?

Tredje knäckfrågan: Eftersom ST är en kontrollmyndighet och anser att ingreppet ”nervsnittning” är en djurskyddsbrist och att detta ingrepp är tillåtet i USA, varifrån ST importerar hästar borde man för många år sedan anmält detta till Jordbruksverket. Underlåtenheten innebär ett brott mot kontrollförordningen. Se faktaruta B!

Fjärde knäckfrågan: Har ST ätt att utfärda tävlingslicens för en häst som inte dopingtestats och avelsmässigt medräkna hans tävlingsmeriter som eventuellt dopad?

Knepiga frågor som också berör avelslagstiftningen. Lägger vi därtill att den senaste föreskriften som anger att smärtokänslighet är doping men inte nervsnittning så blir den juridiska sitsen än mer förvirrande. En nervsnittad häst som inte är smärtokänslig i benet är inte dopad.

Limbotillstånd: Det är mycket vi inte vet i Propulsion-fallet men det hittills inträffade ger bilden av en organisation som av lagstiftaren givits rätt att agera i statens ställe, utdelar ett ekonomiskt dråpslag mot en enskild som litat på att organisationen å sin sida gjort rätt gentemot staten genom att bevilja tävlings- och avelslicens.

Om ord och bokstäver i lag och föreskrift betyder lite vad som helst eller om deras avsikt inte följs eller överträdelser inte bestraffas så uppstår att slags limbo – ett otydlighetens gränsland där:

  • Lagstiftaren vet inte om hans vilja blir åtlydd,
  • den enskilde vet inte vad som gäller och
  • tjänstemän/organisationer ges makt utan att behöva ta ansvar

Redovisningen  visar att vi befinner oss i ett sådant limbo. Om inte en domstolsprövning av Propulsion-fallet kan rensa upp i detta så måste situationen lyftas upp på det politiska planet. Då måste också frågan om delegation av djurkontrollen tas upp.

Om det skulle bli domstolsak av Propulsion-fallet kommer alla stenar att vändas såväl på det veterinärmedicinska underlaget för att bedöma smärtokänslighet som ST:s sätt att som kontrollmyndighet hantera sitt uppdrag. Det kan bli spännande eftersom det också kan återverka på ST:s ensamrätt till tävlingar med vadhållning enligt spellagen.

Bocken som trädgårdsmästare: För egen del anser jag att det är en dålig idé att delegera ansvaret för tävlingsdjurskyddet till en tävlingsorganisation som finansieras via sitt helägda spelbolag (låt vara att bolaget än så länge kontrolleras av staten). Intressekonflikten är uppenbar.

Det limbotillstånd som vi för närvarande befinner oss i kan upphävas med hjälp av klok lagstiftning och utnyttjande av det faktum att Sverige på djurskyddsområdet och folkhälsoområdet har förbehållit sig rätten att ha strängare skyddsregler än EU:s minimikrav.

Detta  förhållande både kan och bör utnyttjas för att styra tävlingsverksamheten och spelet på hästar.

En ny och bred statlig hästutredning måste tillsättas!