Travets ansvarsnämnd (STAD) har kommit med sitt beslut i ärendet om Propulsions nervsnittning. Reden dömdes enligt travsportens så kallade strikta ansvar. Det innebär att man funnit att han varit utan skuld till den otillåtna åtgärden, att starta en nervsnittad häst. Men senare kommer man fram till att något straff inte skall dömas ut, med motiveringen just att han saknar skuld.
Man dömer den oskyldige till ansvar men befriar honom för påföljd då han är oskyldig. Det är inget annat än en logisk kullerbytta, även om man skulle kunna uppfatta att slutresultatet är salomoniskt. Beslutet väcker ett antal frågor, dels om tillåtligheten av så kallat strikt ansvar, dels om vem som kan och skall hållas ansvarig för otillåtna åtgärder.
När det gäller frågan om lagligheten i att ha ett så kallat strikt ansvar är det egentligen en ganska enkel juridisk fråga. Sedan mer än två tusen år har i västvärlden gällt den gamla romerskrättsliga principen ”nulla poene sine lege/inget straff utan lag, och nulla poene sine culpa/inget straff utan skuld” .
Denna så kallade legalitetsgrundsats har ansetts gälla generellt inom ramen för straffrätten, och torde gälla även utanför den offentliga bestraffningen, exempelvis inom idrottsvärlden. Strikt ansvar accepteras dock inom andra områden som till exempel skadeståndsrätten, men kräver där lagstöd.
Som exempel kan nämnas frihetsberövanden, exekutiva tvångsåtgärder, sprängningsverksamhet, kärnkraft- och flygverksamhet. Rättspraxis har därutöver godtagit institutet vid farlig militär verksamhet, exempelvis skjutövningar.
Legalitetsgrundsatsen har formulerats som den så kallade oskuldspresumtionen och kom att inflyta först i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och sedermera i Europakonventionens artikel sex punkt två som lyder ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans lagliga skuld lagligen fastställts.””
Denna artikel anses utgöra ett förbud mot strikt ansvar. Och i den svensk grundlagen Regeringsformen 2 kap 19 § stadgas att ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”
Alltså; om det föreligger en föreskrift som strider mot oskuldspresumtionen skall den underkännas vid en legal prövning enligt den så kallade normskyddsläran.
Bakgrunden till Europa- och FN-konventionerena var att vid krigsförbrytarrättegångarna efter andra världskrigets hemskheter försvarade sig de åtalade med att man bara följde en i laglig ordning fastställd bestämmelse. Man lydde bara order. För att komma till rätta härmed bildades just FN med första uppgift att stifta förordningen som stadgade vilka mänskliga fri och rättigheter som inte ens kunde åsidosättas med lag. Åtal för krigsförbrytelser skulle följa den internationella lagen och inte den nationella.
Enligt min uppfattning skall oskuldspresumtionen gälla även för det regelsystem som råder inom idrotten. Den har ingen rätt eller något stöd för att man skulle kunna ifrågasätta de grundläggande rättigheterna. Tvärtom borde väl idrottsvärlden gå i spetsen för upprätthållande av dessa. Man skall inte arrangera spel eller tävlingar i de länder som ifrågasätter rättigheterna eller inte respekterar dem. Därmed faller trav- och galoppsportens så kallade strikta ansvar, beslutande organ skall tillämpa normskyddet och Regeringsformens förbud mot åsidosättande av de grundläggande rättigheterna.
Frågan om tillämpningen av det strikta ansvaret har prövats av domstolar. 2013 underkände den Svenska Högsta Domstolen med hänvisning till oskuldspresumtionen strikt ansvar i ett mål om så kallad frivillig berusning. Äldre svensk rättspraxis tydde på att det saknades ett krav på skuld om brott begåtts under inflytande av berusning.
Detta underkändes av HD som uttalade att även i berusningssituationer skulle oskuldspresumtionen gälla. Man hänvisade till stöd för sin uppfattning till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Även den norska Högsta Domstolen har underkänt strikt ansvar, när det gällde åldersgränsen för sexualbrott mot barn. Detta ger starkt stöd för att strikt ansvar i bestraffande sammanhang inte är förenligt med gällande rättsprinciper.
Man kan fråga sig varför hästsporterna så envist håller fast vid att tillämpa principen att man skall fokusera på att bestraffa den oskyldige. Borde man inte fokusera på den skyldige? I Propulsionfallet framstår det som helt tydligt. Av beslutet framgår att när hästen inregistrerades hos ST hade ST, men inte Redén tillgång till handlingar som visade att hästen var nervsnittad. Därmed borde hästen inte ha inregistrerats alls eller med förbehåll att den inte fick tävla.
STAD konstaterar att förbundet intagit en ”passiv roll” och att man satt inne med uppgifter som kanske borde medfört någon form av åtgärd. Varför STAD säger ”kanske” är oklart, man borde naturligtvis inte ha registrerat hästen så att den inte kunde tävla med den förbjudna behandlingen.
Enligt min uppfattning borde ansvaret för hela Propulsion-affären läggas på ST och inte på den i god tro varande tränaren.
Doping och andra förbjudna åtgärder skall stoppas av den som har makten över och tillgång till uppgifter om förbjudna uppgifter och missar man detta trots att det framgår av materialet är detta inget annat än oaktsamhet och det är denne ansvarige som skall straffas.
Enligt uppgift är handläggaren avliden och någon bestraffning kan inte ske, men det bör inte leda till att ansvaret överförs på en oskyldig tränare. Istället kan man ställa sig frågan om ansvaret inte kan föras högre upp i organisationen, som inte tillsett att en person med tillräcklig kompetens är satt att handlägga dessa ärenden.
Det vill säga med tillräckliga språkkunskaper för att tolka utländska exporthandlingar. ST borde ta sitt ansvar och inte, som Maria Croon på presskonferensen sa att man tog sitt ansvar genom att ”åtala” Daniel Reden.
Han har i stället fått bli måltavlan för den kritik som borde riktas mot ST. Det är ST , som trots vetskap om den förbjudna åtgärden, föranlett till att Propulsion fått tävla i strid mot sina egna regler. Och även mot Djurskyddslagens straffbelagda regel. Nu är den närmast ansvarige avliden, varför den frågan förfaller.
Svensk dopingpolitik bör lägga tyngdpunkten vid att förhindra otillåtna åtgärder och därvid skall ansvaret läggas hos den som kan förhindra åtgärden. STAD konstaterar att det inte finns något som tyder på att Daniel Redén haft någon anledning att misstänka något.
När det började gå rykten om nervsnittning så genomförde ST genom sin säkerhetschef en undersökning som inte visade att Propulsion genomgått nervsnittning. Att trots detta lägga hela ansvaret på Redén är helt enkelt orättfärdigt och det borde enligt min uppfattning ha lett till att han helt skulle ha frikännts och inte bara att han slapp bestraffning.
Och ST borde respektera grundläggande fri- och rättigheter och upphöra med det strikta tränaransvaret och inte sälla sig till de mörka makter som bryter mot dessa.
England och Tyskland har inom galoppsporten mjukat upp regeltillämpningen så att den närmast kan beskrivas som ett förklaringsansvar med omvänd bevisbörda. Till sist i denna del vill jag tillägga att om samma fråga som prövas av STAD eller Överdomstolen kommer att prövas av allmän domstol, finner jag det i stort sett uteslutet att man kommer att tolerera strikt tränaransvar. Man kommer att följa oskuldspresumtionen och inte döma till strikt tränaransvar. Och en fråga som gäller individens civila rättigheter kan alltid prövas av allmän domstol.
I en intervju efter beslutet meddelade Redén att beslutet kommer att överklagas. Om allmänna processrättsliga regler gäller även för Överdomstolens förfarande är det inte möjligt då det inte dömts ut något straff. Man kan inte bara klaga över innehållet och motiveringen i en dom när någon bestraffning inte utgått. Men det torde inte finnas något absolut förbud för överdomstolen att pröva frågan i hela dess vidd. Men läget är oklart.
Avslutningsvis noterar jag att Maria Croon i ett uttalande framförde att man nu skall aktivera kravet på återbetalning av Propulsions prispengar. Jag vill, utan att ta slutlig ställning i frågan, bara erinra om det juridiska rättsinstitutet condictio indebit, som säger att återbetalning av felaktig utbetalning inte skall ske om mottagaren har varit i god tro om sin rätt till betalningen och därefter, genom exempelvis redovisning, har inrättat sig härefter.
Ett antal färska rättsfall i frågan och en färsk monografi har behandlat institutet. Och när dessutom den felaktiga utbetalningen möjliggjorts genom ST:s bristande uppmärksamhet, tror jag att mycket talar för en svår uppförsbacke för ST för att få tillbaka prispengarna.
