Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 45 2019:
Det har debatterats flitigt den senaste tiden om tiden mellan försök och final i årgångsloppen, efter att Solvalla valt att ändra och lägga mer än 14 dagar mellan försök och final i Kriteriet 2020. Den kortaste karenstiden för ledbehandling är 14 dagar. Det skulle alltså innebära att det skulle finnas reglementsmässig möjlighet att ledbehandla hästarna mellan försök och final till ett stort och viktigt årgångslopp.
Fakta Anne Haglund
Enligt vissa debattörer ska den starkaste individen vinna årgångsloppen och i det ingår även att vara sund och inte behöva veterinärhjälp inför finalen. Att länga tiden skulle alltså låta en sämre häst vinna med veterinärens droger till hjälp.
Då blir det inte ett riktigt Kriterium! Vilken ädel tanke!
Jag tänkte vi skulle diskutera utifrån hästen och dess förutsättningar. Min första reflektion är att redan 14 dagar är i kortaste laget för en ung häst att återhämta sig mellan två lopp. Dessutom innebär årgångsloppen ofta långa resor för våra unga hästar då försöken oftast går på banan där finalen ska äga rum och det innebär i ett avlångt land som Sverige att det för många hästar blir långa resor. Resor tar ofta hårt på hästarna, vissa hästar har svårt att finna ro att äta och dricka under resorna och övernattning i främmande stall innebär ofta stora störningsmoment för dem.
Vad jag kan hitta vetenskapligt så anser man att genomsnittligt två veckor är gränsen för återhämtning för en häst från en hård ansträngning. Sedan tillkommer såklart stressmomentet som resan ger.
Om nu hästarna skulle vara halta och i behov av veterinär hjälp efter försöken ska de väl strykas från finalen, eller? Det står i alla fall så i tävlingsreglementet. Startas hästar som är halta för att det är mycket pengar på spel?
Om behovet finns av att behandla hästar inför finalen så borde de ju vara halta och därmed strukna ur loppet om tiden mellan försök och final är kortare än 14 dagar? Låt oss se hur många strykningar det varit i Kriteriet de senaste fem åren, då tiden mellan försök och final varit kortare än 14 dagar och omöjliggjort ledbehandling: En häst är struken ur finalfältet, det var Criterion i år med anledning av dåliga blodvärden, inte att han hade behov av en omöjlig ledbehandling.
Alltså kan jag lugna alla oroliga, hästarna verkar inte ha problem att starta inom 14 dagar, deras tränare har i alla fall gjort den bedömningen att ingen har haft behovet att ledbehandlas.
För det kan väl inte vara så att travtränare startar treåriga hästar som inte är friska för att det är så mycket pengar på spel? Det kan väl heller inte vara så att de låtit ledbehandla hästarna trots att erforderlig tid inte finns för karenstiden mellan starterna med preparat som inte syns vid eventuellt dopingprov?
Ovanstående resonemang visar att om allt går rätt till och tränarna tar det reglementsmässiga ansvaret då är det bara en fördel för hästarna med längre tid mellan försök och final.
Enligt min mening är det en konstig halvmesyr att förlänga den vedertagna karenstiden just inför stora lopp. De som ändå väljer att ledbehandla trots den tillfälliga förlängningen av karenstiden har då en konkurrensmässig fördel då de är ”säkra” på att behandlingen inte syns i dopingprov, eftersom 14 dagar är en väl etablerad och ”säkerställd” gräns i normala fall. Detta gynnar bara ”fuskarna” om vi nu har några sådana i sporten?
Denna diskussion har fått mig att undra över hur mycket behandlingar som travhästen ”behöver” under sin karriär. Det skulle vara av intresse om Svensk Travsport initierar en sådan undersökning i hästvälfärdens tjänst.
***
Fotnot: Veckans krönikör är Klaus Koch.