Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 38:
Det var med glädje jag läste Maria Törnqvists och Roger Walmanns krönikor i Sulkysport nummer 36. De pratade om hästen i centrum, samma fokus som jag också har och som alla i travsporten borde ha. Tyvärr är det inte alltid så, jag håller med Roger om att respekten för hästen verkar bli sämre och inte bättre med tiden.
För travhästar gäller andra regler
Vi måste vända trenden. Alla beslut som fattas inom travet måste fattas med hästens bästa i fokus. Det är också intentionen, på Svensk Travsports hemsida har jag hämtat följande citat: ”Grunden i hela vår verksamhet är djurskyddet” och ”I travsportens värdegrund står hästen självklart i centrum. Inom den svenska travsporten har vi ett viktigt, gemensamt ansvar för att våra hästar behandlas med kärlek, kunskap och respekt”.
Fakta Anne Haglund
Men hur ser det ut idag? Handlingen är inte som visionen. Svensk travsport låter folk som misshandlar djur med spö att fortsätta att vara aktiva. Christian Fiores fula spödrivning på Tingsryd den 18 augusti gav futtiga fyra veckors avstängning (inte ens med omedelbar verkan) och 6.000 kronor i böter. Uppför man sig så mot ett djur så ska man inte hantera djur överhuvudtaget. Kan man misshandla hästen inför publik, vad händer då hemma där det inte finns publik?
Prispengarna fick behållas. En skandal, kretsen kring hästen tjänade pengar på misshandeln av hästen. Rimmar illa med de vackra citaten ovan. Argumentet att hästägaren inte ska bestraffas för vad kusken gör håller inte alls. Hästägaren får se till att använda folk som respekterar djuren och håller sig till reglerna, så enkelt är det.
En grundförutsättning i reglementet måste vara att om du blir dömd för något som skadat hästen ska du eller hästägaren inte tjäna på det, resultatet och prispengarna ska strykas, alltså ge diskvalifikation. Det är väl helt och hållet klart att man inte ska tjäna pengar på att skada djuret!
Rädd att många tjänstemän inte bryr sig så mycket
Andra exempel som borde ge diskvalifikation är till exempel blödande hovar om de slitits ner av barfotakörning eller blödande munnar efter hårdhänt hantering av kusken. Inom ridsporten diskvalificeras du obönhörligen om hästen har minsta blod i munnen efter ritten, oavsett om det är orsakat av bettet eller om den bitit sig i tungan. Det sker aldrig i travet, för travhästar gäller andra regler, jag har aldrig hört att någon diskvalificerats för blödande mun.
Tyvärr ser man mer och mer ryck och sågande i munnen på hästarna. Ibland verkar det vara för att ”egga” hästen före start, ibland verkar det vara för att få den att springa fortare på upploppet. Denna hårdhänta hantering av hästens mun verkar tyvärr ha ökat med andelen utländska kuskar i landet, kanske en ”kulturskillnad” i ”körkonsten”?
Kunskap och forskningsresultat kring hästar måste implementeras i beslut och hantering, det borde vara naturligt och står också i de vackra citaten ovan.
Arbetsfysiologiforskningen pekar tydligt på att medeldistans med autostart är mer slitsamt än kort distans och voltstart för de unga hästarna. Jag tänker då på de första starterna hästarna gör som unghästar, två- och treåringar.
Redan veterinärprofessorn Arne Lindholm kom fram till detta på 1970-talet. Det känns bara för tråkigt att Breeders Crown-loppen för tvååringar fortfarande år 2019 körs över 2.140 meter autostart. Det måste väl vara upp till människor i beslutande funktioner att ta reda på så mycket kunskap som möjligt innan så viktiga beslut fattas.
Tyvärr är jag rädd att många tjänstemän inte bryr sig så mycket. De har sin lön och sitt jobb kvar ändå. Jag anser att svensk travsport som organisation dåligt utnyttjar kunskap och erfarenhet som finns bland aktiva, intresserade och forskare i branschen.
Det finns inga naturliga mötesplatser. Kanske skulle vi ha återkommande konferenser där fakta och erfarenheter i viktiga ämnen diskuteras?
***
Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch.