Sulkysport har tittat på några tidigare ”storaffärer” i travvärlden som gjorts upp i auktionsringen och vad som framkommer, är att det är ytterst sällsynt att det kommit någon utifrån och varit med hela vägen fram till slutbudet när det har uppstått meningsskiljaktigheter eller andra saker inom ägarkretsen.

Ofta har budgivningen handlat om vilken eller vilka av hästarnas ägare som haft den allra tjockaste plånboken.

I förra veckan bjöds Hambletonian-vinnaren Atlanta (e. Chapter Seven-Hemi Blue Chip), 1.08,7*/$1.140.689, ut till försäljning efter motsättningar inom ägarkretsen och det slutade med att hon såldes – eller rättare sagt två ägare köptes ut – för rekordbeloppet 1.550.000 dollar.

Det tidigare rekordet i USA på 1,1 miljoner dollar (11,7 miljoner svenska kronor) stod Cameron Hall för.

Kompanjonskapet skulle upplösas mellan finländaren Erkki Laakonen och Alan Leavitt (Walnut Hall Ltd.) och efter en envig mellan Laakonen och Leavitt på Tattersalls December Mixed Sales i Lexington 2001 gick finländaren som segrare ur striden och fick betala 550.000 dollar för 50 procent i det då tvååriga stoet.

Tidigare under säsongen hade Cameron Hall (e. Garland Lobell-Canne Angus) vunnit fem av sex starter och däribland finalerna i Breeders Crown (C$781.050), Goldsmith Maid ($340.000) och sammanlagt 639.426 dollar.

När Cameron Hall gjorde bokslut hade hon 2.138.787 dollar på kontot. För Laakonen blev det en bra affär…

Rekordet innan Cameron Hall hade Winky’s Gill från 3 oktober 1986, men den gången handlade det inte om någon ovänskap, utan om utförsäljningen av Ulf ”Fläkten” Mobergs dödsbo på Tattersalls auktionsarena i Lexington. Ulf Moberg ägde 50 procent i det framstående stoet genom bolaget New Bond Street Stable tillsammans med Hanley Dawson Jr, och den andra hälften förfogade Castleton Farms ägare Fred van Lennep över.

Det blev ordentligt drag i Tattersalls auktionsarena när norrmannen Helmer Strömbo klev in i budgivningen och till sin hjälp hade han Bengt ”Flips” Persson. En ren duell blev det mellan Strömbo och van Lennep, där norrmannen motvilligt gav motvilligt. Det har ”Flips” Persson berättat för undertecknad tidigare:

– Helmer skulle ha hästen till varje pris även om Winky’s Gill skulle kosta en miljon dollar. Men det måste ju gå ihop ekonomiskt också tyckte jag och min klient blev väldigt sur att det inte blev något köp.

Förmodligen fanns det ingen övre gräns

Fred van Lennep hade också kunnat gå mycket längre än de 800.000 dollar han betalade för då sexåriga Winky’s Gill (e. Bonefish-Lassie Blue Chip), 1.11,7*/$472.154, dräktig med Super Bowl.

– Jag vet inte hur långt Fred van Lennep var beredd att gå, det berättade han aldrig för mig. Förmodligen fanns det ingen övre gräns, men det är bara en gissning från min sida, har Castleton Farms framlidne generalmanager John Cashman Jr. sagt tidigare.

Prislappen 800.000 dollar var dubbelt så dyrt som det tidigare rekordbeloppet för ett fölsto. En halvtimme innan Winky’s Gill klev upp i ringen hade Lars Thulin (Stall Superbus) köpt tioåriga Classical Way (e. Speedy Scot-Kerry Way), 1.11,7*/$715.499, för 400.000 dollar och fyra kvällar tidigare hade Winky’s Gill ettåring Supergill (e. Super Bowl) sålts för rekordbeloppet 500.000 dollar, men i de fallen handlade det inte om upplösande av kompanjonskap.

Den mest spektakulära affären i sitt slag är när Kesaco Phedo (e. Caballio In Blue-Feria de Vrie), 1.13,5m/€517.260 skulle säljas i mars 2002 i den franska badorten och auktionsparadiset Deauville. Ägarna Alec Wildenstein och Alain Swarc hade blivit osams om matchningen och det slutade med att fyraåringen gick upp i auktionsringen.

Ekonomisk kraftmätning mellan dessa två stenrika herrar

Det blev en ekonomisk kraftmätning mellan dessa två stenrika herrar och längsta strået drog en av världens framgångsrikaste konsthandlare, Alec Wildenstein.

Klubban slogs på tre miljoner euro, vilket motsvarade 27 miljoner i svensk valuta. Det gick rätt bra för Kesaco Phedo efteråt också, han vann Prix d’Amérique och fick ihop 1.961.313 euro. Dessutom inbringades många sköna euro som avelshingst.

I Sverige har vi inte haft några uppgörelser av den är kalibern och den mest berömda i modern tid är när kompanjonskapet skulle upplösas i fölstoet Lisa America (e. Varenne-Zagabria Dei), 1.10,1ak*/13.059.441 kr.

Tillsammans med en avkomma efter Joke Face bjöds hon ut som ett wildcard på Kolgjini Sales 2013. Det slutade med att en av de fyra delägarna – Snogarps Gård – köptes ut och stoet klubbades för 1,6 miljoner kronor.

Den mest uppseendeväckande affären på våra breddgrader är när det uppstod oenighet om uppstallningsplatsen bland delägarna i avelshingsten Bulwark. Trots att Bulwark var hemma ekonomiskt gick det så långt att hingsten hösten 1948 såldes på en offentlig auktion.

Men för att det från början så importerade Peder Paul ”P.P.” Nielsen och Harald Andersson Bulwark till Sverige. Han hade köpts av USA:s största hästägare Good Time Stable för 1.225 dollar på den klassiska auktions- och idrottsarenan Madison Square Garden som ettåring.

Hingsten lovade mycket som tvååring, men på hösten samma år insjuknade han och var nära att dö av förgiftning. Han skulle åter upp i ringen i Madison Square Garden efter ha tävlat sparsamt som treåring, men såldes innan auktion för ett icke officiellt belopp. P.P. Nielsen pratade ogärna pengar, men ryktet sade att summan var någonstans mellan 400 och 1.000 dollar.

Började knaka i de ekonomiska fogarna och ryktet började gå

Den svenska tävlingsdebuten skedde som fyraåring och samma år gjorde han entré i aveln. Senare började det knaka i de ekonomiska fogarna hos ägarna och ryktet började gå om att Bulwark var till salu.

Sören Nordin försökte få sin far E.J. (Ernst Johan) att köpa Bulwark, men han tyckte att det begärda priset – 28.000 kronor – var alldeles för högt.

I samma veva hade Nordin-klanen fått in en ny storhästägare i Stall Hobby – Martin Eklund och Gunnar Andersson – men de tyckte också att prislappen var i saftigaste laget, men efter ha övertalat Klas Andersson blev det affär.

Senare uppstod det en spricka bland ägarna. Martin Eklund ville att Bulwark skulle stallas upp på Väsby Stuteri och Klas Andersson på Lorensdals Gård ville inte släppa hingsten ifrån sig. Bulwark skulle stanna i Skåne! Därmed fanns det ingen annan utväg än att sälja hingsten och detta skulle ske i offentlighetens ljus.

Martin Eklund hade anlitat en god vän – William ”Smör-Wille” Andersson – för att sköta budgivningen på Almviks Gård i Vintrie. Auktionen kunde nämligen inte hållas hos Klas Andersson, ty ovänskapen var så stor mellan Andersson och Eklund.

Auktionen kunde inte hållas hos Andersson ty ovänskapen var så stor

”Smör-Wille” hade fått 150.000 kronor som en slags övre gräns, men istället var det tomatkungen Nils Bengtsson som bjöd samma summa. Martin Eklund ångrade sig och en kort stund efter klubbslaget bjöd han ”25.000 kronor upp” för Bulwark, men det var för sent.

Fortuna-Bengtsson var en slug affärsman och från säsongen 1949 betäckte Bulwark bara ägarens egna ston och alla Bulwarks avkommor bjöds ut på auktion. Ingen annan släpptes in till köttgrytorna och det hjälpte inte hur mycket folk bönade och bad. Bulwark var bara tillgänglig för tomatkungens ston.

Tolv år i rad (1945-1956) kunde Bulwark titulera sig championhingst och han är förevigad i travhistorien som avelshingsten som inte bara blev bäst i Sverige utan i hela Europa.

Det kanske också ska sägas i sammanhanget att 150.000 kronor 1948 motsvarar drygt 2,8 miljoner i dagens valuta. Sören Nordin kallade Bulwark för ”den ojämförlige” i sin första memoarbok ”Spänn banden”. Det är svårt att säga emot…