Fokustema
Fokus: Prix d'Amérique
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Skriket” på plats

BOISSY-SAINT-LEGER. Stefano Simonelli kom i fredags eftermiddag med Urlo dei Venti till Grosbois och under lördagsmorgonen fick han luffa på lite i skogen.
Av
Cecilia Kristoffersson

Idag ska Urlo dei Venti (e. Mago d’Amore) ut i sitt livs största lopp och rapporterna från stallet låter positiva. Klockan 17 var de framme i fredags efter den 13 timmar långa resan från San Giuliani Terme utanför Parma i Italien och de står hos Anders Lindqvist på Grosbois.

– Allt gick bra under resan och han har ätit och druckit som han ska, säger tränaren och uppfödaren Stefano Simonelli.

Igår åkte Simonelli ut i skogen på en joggingtur med det röda bandet i manen fladdrande i duggregnet.

– Den har han alltid i manen när vi är iväg, italienare är lite vidskepliga och den ska skydda och ge tur. Det är så stort att bara vara med i Prix d’Amérique och så länge han inte blir sist är jag glad, säger Urlo dei Ventis ständiga följeslagare Nina Pursiainen med ett skratt.

 

Urlo dei Venti laddar de sista dygnen upp i Anders Lindqvist borg på Grosbois. Foto Mia Törnberg

Simonelli låter mer än nöjd med sin häst efter att han varit ute lite mer än en timme med honom.

– Han var jättefin. Det är första gången han är ute över lång distans, men jag tror att det ska gå bra. Han är hård. Prix d’Amérique är ett tufft lopp, men det är stort att vara med och upplevelsen i sig kommer att bli magnifik, säger han och hela familjen är på plats för att se Urlo dei Venti återigen inta Vincennes kolstybb.

Senast Urlo dei Venti var här är ganska exakt ett år sedan – då blev det seger i Prix du Luxembourg på fina 1.10,6a/2.100 meter.

Fokustema
Fokus: Från Sulkysport nr 6-2017
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Min bästa tid är nu”

UMEÅ. En nystart vid 71 års ålder är få förunnat.
Men Jan Norberg är ingen vanlig folkpensionär.
Numera nyttjas hans tjänster av en av Sveriges främsta tränare.
– Ett tag till ska de få dras med mig. Ännu är jag inte färdig med det här. Jag är fortfarande pigg, säger Jan Norberg.
Av
Claes Freidenvall
För en tid sedan meddelade Jan Norberg att han avslutar sin aktiva karriär. Igår avtackades han på Umåkers travgala Foto Simon Hagen/Stalltz.se
För en tid sedan meddelade Jan Norberg att han avslutar sin aktiva karriär. Igår avtackades han på Umåkers travgala Foto Simon Hagen/Stalltz.se

Umåkerkusken Jan Norberg beslutade förra veckan att sluta köra lopp. Här är Sulkysports reportage om Norberg som publicerades i tidningen i april 2017:

***

Tränarlicensen lämnade Jan Norberg in vid årsskiftet 2014-2015, men ett liv som pensionär lockade inte alls.

– Att sitta vid köksbordet och kanske gå en kort promenad? Nej, det har aldrig varit någonting för mig.

Även om tränarlicensen är ett minne blott har Jan Norberg inte släppt hästarna. Dessutom kör han inte bara i norra delen av Sverige, utan numera är nästan hela landet hans spelplan tack vare Robert Bergh. Det finns också en vardag och den tillbringar Jan för det mesta hos Stefan Johansson på Umåker.

– Stefan arbetade för mig i sju-åtta år och vi pratade många gånger om att han skulle ta över när jag slutade som tränare. Idag har jag tre hästar i träning hos honom och jag hjälper till i stallet.

Jan Norberg trivs med sin nya tillvaro.

– Jag har nog aldrig haft det bättre än jag har det idag. Som egen tränare hade jag ett stort ansvar. Jag skulle se till att personalen hade lön och för egen del slipper jag alla räkningar i min brevlåda. För mig är det fantastiska dagar och jag gör precis som jag själv vill. Jag kommer till stallet vid halv åtta-tiden och på eftermiddagen åker jag och guldklimpen hem.

Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag fick sätta mig och vila

Guldklimpen är hunden Danne av rasen chevalier.

– Janne och Danne…han är alltid med mig i bilen när jag åker på trav.

Jan Norberg och hunden Danne av rasen chevalier. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

För ett år sedan höll dock karriären på att rinna ut i sanden. Jan Norberg blev sjuk och tvingades uppsöka läkarvård.

– Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag var tvungen att sätta mig och vila. För första gången i mitt liv tog jag mig till en vårdcentral. Alla möjliga prover togs, men det hittades inga fel, utan sjuksköterskan ville att jag skulle åka hem och komma tillbaka om en månad. De borde väl förstått att det var något allvarligt, de hade ju inte ens en journal på mig…

Jan Norberg kom tillbaka en månad senare till vårdcentralen, men han fick samma svar.

– Då gav jag upp och det enda besöken på vårdcentralen innebar var att jag blev lite fattigare på blod. Som tur var blev jag bättre och bättre, men jag har förstås funderat flera gånger varför det blev så här. Förmodligen hade jag inte varit snäll mot kroppen. På hösten råkade jag ut för en förkylning  och körde lopp på Bergsåker med feber. Det var nog inte så lyckat…

Nu syns inte ett spår av detta, Jan Norberg är en pigg ”pensionär” och det är svårt att tro att han passerat 70 år.

– Hästarna har gjort mig pigg och jag har aldrig haft något annat än hästar i huvudet, förutom tjejer då… När polarna drog till badstranden åkte jag och tränade våra hästar. Sju år i folkskola plus söndagsskola och sedan var det trav för hela slanten.

Fadern Helge var lantbrukare till professionen och det fanns flera kallblod hemma på gården i Nordingrå i Kramfors kommun.

– Precis som alla andra bönder använde vi hästarna i jordbruket, men till skillnad från många andra så tränade vi dem rationellt. Vi var lite före vår tid i det avseendet.

Under den här perioden hade Helge Norberg ett kallblodssto vid namn Elsana (e. Elsass-Banopärla). Hon vann många lopp under 1950-1960-talet och tjänade 73.745 kronor.

– Men hon tävlade mot flera fuskbyggen, hästar som Kvisslebrun, Remvikson och Solpatrik. Oj, vad hon fick slita hårt och det var en jäkla soppa innan dessa hästar slogs ut. Det var mycket pengar som dessa hästar stal från Elsana.

Kallblod har alltid legat Jan Norberg varmt om hjärtat och de fyra hästar som han äger idag är alla av den rasen. Även hans första häst var en nordsvensk.

– Jag fick Figge som föl av pappa och med honom vann jag mitt första lopp.

Den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var

Platsen var isbanan Skog den 10 februari 1963.

– Men jag hade inte åldern inne. Jag ville förstås köra den hästen själv, men var bara 17 år. Som tur gick det bra för banans ordförande och jag löste licensen för fem kronor.

På den tiden hade Skog istrav fyra gånger om året. Jan Norberg var trea första dagen med Figge, tvåa den andra och sedan vann Figge.

– Det stod många fina hederspriser på spel och den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var”, men Skogs ordförande stod på sig och avslöjade inte min rätta ålder. Konkurrenten vann sitt lopp och jag var tvungen att vara minst tvåa med Figge för att ta hem alla priser, vilket vi klarade av.

Det var på Skog och Nylands is som det tävlades på i Jan Norbergs hembygder innan Dannero travbana invigdes i februari 1958. Numera är istravet ett minne blott, men det var på isen som Norberg tog sin första seger. Första landmarksvinsten togs drygt fyra år senare på Dannero, även då bakom nordsvensken Figge.

Fyra syskon fanns det i familjen Norberg, men det var bara Jan som fattade tycke för travet.

– När det gällde hästarna fick jag allt. Ingen av mina syskon har varit intresserad. Däremot var det inte så lätt att arbeta med pappa. Sällan kunde vi jobba tillsammans, utan vi råkade nästan alltid i luven på varandra om allting.

Jan Norberg är känd för sitt humör…

– Det har jag från pappa. Men jag är inte lika arg som tidigare, även om jag fortfarande har tävlingsdjävulen i mig när jag kör lopp.

Första championatet tog han 1973 på Dannerotravet, men hans professionella bana fick ett snabbt slut. Efter några år lämnade Jan Norberg in licensen.

– Jag höll faktiskt uppe som proffs i tio år och körde buss, mest mellan Ö-vik och Stockholm. Trots att det gick bra för mig på tävlingsbanan tvingades jag låna pengar av min pappa för att hålla igång rörelsen och jag skämdes som en hund varje gång jag frågade om mer.

Foto Simon Hagen/Stalltz.se

Och proffs hade han egentligen inte tänkt bli, men efter ha vunnit ett lopp på Bergsåker med King Fiore den 19 november 1972 blev det stort rabalder.

– På den tiden byttes amatör mot amatör och proffs mot proffs när det skedde körsvensbyte och jag var väl något mittemellan. Jag hade hästar i träning utan att vara proffs. Vi hade köpt en häst från Ingemar Rindestad en onsdag och hästen var redan anmäld för att starta på Bergsåker fyra dagar senare. Jag körde loppet och vann och det blev jäkla liv i pressen. När jag kom tillbaka till Dannero dagen efter sade Bosse Sahlén (sekreterare, reds. anm.), att nu måste vi ordna med din proffslicens.

Jan Norberg började om som proffstränare 1985.

– Det har jag TDS att tacka för. STC hade mycket lättare att driva in pengar än jag och det var många tränare som fastnat i ekorrhjulet innan tränardebiteringssystemet infördes.

När Jan Noberg gjorde omstart hade han lämnat Dannero. Han flyttade sin rörelse till den nya ”mellanbanan” Umeå och den har han varit trogen i alla år sedan dess.

– Jag hatar isbana och var faktiskt på väg att flytta en gång till Bergsåker av den anledningen, men det rann snabbt ut i sanden.

På Umåker växte Jan Norbergs verksamhet och han hade – som han uttrycker saken – hästar över hela stallbacken.

– När jag var som störst hade jag 50-60 hästar.

Även om det aldrig blev Bergsåker som hemmaplan för Jan Norberg är Sundsvallsbanan hans favorit.

– Jag har alltid gillat Bergsåker skarpt och förr i tiden var det också stort att åka till Solvalla. Så är det inte idag, de stora pengarna är borta och charmen också.

På senare år har också Jan Norberg fått pricka av några nya banor i Sverige. Detta genom samarbetet med Robert Bergh.

– Jag har ju fått lite av en ny karriär tack vare Robert. Även när han bodde i Sundsvall körde jag en del åt honom. Egentligen har vi inte snackat så mycket genom årens lopp, men kemin fungerar oss emellan och jag tror att vi har samma tankesätt. Han är en fantastisk människa som dessutom valt rätt yrke i livet. Få har den blicken för hästar som Robert har.

Mantorp, Visby och Örebro var tre banor som Jan Norberg besökte för första gången ifjol.

– Extra roligt var det att komma till Mantorp. Jag fick träffa Lennart ”Foppa” Forsberg som jag gjorde lumpen med i Sollefteå. Honom hade jag inte sett sedan jag muckade 1965. Han hade med sig bilder från den tiden och vi hade en rolig stund tillsammans.

Säkert tjänar de på Volvofabriken bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är

Jan Norberg har mest tävlat norr om Dalälven, några besök har det också blivit i Finland och Norge. Han har vunnit drygt 2.300 lopp under sin karriär.

– Det är inte så dåligt med tanke på att det bara var söndagar som det tävlades på när jag började med det här. Sedan kom Bergsåker med sina torsdagar och idag tävlas det ju flera gånger om dagen. Förr var det lugnare på alla plan och det kan jag sakna många gånger. Tempot är helt annat idag, men det är lika roligt att varje morgon få möta glada och pigga hästar i stallet. Jag tänker ofta på alla de människor som arbetar på Volvofabriken i Umeå när jag passerar den varje morgon. Säkert tjänar de bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är. Utan att veta, men jag tror att det är en helt annan tillfredsställelse att få vara i närheten av hästar, säger Jan Norberg.

Några storsegrar har det också blivit genom årens lopp och det är med kallbloden som de största triumferna tagits. Två vinster i Kriteriet och en i Derbyt finns i meritbältet.

– Det har alltid varit en pojkdröm att få vinna Derbyt eller Kriteriet och första segern i Kallblodskriteriet på hemmaplan (Dannero, reds. anm.) väger tyngst känslomässigt. Dessutom hade jag turen att få vinna de här loppen med avkommor till samma fölsto.

Gudsonen Kevin Bäckström var delägare i Troll Kevin och hoppade upp på hästens rygg efter Derbysegern i Östersund 2003. Foto Martin Langels/ALN

Att fölstoet Farmesona – mor till Troll Kevin och Eld Kevin – hamnade i Jan Norbergs ägo var mest en tillfällighet.

– Jag var på jippotrav i Malå och på kvällen var det bankett. Där träffade jag Arne Hellsten och han tyckte att jag skulle köpa en häst av honom. När vi kom ut i stallet var det en häst som tittade ut ur sin box med väldigt fint huvud. Den är inget att ha sa Arne, du ska titta på den här efter Viggo Best. Jag öppnade inte ens boxdörren till den hästen, utan det var Farmesona som jag ville ha.

Fakta

Jan Norberg

Bor: Umeå.

Ålder: 71 år.

Familj: Ensamstående, dotter och hunden Danne.

Segrar: 2.337.

Antal V65/V75-segrar: 31.

Första segern: Figge 10 februari 1963 på isbanan Skog.

1.000:e segern: Orriman 22 maj 1998 på Umåker.

2.000:e segern: Nice Way 25 maj 2012 i Skellefteå.

Antal championat: 39 (Lycksele 11, Solänget 8, Hoting 6, Dannero 5, Umåker 5, Skellefteå 4).

Största segrarna: Kallblodsderbyt (Troll Kevin 2003), Kallblodskriteriet (Troll Kevin 2002, Eld Kevin 2007).

Hobby: Fiske. Jag brukar åka iväg två gånger om året till Tärna med två travintresserade kompisar. Det är bara röding som gäller och ifjol tog jag en på fem kilo och det hör inte till vanligheterna med så stora fiskar. Det tog lång tid innan jag fick upp den i båten.

Expandera

Farmesona (e. Barrison- Lill Pella), 1.37,6m/13.350 kr, gjorde bara fyra starter och vann ett lopp innan hon skadade ett kotsesamben. Eld Kevin (e. Elding), 1.24,4m/1.523.955 kr, och Troll Kevin (e. Troll Jahn), 1.25,1m/1.133.500 kr, blev hennes två främsta avkommor.

– Troll Kevin vann både Kriteriet och Derbyt. Eld Kevin segrade i Kriteriet, men i Derbyt fick han stryk med huvud av Järvsöviking.

Varken Eld Kevin eller Troll Kevin finns längre i livet.

– Ska du ha hingstar i aveln ska det vara toppklass. Eld Kevin, efter Elding, borde ha varit intressant, men han blev tokig av att betäcka och drog på sig en gaffelbandsskada. Även om det inte slutade som jag hoppades med dessa två hästar kan jag ha fortfarande glädja mig åt att haft två sådana toppar i stallet. Det är ju ett mål som alla i den här branschen strävar emot. Att få fram den ultimata stjärnan och jag gläds alltid med dem som lyckas.

Kallbloden har legat Jan Norberg mest varmt om hjärtat, men hans tre mestvinnande travare är varmblod: Oki Smoke, Yankee Slugger J:r och Shing Noon.

– Oki Smoke vann 44 lopp, men den värste är nog ändå Shing Noon. Shing Noon fanns i träning hos Stig H Johansson och ägdes av Gotte Byberg, som jag körde buss åt i två år. På den tiden skulle det alltid plockas bort lösa benbitar i hästarna som ettåringar även om de inte störde dem. Shing Noon hade under hela sin karriär en bakkota som spökade och jag fick köpa honom av Gotte Byberg. Hästen kunde vara två grader halt när vi gjorde böjprov, men han sprang ändå. Shing Noon var stenhård.

Shing Noon och Jan Norberg. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Jan Norberg minns speciellt ett V65-lopp med honom i Boden.

– Shing Noon var stor, men smidig som en katt. Vi ”tjuvade” i den första starten, jag laddade lika hårt i den andra, men då lät de starten gå. Efter loppet kom Kjell P Dahlström fram till mig och sa att det var det fräckaste han varit med om; ”det är inte tennis vi håller på med och du gjorde dubbelfel”. Jag kan sakna Kjell P och den typen av färgstarka profiler. Idag finns det inte utrymme för dem i travsporten.

Oki Smoke var den stora segermaskinen hos Jan Norberg, men hästen började sin karriär hos ägaren och amatören Gösta Carlsson.

– Jag såg Oki Smoke träna mycket på Umåker och som treåring galopperade han ofta. Då sade jag till Gösta att jag tar honom i träning en månad och det tyckte han var okej. Vi började ridträna Oki Smoke, plockade av mycket vikt och han inledde med sju raka segrar.

En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden

Idag är det fortsatt kallblod som gäller för Jan Norberg och den stora stjärnan är Faks Kevin (e. Moe Odin), 1.25,3k*/278.500 kr, som han själv fött upp och äger. Modern Faksanna (e. Järvsöfaks) är halvsyster med Eld Kevin och Troll Kevin.

– Det är min Nuncio! Likt Tarzans stjärna springer han snett med huvudet utan att hänga töm. Jag har provat med murphybländare, men det spelar ingen roll. Att få en sådan häst i slutet av karriären är helt fantastiskt och det är verkligen roligt att aveln gått fram som den gjort på kallblodssidan, säger Norberg, och fortsätter:

– När jag började skulle kallbloden köras in som tvååringar. Det var ofta väldigt hårda hästar och mycket svåra att ha att göra med. Inte heller var det lätt att få dem trava, det var mycket arbete med balansen, men också en tillfredsställelse att få till dem. Att aveln har gjort sitt är jag glad för idag.

Jan Norberg han äger fyra kallblod och deltar dagligen i Umåkertränaren Stefan Johanssons verksamhet. Här är Janne och Faks Kevin. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

En lång karriär börjar snart lida mot sitt slut, men Jan Norberg tänker inte ge upp i första taget.

– Men den dag jag känner att jag inte hänger med slutar jag direkt att köra lopp.

Hästarna och travet är hans morot här i livet.

– Jag har fått ut så mycket av mitt jobb, att jag aldrig känt för att åka ut och resa eller göra något annat. En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden. Det är helt enkelt inte min grej. Genom travet har jag fått vänner från Malmö i söder till Haparanda i norr och det räcker för mig.

Fokustema
Fokus: Elitloppsvinnaren återvänder
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

Vill du ha Steinlager?

För drygt tre veckor sedan ringde Anne Turid Thales telefon. På displayen framgick det att det var hennes tidigare arbetsgivare under många år som sökte henne i ett angeläget ärende: – Vill du ha Steinlager..? frågade Per Oleg Midtfjeld när hon svarade.
Av
Mia Törnberg
Anne Turid Thales med Steinlager och Tore Björn Diskerud efter segern i Elitloppsfinalen 2005. Foto Leif Norberg/ALN
Anne Turid Thales med Steinlager och Tore Björn Diskerud efter segern i Elitloppsfinalen 2005. Foto Leif Norberg/ALN

 

Svenskfödde Steinlager (e. Good As Gold) tävlade i den absoluta världstoppen under norsk flagg för Per Oleg Midtfjeld i mitten av 2000-talet, med seger i både Oslo Grand Prix och Elitloppet 2005. Jörgen Westholm sålde den Lars Åberg-uppfödde hingsten till norrmannen Knut Olausson som treåring. Steinlagers karriär, som avslutades för tio år sedan, inbringade över 14,5 miljoner kronor. När Knut Olausson gick bort i cancer 2010 fick Midtfjeld Steinlager i sin ägo. 2017 blev han invald i Hall of Fame.

Jag blev tvungen att sätta mig ned och fundera över om Oleg menade allvar…

Nu har hästen fått ny ägare igen.
– Jag blev väldigt förvånad! Jag blev tvungen att sätta mig ned och fundera över om Oleg verkligen menade allvar..? Men han tyckte verkligen att jag skulle ha Steinlager, säger Anne Turid Thales.

Anne Turid Thales var skötare till Steinlager från fyraårssäsongen tillsammans med Tore Björn Diskerud.
– Steinlagers karriär och allt vi upplevde var fantastiskt. Det största var Elitloppet – även om segern i Oslo Grand Prix var häftig på hemmaplan. Men Elitloppet var vansinnigt! Jag minns allt. Från trummorna på morgonen – för jag sov alltid i en fällbar solstol utanför Steinlagers box när vi reste ska du veta, skrattar Turid Thales.
– Redan vid sju på morgonen började trummorna ljuda, och jag minns att jag tänkte ”nu är det på allvar”.

Steinlager. Foto Claes Kärrstrand/Hingstfotografen

Steinlager tog dock det mesta med ro, även uppståndelsen under Elitloppssöndagen. Han lade sig till och med och vilade i boxen mellan försök och final, berättar Anne.
– Oleg sade att han kunnat köra fortare (1.10,0 reds. anm.). Steinlager var i toppform. Han såg så ut, det här skulle han bara vinna! Steinlager hade alla goda egenskaper; iskallt psyke, vinnarskalle och enorm lungkapacitet. Det var ingen häst som kunde träna som honom…

Tjugoårige Steinlager är nu åter på svensk mark sedan Turid Thales hämtat honom från Norge i onsdags.
– Han kommer att tjänstgöra i aveln under våren, och sedan flyttar han hem till mig utanför Kristinehamn i Värmland för att bara gå här och mysa på fältet som mina andra två pensionärer.

För att bara gå här och mysa på fältet

Steinlager gjorde 88 starter (35–15–12), rekordet 1.10,0ak* sattes vid Elitloppssegern och totalt sprang hästen in 14.628.677 kronor.
2007 klev han in i avelsboxen och bästa avkomman är norskfödda stoet I Love Paris, 1.10,0ak/3 419 265 kr, som förra året bland annat vann Sto-EM på Solvalla. West Wing och Bon Frecia är två andra dubbelmiljonärer ur hans produktion.

 

Fokustema
Fokus: Jimmy Takter slutar
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Full action eller ingen action alls”

Att Jimmy Takter lämnar travsporten – eller tar timeout, det återstår att se – ger stor publicitet på andra sidan Atlanten. Inte bara inom travsportens media. I en stor intervju för en galoppsajt är Jimmy öppenhjärtig:
– Varken trav- eller galoppsporten är längre vad det var när jag kom hit. Speciellt travsporten är misskött. Vi har tagit allt för givet: våra kunder, ägarna, tränare, personal i stallen, allt runt om oss. Nu handlar det för sporten om att slåss i uppförsbacke.
Av
Lars G Dahlgren
Jimmy Takter vann själv lopp i torsdag och igår blev det en tränarseger. Karriären avslutades (?) med två triumfer. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Jimmy Takter vann själv lopp i torsdag och igår blev det en tränarseger. Karriären avslutades (?) med två triumfer. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Intervjun i thouroghbreddailynews.com har rubriken: ”Han är på topp så varför slutar han?”.

Jimmy Takters situation och beslut jämförs med de främsta tränarna i galoppsporten. Där skulle det aldrig ske, det Jimmy gör nu, skrivs det i artikeln. ”Det är otänkbart att någon galopptränare skulle sluta när han fortfarande står på topp”. Jimmy förklarar bakgrunden till att han med några av världens bästa travhästar i sitt stall nu lämnar över ”allt” till dottern Nancy Johansson och sin högra hand i stallet sedan flera år tillbaka, Per Engblom.

Jimmy Takter med dottern Nancy på auktion i Lexington. Foto: Adam Ström/stalltz.se

– Jag kommer att finnas tillgänglig om de behöver hjälp med något, säger Jimmy samtidigt.

58-årige Jimmy Takter annonserade redan förra året under Kentucky Futurity-meetinget i Lexington sitt beslut att 2018 blir hans sista år i rampljuset och att han sedan skulle ta timeout. Detta efter 35 år i den amerikanska travsporten. Han kom dit 1982, och har skaffat sig en meritlista och stjärnhästkavalkad som knappast torde gå att överträffa.

Att Jimmy Takter skulle lägga ner livet som travtränare var alltså allvar, och han väntar inte till årsskiftet med att tacka för sig. Nej, han gör det redan 1 december och avslutar swn november med att starta hästar på Dover Downs. Anledningen är att Jimmy och hustrun Christina sedan ska börja timeouten med en semesterresa till Australien och Nya Zeeland.

– Nästa år ska jag leva det sköna livet, genom bli catchdriver för Per, skämtade Jimmy till Sulkysports utsända under årets Kentucky Futurity-meeting, innan han blev mer allvarlig:

– Nej, det här handlar om att kunna bli fri och göra vad jag vill. Inte 24 timmar om dygnet runt, året runt, känna, och ha ansvaret för hästarna, stallet, personalen, ja allt. Vill jag vara i Florida hela vintern vill jag kunna vara det. Vill jag åka till Paris vill jag kunna göra det på sommaren, inte stå och huttra i kylan på Vincennes under Prix d’Amérique. Känner jag för att åka hem till mamma och pappa och släkten hemma i Sverige en månad vill jag kunna göra det.

Känner jag för åka hem till mamma och pappa och släkten hemma i Sverige en månad vill jag kunna göra det

En av de viktigaste egenskaperna som ligger bakom att Jimmy blivit den han är, världsledande tränare i travsportenm är hans enorma vinnarskallen. Denna egenskap är en avgörande faktor till att då att det inte finns något alternativ. Att gå en ”medelväg”, dra ner på sin verksamhet, ha några få hästar, är inte tänkbart.

– Jag känner att jag måste göra det så här. Jag har fått kämpa hårdare och hårdare för att motivera mig och till slut blir man urlakad. Jag känner att jag inte kan fortsätta på samma nivå som jag haft. Och om jag inte kan vara på den högsta nivån, så vill jag inte hålla på. Jag vill vara på topp, Så fungerar jag. Det finns de som säger att jag borde hålla på med 10-15 hästar men det är inte jag. Jag vill ha antingen ”full action” eller ”ingen action alls”, säger Jimmy till thouroughbredracing.com.

Jag vill ha antingen ”full action” eller ”ingen action alls”

34 Breeders Crown-segrar, Årets tränare sex gånger, fyra Hambletoniansegrar…att det finns en mättnad är kanske inte så konstigt. Jimmy säger också öppet att han tycker att glädjen i sporten försvunnit.

– Jag vill inte kritisera vår sport men både trav- och galoppsporten är inte som den har varit. Särskilt inte travet. När jag kom hit för 36 år sedan var det ett helt annat ”ballgame” än vad det är nu. Det var mer glamoröst, mer status. Fullbloden har detta kvar. Men travsporten är misskött. Vi har tagit våra kunder och hästägare för givna. Vi har tagit tränare, deras personal, allt runt om oss, för givet. Efter all misskötsel, och hur länge den fått fortgå, slåss nu sporten i uppförsbacke. Det spelar ingen roll om det blir casino på Meadowlands. Jo, det kommer att bli högre prispengar i loppen och kanske kommer fler människor att föda upp hästar, men det kommer inte att ge entusiasmen och glamouren tillbaka till sporten. Alla som varit med ett tag vet vad jag pratar om. Det brukade vara mycket mer spännande. Nu har det blivit ”bara ett jobb”.

När Jimmy Takter får frågan om varför så få galopptränare väljer att pensionera sig svarar han att han undrar om de har råd att göra det. Takter poängterar att han inte tjänat några pengar, inte blivit rik, på att träna hästar och vinna lopp. Nej, det som gett något i ekonomiskt utbyte är att utveckla avelshingstar. Jimmy och Christina har ofta ägt 20-30 procent i sina hästar. Och Jimmy uppskattar att han under sin karriär tagit 50-60 hingstar till tävlingskarriärer som lett till att hingstarna blivit verksamma i aveln.

– Jag har varit en väldigt bra affärsman. Jag har ägt delar i många av mina bästa hästar. Finansiellt har det gett mig en väldigt god position. Folk tycker ”han är en stor tränare” men det kostar också att vinna en massa lopp, provisionen blir inga stora belopp. Men de flesta avelshingstar som jag utvecklat har jag varit delägare i och det har tryggat min ekonomi för resten av livet.

de flesta avelshingstar som jag utvecklat har jag varit delägare i och det har tryggat min ekonomi

Jimmy tycker också att detta år, hans sista, känts bra. Det slutade ju också på allra bästa sätt. Takters stora tränarprestation denna säsong – ja kanske till och med en av de största förvandlingar han fått till någonsin – har varit att göra en kulltopp av den som tvååring misslyckade Tactical Landing (e. Muscle Hill – Southwind Serena). Denne avslutade treåringssäsongen med att först vinna Breeders Crown och sedan i söndags TVG-finalen på Meadowlands – mot äldre hästar – där han från dödens sänkte Åke Svanstedts världsrekordhållare Six Pack.

Tactical Landing och Jimmy Takter, Sulkysport
Tactical Landing och Jimmy Takter. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Eftersom jag vetat att detta år är mitt sista så har jag kanske känt mig mer avslappnad och sett med lite lättare ögon på saker. Det finns de som jag träffat i år som tycker att jag verkat vara gladare, säger Jimmy Takter till thoroughbreddailynews.com.

Här kan hela intervjun läsas.

 

 

Sport