Men vi tar det från början…varje gång jag kliver in genom stalldörren känner lukten av hö, hör en häst gnägga, ser personer jag tycker arbeta med våra älskade djur får jag en sinnesro och ett äkta glädjerus.
Fragment säger mig att jag fick kicken av travet vid ett Solvallabesök 1986. Vid stod på publikplats med en spelbong, det var med min far som spelare som var inträdesbiljetten till denna underbara värd uppenbarade sig. Men redan då fascinerades jag av hästen, jag drömde mig bort att jag var Stig H Johansson eller Olle Goop och styrde hästen till seger på upploppet.
Men det var spelet jag började med. 1991 köpte min far in sig i en häst med en vän hos Olle Goop. Åkte till Axevalla 1993 och fick se den segerdefilera och det var en magisk känsla. 1998, när hästen slutat tävla, åkte jag med pappas vän han ägt hästen till och fick köra dubbelsulky hos Magnus Jakobsson, vilket var en obeskrivlig känsla.
Jungfrusilen på riktigt var när jag 7 juli 2013 satt bakom en häst för första gången utan att egentligen aldrig veta hur jag skulle göra. Körde sedan hästen från Hagmyrens stallbacke över gamla E4:an ut på Hagmyrens skogsslinga. När jag tänker tillbaka på vilken risk det egentligen var så är det galet, men det gick som tur bra!
Från den dagen har jag kört travhäst regelbundet och varje gång jag hoppar upp och i vagnen får jag rysningar av välbehag. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv idag utan regelbundna besök i stall, men det är inte bara körningen som lockar. Jag kommer varje gång mig på med att stå efter en tur och snusa på hästens nos och ge den en kärleksfull kram, jag känner äkta kärlek till mina bruna kompisar. Varför detta långa egentligen meningslösa betydelsefulla trams?
Jo, för när jag nu också via min personliga resa tagit mig från uppväxtstaden Västerås till Stockholm och in på Solvallas stallbacke till att engagera mig i Stockholms Travsällskap. På dessa få år har jag upplevt många roliga stunder, men jag har också sett travet gå utför under dessa år.
Varför har det blivit så?
Det enkla svaret är att vi inte förstår vem som är till för vem i denna sport? ATG driver spelet som ägs av Svensk Travsport, alla förstår att vi inte klarar oss utan spel. Men hur skulle ATG klara sig utan hästar i loppen? Vi ser alla med normal intelligens att loppen tunnas ut, det är färre hästar i loppen och även hästägare med häst i proffsträning börjar lysa alltmer med sin frånvaro.
Till vardags arbetar jag i den kommersiella fastighetsbranschen långt från verkligheten i travet. Skillnaden är att vi förstår vem som är till för vem i vår bransch. På höstmötet 2023 i Stockholms Travsällskap stod en representant för Svensk Travsport och på fullaste allvar brodera ut text om att vi skulle bygga om travbanor med finansiering via ATG. Samma person tycks tro att nya personer föds för att bli hästägare där mjuka värden ska kompensera bristen av de hårda värden som behövs för att hålla travsporten trovärdig.
Det var nog det mest skrämmande uttalande jag hört, noterade kommersiella fastighetsbolag har svårt att finna finansiering via bank eller obligationslån hur skulle Svensk Travsport kunna lösa frågan?
Många av de travbanor som det tävlas på idag är nedgångna anläggningar och renoveringsbehovet uppgår till flera miljarder. Vi tävlar inte på Solvalla under travets högtid… Skulle någon få för sig att stänga Tele2 eller Strawberry för spel i Allsvenskan under pågående säsong?
Är det logiskt att tvinga hästägare att betala dyra transportkostnader för att resa långt i vardagstravet?
Är det med tanke på att alla branscher tvingas ställa om till klimatsmarta lösningar försvarbart att släppa ut mängder med fossila bränslen för att transportera en häst så långt?
Det är så smärtsamt med denna bakgrund och enkla frågeställning jag ställer den öppna frågan när skall de ansvariga på ST lämna sina platser? När jag inser att travet lever en sakteliga död jag tröstar mig att åka till stallet och krama på mina bästa bruna kompisar. Inne i mig gråter jag varje gång…
