Jag vill börja med att påpeka att jag inte är bitter, även om de längsta reseuppdragen jag tilldelas för tillfället är att köpa kaffe på Martin & Cervera. Förvisso är Grosbois en av mina hästliga favoritplatser, att hänga på Café de la Paix och se hela världen gå förbi på fem minuter är ett givet utflyktsmål i Paris eller att sippa ett glas Ruinart på Vincennes stallbacksfik något av det bästa som finns.
Och Vincennes är mäktigt, men just Prix d’Amérique är bara en stökig upplevelse som alltid slutar med att du ser loppen på tv.
Lämnade stallbacksbrickan via ett hål i staketet
Att jobba som murvel under Pd’A kan vara en mardröm. Det har förvisso blivit bättre på ackrediteringsfronten, men tidigare var det med vånda man kom till banan. Det verkade avgörande om ackrediteringspersonalens morgonrutiner fungerat fint för att man skulle få åtkomst till stallbacken. Svenska journalister ”lånade” stallbacksbrickan av varandra, lämnade över den via ett hål i staketet och sedan fick man finna sig i att jobba från stallbacken resten av dagen.
Vid ett tillfälle var min ackrediteringsansökan helt borta. Efter 30 minuters tjafsande kände jag att min entré på banan såg ut att vara fullständigt chanslös. Då dök Jos Verbeeck upp, tog i hand, sa något till vakten och plötsligt hade jag full ackreditering, inklusive en fotoväst jag inte behövde…
Jag har förberett mig i detalj inför de flesta Vincennes-besöken. Bäst utsikt har man i franska pressens tillhåll, givetvis med medhavd kikare. Men de brukar stängas för utländska journalister vid Prix d’Amérique och numera har man gjort det även övriga dagar. ”Internationell press” får ett fikarum som vetter mot – parkeringen. En liten överfylld balkong som man får slå sig ut till på framsidan ger minimala möjligheter att se hela banan. Och det slutar med att du ser loppen på tv.
Stallbacksfiket då? Grym stämning, god champagne, Bold Eagle-tränaren Sebastién Guarato är en av dem som aldrig missar att ta en ”coupe” efter trerätterslunchen på den magnifika stallbacksrestaurangen. Men sitter du där och ser loppen gör du det – på tv.
Överhuvudtaget lämpar sig faktiskt trav på en bana som mäter 1.975 meter bäst på tv. Att det är januari, småblåsigt, kallt, lite regn i luften, sura taxi-chaufförer samt att det krävs 14 kurser i matematisk statistik för att klara fylla i en tiercé-kupong ger mig ytterligare vatten på kvarnen. Prix d’Amérique upplevs bäst på tv.
Did You catch Ola’s cat-like reflexes?Jerry Riordan till fotograf Mia Törnberg sedan Ringostarr Treb stegrat sig och givit krönikören en nära-dödens-upplevelse
Även jag blev förvånad över kuskvalet på Wild Honey.
”Just Wild Honey körde jag sandjobb med två gånger innan hon åkte till Frankrike”, berättade Olsson för Sulkysport.
Nästan så att jag kände att Jerry Riordan borde slå mig en signal. Jag fick ju chansen bakom Ringostarr Treb när vi var och gjorde ”träna med proffsen” hos Riordan i senhöstas. Och Jerry var nöjd med min tömföring, men uppenbarligen inte tillräckligt för att ”give me a call”.
Förvisso har Daniel Olsson 1.597 segrar i karriären. Jag har noll. Och jämförelsen slutar med att vi har likvärdig erfarenhet av våra presumtiva Pd’A-uppsittningar…
Rolf Andersson, ägare till Readly Express, hade en vinnare på Solvalla igår och vi sammanstrålade på stallbacken. Min hälsning: Glöm inte att njuta!
Rolfs kommentar: ”Jag har ju sprungit på Valla sedan 1968 och sett hästar som Roquepine. Bellino II och andra Prix d’Amérique-fantomer. Jag är redan så in i helsicke nervös. Så att njuta – det kommer jag definitivt inte göra”.
Rolf åker ner på lördag för att se Prix d’Amérique på plats.
Jag lovar att återkomma om vilken tv-skärm han valde att se loppet på.
