Stefan Melander hade förstås en stor poäng i sin krönika i Expressen i tisdags, att prispengarna i svensk travsport är alldeles för låga och det gav också Peter Engblom – ordförande i Solvallas Hästägarförening – uttryck för i Sulkysport nyligen:

– Täckningsgraden för hästägandet har försämrats otroligt under de senaste 20 åren till idag drygt 20 procent.

Att detta är ohållbart i längden förstår säkert de flesta, men det verkar inte bekomma ST eller dess dotterbolag ATG ett dugg. Tidigare i år gjordes en framstöt av travbanornas förtroenderåd för att förbättra utbetalningen, men detta avfärdades av ST:s styrelse i en handvändning trots ett enigt förtroenderåd.

I slutet av förra veckan riktade Expressens Bengt Adielsson kritik mot att ATG:s vd Hasse Skarplöth ”sitter på guldet som det var hans eget” och att hästsportens organisationer måste ha ”en mycket klen besättning.”

Ställs det inga krav på ATG då får förstås Skarplöth leka pris hur som helst med medel som landets hästägare är i stort behov av.

Ingen kan väl ha undgått att de flesta siffror i travets värld pekar åt fel håll, inte minst när det gäller den viktigaste gruppen – hästägarna! Alltså den grupp som ser till att det finns något att spela på.

När galoppsporten i Sverige hade det särskilt besvärligt i början av 1970-talet ledde det till att jordbruksministern Ingemund Bengtsson tillsatte en särskild utredare – Bengt Resare – våren 1971 och i slutet av det året blev också travet inkluderat sedan den ekonomiska verkligheten också hunnit ifatt sulkysporten.

I utredningens förslag går bland annat att läsa:

”Hästsporten bör enligt utredningens uppfattning för framtiden kunna bli vad travet av tradition varit, nämligen en folksport i den bemärkelsen att människor i någorlunda normala inkomst- och förmögenhetssituationer med rimlig uppoffring skall kunna vara ägare till en tävlingshäst. En utveckling mot ett förhållande där huvudparten av tävlingshästarna måste ägas av en mindre grupp ekonomiskt mycket välbeställda människor, genom skatteavdrag för rörelse delvis kan finansiera kostnaderna för hästägandet måste från flera synpunkter anses mindre önskvärd.”

Vi vet åt vilket håll detta har barkat. En täckningsgrad på drygt 20 procent idag kan ställas kan ställas mot 40 procent som RST (Riksförbundet för Sveriges Travhästägare) då såg som ett riktmärke i förarbetet till Resares utredning ”Trav och Galoppsport i Sverige. Inte konstigt att det blir svårare och svårare att locka ”vanligt folk” att bli hästägare när förtjänstmöjligheterna urholkas.

På den tiden var RST (numera Travhästägarna) en organisation värd sitt namn. Länge fanns ett mål att landets prispengar skulle uppgå till 50 procent av det samlade totonettot. Dessutom drevs frågor mer publikt än vad som sker idag. Numera ger Travhästägarna inte bilden av att vara någon speciellt pigg organisation och det visar väl bland annat att senaste ”månadsbrevet” till medlemmarna är daterat maj 2021.

Att travet utvecklas av ökade prispengar är ganska självklart, men att hästägarna ges allt sämre förutsättningar gynnar ingen i sporten på sikt. Det vore bättre att dra åt svångremmen på andra håll – läs ATG och den centrala administrationen – istället för att som vanligt dra ner byxorna på landets hästägare.