”Vi anser tiden mogen för att bilda en från ST helt ekonomiskt oberoende hästägarkonstellation med stark legitimitet, som blir den naturliga nationella hästägarföreträdaren inom svensk travsport”, står det i en kommuniké som skrivits av de två föreningarna och som skickades ut igår (tisdag) kväll.
Kommunikén
Den slutgiltiga splittringen bland landets travhästägare är därmed ett faktum. Om onsdagens RST-möte (jag väljer av begriplighetsskäl att kalla den förening Anders Jonsson i våras valdes till ordförande i vid detta namn oavsett att den nu heter travhästägarna) beslutar att den föreningen ska leva vidare, med val av ny styrelse (ledamöterna i den som valdes i våras har ställt sina platser till förfogande) blir det alltså utan Solvalla, Mälardalen och sannolikt även Mantorp, där åtminstone de två förstnämnda avser att bilda en ny hästägarorganisation.
Detta måste få en omedelbar konsekvens: Svensk Travsports samarbete inom det som kallas BAS (organisationerna för hästägare, uppfödare och olika kategorier tävlingslicensinnehavare) kan inte fortleva som det gör nu. Hästägarna kan i vart fall där inte längre där endast företrädas av det ombildade RST, det blir i så fall vare sig trovärdigt eller legitimt representantskap. Givetvis måste ST då även ta in den nya ”konstelllation” Solvalla, Mälardalen och kanske även Östergötlands hästägarförening nu försöker skapa.
”De två hästägarföreningar som har lämnat RST, Solvalla och Mälardalen, samlar tillsammans med hästägarföreningen i Östergötland ett stort antal engagerade hästägare, som äger ett mycket stort antal av Sveriges alla travhästar”, konstateras sakligt i den kommuniké som skrevs efter att Solvalla, Mälardalen och Östergötlands föreningsrepresentanter haft egen konferens på Wenngarn i helgen.
Samtidigt låter det som en ohållbar situation att ha TVÅ hästägarföreningar i BAS-ramen. De två kommer sannolikt nämligen att ha olika agendor och infallsvinklar på saker och ting gällande hästägarfrågor och hur ska det då kunna komma något konstruktivt ut av denna församling?
Svensk Travsports ledning senaste mantra ”hålla ihop familjen” synes därmed omöjligt att leva upp till. Splittringen är ett faktum.
Solvalla/Mälardalen koncentrerar sig i kommunikén på vad som kommer att vara en oerhört het potatis att hantera de närmaste åren:
”Svensk travsport befinner sig i svårigheter, påskyndade och förstärkta av felbeslut och
underlåtenhet att agera i väsentliga frågor. Hästbristen är redan ett ofrånkomligt faktum som en konsekvens av att nya hästägare lyser med sin frånvaro, samtidigt som andra väljer att avveckla. Utifrån det hundra procent säkra antalet födda föl 2014 – 2017 kommer antalet tävlingshästar att minska med cirka 400 – 500 per år de närmaste fyra åren. Det motsvarar cirka 120 – 150 färre tävlingsdagar år 2021, det vill säga fyra mellanbanors årsprogram.
Det krävs kraftfulla och snabba åtgärder för att återställa vad vi har förlorat de senaste tjugo åren.”
Att nuvarande tävlingsstruktur på banorna inte går att upprätthålla med de födelsetal av svenska travhästar som numera gäller, och som stabiliserades på storleksordningen 2.500-3.000 varmblod per år efter att ha varit 4.000-5.000 vid millennieskiftet, har varit känt länge och Svensk Travsport har framgångslöst försökt kraftsamla runt rekrytering. Incitamentsprogrammet som skulle verka i den riktningen blev ett slag i luften eftersom de (sportsbaserade) prioriteringar i tävlingsprogrammet som behövts för att det skulle kunnat bli verkningsfullt totalt bortprioriterades för ATG:s tillväxt och utveckling. Därför har antalet travsportsutövare fortsatt att minska, och fullt följdriktigt börjar nu antalet hästar, inte minst antalet amatörtränade hästar, inte räcka till för den tävlingsstruktur som landets banor nu har.
Tåget för vilka banor som kommer att ha underlag att ha ”riktiga” tävlingsprogram 2020-21 håller på att gå eftersom de hästar som ska tävla de åren nu är i rekryteringsstadiet för hästägare och tränare. Det är därför intressant att titta på till vilka banor och regioner det köps hästar på auktionerna, för det kan ses som ett uttryck för var kapitalet och intresset för att bedriva travsport i framtiden finns.
Jag har gått igenom de fyra auktionsdagar som hållits hittills i år, Elitauktionen, Kolgjini Sales och de två Wenngarn-dagarna i början på denna vecka. Tre av dessa auktionsdagar kan ses som exklusiva och selekterade. Wenngarns tisdag var undantaget vilket också tydligt kunde ses i försäljningssiffror och prisnivåer. Men det som hänt kan kanske i vart fall ses som en fingervisning:
Cirka 250 ettåringar har sålts dessa fyra auktionsdagar. Drygt 100 går inte att direkt placera någonstans utifrån vem som ropat in dem, men ungefär 150 kan ses som ”säkert placerade” utifrån bantillhörighet för den tränare/hästägare som ropat in dem.
Solvalla kniper en tredjedel av dessa 150 (alltså cirka 50 stycken). Jägersro en femtedel (30 stycken) och Halmstad cirka 20 hästar.
Resterande tredjedel är spridd med viss tonvikt på Åby och Umåker. Den stora katastrofen är storbaneklassade Bergsåker på vilket jag ”definitivt landar” endast sex inropade hästar dessa fyra auktionsdagar.
Så många som sex av de banor som hör till den gamla mellanbaneklassificeringen har endast enstaka ”säkra” inrop: Axevalla, Färjestad, Gävle, Mantorp, Romme, Örebro. Och så många som åtta av det som tidigare kallades småbanor har noll (0) inköp. Men reservationen måste in; De drygt 100 ”oidentifierade” ska in någonstans och förskjuter siffrorna. Att det ännu så länge också är 250 av de absolut finaste och dyraste hästarna i kullen som sålts är förstås också väsentligt. Den kategorin hästar passar ju inte majoritetens plånböcker och ambitionsnivå.
Indikationen på att det är svag spridning av spekulanter bekräftas emellertid också av den reaktion jag fick av en av de största säljarna på måndagens Wenngarn Sales:
”Det har väldigt få tränare utifrån landet här under dagen och tittat på hästarna. Och det förvånar, det här måste ju vara en viktig samlingsplats för de som vill ha hästar att tävla med i framtiden.”
Elitauktionen och Kolgjini Sales tappade jämfört med ifjol. Wenngarn dag 1 träffade i stort sett fjolårets snitt 355.000 kronor, median (300.000) och försäljningssiffror 27 miljoner kronor, och det känns faktiskt inte så bra eftersom det helt säkert var den vassaste auktionsdagen klassmässigt på hästarna någonsin i Sverige. Kanske är jag för hård i mitt omdöme där, men jag vill hävda att Wenngarn dag 1 borde GÅTT UPP med åtminstone någon tiotusenlapp i median och snitt för att det skulle bli tummen upp gällande resultatet.
Och Wenngarn dag 2 finns inget att jämföra med. Den var hästmaterialsmässigt i stort sett en kriterieauktionsdag som flyttats sex veckor i kalendern.
Den boost auktionsmarknaden fick ifjol efter beskedet att treåringsloppen nästa år ska stärkas med storleksordningen 50 miljoner kronor synes alltså ha planat ut redan nu. Det hade sannolikt behövts att ATG redovisat ett positivt halvårsbokslut FÖRE Wenngarn Sales för att stärka framtidstron gällande möjligheten att även från 2019 upprätthålla den ”pokalårsnivå” på prispengar som ska etableras nästa år.
Som det är nu är det ju nämligen konsekvensen av första kvartalsrapporrten som gäller; den att det inte kommer att gå att finanisera pokalåret utan ett ordentligt uttag ur hästsportens fond. Och det bygger ju ingen nivå som är långsiktigt hållbar.
Vad händer då när (eller om) den profetia det nya hästägarförbund som nu är på väg att skapas av Solvalla och Mälardalen, den om 120-150 färre tävlingsdagar 2021, går i uppfyllelse? Läggs banor ner? Och i så fall vilka? Det verkar finnas ett enkelt svar på den frågan: de banor som inte är hästmässigt rustade för att upprätthålla ett eget tävlingsprogram blir de som får svårast att motivera sina positioner i tävlingskalendern.
Det går att börja se vilka det blir. De som just nu, under den nu annalkande hösten, inte ser sina proffstränares och amatörlicensinnehavares stallar fyllas på med unghästar.
