För mig är den ultimata formen av travsport hästägande. Visst, jag sticker inte under stol med att jag älskar att köra häst, eller gillar att bryta ned en startlista i partiklar för att skaka om och hitta vinnaren som ingen annan lyckats med, men själva upplevelsen som hästägare trumfar det mesta.
Och den här veckan är jag i himmelriket. Åtminstone till att börja med. Egentligen började marschen redan för en månad sedan när tränaren sade ”Nu provar vi V75 i nästa start”.
En halvnormal klickvecka på travsport.se började intensifieras i lördags för att se hur många hästar som anmälts till just det loppet.
I söndags brakade helvetet loss då jag uppenbarligen lyckades bränna några säkerhetskretsar och bli utkastad från sidan, förmodligen då jag ansågs ligga bakom en DDos-attack endast utförd av mina flinka fingrar.
Och Holdyourhorses är med i V75-startlistan på Åby. Nu följer fem dagars njutning.
….följt av dryga två minuters illamående.
…och sedan glädje snuddande på eufori eller besvikelse jämförbar med sorg.
Oavsett resultat dyker samma tanke efter varje lopp upp: Varför utsätter jag mig för detta?
Jag brukar försöka intala mig själv dravel som att resan är viktigare än målet.
För varenda textrad om loppet konsumeras, analyseras och i vissa fall fördöms gruvligt. Ingen känner ju hästen bättre än jag gör. Jo, det kanske det finns folk som gör, men de existerar för tillfället inte i mitt huvud. Jag har ju synat varje centimeter som Holdyourhorses gjort – före, under och efter varenda start. Konkurrenternas svagheter är gigantiska tidigt i veckan, men tunnas ut för varje minut det närmar sig.
Jag har inte hittat någon hobby som är bättre än hästägande. Inget som erbjuder lika nattsvarta dalar eller guldskimrande toppar. Eller för den delen så underbara pussvänliga mular.
Att få tvåla till en miljardär eller två som handlat riktigt j-vla dyrt får ses som en ren bonus. Jag måste ju hålla mig på min nivå – efter mina ekonomiska förutsättningar – när det gäller ägarandel och inköpspris.
Jag känner ingen som köpt travhäst för att bli rik. Och vid en viss punkt saknar pengarna helt betydelse. Jag fick just när jag skriver dessa rader slå upp och kontrollera vad det var i förstapris i loppet på lördag.
Hundratusen. Men de betyder inget mot en plastrosett som fästs på kindstroppen för 12,90 från Börjes i Tingsryd som det står ”V75” på.
När vi – som älskar hästarna och den här sporten – lyckas förmedla den känslan är jag övertygad om att vi kan bli några fler.
