Vi har fött upp fem miljonärer – Laferrari Dimanche, Bazir Dimanche, Annabelle Dimanche, Skip Dimanche och Ila Dimanche – och ändå har vi nu tvingats stänga ner vår verksamhet helt.
Det här är historien om hur den sport vi älskar har blivit en ekonomisk omöjlighet och hur glädjen systematiskt har raderats ut för oss som bygger den från grunden.
När man ser namnen på våra uppfödningar i programbladen, eller när man minns glädjen över att se dem korsa mållinjen som vinnare, är det lätt att tro att vi har levt drömmen. Att föda upp fem miljonärer från en liten, passionerad uppfödning är ett kvitto på att vår kunskap, vår uthållighet och vår kärlek till hästarna har burit frukt i absolut riksklass.
Men bakom glädjen på stallbacken och de stolta rubrikerna finns en helt annan, krass verklighet. Vi vågar knappt tänka på hur mycket pengar vi faktiskt har lagt ut under dessa 26 år.
Förr fanns det en fungerande dynamik i travet som gjorde att man vågade satsa. Man kunde ha flera hästar i träning samtidigt. Om en av dem hade en bra säsong och sprang in pengar, kunde de slantarna hjälpa till att betala avgifterna för de stallkamrater som var skadade, unga eller behövde tid på sig. Ekonomin balanserades över hela stallet. Det var så folkrörelsen travet hölls vid liv. Idag är den ekvationen en matematisk omöjlighet.
Utgifterna har skenat i en takt som saknar motstycke. Foder, strö, energi, transportkostnader, veterinärer och träningsavgifter har blivit så skyhöga att marginalerna har raderats ut helt. Samtidigt bär vi som ägare och uppfödare hundra procent av den ekonomiska risken.
Ett exempel på denna risk är systemet med insatslopp för unghästarna. För att överhuvudtaget ha en chans att få starta i de stora klassiska loppen som Kriteriet, Derbyt, Oaks eller E3, tvingas vi betala tusentals kronor i förskottsinsatser – ofta redan när hästen bara är ett år eller en tidig tvååring.
Dessa anmälningar är givetvis inget tvång, men som uppfödare och ägare har man ju sina förhoppningar och drömmar om att få vara med när det väl gäller. Därför betalar man i blindo via hästägaravräkningen och bara hoppas på att hästen ska hålla sig fullt frisk och hel i flera år framåt. Slår en skada eller sjukdom till är alla de förskottsbetalade pengarna borta för alltid.
När en häst väl vinner efter månader eller år av dyra förberedelser och förskottsbetalningar, står tränare, kuskar och skötare där och tar sina procent direkt på toppen. Kvar till oss som betalar alla grundräkningar blir en del som sällan ens täcker de historiska kostnaderna för att ta hästen till start.
Och skulle hästen bli sjuk, ha en dålig dag eller komma bort på grund av felbeslut i loppet eller dylikt, får man ofta bara en klapp på axeln och kommentaren: ”Häng inte läpp, det går fler lopp”. Ja, för tränaren går det fler lopp och deras fasta månadskostnad rullar ju in oavsett. Men för oss är det ännu en månad av dyra fakturor utan att ens ha fått chansen.
Men det är inte bara ekonomin som gör ont. Det är hur vi som ägare och uppfödare behandlas. Idag har till och med den rena känslan och glädjen när en häst vinner tagits ifrån oss. Allt i sporten koncentreras kring tränaren och kusk som hyllas och står i strålkastarljuset, medan uppfödaren och ägarna oftast lämnas i skymundan.
Går man till travbanan blir det ännu tydligare att vi inte längre hör hemma där, har det råkat bli en större travdag blir du stoppad i grinden om du inte har ”rätt biljett”, trots att du har ett giltigt årskort och din egen häst ska starta i loppen. Känslan man lämnas med är hemsk men glasklar: du ska snällt betala för sporten, men du ska helst inte vara där, för du är bara i vägen. Den känslan har vi upplevt så många gånger att vi till slut har slutat åka. Man vill inte längre se loppen live, man väljer att sitta kvar hemma.
Det fyller oss med en enorm frustration att se hur travet har förvandlats från en folklig sport, där hårt arbete och god hästkunskap belönades, till en ren rikemanssport. Det har blivit en lyxvara som kräver enorma mängder kapital som man måste ha råd att förlora.
Det är med en djup sorg i hjärtat som vi nu har slutat helt med vår uppfödning. Idag äger vi bara en enda aktiv häst från vår egen uppfödning, och hemma på gården går tre pensionärer.
Vår tanke har aldrig någonsin varit att bli rika på travsporten. Allt vi ville var att med rak rygg och enorm stolthet få följa de hästar vi har satt till världen, utan att för den sakens skull behöva bli helt ekonomiskt ruinerade på kuppen.
När mindre, framgångsrika uppfödare runt om i landet tvingas ge upp – inte för att de saknar kunskapen att föda upp vinnare, utan för att systemet har gjort det ekonomiskt och känslomässigt ohållbart – då är travsporten illa ute.
Då förlorar sporten sin själ och sin ryggrad. Jag hoppas att beslutsfattarna inom Svensk Travsport vaknar innan det är för sent, för som det ser ut nu stängs dörren för gott.
