Fokustema
Fokus: Prix d'Amérique
Läs senare

Bold Eagle vässad på stranden

PARIS. Bold Eagle har fått en överraskning i sina vanliga träningsrutiner efter andraplatsen i Prix de Belgique.
– Två gånger den här veckan har han fått åka och träna på stranden. Det är första gången för honom, och han var perfekt, säger skötaren Hughes Monthule.
Av
Lars G Dahlgren
Hughes Monthule utstrålar lugn och självförtroende med endast fyra dagar kvar till Prix d'Amérique. Foto Mia Törnberg
Hughes Monthule utstrålar lugn och självförtroende med endast fyra dagar kvar till Prix d'Amérique. Foto Mia Törnberg

Sedan Bold Eagle var tre år har han trampat samma rutin på Sébastien Guaratos träningscamp Clopin i Normandie. Rakbanejobb två gånger i veckan, däremellan hage och motion. Varje träningspass fyra intervaller på den kuperade kilometerlånga sträcka på vilken Guarato utvecklat sina (topp)hästar så att hans stall är Frankrikes vinstrikaste.

Efter andraplatsen i Prix de Belgique för två veckor sedan, då kusken Franck Nivard anmärkte att ”Bold Eagle är inte som när han var fem-sex år utan börjar bli lite gammal”, bestämde sig Sébastien Guarato för att ändra rutinerna den sista veckan fram till Prix d’Amérique. Istället för att köra hemma på gården har han lastat Bold Eagle, och stallkamraterna i Prix d’Amérique, Booster Winner, Carat Williams, Valko Jenilat och Billie de Montfort, i transporten och kört ut till kanalkusten; staden Cabourg närmare bestämt. Och där utnyttjat den fantastiska möjligheten att träna på sandstranden, när det är ebb.

– Det har handlat om att köra snabba intervaller. Att springa på stranden brukar hästarna tycka är underbart. Förhoppningen är att det ska ge ”mer gas” på söndag, säger Bold Eagles skötare Hughes Monthule.

Förhoppningen är att det ska ge mer gas

– Underlaget på stranden är både mjukt och ger svikt. Det påverkar också moralen eftersom hästarna ser något annat än träningsbanan hemma, säger Sébastien Guarato.

Guarato själv stod över torsdagstävlingarna på Vincennes och skickade Bold Eagles skötare till Paris med dagens två starthästar För Monthule, som hunnit få bra med Prix d’Amérique-rurtin genom Bold Eagle, var det som en vanlig dag på jobbet. Det stora slaget är fortfarande fyra dagar bort.

Att ändra rutinerna så där veckan före Prix d’Amérique låter som att det finns oro i Bold Eagle-lägret att allt inte är tip-top och att ”något måste göras” om Bold Eagle ska kunna ta sin tredje raka Pd’A-seger. Att något kanske behöver ändras tyder ju även den för Bold Eagle ovanliga sviten fyra raka andraplatser på, och då var den allmänna uppfattningen också att han ”borde” ha avgjort till seger i genrepet Prix de Belgique.

Hughes Monthule utstrålar lugn och självförtroende och det är tydligt att eventuella tveksamheter om Bold Eagle är på topp, det får andra stå för.

– Bold Eagle är på topp. Att ändra på träningen lite på det här sättet sista veckan med så här rutinerade hästar är ett försök att få fram det där lilla extra, överraska dem med något nytt. Förra året gjorde vi faktiskt också en ändring, till det norska huvudlaget efter att Bold Eagle besegrats av Traders. För att vinna Prix d’Amérique kan det behövas lite ”extra gas” och på söndag får vi se om utflykterna till stranden fått den effekten, säger Hughes Monthule.

Bold Eagle och Hugues Monthule. Foto Mia Törnberg

Hans arbetsgivare sätter rekord i årets Prix d’Amérique. Fem hästar med, det har ingen haft tidigare samma år. Bold Eagle, Billie de Montfort och Valko Jenilat kvalade in, Booster Winner och Carat Williams kom med på samlad prissumma i karriären.

– Det är magnifikt att ha fem hästar i världens största lopp, konstaterade Guarato i en stor intervju i onsdagens utgåva av facktidningen Paris-Turf.

De andra fyra får ursäkta, men det är förstås titelförsvararen Bold Eagle som intresset kretsar kring. Speciellt som denne inte vunnit sedan i somras.

– Vissa har redan begravt Bold Eagle. Jag har läst allt överallt och på sociala nätverk. Vissa inlägg som att Bold Eagle inte längre är den häst han varit och att det skulle vara bättre att sluta tävla. Dessa människor borde göra något annat än analysera travlopp. Att sluta tvåa tre gånger i förberedelselopp är förlåtet, säger Guarato.

Vissa har redan begravt Bold Eagle

Likväl: förra året var Guarato så bombsäker man någonsin kan vara på att vinna ett travlopp, eller för den delen Prix d’Amérique på Vincennes gällande Bold Eagle. Då sade han veckan innan loppet att det enda han var orolig för var att något skulle hända i trafiken på vägen från Normandie till Vincennes så att hästen inte skulle hinna till loppet…

Bold Eagle defilerar efter fjolårets seger i Prix d’Amérique.. Foto Mia Törnberg

Riktigt så segervisst låter det inte nu:

– Sedan vintermeetinget började har det gått illa för Bold Eagle. Först hade den berömda hovbölden som gjorde att han missade Prix de Bretagne och sedan har han inte fått rätt resa i de tre lopp han gjort. På söndag kan flera hästar vinna och det blir en fråga om löpningsförlopp.

På söndag kan flera hästar vinna

Guarato har också mixtrat lite med Bold Eagles balans, skoningen fram, och den variant utan sulor som testades i Prix de Belgique föll inte väl ut. Nu blir det ännu en ny typ av skoning fram, som kan ses som ett mellanting mellan den tidigare ordinarie tunga frambalansen och den man testade i Prix de Belgique,

Om sina övriga fyra Prix d’Amérique-hästar säger Sébastien Guarato så här:

– Valko Jenilat kommer att köras mer offensivt på söndag än han gjort i uppladdningsloppen och kan sluta bland de fem främsta. Alexandre Abrivard kommer att få ett roligt lopp med Billie de Montfort; hon startar snabbt och ska gå i ryggar inne vid sargen. Hon avslutar bra om hon får sin resa. Carat Williams siktade egentligen på Prix de la Marne nästa helg, men ägarna ville hellre vara med i Prix d’Amérique. Jag kommer att säga åt David Thomain att vara mindre offensiv den här gången (än i Prix d’Belgique då Carat Williams attackerade i uppförsbacken och drog fram Readly Express för att sedan galoppera på upploppet, reds.anm.). Booster Winner har, som man säger ”lite korta ben” när det handlar om Prix d’Amérique, men han gör alltid sitt bästa, säger Sébastien Guarato till Paris-Turf.

Svåraste motståndarna då?

– Readly Express, Propulsion, Bird Parker och Belina Josselyn, säger Guarato, och understryker:

– Men jag är som sagt lugn. Mina hästar kommer att vara med och köra om de stora valörerna.

Fakta

Sébastien Guaratos fem Prix d’Amérique-hästar

  • Bold Eagle
    hingst 7 år e. Ready Cash – Reethi Rah Jet e. Love You
    47 st: 37–6–0
    Rekord: 1.08,4ak*
    Insprunget: 3.601.620 euro
    Uppfödare: Jean Etienne Dubois
    Ägare: Ecurie Pierre Pilarski
    Tränare: Sébastien Guarato
    Körsven: Franck Nivard

 

  • Bille de Montfort
    sto 7 år e. Jasmin de Flore – Quismy de Montfort e. And Arifant
    61 st: 15–19–10
    Rekord: 1.09,2ak
    Insprunget: 1.547.26 euro
    Uppfödare och ägare: Philippe Dauphin
    Tränare: Sébastien Guarato
    Körsven: Alexandre Abrivard

 

  • Valko Jenilat
    hingst 9 år e. Kepler – Perle du Roc e. Eclair de Vandel
    79 st: 19–13–7
    Rekord: 1.10,7am
    Insprunget: 1.064.190 euro
    Uppfödare: Laetitia Hautemaniere
    Ägare: Guy Chaumont
    Tränare: Sebastien Guarato
    Körsven: Eric Raffin

 

  • Booster Winner
    hingst 7 år e. Love You – Quille Viretaute e. Elvis de Rossignol
    54 st: 10–9–7
    Rekord: 1.10,2ak
    Insprunget: 987.6750 euro
    Uppfödare och ägare: Ecurie Winner
    Tränare: Sébastien Guarato
    Körsven: Mathieu Mottier

 

  • Carat Williams
    hingst 6 år e. Prodigious -– Miss Williams e. Sancho Panca
    35 st: 18–3–5
    Rekord: 1.10,8m*
    Insprunget: 805.040 euro
    Uppfödare: Henri Garnier
    Ägare: Francoise Deboudaoud
    Tränare: Sébastien Guarato
    Körsven: David Thomain
Expandera
Fokustema
Fokus: Från Sulkysport nr 6-2017
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Min bästa tid är nu”

UMEÅ. En nystart vid 71 års ålder är få förunnat.
Men Jan Norberg är ingen vanlig folkpensionär.
Numera nyttjas hans tjänster av en av Sveriges främsta tränare.
– Ett tag till ska de få dras med mig. Ännu är jag inte färdig med det här. Jag är fortfarande pigg, säger Jan Norberg.
Av
Claes Freidenvall
Kriteriesegern med Troll Kevin 2002 på forna hemmabanan Dannero ligger varmast om hjärtat. Foto Simon Hagen/Stalltz.se
Kriteriesegern med Troll Kevin 2002 på forna hemmabanan Dannero ligger varmast om hjärtat. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

Umåkerkusken Jan Norberg beslutade förra veckan att sluta köra lopp. Här är Sulkysports reportage om Norberg som publicerades i tidningen i april 2017:

***

Tränarlicensen lämnade Jan Norberg in vid årsskiftet 2014-2015, men ett liv som pensionär lockade inte alls.

– Att sitta vid köksbordet och kanske gå en kort promenad? Nej, det har aldrig varit någonting för mig.

Även om tränarlicensen är ett minne blott har Jan Norberg inte släppt hästarna. Dessutom kör han inte bara i norra delen av Sverige, utan numera är nästan hela landet hans spelplan tack vare Robert Bergh. Det finns också en vardag och den tillbringar Jan för det mesta hos Stefan Johansson på Umåker.

– Stefan arbetade för mig i sju-åtta år och vi pratade många gånger om att han skulle ta över när jag slutade som tränare. Idag har jag tre hästar i träning hos honom och jag hjälper till i stallet.

Jan Norberg trivs med sin nya tillvaro.

– Jag har nog aldrig haft det bättre än jag har det idag. Som egen tränare hade jag ett stort ansvar. Jag skulle se till att personalen hade lön och för egen del slipper jag alla räkningar i min brevlåda. För mig är det fantastiska dagar och jag gör precis som jag själv vill. Jag kommer till stallet vid halv åtta-tiden och på eftermiddagen åker jag och guldklimpen hem.

Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag fick sätta mig och vila

Guldklimpen är hunden Danne av rasen chevalier.

– Janne och Danne…han är alltid med mig i bilen när jag åker på trav.

Jan Norberg och hunden Danne av rasen chevalier. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

För ett år sedan höll dock karriären på att rinna ut i sanden. Jan Norberg blev sjuk och tvingades uppsöka läkarvård.

– Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag var tvungen att sätta mig och vila. För första gången i mitt liv tog jag mig till en vårdcentral. Alla möjliga prover togs, men det hittades inga fel, utan sjuksköterskan ville att jag skulle åka hem och komma tillbaka om en månad. De borde väl förstått att det var något allvarligt, de hade ju inte ens en journal på mig…

Jan Norberg kom tillbaka en månad senare till vårdcentralen, men han fick samma svar.

– Då gav jag upp och det enda besöken på vårdcentralen innebar var att jag blev lite fattigare på blod. Som tur var blev jag bättre och bättre, men jag har förstås funderat flera gånger varför det blev så här. Förmodligen hade jag inte varit snäll mot kroppen. På hösten råkade jag ut för en förkylning  och körde lopp på Bergsåker med feber. Det var nog inte så lyckat…

Nu syns inte ett spår av detta, Jan Norberg är en pigg ”pensionär” och det är svårt att tro att han passerat 70 år.

– Hästarna har gjort mig pigg och jag har aldrig haft något annat än hästar i huvudet, förutom tjejer då… När polarna drog till badstranden åkte jag och tränade våra hästar. Sju år i folkskola plus söndagsskola och sedan var det trav för hela slanten.

Fadern Helge var lantbrukare till professionen och det fanns flera kallblod hemma på gården i Nordingrå i Kramfors kommun.

– Precis som alla andra bönder använde vi hästarna i jordbruket, men till skillnad från många andra så tränade vi dem rationellt. Vi var lite före vår tid i det avseendet.

Under den här perioden hade Helge Norberg ett kallblodssto vid namn Elsana (e. Elsass-Banopärla). Hon vann många lopp under 1950-1960-talet och tjänade 73.745 kronor.

– Men hon tävlade mot flera fuskbyggen, hästar som Kvisslebrun, Remvikson och Solpatrik. Oj, vad hon fick slita hårt och det var en jäkla soppa innan dessa hästar slogs ut. Det var mycket pengar som dessa hästar stal från Elsana.

Kallblod har alltid legat Jan Norberg varmt om hjärtat och de fyra hästar som han äger idag är alla av den rasen. Även hans första häst var en nordsvensk.

– Jag fick Figge som föl av pappa och med honom vann jag mitt första lopp.

Den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var

Platsen var isbanan Skog den 10 februari 1963.

– Men jag hade inte åldern inne. Jag ville förstås köra den hästen själv, men var bara 17 år. Som tur gick det bra för banans ordförande och jag löste licensen för fem kronor.

På den tiden hade Skog istrav fyra gånger om året. Jan Norberg var trea första dagen med Figge, tvåa den andra och sedan vann Figge.

– Det stod många fina hederspriser på spel och den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var”, men Skogs ordförande stod på sig och avslöjade inte min rätta ålder. Konkurrenten vann sitt lopp och jag var tvungen att vara minst tvåa med Figge för att ta hem alla priser, vilket vi klarade av.

Det var på Skog och Nylands is som det tävlades på i Jan Norbergs hembygder innan Dannero travbana invigdes i februari 1958. Numera är istravet ett minne blott, men det var på isen som Norberg tog sin första seger. Första landmarksvinsten togs drygt fyra år senare på Dannero, även då bakom nordsvensken Figge.

Fyra syskon fanns det i familjen Norberg, men det var bara Jan som fattade tycke för travet.

– När det gällde hästarna fick jag allt. Ingen av mina syskon har varit intresserad. Däremot var det inte så lätt att arbeta med pappa. Sällan kunde vi jobba tillsammans, utan vi råkade nästan alltid i luven på varandra om allting.

Jan Norberg är känd för sitt humör…

– Det har jag från pappa. Men jag är inte lika arg som tidigare, även om jag fortfarande har tävlingsdjävulen i mig när jag kör lopp.

Första championatet tog han 1973 på Dannerotravet, men hans professionella bana fick ett snabbt slut. Efter några år lämnade Jan Norberg in licensen.

– Jag höll faktiskt uppe som proffs i tio år och körde buss, mest mellan Ö-vik och Stockholm. Trots att det gick bra för mig på tävlingsbanan tvingades jag låna pengar av min pappa för att hålla igång rörelsen och jag skämdes som en hund varje gång jag frågade om mer.

Foto Simon Hagen/Stalltz.se

Och proffs hade han egentligen inte tänkt bli, men efter ha vunnit ett lopp på Bergsåker med King Fiore den 19 november 1972 blev det stort rabalder.

– På den tiden byttes amatör mot amatör och proffs mot proffs när det skedde körsvensbyte och jag var väl något mittemellan. Jag hade hästar i träning utan att vara proffs. Vi hade köpt en häst från Ingemar Rindestad en onsdag och hästen var redan anmäld för att starta på Bergsåker fyra dagar senare. Jag körde loppet och vann och det blev jäkla liv i pressen. När jag kom tillbaka till Dannero dagen efter sade Bosse Sahlén (sekreterare, reds. anm.), att nu måste vi ordna med din proffslicens.

Jan Norberg började om som proffstränare 1985.

– Det har jag TDS att tacka för. STC hade mycket lättare att driva in pengar än jag och det var många tränare som fastnat i ekorrhjulet innan tränardebiteringssystemet infördes.

När Jan Noberg gjorde omstart hade han lämnat Dannero. Han flyttade sin rörelse till den nya ”mellanbanan” Umeå och den har han varit trogen i alla år sedan dess.

– Jag hatar isbana och var faktiskt på väg att flytta en gång till Bergsåker av den anledningen, men det rann snabbt ut i sanden.

På Umåker växte Jan Norbergs verksamhet och han hade – som han uttrycker saken – hästar över hela stallbacken.

– När jag var som störst hade jag 50-60 hästar.

Även om det aldrig blev Bergsåker som hemmaplan för Jan Norberg är Sundsvallsbanan hans favorit.

– Jag har alltid gillat Bergsåker skarpt och förr i tiden var det också stort att åka till Solvalla. Så är det inte idag, de stora pengarna är borta och charmen också.

På senare år har också Jan Norberg fått pricka av några nya banor i Sverige. Detta genom samarbetet med Robert Bergh.

– Jag har ju fått lite av en ny karriär tack vare Robert. Även när han bodde i Sundsvall körde jag en del åt honom. Egentligen har vi inte snackat så mycket genom årens lopp, men kemin fungerar oss emellan och jag tror att vi har samma tankesätt. Han är en fantastisk människa som dessutom valt rätt yrke i livet. Få har den blicken för hästar som Robert har.

Mantorp, Visby och Örebro var tre banor som Jan Norberg besökte för första gången ifjol.

– Extra roligt var det att komma till Mantorp. Jag fick träffa Lennart ”Foppa” Forsberg som jag gjorde lumpen med i Sollefteå. Honom hade jag inte sett sedan jag muckade 1965. Han hade med sig bilder från den tiden och vi hade en rolig stund tillsammans.

Säkert tjänar de på Volvofabriken bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är

Jan Norberg har mest tävlat norr om Dalälven, några besök har det också blivit i Finland och Norge. Han har vunnit drygt 2.300 lopp under sin karriär.

– Det är inte så dåligt med tanke på att det bara var söndagar som det tävlades på när jag började med det här. Sedan kom Bergsåker med sina torsdagar och idag tävlas det ju flera gånger om dagen. Förr var det lugnare på alla plan och det kan jag sakna många gånger. Tempot är helt annat idag, men det är lika roligt att varje morgon få möta glada och pigga hästar i stallet. Jag tänker ofta på alla de människor som arbetar på Volvofabriken i Umeå när jag passerar den varje morgon. Säkert tjänar de bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är. Utan att veta, men jag tror att det är en helt annan tillfredsställelse att få vara i närheten av hästar, säger Jan Norberg.

Några storsegrar har det också blivit genom årens lopp och det är med kallbloden som de största triumferna tagits. Två vinster i Kriteriet och en i Derbyt finns i meritbältet.

– Det har alltid varit en pojkdröm att få vinna Derbyt eller Kriteriet och första segern i Kallblodskriteriet på hemmaplan (Dannero, reds. anm.) väger tyngst känslomässigt. Dessutom hade jag turen att få vinna de här loppen med avkommor till samma fölsto.

Gudsonen Kevin Bäckström var delägare i Troll Kevin och hoppade upp på hästens rygg efter Derbysegern i Östersund 2003. Foto Martin Langels/ALN

Att fölstoet Farmesona – mor till Troll Kevin och Eld Kevin – hamnade i Jan Norbergs ägo var mest en tillfällighet.

– Jag var på jippotrav i Malå och på kvällen var det bankett. Där träffade jag Arne Hellsten och han tyckte att jag skulle köpa en häst av honom. När vi kom ut i stallet var det en häst som tittade ut ur sin box med väldigt fint huvud. Den är inget att ha sa Arne, du ska titta på den här efter Viggo Best. Jag öppnade inte ens boxdörren till den hästen, utan det var Farmesona som jag ville ha.

Fakta

Jan Norberg

Bor: Umeå.

Ålder: 71 år.

Familj: Ensamstående, dotter och hunden Danne.

Segrar: 2.337.

Antal V65/V75-segrar: 31.

Första segern: Figge 10 februari 1963 på isbanan Skog.

1.000:e segern: Orriman 22 maj 1998 på Umåker.

2.000:e segern: Nice Way 25 maj 2012 i Skellefteå.

Antal championat: 39 (Lycksele 11, Solänget 8, Hoting 6, Dannero 5, Umåker 5, Skellefteå 4).

Största segrarna: Kallblodsderbyt (Troll Kevin 2003), Kallblodskriteriet (Troll Kevin 2002, Eld Kevin 2007).

Hobby: Fiske. Jag brukar åka iväg två gånger om året till Tärna med två travintresserade kompisar. Det är bara röding som gäller och ifjol tog jag en på fem kilo och det hör inte till vanligheterna med så stora fiskar. Det tog lång tid innan jag fick upp den i båten.

Expandera

Farmesona (e. Barrison- Lill Pella), 1.37,6m/13.350 kr, gjorde bara fyra starter och vann ett lopp innan hon skadade ett kotsesamben. Eld Kevin (e. Elding), 1.24,4m/1.523.955 kr, och Troll Kevin (e. Troll Jahn), 1.25,1m/1.133.500 kr, blev hennes två främsta avkommor.

– Troll Kevin vann både Kriteriet och Derbyt. Eld Kevin segrade i Kriteriet, men i Derbyt fick han stryk med huvud av Järvsöviking.

Varken Eld Kevin eller Troll Kevin finns längre i livet.

– Ska du ha hingstar i aveln ska det vara toppklass. Eld Kevin, efter Elding, borde ha varit intressant, men han blev tokig av att betäcka och drog på sig en gaffelbandsskada. Även om det inte slutade som jag hoppades med dessa två hästar kan jag ha fortfarande glädja mig åt att haft två sådana toppar i stallet. Det är ju ett mål som alla i den här branschen strävar emot. Att få fram den ultimata stjärnan och jag gläds alltid med dem som lyckas.

Kallbloden har legat Jan Norberg mest varmt om hjärtat, men hans tre mestvinnande travare är varmblod: Oki Smoke, Yankee Slugger J:r och Shing Noon.

– Oki Smoke vann 44 lopp, men den värste är nog ändå Shing Noon. Shing Noon fanns i träning hos Stig H Johansson och ägdes av Gotte Byberg, som jag körde buss åt i två år. På den tiden skulle det alltid plockas bort lösa benbitar i hästarna som ettåringar även om de inte störde dem. Shing Noon hade under hela sin karriär en bakkota som spökade och jag fick köpa honom av Gotte Byberg. Hästen kunde vara två grader halt när vi gjorde böjprov, men han sprang ändå. Shing Noon var stenhård.

Shing Noon och Jan Norberg. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Jan Norberg minns speciellt ett V65-lopp med honom i Boden.

– Shing Noon var stor, men smidig som en katt. Vi ”tjuvade” i den första starten, jag laddade lika hårt i den andra, men då lät de starten gå. Efter loppet kom Kjell P Dahlström fram till mig och sa att det var det fräckaste han varit med om; ”det är inte tennis vi håller på med och du gjorde dubbelfel”. Jag kan sakna Kjell P och den typen av färgstarka profiler. Idag finns det inte utrymme för dem i travsporten.

Oki Smoke var den stora segermaskinen hos Jan Norberg, men hästen började sin karriär hos ägaren och amatören Gösta Carlsson.

– Jag såg Oki Smoke träna mycket på Umåker och som treåring galopperade han ofta. Då sade jag till Gösta att jag tar honom i träning en månad och det tyckte han var okej. Vi började ridträna Oki Smoke, plockade av mycket vikt och han inledde med sju raka segrar.

En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden

Idag är det fortsatt kallblod som gäller för Jan Norberg och den stora stjärnan är Faks Kevin (e. Moe Odin), 1.25,3k*/278.500 kr, som han själv fött upp och äger. Modern Faksanna (e. Järvsöfaks) är halvsyster med Eld Kevin och Troll Kevin.

– Det är min Nuncio! Likt Tarzans stjärna springer han snett med huvudet utan att hänga töm. Jag har provat med murphybländare, men det spelar ingen roll. Att få en sådan häst i slutet av karriären är helt fantastiskt och det är verkligen roligt att aveln gått fram som den gjort på kallblodssidan, säger Norberg, och fortsätter:

– När jag började skulle kallbloden köras in som tvååringar. Det var ofta väldigt hårda hästar och mycket svåra att ha att göra med. Inte heller var det lätt att få dem trava, det var mycket arbete med balansen, men också en tillfredsställelse att få till dem. Att aveln har gjort sitt är jag glad för idag.

Jan Norberg han äger fyra kallblod och deltar dagligen i Umåkertränaren Stefan Johanssons verksamhet. Här är Janne och Faks Kevin. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

En lång karriär börjar snart lida mot sitt slut, men Jan Norberg tänker inte ge upp i första taget.

– Men den dag jag känner att jag inte hänger med slutar jag direkt att köra lopp.

Hästarna och travet är hans morot här i livet.

– Jag har fått ut så mycket av mitt jobb, att jag aldrig känt för att åka ut och resa eller göra något annat. En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden. Det är helt enkelt inte min grej. Genom travet har jag fått vänner från Malmö i söder till Haparanda i norr och det räcker för mig.

Fokustema
Fokus: Prix d'Amérique
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Skriket” på plats

BOISSY-SAINT-LEGER. Stefano Simonelli kom i fredags eftermiddag med Urlo dei Venti till Grosbois och under lördagsmorgonen fick han luffa på lite i skogen.
Av
Cecilia Kristoffersson

Idag ska Urlo dei Venti (e. Mago d’Amore) ut i sitt livs största lopp och rapporterna från stallet låter positiva. Klockan 17 var de framme i fredags efter den 13 timmar långa resan från San Giuliani Terme utanför Parma i Italien och de står hos Anders Lindqvist på Grosbois.

– Allt gick bra under resan och han har ätit och druckit som han ska, säger tränaren och uppfödaren Stefano Simonelli.

Igår åkte Simonelli ut i skogen på en joggingtur med det röda bandet i manen fladdrande i duggregnet.

– Den har han alltid i manen när vi är iväg, italienare är lite vidskepliga och den ska skydda och ge tur. Det är så stort att bara vara med i Prix d’Amérique och så länge han inte blir sist är jag glad, säger Urlo dei Ventis ständiga följeslagare Nina Pursiainen med ett skratt.

 

Urlo dei Venti laddar de sista dygnen upp i Anders Lindqvist borg på Grosbois. Foto Mia Törnberg

Simonelli låter mer än nöjd med sin häst efter att han varit ute lite mer än en timme med honom.

– Han var jättefin. Det är första gången han är ute över lång distans, men jag tror att det ska gå bra. Han är hård. Prix d’Amérique är ett tufft lopp, men det är stort att vara med och upplevelsen i sig kommer att bli magnifik, säger han och hela familjen är på plats för att se Urlo dei Venti återigen inta Vincennes kolstybb.

Senast Urlo dei Venti var här är ganska exakt ett år sedan – då blev det seger i Prix du Luxembourg på fina 1.10,6a/2.100 meter.

Fokustema
Fokus: Elitloppsvinnaren återvänder
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

Vill du ha Steinlager?

För drygt tre veckor sedan ringde Anne Turid Thales telefon. På displayen framgick det att det var hennes tidigare arbetsgivare under många år som sökte henne i ett angeläget ärende: – Vill du ha Steinlager..? frågade Per Oleg Midtfjeld när hon svarade.
Av
Mia Törnberg
Anne Turid Thales med Steinlager och Tore Björn Diskerud efter segern i Elitloppsfinalen 2005. Foto Leif Norberg/ALN
Anne Turid Thales med Steinlager och Tore Björn Diskerud efter segern i Elitloppsfinalen 2005. Foto Leif Norberg/ALN

 

Svenskfödde Steinlager (e. Good As Gold) tävlade i den absoluta världstoppen under norsk flagg för Per Oleg Midtfjeld i mitten av 2000-talet, med seger i både Oslo Grand Prix och Elitloppet 2005. Jörgen Westholm sålde den Lars Åberg-uppfödde hingsten till norrmannen Knut Olausson som treåring. Steinlagers karriär, som avslutades för tio år sedan, inbringade över 14,5 miljoner kronor. När Knut Olausson gick bort i cancer 2010 fick Midtfjeld Steinlager i sin ägo. 2017 blev han invald i Hall of Fame.

Jag blev tvungen att sätta mig ned och fundera över om Oleg menade allvar…

Nu har hästen fått ny ägare igen.
– Jag blev väldigt förvånad! Jag blev tvungen att sätta mig ned och fundera över om Oleg verkligen menade allvar..? Men han tyckte verkligen att jag skulle ha Steinlager, säger Anne Turid Thales.

Anne Turid Thales var skötare till Steinlager från fyraårssäsongen tillsammans med Tore Björn Diskerud.
– Steinlagers karriär och allt vi upplevde var fantastiskt. Det största var Elitloppet – även om segern i Oslo Grand Prix var häftig på hemmaplan. Men Elitloppet var vansinnigt! Jag minns allt. Från trummorna på morgonen – för jag sov alltid i en fällbar solstol utanför Steinlagers box när vi reste ska du veta, skrattar Turid Thales.
– Redan vid sju på morgonen började trummorna ljuda, och jag minns att jag tänkte ”nu är det på allvar”.

Steinlager. Foto Claes Kärrstrand/Hingstfotografen

Steinlager tog dock det mesta med ro, även uppståndelsen under Elitloppssöndagen. Han lade sig till och med och vilade i boxen mellan försök och final, berättar Anne.
– Oleg sade att han kunnat köra fortare (1.10,0 reds. anm.). Steinlager var i toppform. Han såg så ut, det här skulle han bara vinna! Steinlager hade alla goda egenskaper; iskallt psyke, vinnarskalle och enorm lungkapacitet. Det var ingen häst som kunde träna som honom…

Tjugoårige Steinlager är nu åter på svensk mark sedan Turid Thales hämtat honom från Norge i onsdags.
– Han kommer att tjänstgöra i aveln under våren, och sedan flyttar han hem till mig utanför Kristinehamn i Värmland för att bara gå här och mysa på fältet som mina andra två pensionärer.

För att bara gå här och mysa på fältet

Steinlager gjorde 88 starter (35–15–12), rekordet 1.10,0ak* sattes vid Elitloppssegern och totalt sprang hästen in 14.628.677 kronor.
2007 klev han in i avelsboxen och bästa avkomman är norskfödda stoet I Love Paris, 1.10,0ak/3 419 265 kr, som förra året bland annat vann Sto-EM på Solvalla. West Wing och Bon Frecia är två andra dubbelmiljonärer ur hans produktion.