Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

”Det enda han har emot sig är jag”

En V5-vinst på Solvalla förde hästrädde Bo Nilsson in i travet i slutet av 70-talet.
Drygt 30 år senare har han ägt och fött upp flera segerrika hästar, men nu tror och hoppas han sig ha fått fram den allra bästa.
– Jag tror Bo C. kan gå under 1.14 över 2.640 meter utan att förta sig, säger Örebroamatören.
Av
Emil Persson
Bo E Nilsson och Bo C. är ett av hemmahoppen inom morgondagens V75-omgång i Örebro. Foto: Hanold/ALN
Bo E Nilsson och Bo C. är ett av hemmahoppen inom morgondagens V75-omgång i Örebro. Foto: Hanold/ALN

Bo E Nilsson är ett bekant namn i travsporten för många, men vem personen verkligen är desto mer dunkelt för de flesta. Det räcker med man hör Nilsson prata så listar man snabbt ut att han inte har sitt ursprung från ”Örebroregionen”.
– Nej, det stämmer. Jag är från Vaxholm och har ingen travbakgrund sedan unga år utan mitt hästägande tog fart efter en V5-vinst på Solvalla i slutet av 1970-talet. Vi var ett gäng som köpte en häst, men jag ville inte ens gå in i stallet till en början. Jag var rädd för hästar i det skedet, men det dröjde inte så hemskt länge innan jag själv satte ute på Solvallas bana och körde, säger Nilsson som minns tillbaka till en rolig tid:
– Vi hade hästen hos Ingemar Åhl i Stall 43 på Solvallas stallbacke. Jag bodde på Essingen och svängde inte sällan förbi Solvalla på väg till jobbet och körde några hästar.

”Aldrig haft ett arbete”

Bo E Nilsson med segerkrans, Travsport, Sulkysport
Bo E Nilsson med lagerkrans efter segern i Hästägarepokalen år 2015. Foto Martin Langels/ALN

Jobbet har i alla år varit i marinbranschen. En period även som tävlingsförare i Belgien!
– Jag har vunnit några större båttävlingar, bland annat SM, NM och EM så jag var ganska framgångsrik. År 1976 slutade jag med båttävlandet och sedan har det varit tävling med hästar som gällt till och från. Jag brukar dock säga att jag aldrig haft ett arbete i hela mitt liv. Jag har gjort vad som fallit mig på.

I början av 80-talet flyttades hästarna från Åhl till Rydboholm. Där började Nilsson trimma själv, men initialt med begränsad lycka.
– Den första hästen jag hade varit bedrövligt dålig, en riktig nit. Det är väl tur att man fortsatt så man fått uppleva så mycket roligt som man har gjort, men starten var verkligen inte bra.

Mellan varven säger han sig dock haft uppehåll. Arbetet i marinbranschen har tagit tid, men även gjort att han fått uppleva roligheter med travet utomlands.
– Jag var i Florida och jobbade under flera år och körde en del träningsjobb på Pompano Park. Jim Oscarssons bror Kenneth jobbade hos Billy Haughton vid det skedet så där sprang jag en del, men även hos Jan ”F:et” Johnson och Sören Nordin.

Efter hemkomsten till Sverige köptes ett hotell i Karlsborg och senare även en bondgård i Tived där Nilsson idag huserar.
– Jag hade tänkt ligga lågt med travet, men köpte ett sto vid namn Magic Newton av en hotellgäst! Hon var jätteduktig och sprang in över 800.000 kronor för flera olika tränare, däribland Åke Svanstedt.

”Jämförde med Prakas”

Stoets framfart gav Nilsson blodad tand. Buvetier d’Aunou-stoet Dreaming Again inhandlades och spåddes en lysande framtid.
– Per K Eriksson hade henne i träning en period och jämförde henne med självaste Prakas! Hon var perfekt, men sedan började det strula med benen och hon fick behandlas regelbundet. Då tyckte jag inte det fanns anledning att tävla med henne utan då betäckte vi istället.

Fakta

TRÄNARSTATISTIK

2018
6 starter: 2–0–2, 181.000 kr

2017
10 starter: 1–0–1, 15.750 kr

2016
7 starter: 0–0–0, 4.100 kr

2015
19 starter: 3–2–4, 169.000 kr

2014
34 starter: 4–3–4, 311.500 kr

Expandera

Det är han tacksam för idag. Fyra av fem avkommor i startbar ålder har vunnit lopp och i Bo C. tycker han sig nu ha fått fram något extra.
– Hans äldre syster Miss Bo var talangfull, men det här känns som en bättre häst. Han har lagt på sig enormt med muskler från december fram till nu och är så mycket mer häst. Jag tror det här är den bästa häst jag haft, men det har inte varit spikrakt. Han har haft problem med sin mun och det tog tid innan vi kom rätt på det, men nu verkar allt bra.

Efter några år där han själv tycker sig tränat hästarna för tufft har han nu backat bandet och gått tillbaka till mer ”basic” träning.
– Bo C. har skrittats fruktansvärt mycket. Jag blir nästan överraskad själv över att jag haft ett sådant tålamod. Han går i en brant backe, upp och ner. Sedan beger vi oss till Örebrotravet när vi ska köra lite fortare, vi har 50 minuter dit från Tived.

Nu är det bara hästarna att tänka på

Idag lever han ett pensionärsliv med hästarna. Marinbranschen är historia, liksom livet som hotellägare.
– Det tog sin tid att få sålt det där hotellet, men till slut gick det så nu är det bara hästarna att tänka på.

Hur högt skulle en V75-seger på hemmaplan slå?
– Jag fick ju vinna V75 på Färjestad under påskhelgen och man känner att det är stort. Jag tycker mig ha vunnit mycket, men på V75 är det något annat. De bästa hästarna som finns i klassen just nu ska ut och mötas och kan man då ha en häst som räcker till seger… ja, det är en fantastisk känsla. Jag har i alla fall inget att klaga på inför morgondagen, allt verkar bara bra med hästen, avslutar Nilsson.

En seger skulle göra hästen klar för Klass II-finalen på Solvalla under Elitloppshelgen och på sätt vis skulle cirkeln åter bli sluten.
Det var ju trots allt på ”Valla” som Nilssons travintresse tog fart.
Ska vi gissa att en starthäst på den gamla hemmabanan under just Elitloppshelgen skulle slå högre än den där inprickade V5:an med kamratgänget!?

Fokustema
Fokus: Så gör succétränaren
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

Sulkysport hemma hos Gocciadoro

För ganska exakt ett år sedan var Sulkysport och besökte Alessandro Gocciadoro i Italien och här kan ni läsa om nyckeln bakom framgångarna.
Av
Cecilia Kristoffersson
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

NOCETO. Alessandro Gocciadoro är tillbaka på gården där han är född och uppväxt.
Resultaten har inte låtit vänta på sig sedan han började träna som Åke Svanstedt i djupsand.
Italiens dominerande tränare kommer nu med en armada till Elitloppshelgen.

natursköna Noceto, en bit utanför Parma, hyr Alessandro Gocciadoro sedan fem år tillbaka in sig på Casa Rossa. Det var här Jerry Riordan höll till tiden innan han flyttade sin rörelse till Sverige.

Det första man möts av när man ska köra in på gården är en rakbana med väldigt djup sand. Vi fäller upp bommarna för att ta oss över, men får vackert vänta utanför då hela heatet med sex hästar dundrar förbi. Alessandro kör själv mitt i klungan och hälsar glatt med en tumme upp.

Hästarna orkade bara en intervall innan de blev helt genomsvettiga

För fem år sedan var Alessandro en sväng i Sverige, men som han själv uttrycker det var den svenska vintern inte något för en italienare och han flyttade tillbaka rörelsen, som han driver tillsammans med pappa Enrico, till Italien.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Alessandro Gocciadoro hemma på gården i Italien. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Då jag var i Sverige åkte jag sex, sju gånger till Åke Svanstedt på Bjertorp för att köra snabbjobb tillsammans med honom. Han var väldigt hjälpsam och villig att berätta hur han tränade i djupsanden. Jag lärde mig mycket om hur man skulle sköta om sandbanan och om de olika materialen.

Detta var något som Alessandro anammade då han kom tillbaka till Italien och i takt med att han fick in fler hästar, och därav bättre ekonomi, byggdes en egen sandbana med liten lutning i 100 meter och 500 meters körväg på plan mark. Även på den 800 meter långa rundbanan ligger det väldigt mycket material.

Det är måndag och personalen är i vanliga fall ledig, men då just idag var enda dagen veterinären kunde komma jobbas det för fullt och hästarna från det första heatet selas av samtidigt som nästa set börjar förberedas. Det är ordentliga jobb som körs varje vända.

– Vi värmer upp på rakbanan, kör fyra intervaller på rakbanan, kör några lugna varv på rundbanan medan rakbanan harvas för att sedan åka ut och köra fyra intervaller till. Efter det joggas hästarna av i 10-15 minuter på rundbanan innan det är klart. Dessa jobb kör vi två gånger i veckan och däremellan går hästarna i hagen och joggas.

Snabbjobb på rundbana är inget som körs, undantaget eventuellt någon debutant, utan alla hästar går bara sina rutinjobb på rakan, men som Alessandro själv säger är det ett aber att underhålla sanden under de varma sommarmånaderna.

– Vi har en person som sköter banorna och det går bra för det mesta, men inte på sommaren… Då det blir så varmt krävs det väldigt mycket vatten för att hålla dem bra och vi hade riktigt dåliga resultat förra sommaren, suckar Alessandro och konstaterar att risken finns att det blir samma i år då värmen kommer.

– Hästarna orkade bara en intervall innan de blev helt genomsvettiga. Man kan inte träna dem så.

Det går verkligen att säga att Alessandro är född in i travet. Hans pappa Enrico, som fortfarande är en stor del i den dagliga rörelsen, körde på tiden då Alessandro föddes för 43 år sedan in unghästar just på denna gård.

Efter att de kom tillbaka från Sverige började de med att hyra sex boxar och utökade efterhand med lika många åt gången. Då det blev fullt på gården – där det finns plats för 45 hästar och idag inhyser mestadels unghästar – utökade Gocciadoro rörelsen och hyr idag även 35 boxar på Azienda Agricola Mariano. Ett anrikt stuteri som är inramat av stora gröna hagar så långt ögat kan nå och som ligger vägg i vägg med den andra gården. Hästarna körs genom skogen till rundbanan och sammanstrålar med hästarna från den nedre gården.

Den hästen vill jag ha, men du måste ta en del i honom

Här verkade Lemon Dra under sin tid som avelshingst innan han sorgligt nog blev kidnappad. Även avelshingstar som S.J.’s Photo och Atas Fighter L. stod här och efter kidnappningen av Lemon Dra installerades lås på avelshingstarnas boxdörrar. Videokameror har satts upp med bevakning på varje box och järnbommar omgärdar Gocciadoros stall för att försvåra ytterligare kidnappningar.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Träning på sandrakbanan. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här finns även tiofaldige Grupp I-vinnaren Timone Ek, som fick följa med till Alessandro efter det misslyckade framträdandet i Lotterialoppet i början av maj i regi Philippe Billard. Ägarna är oroliga för att någon ska hitta på något med hästen och även han står nu under videobevakning.

– Han var dålig i halsen, därav den dåliga prestationen senast. Sedan trampade han sig väldigt illa på en kota och står nu på antibiotika så någon start är inte inplanerad för hans del ännu, berättar Alessandro medan Timone Ek ”spelar Allan” för att få kamerans uppmärksamhet.

Alessandro visste tidigt att han ville följa i sin fars fotspår och det blev bara två år på gymnasiet innan han började i stallet.

– Vi hade en bra ägare vid den här tiden, Guido Guaresci, och han började köpa lite tävlingshästar som Alessandro körde i lärlingslopp. Varje år blev det några fler hästar och det är hans företag – Lampogas – som alltid prytt Alessandros dress. Guido gick bort för ett tag sedan, men Alessandro kör fortfarande i hans färger, säger Enrico som själv hade amatörlicens tidigare, men endast körde lopp sporadiskt.

Det är inte bara externa ägare som lämnar hästar i träning utan Gocciadoros köper även in en del egna. En av dessa är svenskfödde Arazi Boko som Alessandros sambo, Sinead Sernicoli, förvärvade tillsammans med en av stallets större hästägare, Leonardo Cecchi.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Äldre stjärnan Vitruvio i hagen. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Det var efter Coppa di Milano. Ägaren älskar startsnabba hästar och Arazi Boko vann detta lopp från ledningen. Han var hos Fabrice Souloy vid den tiden och vår egen Shatar Club var trea. Efter loppet sa Cecchi: ”Den hästen vill jag ha, men du måste ta en del i honom”. Vi tog kontakt med Arazis ägare och köpet gick igenom. Han är fantastiskt snäll och som en unghäst i kroppen och sinnet, berättar Sinead Sernicoli.

Hon säger med ett skratt att Cecchi ringt häromdagen och ville köpa Midnight Hour av samma anledning, men att ägarna inte var intresserade av att sälja…

Idag har Alessandro flera topphästar i sitt stall och det droppar in nya namn hela tiden.

– Vi har turen att ha väldigt bra ägare och jämfört med för några år sedan har situationen förbättrats betydligt här i Italien. Medan vi kunde få vänta över ett år på prispengarna tidigare, och de kom väldigt ojämnt, är det nu så att de betalas ut var fjärde månad. Inte lika bra som ni har det i Sverige eller Frankrike, men bara att veta att pengarna kommer regelbundet underlättar mycket, säger Alessandro och utvecklar ett angenämt problem:

– Vi har oftast flera hästar i samma lopp då det handlar om större sammanhang och det är inte lätt att hitta bra kuskar till de jag inte kan köra själv. Jag föredrar dock att köra själv i största utsträckning och vill tävla mina hästar med så lite utrustning som möjligt. I vanliga fall tävlar de bara med ett par stolpar på huvudlaget, men i Sverige måste jag sätta på en nosrem på grund av reglementet. Helst ser jag även att de tävlar utan skydd i den mån det går.

Nu är italienaren laddad för att vässa resultaten ytterligare och han har 1 hästar till start i helgen.

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

Baumann besegrade oddsen

Efter nära nog sex års segertorka var en profil tillbaka i vinnarcirkeln under måndagskvällen.
Manfred Baumann var riktigt i ropet runt millenniumskiftet och blickar framåt efter en tuff period.
– Jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjort tidigare och ser ljust på framtiden, säger Mantorpamatören.
Av
Emil Persson
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN

För många människor är Manfred Baumann främst känd som ”kocken från Mantorp”. Under många år drev han Mantorptravets restaurang samtidigt som han tränade och tävlade med hästar på amatörnivå. Relativt framgångsrikt dessutom.
Jimas Bolero startade i Sweden Cup två gånger och var även med i finalen av Solvalla Grand Prix. Resultatmässigt är han den bästa hästen jag har haft, men inte kapacitetsmässigt. Nej, Jimas Bolero var en ren träningsprodukt som tålde den tuffa träning han fick, säger Manfred Baumann.
Jimas Kjoseph (e. Ride the Night) som började med sex segrar på nio starter håller han dock högre, men…
– Där var det tvärtom. Han tålde inte träningen, det gick knappt att träna honom och i karriärens sista start blev han skadad när han vann ett klass I-försök. Det var en helt annan talang, säger Baumann.

”Glad jag är i livet”

Upp till den nivån är det idag ett stort steg för Baumann. När han i måndags tog sin första kuskseger i totolisatorlopp sedan den 11 augusti år 2013 så togs den i ett breddlopp hemma i Mantorp.
Passande nog med Jimas Bolero-sonen Oki Doki Boy, idag tio år gammal som samtidigt tog sin första seger i karriären i 33:e starten!
– Man ska inte dra för stora växlar av den segern, men det är klart att det kändes jättekul att vinna lopp igen.

trav, travsport, sulkysport, comeback
Jimas Kjoseph med Manfred Baumann. Foto Hanold/ALN

Idag finns två hästar på Baumanns träningslista, lika många som sambon Ellinor Doublet har på sin. Tillsammans har de en gård i Vreta Kloster utanför Linköping.
– Vi har fantastiska träningsmöjligheter, långa slingor och en naturskön miljö där både hästar och människor trivs.
Baumann återkommer regelbundet till att han är tacksam över sitt innehöll i livet. Att han för fem år sedan drabbades av aggressiv cancer och – som han själv uttryckte det – ”kunde gå hem och lägga sig och vänta på döden” har präglat 66-åringen.
– Från början var det inte tänkt att jag skulles få operation, men så blev det och den blev lyckad. Jag är glad att jag är i livet.

Hyllar Forsberg

Nu blickar han bara framåt och livssituationen ser helt annorlunda ut än när han var i ropet i början av 00-talet.
– Jag har inget med restaurangen på Mantorptravet att göra sedan flera år tillbaka. Det var en svår skilsmässa, det erkänner jag, men jag vill bara att det ska gå bra för Mantorptravet så det finns en fungerande verksamhet och att banan får fortleva. Vår familj har en husagentur och jag finns med lite i bakgrunden och stöttar upp när det behövs.
Någon ”stress och hets” tycks han inte intresserad av. Saker får ta den tid de tar och de yngre hästarna får bli klara när de blir klara.
– Tycker hästarna att det är kul att springa så gör de det. Tycker de inte det en dag så åker vi ut och lallar lite. Rent historiskt har jag tränat väldigt hårt, men det är när hästarna varit med på noterna själva. Och på senare år har jag tagit mycket hjälp av proffstränaren Lennart Forsberg, kunnat lämna in hästarna till honom när jag inte orkat. Jag är väldigt tacksam gentemot honom, avslutar Manfred Baumann.

Fokustema
Fokus: Långläsning
Läs senare

Matilda ser inga hinder

FÅGELMARA. Trots prövningar som hade fått många andra att ge upp har Matilda Persson fortsatt kämpa. Idag lever hon drömmen och jobbar som hästskötare hos Fredrik Persson. Med lite tur kan hon få hjälp att fortsätta förverkliga den utan att strida mot de största utmaningarna.
Av
Cecilia Kristoffersson
– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits, konstaterar Matilda Persson efter en tids arbete som hästskötare i Fredrik Perssons stall. Foto Simon Hagen/Sulkysport
– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits, konstaterar Matilda Persson efter en tids arbete som hästskötare i Fredrik Perssons stall. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Matilda Persson var en av tre finalister i ATG:s Drömfond och nu står det klart att det var hon som vann. Med anledning av det bjuder vi på extra läsning till helgen. Det här uppmärksammade reportaget publicerades i Sulkysport nr15 2019. Trevlig läsning!

 

Matilda Persson sökte jobb i alla stall hon kunde komma på, även de som inte sysslade med travhästar, och Fredrik Persson var den första som nappade. Sedan november jobbar hon nu heltid hos honom – trots att hon så sent som i november 2017 amputerade bort sitt högerben.

Då Sulkysport glider in på gården genom de trolska Blekingeskogarna där stenmurarna utgör en del av staketen i hagarna är morgonsysslorna redan avklarade i Stall Persson – trots efternamnet har Matilda och Fredrik inget som helst släktskap – och en gemensam frukost intas i fikarummet ovanför stallet. Stämningen är god och då det sista kaffet är svalt är det dags att kicka igång dagen.

Matilda släpper loss Kosmopolit du Gull från kättingarna och ger sig ut mot naturreservatet Högasand, en bit ifrån Fredriks gård, för att motionera den sjuårige valacken medan två andra ekipage tar sikte mot rakbanan för intervaller och ytterligare två hästar ridtränas i djupsandvolten. Grönskan börjar slå sitt grepp om naturen och det doftar friskt av tallbarr medan fåglarna kvittrar i trädtopparna. Detta verkar vara paradiset för häst och människa att mysa runt i och underlaget är så naturligt dämpat att hovtrampen inte hörs då Kosmopolit och Matilda ger sig djupare in i skogen.

Matilda Persson blev den som folket röstade fram som vinnare av ATG:s Drömfond. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Redan då Matilda var sju år gammal började hon rida på ridskola, men 2006 började hon uppvisa symptom på att något inte stod rätt till.

– Det hela började med att jag fick ont i en hälsena, men då jag samtidigt red, höll på med friidrott och judo behandlades det först som en idrottsskada och det blev fel. Smärtan spred sig och blev bara värre och värre medan benet krampade sig upp mot överkroppen, berättar hon.

Året efter fick hon sin diagnos, CRPS, på Karolinska sjukhuset och började behandlas för det istället. Det finns inte så mycket behandling att ge förutom smärtlindring och redan sex månader efter att diagnosen kom hamnade Matilda i rullstol.

Fakta

Matilda Persson

Ålder: 22 år 

Familj: Mamma Berit, pappa Mats, tvillingbror Johan och lillasyster Emma

Intressen: Trav och foto är de två stora intressena och så gillar jag att skriva lite

Om fem år: Svår fråga, men i framtiden vill jag satsa mer på mina egna hästar och en tränarrörelse. Om det sedan blir om fem år eller mer vet jag inte.

Om löpkörningen: Den vill jag återuppta så fort jag hittar en lämplig häst att köra. Det kallblodet jag har är alldeles för het för att jag ska vilja köra henne i lopp, men jag letar lite smått efter en till häst. 

Expandera

– Från början var det mest skönt att få veta vad det var, men senare blev det att man tänkte mer på det… Att ta beslutet om amputation tillsammans med min läkare var ändå en lättnad, men det gick väldigt fort. Han sa att så här kan vi ju inte ha det och det hade han ju rätt i. Från det att vi bestämt oss för att amputation var bästa alternativet för att öka min livskvalitet och ge mig möjligheten att kunna jobba med hästar på heltid tog det bara tre veckor, berättar hon medan hon väntar på att nästa häst hon ska köra får skorna på sig efter att ha startat.

Svårigheterna med högerbenet var att det krampat ihop sig väldigt tight och gjorde det svårt att hålla rent, vilket ledde till infektioner som utmynnade i att hela benet blev inflammerat och gjorde väldigt ont.

Travet fanns inte i den närmaste familjen, men Matildas farfar hade haft travhästar och hennes pappa hade hjälpt till på Hagmyren så lite fanns det där ändå. Hon körde sitt gotlandsruss Linnson på skogsvägarna hemma och då hon ville utveckla sin körteknik ytterligare tog hon kontakt med Travskolan.

– Jag behövde inte börja på nybörjarnivå då jag redan kunde lite och 2011 tog jag min körlicens. Det blev att jag körde över 100
ponnylopp och jag vet inte om jag kan säga att vi tog någon större seger tillsammans jag och Linnson, men jag har ändå haft hästen sedan han var tre år, kvalat honom och fått Linnson till start.

I samband med att hon tog körlicens startade hon bloggen skogsrusset.se där hon fortfarande bloggar om livet med hästarna och sedan i somras bloggar hon även hos Travstugan.

– Jag skottar, selar och kör ut själv med de flesta hästarna, berättar hon medan hon selar på en av hästarna. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Efter amputationen väntade två månaders sjukhusvistelse och rehabiltering och första gången Matilda fick komma hem var över jul. Kort därefter skulle L.H.Adventure starta på Bergsåker.

– Vårdpersonalen på Sandviken körde mig till Hudiksvall där mamma jobbar och så åkte vi tillsammans till Sundsvall. Jag hade så ont under kvällen att jag mest låg ner och var så blek att min bror frågade om jag skulle svimma. Tror du inte att ”hästjäkeln” sedan gick och vann och ordnade min första tränarseger! Det var så kul att jag kunde vara med i vinnarcirkeln.

Sedan november har nu Matilda alltså jobbat som hästskötare hos Fredrik på heltid och har hand om sex passhästar.

– Det är klart att många saker tar mycket längre tid för mig att göra, men det är i stort sett bara att ta in hästar från leriga hagar jag inte klarar av. Jag skottar, selar och kör ut själv med de flesta hästarna, berättar hon medan hon selar på Hurricane Silas som var ute och var tvåa på Mantorp förra veckan. Han böjer ner huvudet för att möta henne halvvägs och lutar örat mot hennes håll då hon ska sätta i bomullen. Man ser verkligen hur hästen gör sitt bästa för att hjälpa Matilda och står blickstilla då huvan ska på.

– Det är som att hästarna förstår min situation och hjälper mig så gott de bara kan, även om alla såklart beter sig olika.

Matilda gör allt med ett leende och känslan är att hon hittat rätt i Blekinges skogar. Hon bor i en stuga tio minuter från stallet och hälsar på familjen hemma i Hudiksvall så ofta det hinns med.

– Min tvillingbror Johan tar hand om hästarna hemma nu och det är så kul då han tidigare inte var travintresserad alls. Det var bara hockey som gällde för honom och det var först då jag fick hem min första stora häst, L.H. Adventure, som han började visa lite intresse. För två år sedan var han på Kriterieauktionen och köpte sin första egna häst – Ess Daffodil – som nu är tre år och han är på väg att själv ta både tränar- och körlicens.

Hur hon hittade L.H.Adventure är en historia i sig.

– Jag la ut på facebook att jag letade en lämplig stor häst och genom Linda Hedström hittade jag Adventure. Hon gjordes till andelshäst och det var 100 ägare som fick vara med på vår resa mot licens och när vi började tävla. Hon räckte inte till på slutet och vi tog beslutet att betäcka henne istället så nu ska hon få föl efter Tobin Kronos, vilket blir riktigt spännande.

Gården där Fredrik Persson varit sedan 2011 är inspirerad av Anders Bredbergs system på Tystberga med utfodringsrännor mellan boxraderna. Här rullas höet ut så att alla har fri tillgång till hö och där de kan slafsa med krafftfoder och vatten utan att söla ner inne i boxarna.

– Det är klart att jag funderade ett extra varv innan jag anställde Matilda, men det är inget jag ångrat. Det fungerar kanonbra. Hon är en super-
tjej. Det stora intresse hon har för hästarna är ovärderligt och det absolut viktigaste inom den här sporten, säger arbetsgivare Fredrik Persson.

Fakta

Fakta CRPS

Komplext regionalt smärtsyndrom (Complex Regional Pain Syndrome, CRPS) kan utvecklas efter en skada eller operation, ibland också utan påtaglig skada. De centrala patofysiologiska mekanismerna är neurogen inflammation, autonom dysfunktion och maladaptiv neuroplasticitet.

Det bästa sättet att behandla CRPS-patienter är genom multiprofessionellt samarbete, där det vid sidan av smärtbehandlingen är viktigt att förbättra extremitetens rörlighet och muskelstyrka. Till den farmakologiska behandlingen av CRPS hör läkemedels-
behandling mot smärta på samma sätt som vid övrig neuropatisk smärta (antidepressiva, antiepileptika, eventuellt också opioider). Det finns också vissa belägg för att kortikosteroider, NMDA-antagonister samt stimulering av ryggmärgens bakhorn har smärtlindrande effekt. Ju snabbare posttraumatiskt CRPS upptäcks och patienten hänvisas till adekvat behandling, desto bättre kan man förhindra att symtomen blir kroniska.

Symtomen är i början ospecifika, vilket gör att diagnosen kan fördröjas. Sjukdomsförloppet kan vara mycket växlande; vanligt är svaghet i den drabbade kroppsdelen. Det innebär en kraftigt ökad känslighet för smärta orsakad av mekaniska stimuli. Även allodyni förekommer, dvs smärta i samband med stimuli som normalt inte alls ger smärta (till exempel när man stryker över huden med en bomullstuss). I många fall förekommer också vilosmärta. 

Oftast har man i inledningsskedet rodnad, svullnad och värme i huden som tecken på inflammation, och i en del fall ökad svett.

Källa: Tarja Heiskanen specialist i anestesiologi vid HUCS Smärtklinik.

Expandera

Intresse för fotografering har Matilda alltid haft och hon har haft uppdrag både åt tidningen Travet då den fanns och åt olika tidningar i Hälsingland.

– Jag gick en kurs i fotografering och redigering under ett år på folkhögskola och sommarjobbade förra året på en tidning med att både skriva och fota reportage. Det var en kul kombination med hästarna och fotandet, men jag kände att det var hästarna jag ville satsa på då det är dem jag brinner allra mest för.

Nu har Matilda chansen att få 100.000 kronor genom ATG:s Drömfond.

– Jag hade tänkt att söka redan förra året, men visste inte vad mitt projekt då skulle bestå av. Nu när jag provat på arbetet i ett större stall står det mer klart vad jag behöver och jag skojar inte om jag säger att jag skickade in ansökan två minuter innan tiden gick ut, säger hon med ett skratt och erkänner att hon hade lite påbackningar av folk innan hon räknar upp olika saker som skulle underlätta arbetet för henne:

– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits. Nu vill jag köra i en vagn med ett skydd framför mig och så använder jag mig av ett grimskaft som stöd istället för högerbenet. Sedan finns det även eldrivna skottkärror nu, men sådant är inget det går att söka vanliga bidrag för… Sedan är handikappanpassningen inte i framkant på travbanorna och det är ofta trappor till inskrivningen och omklädningsrummen.

Matilda Persson kommer hur som helst att jobba vidare hos Fredrik Persson för att fortsätta ha den nära vardagliga kontakten med de älskade hästarna – med eller utan hjälp.