Fokustema
Fokus: Sommartrav
Läs senare

”Kalla mig aldrig fegis”

LIMHAMN. Hon trivs bäst i stallet, men nästan all tid läggs för närvarande i en annan lokal. Amatörtränaren Emma Bjerkås driver restaurang i skånska Limhamn. – Branschen är minst lika tuff som travet och den kanske enda riktiga jämförelsen är känslan när det går bra, säger Emma.
Av
Claes Freidenvall
Mat och hästar är livet för Emma Bjerkås. Norrländskan har sedan länge Skåne som hemvist och i stallet finns bland annat Patronus. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Mat och hästar är livet för Emma Bjerkås. Norrländskan har sedan länge Skåne som hemvist och i stallet finns bland annat Patronus. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Strålande sol och varma dagar är något vi har vant oss vid de senaste veckorna, men att komma ner till Malmö i förra veckan var lite som att ta farväl av sommaren. Molnigt, blåsigt och lite kyliga vindar, vilket innebär att Emma Bjerkås har det lite lugnare än normalt. Till vardags driver hon en restaurang i Limhamn samtidigt som hon tränar travhästar. En kombination som inte känns helt klockren eftersom båda verksamheterna kräver stort engagemang och är tidskrävande.

– För dagen är det i alla fall inga problem eftersom båda mina hästar står på skade-listan. Däremot är det precis tvärtom när det gäller restaurangen. Det fina vädret har gjort att vi haft mycket mer gäster än vanligt eftersom vi har en stor uteservering, säger Emma Bjerkås.
Hästarna som hon talar om är Patronus och Wallaby, vilka är uppstallade på Kvarnby Gård  – ett stenkast från Jägersro – där Hans Adielsson en gång var verksam som travtränare.

Trav var något som jag aldrig kunde tänka mig att syssla med som liten eller ung

Emma Bjerkås hamnade i Malmö mest av en tillfällighet i mitten av 2000-talet när hon åkte dit för att ta hand om tre travhästar. Sedan har hon blivit kvar med ett kort avbräck för hemstaden Sundsvall.
– Men jag ville tillbaka hit. Det är så underbart här. Malmö är en mångkulturell och fräck stad och så är det nära till allt. På 30 minuter är du på Rådhusplatsen i Köpenhamn.

Sedan knappt ett år tillbaka driver Emma restaurangen Skeppsvarvet i Limhamn. När hennes nya skapelse slog upp portarna den 7 juli ifjol saknade hon helt erfarenhet av att arbeta inom restaurangbranschen.
– Jag hade väl hjälpt en kompis att servera på en krog i Timrå en gång när jag var yngre, men jag säger som Mickan sa i ”Solsidan” om att starta en spa-anläggning; ”Har du tillbringat över 1.200 timmar på ett spa kan jag väl säga samma sak när det gäller restaurangbesök?”
Och Emma har inte varit rädd för att kasta sig ut på okända vatten.
– Kalla mig aldrig fegis!

Restaurang Skeppsvarvet i Limhamn är amatörtränaren Emma Bjerkås huvudsysselsättning numera. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

När Emma var i 20-årsåldern drev hon en klädesbutik i Sundsvall och för några år sedan var hon nära att investera i ett hotell. Istället blev det en restaurang i Limhamn, inte långtifrån det klassiska färjeläget där Danmarksbåtarna Hamlet och Ofelia utgick med destination Dragör.
– Jag har alltid gillat att laga mat, men att driva en restaurang var lite mer jobb än jag trodde det skulle vara från början. Branschen är minst lika tuff som travet och den kanske enda riktiga jämförelsen är känslan när det går bra. Då spelar det ingen roll hur mycket du arbetar, livet leker och allting känns bara underbart.

Emma är uppvuxen med ponnyhästar och den första fick hon redan vid sex års ålder, medan travet kom in betydligt senare i hennes liv.
– Trav var något som jag aldrig kunde tänka mig att syssla med som liten eller ung, men jag älskar verkligen att jag bytte ut ridsporten mot trav.
Hon fick också en flygande start som B-tränare när hennes häst Will Man Vint vann V75-lopp tre månader efter att hon plockat ut sin amatörlicens.
– Den 15 december 2007, svarar Emma blixtsnabbt, och fortsätter:
– Hur svårt kan det här vara och allting kändes som ”a piece of cake”, tänkte jag. Men jag gick i fällan. Det tog nästan åtta år – den 25 oktober 2015 – innan min andra V75-seger kom med Staro Hollywood.

Emma Bjerkås. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Ett tag funderade Emma på att bli proffstränare, men insåg tidigt att det inte gick att leva på att träna tio hästar, utan att det krävdes en betydligt större rörelse för att få någon ekonomi överhuvudtaget.
– Och för att kunna hålla på med hästar måste du ha ett jobb vid sidan om du inte är väldigt rik och det är inte jag.
Som mest hade Emma Bjerkås tolv hästar på sin träningslista. Idag har hon gaffelbandsskadade Patronus, 1.14,5am*/173.457 kr, och Wallaby, 1.11,5ak/481.706 kr, som är opererad i ett framknä.
Patronus fanns tidigare hos Thomas Claesson och för 1,5 år sedan valde ägarna att flytta honom till Emma Bjerkås.
– Ägarna kände min mormor och jag var deras B-alternativ. Då var jag ju givetvis tvungen att fråga vem som var
C-alternativet om jag inte skulle ta in Patronus i min träning. Det var lite kul att få höra att det var Svante Båth…

Patronus inledde med två raka segrar för Emma Bjerkås och båda segrarna togs på Lunden.
– Patronus debutseger är den roligaste hittills i min karriär även om det inte var mer än 10.000 kronor i förstapris. Vi fick ett bud från Danmark på Patronus, jag ringde upp de andra ägarna, men de svarade att man säljer inte en familjemedlem och var inte ens intresserade av att höra hur högt budet var.

Som ettåring köpte Emma Bjerkås Wallaby på den danska Derbyauktionen för 72.000 danska kronor och sedan dess har han sprungit in nästan en halv miljon kronor.
Nu är båda hennes hästar konvalescenter.
– Det är ju inte optimalt på något sätt, men så ser livet ut ibland. Nu får jag lägga min tid på andra saker och för närvarande är det extremt mycket jobb med restaurangen. Men hästarna släpper jag aldrig och fortfarande är det så att ingenting går före dem – de är ju mina arbetskamrater, säger hon och fortsätter:
– Jag gillar att träna och jag vill alltid vara med när de startar. Värma dem inför loppen och för mig är det litet av tjusningen med travet att vara med hela vägen. Men jag är helt ointresserad av att köra lopp och det har jag inte heller råd med…

Fakta

fakta

>> Emma Bjerkås som amatörtränare:

År Starter Resultat Prispengar

2007 23 st:   5-3-1 236.250

2008 61 st:   6-12-6 532.750

2009 53 st:   8-9-2 352.500

2010 63 st: 10-11-5 588.027

2011 115 st: 11-15-12 751.873

2012 122 st:   8-9-11 759.101

2013 58 st:   5-6-4 277.690

2014 45 st:   9-6-3 504.585

2015 48 st: 12-4-5 592.031

2016 51 st:   7-5-4 400.429

2017 23 st:   3-3-3 172.834

2018 13 st:   4-2-2 142.807

Totalt: 675 st: 88-85-58 5.310.877

>> Emma Bjerkås som montéryttare:

År Starter Resultat Prispengar

2008 19 st: 3-4-2 180.500

2009 22 st: 5-7-1 241.500

2010 23 st: 4-8-2 227.780

2011 17 st: 3-2-1 95.069

2012 13 st: 0-3-0 48.555

Totalt: 94 st: 15-24-6 793.404

Expandera

Däremot har Emma Bjerkås varit framgångsrik i sadeln. På 94 starter har det blivit 15 segrar, men hon har aldrig kört något sulkylopp.
– Så roligt ska vi inte ha det…jag är helt enkelt för dålig och då spelar det ingen roll hur skoj det är. Och jag glömmer aldrig när jag skulle rida mitt första montélopp. Då stod mina kompisar med banderoller längs staketet och självklart blev det galopp.

Förutom Patronus och Wallaby deläger Emma Bjerkås ostartade Nevermind M.E. (e. Joke Face-Too Fat For Credit e. Credit Winner) tillsammans med Mikael Fröjdholm och de har också fött upp den treårige valacken som finns i träning hos Robert Bergh. Ytterligare en uppfödning har Emma och Mikael i ettårige The Bank-sonen Balashi, som de sålt till Mats Bergman. Hästen ska gå i träning till Peter Untersteiner.
– Mamman Too Fat For Credit köpte jag för 200 euro från Finland, men henne har jag inte kvar längre.

En normal dag för Emma betyder att klockan ringer 07.00. Mellan 08.00-11.00 är hon hos hästarna och där-
efter är det restaurangen som tar upp resten av hennes tid av dagen och kvällen.
– När jag startade restaurangen hade jag en vision om att stå och laga fantastiska köttbullar i tomatsås, men det har inte riktigt blivit så. Förvisso bestämmer jag menyn själv, men för tillfället finns inte tiden till inspiration. Det finns så mycket annat att göra eftersom jag är väldigt noga med vilka råvaror vi använder oss av och jag åker och handlar allt själv. Då vet jag vad jag köper och det gäller också att handla smart.

Trots att hennes två travare för dagen är skadade blomstrar affärerna för Emma Bjerkås. Arbetet på hennes restaurang i Limhamn har efter den heta försommaren gått på högtryck. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

 

Nu när det har varit mycket att göra under sommaren – restaurangen har 22 sittplatser
inomhus och utedelen klarar av 100 gäster – uppstår också en del andra angenämna ”problem”.
– Jag har fått ringa in min hovslagare för att ta hand om disken och en annan kompis har fått hjälpa till att servera när vi haft mycket folk. Om vädret fortsätter att vara fint blir det inte många lediga timmar eftersom vi har öppet alla dagar i veckan under sommaren.

Travfolket har också börjat hitta till Emma Bjerkås restaurang i Limhamn. Några namn som redan varit där och ätit är Lutfi Koljini, Tomas Malmqvist, Ola Samuelsson och Johnny Takter.
– Och på fredagar brukar ett spelgäng dyka upp här också.
Skeppsvarvet har blivit ett stamställe för många av restaurangens gäster, men inledningsvis har det inte varit helt lätt för Emma eftersom hon har lite svårt för att komma ihåg ansikten.
– Tidigare kände jag knappt igen mina kusiner, men på den biten har jag blivit mycket bättre.

Och att driva restaurang har också betytt att hon fått ”tuffa till sig”.
– Jag gillar egentligen inte att hålla på och styra och bestämma, men någon måste göra det också. Under det här året har jag fått lära mig många nya saker och idag kan jag till och med laga en kyl…

Förhoppningsvis ska hon få mer tid över för att ägna sig åt sitt matlagningsintresse och även att hennes hästar återigen ska synas på tävlingsbanorna.
Men för dagen är det restaurangen som står i centrum – oavsett om Emma vill eller inte.

Reportaget var publicerat i Sulkysport nummer 25 – 2018.

Fokustema
Fokus: På äventyr i vildmarken
Läs senare

Rena paradiset för travare …och människor

STOCKFORS. Visst finns det ett liv efter tävlingskarriären för travhästar. Men det är långt, långt upp. Snudd på halvvägs till himlen. Eller åtminstone till vänster i Luleå.
Av
Cecilia Kristoffersson
På tur med udda äventyr utanför Älvsbyn. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
På tur med udda äventyr utanför Älvsbyn. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Bland westernsadlar, en flock med 20-talet varmblod – alla pensionerade travare – oljerockar och cowboyhattar driver Rikard Öhman sedan 2003 sin rörelse Udda Äventyr på denna gård i Älsbyns kommun, men han har hållit på längre än så. Redan 1989 startade han sin första camp. Själv hittade Rikard till hästar och ridning som 20-åring då han satt upp på en häst på ridskolan. Sedan dess har han aldrig suttit av.

Bilturen västerut tar cirka en timme från Luleå flygplats och det första man möts av är en terrass med renfällar, ljusstumpar i bourbonflaskor och en skylt som välkomnar till Long Horn Bar. Bakom boningshuset sträcker sig ängarna vitt och brett innan de övergår i bergen. En känsla av nervositet pirrar i hela kroppen då undertecknad inte suttit i en sadel de senaste 15 åren och har i sitt stilla sinne målat upp en bild av att vi ska ut och skritta runt på en lugn liten sightseeing-tur. Det visar sig att jag inte kunde ha mer fel…
Efter en middag bestående av fiskgryta och genomgång av verksamheten med PG Lindberg går vi ut i stallet för att prova ut chaps, oljerockar, sadelväskor som ska packas med proviant till i första hand hästarna och i andra hand till oss själva – och såklart hatten.

PG hade ridit en del i ridskola tidigare, men aldrig suttit i en westernsadel eller ridit utomhus när han 1996 fick en ridtur på islandshästar i födelsedagspresent. Som tur var dröjde det två år innan den kunde genomföras och en vän till honom hade då sagt att ”glöm islandshästarna, vi ska till Udda Äventyr.”
– Jag var en riktig Gore-Tex kille och spärrade upp ögonen då Rikard först mötte upp på Kallax flygplats i skinnkläder och med knivar i hölster. Vi red ut på en fem-dagars hardcore tur där vi övernattade på renfällar och använde sadeln som huvudkudde.

Hästar som Dig For Dollars, I Saw You, Maverick Man och Kalypso Face har alla fått en ny karriär – efter karriären. Som travpensionärer lever de numera  som westernhästar med turridning på schemat på Rikard Öhmans camp Udda Äventyr i vildmarken i Norrbotten. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Han föll pladask och efter det blev det fler turer både med vänner och jobbet.
– Näst efter mina barn var det här det roligaste jag gjort och efter några år frågade jag Rikard om jag inte kunde få gå in i företaget – på den vägen är det. Nuförtiden tillbringar jag mer tid här än vad jag gör i Uppsala och har helt enkelt flyttat till Älvsbyns kommun.
Vi bäddar ner oss i boningshuset och somnar fulla av förväntan inför morgondagens ritt.

Vilka hästar som ska med på turerna bestäms aldrig på förhand utan de matchas alltid ihop med ryttarens erfarenhet och personlighet. De försöker känna av vilken person som passar bäst ihop med vilken häst och det stressas inte med beslutet. Efter en genomgång inne i stallet – namn som Jester, Dollars, Grim, Country och Don pryder namnskyltarna över huvudlagen – där det noga berättas hur man ska hantera hästarna, vilken sadel man ska rida i och att man genom att peka mot det man håll man vill med både vikt, händer och ben styr hästarna från sadeln, går vi ut i hagen med varsin repgrimma i handen för att få oss en häst tilldelad.

Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr
Foto Mia Törnberg/Sulkysport Älvsbyn 20180618, Udda Äventyr På tur med udda äventyr

På förhand har Rikard redan tänkt ut hästar åt både mig och fotograf Mia, men då himlen öppnar sig får vi söka skydd från regnet i ligghallen och han ändrar sig då om vilken häst som passar Mia bättre.
Efter tydliga instruktioner om hur sadlarna ska läggas på och hästarna fått lite lunch binder vi fast dem utanför stallet för att sitta upp, justera stiglädren och bege oss ut i den norrländska vildmarken. Björn har träffats på flera gånger under längre ritter, men det har aldrig varit någon incident.

Varmbloden är helt överlägsna för dessa turer som bär av rakt ut i vildmarken. Både mentalt och för deras tåliga hovar och ben, då alla hästar går oskodda

Alla hästar tar olika lång tid på sig att skolas om från travet och den största utmaningen är att lära dem att slå av ”av och på-läget” som är inpräntat i dem sedan tävlingskarriären.
Under åren har Rikard provat flera olika hästraser, men funnit att varmbloden är de som fungerar bäst i hans verksamhet.

Vi inleder vår ritt med att kana nedför en brant backe mot den första forsen som ska korsas. De tydliga direktiv vi har fått är att alltid låta hästen gå på lösa tyglar och endast styra den med lätta handrörelser och sitsen. Min häst är självklart den ende som tappar fotfästet – kan ha med den ovane ryttaren att göra – men han är säker som en klippa och reder ut situationen själv.

För en gammal travtjej är det väldigt ovant att man bara ska ta hästen i munnen för att stoppa och backa och jag får hela tiden hejda mina impulser att styra med tyglarna istället för med kroppen.

Kaffepaus. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

 Ridningen är en central del i Udda Äventyr och turerna börjar i maj för att pågå till dess att snön kommer i oktober ungefär. Varje dag under de längre turerna vet guiden var gruppen ska övernatta, men vägen dit varierar.

– Vi tar en paus i november och låter det bli vinter och runt lucia brukar vi rida ut på vår första vintertur för att sedan ta en paus över jul och nyår. Under vintern anordnar vi även heli-skiing där vi släpper av skidåkarna med helikopter på olika bergstoppar.
Den längsta trail de varit ute på till häst är tolv dagar, men i år har den längsta varat sju dagar. De har flera återkommande gäster varje år och det är högt tryck hela somrarna. I juli förra året var det endast en dag de inte hade hästar ute i skogen.

Hästarna går utan att tveka ner i vattnet och korsar Piteälven med dess steniga botten. Turen går vidare och det är inga tydliga stigar som följs, men Rikard tvekar aldrig över vägvalet. Nästan direkt efter att jag fått hjärtat i halsgropen i backen är det dags för vår första galopp. Detta över en stor äng som även fungerar som sommarbete för flocken.
Glädjen hos hästarna går inte att missta sig på och de är väl medvetna om att här brukar de släppas av. En kort galopp fattas genast självmant av dem och när jag själv väl börjar slappna av är det som att sitta i en gammal gungstol. Förmaningarna från Rikard är hela tiden att lita på hästen, ge den fria tyglar över hindren och hjälpa den så gott det går med hjälp av din sits och hur du lägger vikten.

Vi klättrar uppför berget och kommer ut på en stor tallhed där en huggorm snabbt ringlar iväg ner i en rishög. Rikard uppmanar oss att inte följa i hans rygg utan hitta våra egna vägar när vi slingrar oss genom en skog där träden står så pass tätt att det knappt är så att hästarna tar sig mellan och knän och fötter som sticker ut får sig några törnar. Hästarna har en behaglig tillvaro och stannar hos Udda Äventyr för resten av livet då de väl hittat hit. Det som brukar enda deras liv är att tänderna ger upp.

Udda Äventyr har både sommarsäsong – från maj till snön kommer i oktober – och en vintersäsong. Det gemensamma är de milsvida vyerna. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Några av de första travintresserade som hittade just hit till Udda Äventyr var Annika och Åsa Lindblom.

– Bland våra gäster genom åren har det dykt upp mycket hästfolk som till vardags sysslar med hästar på ett annat vis. Mats Holmstedt var en av de som blev övertalad att följa med upp och det är mycket tack vare dessa personer flera av de hästar vi har här idag hittat hit, säger Rikard Öhman.
Även Åke Lindblom är en av dem som blev rekommenderad att följa med ut på tur och han har varit här och ridit några gånger. Han har en gammal krigare här i I Saw You och bland andra kända namn ser vi femfaldige miljonären Dig for Dollars och välstammade Soprano som skänkts av Travkompaniet.

Fakta

Udda äventyrs hästar

Häst Far Ålder Intjänat kr

Askens Pico Alf Palema 11 år 56.510

Black Office Foreign Office 16 år 0

Callela Nasdaq Classico Merett 9 år 45.200

Chief of Laday Super Arnie 11 år 165.350

Dig For Dollars Tony Oaks 15 år 5.399.820

Edradour Giant Chill 16 år 0

Elles W.Gede Insert Gede 13 år 37.956

First Eagle Lindy’s Crown 21 år 222.072

Il Pomodoro Insert Gede 11 år 118.133

Innocent Mack Lobell 17 år 0

I Saw You Love You 13 år 3.033.156

Jagger Jag de Bellouet 11år 0

Jazz Diller Dream Lover 20 år 34.491

Kalypso Face Viking Kronos 11 år 1.240.579

Majestic Lane Majestic Son 9 år 93.664

Maverick Man From Above 8 år 847.200

Prince Elliot Gigant Neo 11 år 1.335.450

Satisfied La Marc Andover Hall 9 år 554.100

Smedsbo MacGyver His Majesty 11 år 0

Soprano Muscle Hill 7 år 40.950

Sugar Line Rite On Line 12 år 223.050

Veteran Sund Super Photo Kosmos 15 år 65.650

Expandera

En annan häst som hittat hit är Svante Båths Maverick Man och hans upplägg har sett lite annorlunda ut. Örjan Kihlström var här och red tillsammans med bland andra Lindblom och Holmstedt och han blev nyfiken på hur dessa ritter skulle fungera som rehabiliteringsträning då Maverick Man var skadad i ett gaffelband. Hästen var dock friskförklarad då han kom till Udda Äventyr.
– Örjan tyckte att detta upplägg skulle vara intressant att prova för att se om gaffelbandet höll bättre för tävling efter att ha fått knata över stockar och stenar, men då ägarna skulle hämta hem honom tyckte de att han hade det för bra här och ville inte ta honom härifrån. Lite synd på ett sätt då det skulle varit kul att veta hur detta fungerade som uppbyggande träning efter en skada för en framtida tävlingskarriär.

Jester, som är det nya namn den häst jag ridit fått sedan han kom hit, har tagit väldigt väl hand om mig och tankarna börjar redan sväva iväg mot när jag ska kunna komma tillbaka hit och rida ut på en ”riktig” tur med övernattning. Samtidigt lägger jag mig med magont över hur fruktansvärd träningsvärk kommer att slå till efter en mil och sex timmar på en hästrygg i Norrbottens vildmark.

Långt ifrån civilisationens gränser.

Reportaget var publicerat i Sulkysport nummer 34 – 2018.

Fokustema
Fokus: Hockeyspelaren fastnade för travet
Läs senare

Vita hästen – och en brun valack

STOCKHOLM. Harran Boko kom från ingenstans och började rada segrar.
Bakom fyraåringen står två rejält hästbitna ägare.
– Både jag och pappa har fått ett jäkla intresse, säger hockeyspelaren Simon Mitman.
Av
Pär Gustafsson
Med meriter från spel i Djurgården i Svenska Hockeyligan, SHL, har det mesta kretsat kring ishockey för nu 26-årige Simon Mitman. Men på senare tid har hockeyn har fått tuff konkurrent. Efter en praktikvecka hos Conrad Lugauer som födelsedagspresent blev Simon fast på allvar och idag kombinerar han hockey i allsvenskan med travskola på Mantorptravet. I fyraårige valacken Harran Boko har Simon och pappa Jimmy en spännande häst tillsammans. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Med meriter från spel i Djurgården i Svenska Hockeyligan, SHL, har det mesta kretsat kring ishockey för nu 26-årige Simon Mitman. Men på senare tid har hockeyn har fått tuff konkurrent. Efter en praktikvecka hos Conrad Lugauer som födelsedagspresent blev Simon fast på allvar och idag kombinerar han hockey i allsvenskan med travskola på Mantorptravet. I fyraårige valacken Harran Boko har Simon och pappa Jimmy en spännande häst tillsammans. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Historien om Harran Boko började med att Jimmy Mitman och hans fru var och åt middag på hästägaren Darko Stankovics restaurang i Stockholm.
– Han såg över axeln, märkte att jag kollade i en travtidning och vi började prata. Sedan började jag och min fru gå allt mer på restaurangen och började känna Darko, berättar Jimmy Mitman.
Han var från början intresserad av spelet och när Jimmy vann pengar med Darko och några andra vänner kom beslutet att bli hästägare. Electric Light var den första.
– Nu är jag delägare i tio-elva hästar.
Harran Boko ropades in på Kriterieauktionen 2015 för 150.000 kronor.
– Darko hade koll på hästen redan innan auktionen. Jag själv var i Spanien och jag tyckte att han såg fin ut på bilden jag hade i katalogen, men sedan visade sig att det var fel bild och när jag skulle kolla på Harran Boko hos Per Lennartsson hittade jag inte hästen. Han såg inte alls ut som på bilden…

När jag frågade Conni om Simon fick komma dit och jobba en vecka var det inga bekymmer

När Jimmys intresse för travsporten ökade började även hans son Simon Mitman få upp ögonen för hästarna. Han är hockeyspelare i Norrköpingslaget med det passande namnet Vita Hästen.

Men åter till travspåret.
– Simon skulle fylla år och vi ville ge honom en upplevelse. Han hade börjat bli hästintresserad och vi gav honom i present en vecka hos en proffstränare när hockeysäsongen var slut. Jag tänkte att Simon skulle passa hos Conrad Lugauer eftersom han också är sportintresserad. När jag frågade Conni om Simon fick komma dit och jobba en vecka var det inga bekymmer.

Son och far Mitman, Simon och Jimmy, har en högintressant fyraåring tillsammans i Harran Boko. Pappa Jimmy kom in i travet före och de senaste två åren har sonen hakat på. Båda har också testat travet i praktiken och går travskola för att lära sig mera. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Den 30 januari startade Harran Boko i Margaretas Tidiga Unghästserie och Jimmy och Simon Mitman var spända när Sulkysport träffar ägarna innan tävlingarna. Harran Boko ståtade med fem raka segrar och var storfavorit till förstapriset på 300.000 kronor, men den här kvällen återgick Maharajah-valacken till gamla synder. Han travade i tufft tempo i ledningen och galopperade kort före mållinjen. Felfri hade han sämst slutat tvåa.
Simon berättar efteråt att det var en tung resa tillbaka Norrköping med mycket tankar som for genom huvudet. Dagen efter mötte Vita Hästen serieledarna Timrå och Simon satte sista målet i 2-1-vinsten.
– Vi visste såklart att hästen inte bara skulle vinna och vinna. Nu kom vi verkligen ner på jorden. Det var surt att han galopperade 50 kvar, men det är bara djur och allt kan hända. Vi gillar Harran Boko lika mycket ändå, säger Simon.

Fakta

Kuriosa

Ishockeylaget Vita Hästen bildades när IFK Norrköping och IK Sleipner slogs ihop. IFK-fansen kallades ”vita” och Sleipner är Odens häst i den nordiska mytologin. Därav namnvalet Vita Hästen, som klubben haft som namn sedan 1973.

Expandera

26-åringen har Haninge HF som moderklubb och spelade juniorhockey med Djurgården.
– Sista året som junior i Djurgården spelade jag 17 matcher i SHL. Jag var mycket med A-laget, men tillhörde juniorerna.
Efter juniortiden har Simon Mitman spelat i division ett och allsvenskan. De två senaste senaste säsongerna har han tillhört Vita Hästen i landets näst högsta liga. När man kollar hans statistik ser man han Mitman suttit mycket i utvisningsbåset både som junior och som äldre. Det är inget vi kan ana när han klappar om Harran Boko inför loppet på huvudstadsbanan.
– Jag spelar inte fult, men har en aggressiv spelstil och försöker spela tufft, förklarar han.

Simon Mitman i Vita Hästens färger. Foto Josefin Eriksson/Pic-Agency

Travintresset har kommit de senaste två åren.
– Pappa köpte in sig på ett- och tvååringar och då blev även jag engagerad.
Och presenten – en vecka i Blentarp – blev minst sagt en succé.
– Första tanken när jag fick presenten var wow, jag vill verkligen testa. Och när veckan var slut ville jag egentligen inte åka ifrån stallet, säger han och fortsätter:
– Det var en av de roligaste veckorna jag upplevt. Jag lärde mig mycket och fick allt mer ansvar desto längre veckan gick. Jag trodde kanske inte att jag skulle få köra, men på slutet var jag med i intervalljobb. Egentligen hade jag hundra frågor, med de var snälla och placerade mig mitt i klungan. Jag fick hänga på och det kändes som att det gick mycket fortare än jag trodde.

Tredjeplats i Sprintermästaren

Lugauer-veckan sammanföll med Sprintermästaren förra sommaren. Pappa Jimmys delägde Electric Light (e. Going Kronos-U.S.A.Hornline) var då i träning hos Peter Untersteiner och hästen nådde tredjepriset i huvudloppet bakom Diamanten och Muscle Hustle.
– Jag fick hjälpa till med Lugauers starthästar och dessutom följa Electric Light på nära håll med lottning och allt. Det var verkligen skoj.
När Simon var på praktik hos Conrad Luguaer hade Harran Boko inte gjort tävlingsdebut.
– Hästen var inte fit for fight, han såg deppig ut och jag drogs till honom. Han är väldigt gosig och jag tyckte att vi fick bra kontakt. Att han var så snäll och social var att jag fattade tycke för honom. Många andra i stallet var i full form och pigga. Därför var det lätt att hålla sig till Harran Boko. Jag sade till farsan att vi skulle köpa honom om vi fick chansen. Det var inte för att jag såg att han hade grym potential eller så. Utan det var för att jag och Harran fann varandra.

Jag skojade och frågade om de ville sälja galopphästen

Pappa Jimmy Mitman började kolla av med de andra delägarna.
– Simon blev helt frälst hos Lugauer och han fastnade för Harran Boko. Han galopperade en del och jag hörde att de andra delägarna började muttra lite. Så jag frågade om de var intresserade att sälja eftersom Simon gillade hästen så mycket. Jag och Simon skulle ha lite längre tålamod, men vi kunde inte ana att det skulle gå så här bra. Jag skojade och frågade om de ville sälja galopphästen. Det kunde de om det var jag och Simon som skulle äga hästen tillsammans.

Harran Boko gjorde tävlingsdebut i oktober, men galopperade och blev diskvalificerad i de två första starterna. Därefter fick Jimmy och Simon köpa valacken som tackade med att bärga fem raka segrar. I Gävle innan jul sprang hästen 1.14,7/2.640 meter med Conrad Lugauer, vilket är svenskt rekord för treåriga svenska hingstar och valacker.
– All heder till Conrad Lugauer och hela teamet som gjort ett grymt bra jobb. Conrad ska ha beröm för att han tog det lugnt med Harran Boko som treåring. Han märkte att hästen inte var redo och behövde tid. Jag tror att vi kommer få tillbaka det i det långa loppet, säger Simon.

Vill uppleva tävlingarna på plats

Familjen Mitman har sett de flesta starter på plats.
– Det är tjusningen att se hästarna tävla. Vi vill uppleva tävlingarna och åker så mycket vi hinner. Och det gäller inte bara när våra egna hästar starter. Är det bra trav är vill vi uppleva det på plats, menar Jimmy.

Fyraåringen har fått en paus efter galoppfadäsen på Solvalla och förbereds för storloppssäsongen.

Fakta

Harran Boko

brun valack född 26 maj 2014
Härstamning: Maharajah-Zilan Boko
Intjänat: 351.00 kronor
Resultat: 16 st: 7-1-0
Rekord: 1.14,0m – 1.13,1am
Ägare: JimMit AB & Simon Mitman
Uppfödare: Boko Stables Holland BV, Nederländerna
Tränare: Conrad Lugauer, Jägersro
Skötare: Christina Eylert

Expandera

– Visst hade det sett fint ut med sex raka segrar och en fullträff i Margaretas Tidiga Unghästserie, men vi har varit nöjda och hästen utvecklas hela tiden. Harran Boko var hetsig som unghäst och får tre-fyra lugna veckor. Hästen har talang och kan springa, men det gäller att huvudet är med också. Vi har jobbat mycket med det mentala och han blir allt bättre, säger tränarsonen Marc Elias.
Christina Eylert har jobbat länge i Stall Lugauer och fick Harran Boko som passhäst efter årsskiftet.
– Jag tycker att hästen är jättesnäll och trevlig. Han är social och gillar uppmärksamhet. Det är det som utmärker honom, säger hon.

Simon har fått en ”andra” sport och fortsatt med sin travsatsning.
– Jag går på travskolan på Mantorp en dag veckan och vill lära mig allt som en hästskötare ska kunna. Jag har testat det mesta som skogsturer, voltning, intervallträning och tempobedömningar. På sistone har vi jobbat mer med hästarna som stretching, klippning och annan vård. Jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba med hästar. Travet är skitkul och jag vill lära mig mer.
Han håller givetvis kontakten med Jägersrotränaren.

Sedan i somras har jag drömt om att få sitta bakom Harran och för drygt tre månader sedan fick jag jogga honom

– Jag har hälsat på stallet ett par gånger sedan veckan i somras, fått köra häst och varit med på tävlingar. Sedan i somras har jag drömt om att få sitta bakom Harran och för drygt tre månader sedan fick jag jogga honom, säger han stolt.
Även pappa Jimmy lär sig köra. Han går på Solvalla Travskola en dag i veckan och redan klarat tre steg.
– Nu går jag den förberedande delen inför licenskursen. Vi har unghästarna hos Sandra Luomala i Eskilstuna. När de är inkörda är vi där ungefär en gång i månaden och är med och kör. Vi kommer närmare sporten och det ger hästägandet ytterligare en dimension. Hade jag varit lika ung som Simon hade jag varit giftigt nära att börja jobba med travhästar.

En kall decemberdag i Gävle – då slog Harran Boko till med seger på svenska rekordtiden 1.14,7 över lång distans med voltstart. Hästen utvecklades mycket under vintern när de mentala bitarna föll på plats och ägarfamiljen Mitman drömmer om det största loppen under fyraåringssäsongen: Svenskt Travderby på Jägersro i september. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Harran Boko är anmäld till alla större lopp 2018 förutom Grand Prix de l’U.E.T, Europaderbyt, där valacker inte får delta.
– Det är mycket upp till hästen och vi vill inte pressa honom för hårt, berättar Marc Elias.
Även om vägen är lång ser ägarna fram emot ett speciellt lopp på hemmaplan i början av september.
– Slutmålet är Derbyt, säger Jimmy Mitman.

Onekligen går Harran Boko mot en spännande säsong med två hängivna hästägare bakom sig. Men även om han inte fortsätter på vinnarspåret som fyraåring har travsporten fått nya entusiaster.
– Jag är förtjust i travsporten och själva hästen. Jag har alltid tävlat och har vinnarskalle. När det är tävling är jag på helspänn och en dålig förlorare. Nu har jag fått lära mig mycket runt omkring hästen, hur mycket som krävs och allt tid skötarna lägger ner. De ska ha all heder, säger Simon Mitman.

Fotnot: Det här reportaget publiceras i Sulkysport nummer 8, 2018. Efter säsongen lade Simon Mitman hockeyhandskarna på hyllan och idag jobbar han som hästskötare hos Conrad Lugauer.

Fokustema
Fokus: Propulsion
Läs senare

En krigares själ

ÖRSUNDSBRO. Två gånger har Propulsion varit med i Elitloppet. Muscle Hill-sonen har flyttat fram positionerna för varje år. I år har han tagit fram krigarsjälen på allvar. Propulsion tänker slåss om segern 2018.
Av
Jeannie Karlsson
Propulsion fick sitt första föl igår hos Lutfi Kolgjini i Vomb. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Propulsion fick sitt första föl igår hos Lutfi Kolgjini i Vomb. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

2016. Propulsion slog igenom på allvar på våren och vann Hertigen av Värmland, Prins Carl Philips Jubileumspokal på Färjestad under påskhelgen. Därefter besegrade han äldre och mer meriterade hästar i Finlandia-Ajo, vilket skulle betyda en plats i Elitloppet på Solvalla som nästa start.

Som rookie tog sig den då femårige Muscle Hill-sonen till final och gjorde praktiskt taget två otroligt bra insatser i första försöket i ett av världens hårdaste travlopp.
– Det kostade att gå de två heaten 2016, vilket vi egentligen inte märkte förrän i start-
en efter, i Boden när Propulsion vann. Jag minns att jag var bekymrad som tusan efter värmningen då och ansåg att jag garanterat skulle ha plockat bort hästen om vi inte hade varit där vi var. Trots allt handlade det om Bodens största lopp och vi hade åkt långt. Propulsion var inte halt och det är lite knepigt att förklara det där. Det jag kände i honom var inte detsamma som inför Elitloppet, då jag var helt nöjd med hästen och med facit i hand så var två heat på Solvalla och en faktor med ”fel” skor i träningen något som störde Propulsion i Boden, säger Daniel Redén.

2017 klev Propulsion ut i Elitloppet som en betydligt hårdare häst med hög 1.08-tid från Hugo Åbergs Memorial i ryggsäcken från säsongen innan. Skulle den då sexårige hingsten kunna utmana de två giganterna Nuncio och Bold Eagle på Solvalla?

Ja, blev svaret.

I finalen forsade Propulsion runt konkurrenterna i tredjespår sista 700 meterna och den ende han inte fick tag på var som bekant vinnande Timoko.
– Propulsions silver kändes som en seger för mig, till och med direkt efter loppet. Jag är tävlingsmänniska och vill gärna vinna, men andraplatsen var enorm för mig och hästen visade åter att han kunde möta de allra bästa hästarna över sprinterdistans och slåss om topplaceringar. Och det kanske låter märkligt, men jag vet att han inte var i hundraprocentig form i Elitloppet ifjol. Inte helt hundra. I Boden några veckor efteråt, i Årjäng och i Hugo Åbergs Memorial i juli, då var han så bra som han kunde vara under fjolåret, säger Redén.

Propulsion med krigsmålning, travhäst, Sulkysport, Travsport
Vi vet att Propulsion tampades med flera av världens bästa hästar i Paris i vintras, men den där riktigt stora segern som Daniel Redén drömde om kom aldrig, trots att Muscle Hill-sonen gjorde toppinsatser i både Prix d’Amérique och Prix de France
– Det är någonting med Frankrike som inte riktigt klaffat för Propulsion än, även om han prestationsmässigt gjort det toppbra. Det är precis som att hästen inte trivs helt och hållet i det landet och man märker att han tänder till helt annorlunda bara några dagar efter att han kommit hem till sin box på gården.

Upplägget inför årets Elitlopp har varit lite annorlunda. Propulsion började tömmas på sperma i höstas, för frysning, men man tog också beslutet att låta hingsten utföra avelsarbete efter vintermeetinget i våras eftersom det ändå blev ett planerat och naturligt uppehåll i tävlandet.

– Fördelen är att vi kunnat träna honom som vanligt hela tiden eftersom vi tömde honom på gården tre dagar i veckan, säger Daniel Redén.
Och skötaren Ellinor Wennebring har inte upplevt några negativa effekter av att Propulsion dubbelarbetat hela våren.
– Nej, inte alls. Han har i stort sett varit samma häst hela tiden, skillnaden är att man märker när han börjar komma i form på allvar, vilket varit fallet de senaste veckorna. Då brukar han bli mer bitsk, utan att vara elak på något vis. Det blir helt enkelt mer tryck i Propulsion i alla moment man gör med honom, säger Ellinor Wennebring.

Ellinor Wennebring med Propulsion, Sulkysport, Travsport, travhäst
Ellinor Wennebring med Propulsion. Foto Jeannie Karlsson/Sulklysport

Förberedelserna har gått enligt plan i år och Propulsion kommer kanske i bättre skick än någonsin till ett Elitlopp?

– Det känns faktiskt så. Småsaker kan alltid hända på vägen, men peppar, peppar så har det sett väldigt stabilt ut de senaste månaderna, säger Ellinor.

Genrepet på Solvalla i sista starten inför det stora slaget lämnade inget övrigt att önska. Propulsions 1.09,9 med skor på alla fyra hovarna vittnade om att Redén träffat rätt i matchningen.

Men för att lyckas hela vägen i ett Elitlopp behövs det berömda klaffet och när Propulsion går där ute i hagen på Furuby Gård så har han redan preparerat sig för det krig han ska ut i till helgen. Med hjälp av indianmålningar på kroppen försöker han hitta rätt stämning och krigarinstinkt för att utmana de 15 deltagarna i Elitloppet på fullaste allvar.

Känslan man får är att han är där han ska vara. På topp.

Kriget mot Örnen från Frankrike kan börja och lita på att det kommer en Propulsion som knappast viker ner sig när den verkliga kampen på liv och död börjar.

Reportaget var publicerat i Sulkysport nummer 21 – 2018.