Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

”Lika mycket svensk som dansk”

Axel Jacobsen var en maktfaktor i dansk travsport under många år.
Nu driver 68-åringen en mindre rörelse och har nyligen börjat en satsning på unghästar.
– Travsporten är mitt liv, säger den dansk-svenske travprofilen inför Copenhagen Cup-helgen på hemmaplan.
Av
Pär Gustafsson
Axel Jacobsen. Foto Hanold/ALN
Axel Jacobsen. Foto Hanold/ALN

Den 1 januari 1980 plockade Axel Jacobsen ut proffslicens och han har varit Köpenhamn-banan Charlottenlund trogen under hela karriären. Den danske profilen – inte minst känd för sin svart-vit-rutiga dress – svarar på klockren svenska, vilket inte är så konstigt.
– Jag är född i Sverige, gick i skola i Malmö under skolåldern, och sedan har jag tagit en civilekonomexamen i Lund, berättar 68-åringen.

Både hans far och farfar har ägt hästar och hållit på med uppfödning i Köpenhamn. Att arbeta som civilekonom fick stå åt sidan för travsporten och de fyrbenta vännerna.
– Jag hade gift i blodet när jag föddes och hästar har alltid varit mitt stora intresse. Varje lov och på helgerna åkte jag till Köpenhamn. Jag känner mig lika mycket svensk som dansk.

Jag vill lägga ner mycket tid med varje individ

När Axel Jacobsen drog igång för snart 40 år sedan växte stallet snabbt. Efter fyra-fem säsonger som tränare hade han över 100 hästar i träning innan han började trappa ner i början av 1990-talet.
– Det jag minns från den perioden är att jag vann mycket lopp, men jag hade inte så mycket kontakt med varje häst. Det är inte min stil utan jag vill lägga ner mycket tid med varje individ.

För dagen har han 15 hästar på träningslistan.
– Antalet är passande för mig och jag tycker att det fungerar bra.

Under stortränartiden tog Jacobsen sina största segrar. Derbyt 1984 med Game Högh (e. Pay Dirt–Nita L), 1.13,3ak, 25 segrar och 1,1 miljoner dkr. Året efter vann han bakom Hawkeye (e. Vokal N–Rebekka Valentine), 1.14,3ak/782.310 dkr. Stoavdelningen i Danmark har Axel Jacobsen tagit hem med Miss Ixa e. (Jerard), Rebillion (e. Another Miracle) och Bonita L (e. Whiteland Crown) åren; 1989, 1993 och 1998.

Finalist i Elitloppet fyra gånger

USA-födde Frisky Frazer (e. Baltic Speed) är den häst som kanske mest förknippas med Lunden-tränaren. Han föddes 1990 och gjorde 133 starter (48-27-12) under Jensens vingar, tjänade 8.324.403 kronor och tog rekordet 1.10,8ak. På meritlistan finns segrar i Prijs der Giganten, Rikstotos Europamatch, Yngre Larssons Trofé, Peterson-Broddas Minneslöpning och dubbla vinster i Klosterskogens Elitlöp. Hela fyra gånger var han med i Elitloppet och tredjepriset 1997 bakom Gum Ball är den främsta placeringen.
– Vi kom till final varje gång. Under 90-talet hade jag ett något mindre stall, men med mer klass och vi hade flera bra hästar. Förutom Frisky Frazer tränade jag bland andra Mr Flirt (e. Valley Victory), 1.13,0ak/1.307.939 kr.

Frisky Frazer och Axel Jacobsen deltog i Elitloppet vid fyra tillfällen. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Hur hittade du Frisky Frazer?
– Jag var på semester i USA och hittade hästen i ett babyrace på Pocono Downs. Jag gillade typen och när jag fick veta att han var till salu slog jag till direkt. Vi har varit med i många storlopp över hela Europa.

Under en period hade Axel filial i Frankrike och bärgade sex segrar på Vincennes. Fyra av dessa kom med Demilo Crown (e. Lindy’s Crown), 1.13,4ak/2.082.103 dkr. Jacobsen är faktiskt ensam dansk att ha vunnit på Vincennes med egentränad häst.
– Jag var i Frankrike under två-tre år och hade tio hästar som mest där. Det var mycket, mycket intressant. Väldigt lärorikt och mycket jobb. Jag tycker att det är en stor fjäder i hatten att ha vunnit lopp på Vincennes med hästar som jag tränade och körde själv. Det krävs mycket för att nå dit.

Demilo Crown och Axel Jacobsen vinner på Vincennes 2002. Totalt vann hästen fyra gånger på storbanan i Paris. Foto Gerard Forni

Senare i år fyller Jensen 69 år, men han har fortfarande suget att vinna storlopp och nyligen startade han en unghästsatsning.
– De senaste tio åren har jag inte haft några unghästar utan tränat lite äldre travare för att få dem så bra som möjligt. Nu har jag tillsammans med hästägare tagit beslutet för att satsa på unghästar. Jag har fem treåringar och lika många tvååringar. Upplägget känns intressant och det roligaste med travsporten är att ta fram egna hästar.

Vunnit drygt 2.600 lopp

De senaste åren har Jacobsen vunnit mellan 10-25 lopp per år och totalt ståtar han med drygt 2.600 segrar på meritlistan.
– Travsporten är väldigt annorlunda idag jämfört med när jag började, men jag tycker att det är väldigt skoj. Jag mår bra varje dag jag går till jobbet.

Hur mår dansk travsport?
– Danskt trav har mått dåligt under många år. Vi har inte förmått att klara oss själva och jag hoppas att det blir bra med samarbetet med Svensk Travsport. Min förhoppning är att det gynnar sporten här, men det borde kunna vara positivt även för Sverige. Inte minst med marknaden med lopp att spela på.

I helgen startar Axel Jacobsen tre hästar. Dynamite Hornline och Björn G på lördagen. Femårige Botox startar i söndagens klass II-försök (V75-2) och vid seger är han klar för finalen på Solvalla i samband med Elitloppet.
– Botox har varit hos mig i drygt ett år och utvecklats för varje start. Jag tycker att hästen är bra, men spår åtta är inte optimalt och han är inte snabb ut. Vi lär hamna bland de sista, men jag tycker ändå inte att hästen är chanslös.

Vad är störst i Danmark, Copenhagen Cup eller Derbyt?
– Derbyt är minst dubbelt så stort som Copenhagen Cup-helgen. Visst, sporten är fin i helgen, men det är något speciellt med Derbyt i Danmark. Intresset och publikt är det större. Det är en tradition i Danmark och en vanlig danske vet när Derbyt körs.

Avslutningsvis, vem vinner årets upplaga av Copenhagen Cup?
– Jag blev imponerad av Cyber Lane i årsdebuten. Jag tror att han vinner Copenhagen Cup och hästen kan bli en storstjärna.

Fakta

Copenhagen Cup 2018

2011 meter autostart
Förstapris: 375.000 danska kronor
Häst – Kusk

  1. Cash Hanover – Michael Nimczyk
  2. Takethem – Steen Juul
  3. Ferrari B.R. – Per Oleg Midtfjeld
  4. Cyber Lane – Johan Untersteiner
  5. Generaal Bianco – Peter Untersteiner
  6. Cruzado Dela Noche – Björn Goop
  7. Romanesque – Dominik Locqueneux
  8. Tripolini V.P. – Jeppe Juel
  9. Mindyourvalue W.F. – Robert Bergh
  10. Totoo del Ronco – Mario Minopoli Jr
Expandera
Fokustema
Fokus: Så gör succétränaren
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

Sulkysport hemma hos Gocciadoro

För ganska exakt ett år sedan var Sulkysport och besökte Alessandro Gocciadoro i Italien och här kan ni läsa om nyckeln bakom framgångarna.
Av
Cecilia Kristoffersson
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

NOCETO. Alessandro Gocciadoro är tillbaka på gården där han är född och uppväxt.
Resultaten har inte låtit vänta på sig sedan han började träna som Åke Svanstedt i djupsand.
Italiens dominerande tränare kommer nu med en armada till Elitloppshelgen.

natursköna Noceto, en bit utanför Parma, hyr Alessandro Gocciadoro sedan fem år tillbaka in sig på Casa Rossa. Det var här Jerry Riordan höll till tiden innan han flyttade sin rörelse till Sverige.

Det första man möts av när man ska köra in på gården är en rakbana med väldigt djup sand. Vi fäller upp bommarna för att ta oss över, men får vackert vänta utanför då hela heatet med sex hästar dundrar förbi. Alessandro kör själv mitt i klungan och hälsar glatt med en tumme upp.

Hästarna orkade bara en intervall innan de blev helt genomsvettiga

För fem år sedan var Alessandro en sväng i Sverige, men som han själv uttrycker det var den svenska vintern inte något för en italienare och han flyttade tillbaka rörelsen, som han driver tillsammans med pappa Enrico, till Italien.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Alessandro Gocciadoro hemma på gården i Italien. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Då jag var i Sverige åkte jag sex, sju gånger till Åke Svanstedt på Bjertorp för att köra snabbjobb tillsammans med honom. Han var väldigt hjälpsam och villig att berätta hur han tränade i djupsanden. Jag lärde mig mycket om hur man skulle sköta om sandbanan och om de olika materialen.

Detta var något som Alessandro anammade då han kom tillbaka till Italien och i takt med att han fick in fler hästar, och därav bättre ekonomi, byggdes en egen sandbana med liten lutning i 100 meter och 500 meters körväg på plan mark. Även på den 800 meter långa rundbanan ligger det väldigt mycket material.

Det är måndag och personalen är i vanliga fall ledig, men då just idag var enda dagen veterinären kunde komma jobbas det för fullt och hästarna från det första heatet selas av samtidigt som nästa set börjar förberedas. Det är ordentliga jobb som körs varje vända.

– Vi värmer upp på rakbanan, kör fyra intervaller på rakbanan, kör några lugna varv på rundbanan medan rakbanan harvas för att sedan åka ut och köra fyra intervaller till. Efter det joggas hästarna av i 10-15 minuter på rundbanan innan det är klart. Dessa jobb kör vi två gånger i veckan och däremellan går hästarna i hagen och joggas.

Snabbjobb på rundbana är inget som körs, undantaget eventuellt någon debutant, utan alla hästar går bara sina rutinjobb på rakan, men som Alessandro själv säger är det ett aber att underhålla sanden under de varma sommarmånaderna.

– Vi har en person som sköter banorna och det går bra för det mesta, men inte på sommaren… Då det blir så varmt krävs det väldigt mycket vatten för att hålla dem bra och vi hade riktigt dåliga resultat förra sommaren, suckar Alessandro och konstaterar att risken finns att det blir samma i år då värmen kommer.

– Hästarna orkade bara en intervall innan de blev helt genomsvettiga. Man kan inte träna dem så.

Det går verkligen att säga att Alessandro är född in i travet. Hans pappa Enrico, som fortfarande är en stor del i den dagliga rörelsen, körde på tiden då Alessandro föddes för 43 år sedan in unghästar just på denna gård.

Efter att de kom tillbaka från Sverige började de med att hyra sex boxar och utökade efterhand med lika många åt gången. Då det blev fullt på gården – där det finns plats för 45 hästar och idag inhyser mestadels unghästar – utökade Gocciadoro rörelsen och hyr idag även 35 boxar på Azienda Agricola Mariano. Ett anrikt stuteri som är inramat av stora gröna hagar så långt ögat kan nå och som ligger vägg i vägg med den andra gården. Hästarna körs genom skogen till rundbanan och sammanstrålar med hästarna från den nedre gården.

Den hästen vill jag ha, men du måste ta en del i honom

Här verkade Lemon Dra under sin tid som avelshingst innan han sorgligt nog blev kidnappad. Även avelshingstar som S.J.’s Photo och Atas Fighter L. stod här och efter kidnappningen av Lemon Dra installerades lås på avelshingstarnas boxdörrar. Videokameror har satts upp med bevakning på varje box och järnbommar omgärdar Gocciadoros stall för att försvåra ytterligare kidnappningar.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Träning på sandrakbanan. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här finns även tiofaldige Grupp I-vinnaren Timone Ek, som fick följa med till Alessandro efter det misslyckade framträdandet i Lotterialoppet i början av maj i regi Philippe Billard. Ägarna är oroliga för att någon ska hitta på något med hästen och även han står nu under videobevakning.

– Han var dålig i halsen, därav den dåliga prestationen senast. Sedan trampade han sig väldigt illa på en kota och står nu på antibiotika så någon start är inte inplanerad för hans del ännu, berättar Alessandro medan Timone Ek ”spelar Allan” för att få kamerans uppmärksamhet.

Alessandro visste tidigt att han ville följa i sin fars fotspår och det blev bara två år på gymnasiet innan han började i stallet.

– Vi hade en bra ägare vid den här tiden, Guido Guaresci, och han började köpa lite tävlingshästar som Alessandro körde i lärlingslopp. Varje år blev det några fler hästar och det är hans företag – Lampogas – som alltid prytt Alessandros dress. Guido gick bort för ett tag sedan, men Alessandro kör fortfarande i hans färger, säger Enrico som själv hade amatörlicens tidigare, men endast körde lopp sporadiskt.

Det är inte bara externa ägare som lämnar hästar i träning utan Gocciadoros köper även in en del egna. En av dessa är svenskfödde Arazi Boko som Alessandros sambo, Sinead Sernicoli, förvärvade tillsammans med en av stallets större hästägare, Leonardo Cecchi.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Äldre stjärnan Vitruvio i hagen. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Det var efter Coppa di Milano. Ägaren älskar startsnabba hästar och Arazi Boko vann detta lopp från ledningen. Han var hos Fabrice Souloy vid den tiden och vår egen Shatar Club var trea. Efter loppet sa Cecchi: ”Den hästen vill jag ha, men du måste ta en del i honom”. Vi tog kontakt med Arazis ägare och köpet gick igenom. Han är fantastiskt snäll och som en unghäst i kroppen och sinnet, berättar Sinead Sernicoli.

Hon säger med ett skratt att Cecchi ringt häromdagen och ville köpa Midnight Hour av samma anledning, men att ägarna inte var intresserade av att sälja…

Idag har Alessandro flera topphästar i sitt stall och det droppar in nya namn hela tiden.

– Vi har turen att ha väldigt bra ägare och jämfört med för några år sedan har situationen förbättrats betydligt här i Italien. Medan vi kunde få vänta över ett år på prispengarna tidigare, och de kom väldigt ojämnt, är det nu så att de betalas ut var fjärde månad. Inte lika bra som ni har det i Sverige eller Frankrike, men bara att veta att pengarna kommer regelbundet underlättar mycket, säger Alessandro och utvecklar ett angenämt problem:

– Vi har oftast flera hästar i samma lopp då det handlar om större sammanhang och det är inte lätt att hitta bra kuskar till de jag inte kan köra själv. Jag föredrar dock att köra själv i största utsträckning och vill tävla mina hästar med så lite utrustning som möjligt. I vanliga fall tävlar de bara med ett par stolpar på huvudlaget, men i Sverige måste jag sätta på en nosrem på grund av reglementet. Helst ser jag även att de tävlar utan skydd i den mån det går.

Nu är italienaren laddad för att vässa resultaten ytterligare och han har 1 hästar till start i helgen.

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

Baumann besegrade oddsen

Efter nära nog sex års segertorka var en profil tillbaka i vinnarcirkeln under måndagskvällen.
Manfred Baumann var riktigt i ropet runt millenniumskiftet och blickar framåt efter en tuff period.
– Jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjort tidigare och ser ljust på framtiden, säger Mantorpamatören.
Av
Emil Persson
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN

För många människor är Manfred Baumann främst känd som ”kocken från Mantorp”. Under många år drev han Mantorptravets restaurang samtidigt som han tränade och tävlade med hästar på amatörnivå. Relativt framgångsrikt dessutom.
Jimas Bolero startade i Sweden Cup två gånger och var även med i finalen av Solvalla Grand Prix. Resultatmässigt är han den bästa hästen jag har haft, men inte kapacitetsmässigt. Nej, Jimas Bolero var en ren träningsprodukt som tålde den tuffa träning han fick, säger Manfred Baumann.
Jimas Kjoseph (e. Ride the Night) som började med sex segrar på nio starter håller han dock högre, men…
– Där var det tvärtom. Han tålde inte träningen, det gick knappt att träna honom och i karriärens sista start blev han skadad när han vann ett klass I-försök. Det var en helt annan talang, säger Baumann.

”Glad jag är i livet”

Upp till den nivån är det idag ett stort steg för Baumann. När han i måndags tog sin första kuskseger i totolisatorlopp sedan den 11 augusti år 2013 så togs den i ett breddlopp hemma i Mantorp.
Passande nog med Jimas Bolero-sonen Oki Doki Boy, idag tio år gammal som samtidigt tog sin första seger i karriären i 33:e starten!
– Man ska inte dra för stora växlar av den segern, men det är klart att det kändes jättekul att vinna lopp igen.

trav, travsport, sulkysport, comeback
Jimas Kjoseph med Manfred Baumann. Foto Hanold/ALN

Idag finns två hästar på Baumanns träningslista, lika många som sambon Ellinor Doublet har på sin. Tillsammans har de en gård i Vreta Kloster utanför Linköping.
– Vi har fantastiska träningsmöjligheter, långa slingor och en naturskön miljö där både hästar och människor trivs.
Baumann återkommer regelbundet till att han är tacksam över sitt innehöll i livet. Att han för fem år sedan drabbades av aggressiv cancer och – som han själv uttryckte det – ”kunde gå hem och lägga sig och vänta på döden” har präglat 66-åringen.
– Från början var det inte tänkt att jag skulles få operation, men så blev det och den blev lyckad. Jag är glad att jag är i livet.

Hyllar Forsberg

Nu blickar han bara framåt och livssituationen ser helt annorlunda ut än när han var i ropet i början av 00-talet.
– Jag har inget med restaurangen på Mantorptravet att göra sedan flera år tillbaka. Det var en svår skilsmässa, det erkänner jag, men jag vill bara att det ska gå bra för Mantorptravet så det finns en fungerande verksamhet och att banan får fortleva. Vår familj har en husagentur och jag finns med lite i bakgrunden och stöttar upp när det behövs.
Någon ”stress och hets” tycks han inte intresserad av. Saker får ta den tid de tar och de yngre hästarna får bli klara när de blir klara.
– Tycker hästarna att det är kul att springa så gör de det. Tycker de inte det en dag så åker vi ut och lallar lite. Rent historiskt har jag tränat väldigt hårt, men det är när hästarna varit med på noterna själva. Och på senare år har jag tagit mycket hjälp av proffstränaren Lennart Forsberg, kunnat lämna in hästarna till honom när jag inte orkat. Jag är väldigt tacksam gentemot honom, avslutar Manfred Baumann.

Fokustema
Fokus: Långläsning
Läs senare

Matilda ser inga hinder

FÅGELMARA. Trots prövningar som hade fått många andra att ge upp har Matilda Persson fortsatt kämpa. Idag lever hon drömmen och jobbar som hästskötare hos Fredrik Persson. Med lite tur kan hon få hjälp att fortsätta förverkliga den utan att strida mot de största utmaningarna.
Av
Cecilia Kristoffersson
– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits, konstaterar Matilda Persson efter en tids arbete som hästskötare i Fredrik Perssons stall. Foto Simon Hagen/Sulkysport
– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits, konstaterar Matilda Persson efter en tids arbete som hästskötare i Fredrik Perssons stall. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Matilda Persson var en av tre finalister i ATG:s Drömfond och nu står det klart att det var hon som vann. Med anledning av det bjuder vi på extra läsning till helgen. Det här uppmärksammade reportaget publicerades i Sulkysport nr15 2019. Trevlig läsning!

 

Matilda Persson sökte jobb i alla stall hon kunde komma på, även de som inte sysslade med travhästar, och Fredrik Persson var den första som nappade. Sedan november jobbar hon nu heltid hos honom – trots att hon så sent som i november 2017 amputerade bort sitt högerben.

Då Sulkysport glider in på gården genom de trolska Blekingeskogarna där stenmurarna utgör en del av staketen i hagarna är morgonsysslorna redan avklarade i Stall Persson – trots efternamnet har Matilda och Fredrik inget som helst släktskap – och en gemensam frukost intas i fikarummet ovanför stallet. Stämningen är god och då det sista kaffet är svalt är det dags att kicka igång dagen.

Matilda släpper loss Kosmopolit du Gull från kättingarna och ger sig ut mot naturreservatet Högasand, en bit ifrån Fredriks gård, för att motionera den sjuårige valacken medan två andra ekipage tar sikte mot rakbanan för intervaller och ytterligare två hästar ridtränas i djupsandvolten. Grönskan börjar slå sitt grepp om naturen och det doftar friskt av tallbarr medan fåglarna kvittrar i trädtopparna. Detta verkar vara paradiset för häst och människa att mysa runt i och underlaget är så naturligt dämpat att hovtrampen inte hörs då Kosmopolit och Matilda ger sig djupare in i skogen.

Matilda Persson blev den som folket röstade fram som vinnare av ATG:s Drömfond. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Redan då Matilda var sju år gammal började hon rida på ridskola, men 2006 började hon uppvisa symptom på att något inte stod rätt till.

– Det hela började med att jag fick ont i en hälsena, men då jag samtidigt red, höll på med friidrott och judo behandlades det först som en idrottsskada och det blev fel. Smärtan spred sig och blev bara värre och värre medan benet krampade sig upp mot överkroppen, berättar hon.

Året efter fick hon sin diagnos, CRPS, på Karolinska sjukhuset och började behandlas för det istället. Det finns inte så mycket behandling att ge förutom smärtlindring och redan sex månader efter att diagnosen kom hamnade Matilda i rullstol.

Fakta

Matilda Persson

Ålder: 22 år 

Familj: Mamma Berit, pappa Mats, tvillingbror Johan och lillasyster Emma

Intressen: Trav och foto är de två stora intressena och så gillar jag att skriva lite

Om fem år: Svår fråga, men i framtiden vill jag satsa mer på mina egna hästar och en tränarrörelse. Om det sedan blir om fem år eller mer vet jag inte.

Om löpkörningen: Den vill jag återuppta så fort jag hittar en lämplig häst att köra. Det kallblodet jag har är alldeles för het för att jag ska vilja köra henne i lopp, men jag letar lite smått efter en till häst. 

Expandera

– Från början var det mest skönt att få veta vad det var, men senare blev det att man tänkte mer på det… Att ta beslutet om amputation tillsammans med min läkare var ändå en lättnad, men det gick väldigt fort. Han sa att så här kan vi ju inte ha det och det hade han ju rätt i. Från det att vi bestämt oss för att amputation var bästa alternativet för att öka min livskvalitet och ge mig möjligheten att kunna jobba med hästar på heltid tog det bara tre veckor, berättar hon medan hon väntar på att nästa häst hon ska köra får skorna på sig efter att ha startat.

Svårigheterna med högerbenet var att det krampat ihop sig väldigt tight och gjorde det svårt att hålla rent, vilket ledde till infektioner som utmynnade i att hela benet blev inflammerat och gjorde väldigt ont.

Travet fanns inte i den närmaste familjen, men Matildas farfar hade haft travhästar och hennes pappa hade hjälpt till på Hagmyren så lite fanns det där ändå. Hon körde sitt gotlandsruss Linnson på skogsvägarna hemma och då hon ville utveckla sin körteknik ytterligare tog hon kontakt med Travskolan.

– Jag behövde inte börja på nybörjarnivå då jag redan kunde lite och 2011 tog jag min körlicens. Det blev att jag körde över 100
ponnylopp och jag vet inte om jag kan säga att vi tog någon större seger tillsammans jag och Linnson, men jag har ändå haft hästen sedan han var tre år, kvalat honom och fått Linnson till start.

I samband med att hon tog körlicens startade hon bloggen skogsrusset.se där hon fortfarande bloggar om livet med hästarna och sedan i somras bloggar hon även hos Travstugan.

– Jag skottar, selar och kör ut själv med de flesta hästarna, berättar hon medan hon selar på en av hästarna. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Efter amputationen väntade två månaders sjukhusvistelse och rehabiltering och första gången Matilda fick komma hem var över jul. Kort därefter skulle L.H.Adventure starta på Bergsåker.

– Vårdpersonalen på Sandviken körde mig till Hudiksvall där mamma jobbar och så åkte vi tillsammans till Sundsvall. Jag hade så ont under kvällen att jag mest låg ner och var så blek att min bror frågade om jag skulle svimma. Tror du inte att ”hästjäkeln” sedan gick och vann och ordnade min första tränarseger! Det var så kul att jag kunde vara med i vinnarcirkeln.

Sedan november har nu Matilda alltså jobbat som hästskötare hos Fredrik på heltid och har hand om sex passhästar.

– Det är klart att många saker tar mycket längre tid för mig att göra, men det är i stort sett bara att ta in hästar från leriga hagar jag inte klarar av. Jag skottar, selar och kör ut själv med de flesta hästarna, berättar hon medan hon selar på Hurricane Silas som var ute och var tvåa på Mantorp förra veckan. Han böjer ner huvudet för att möta henne halvvägs och lutar örat mot hennes håll då hon ska sätta i bomullen. Man ser verkligen hur hästen gör sitt bästa för att hjälpa Matilda och står blickstilla då huvan ska på.

– Det är som att hästarna förstår min situation och hjälper mig så gott de bara kan, även om alla såklart beter sig olika.

Matilda gör allt med ett leende och känslan är att hon hittat rätt i Blekinges skogar. Hon bor i en stuga tio minuter från stallet och hälsar på familjen hemma i Hudiksvall så ofta det hinns med.

– Min tvillingbror Johan tar hand om hästarna hemma nu och det är så kul då han tidigare inte var travintresserad alls. Det var bara hockey som gällde för honom och det var först då jag fick hem min första stora häst, L.H. Adventure, som han började visa lite intresse. För två år sedan var han på Kriterieauktionen och köpte sin första egna häst – Ess Daffodil – som nu är tre år och han är på väg att själv ta både tränar- och körlicens.

Hur hon hittade L.H.Adventure är en historia i sig.

– Jag la ut på facebook att jag letade en lämplig stor häst och genom Linda Hedström hittade jag Adventure. Hon gjordes till andelshäst och det var 100 ägare som fick vara med på vår resa mot licens och när vi började tävla. Hon räckte inte till på slutet och vi tog beslutet att betäcka henne istället så nu ska hon få föl efter Tobin Kronos, vilket blir riktigt spännande.

Gården där Fredrik Persson varit sedan 2011 är inspirerad av Anders Bredbergs system på Tystberga med utfodringsrännor mellan boxraderna. Här rullas höet ut så att alla har fri tillgång till hö och där de kan slafsa med krafftfoder och vatten utan att söla ner inne i boxarna.

– Det är klart att jag funderade ett extra varv innan jag anställde Matilda, men det är inget jag ångrat. Det fungerar kanonbra. Hon är en super-
tjej. Det stora intresse hon har för hästarna är ovärderligt och det absolut viktigaste inom den här sporten, säger arbetsgivare Fredrik Persson.

Fakta

Fakta CRPS

Komplext regionalt smärtsyndrom (Complex Regional Pain Syndrome, CRPS) kan utvecklas efter en skada eller operation, ibland också utan påtaglig skada. De centrala patofysiologiska mekanismerna är neurogen inflammation, autonom dysfunktion och maladaptiv neuroplasticitet.

Det bästa sättet att behandla CRPS-patienter är genom multiprofessionellt samarbete, där det vid sidan av smärtbehandlingen är viktigt att förbättra extremitetens rörlighet och muskelstyrka. Till den farmakologiska behandlingen av CRPS hör läkemedels-
behandling mot smärta på samma sätt som vid övrig neuropatisk smärta (antidepressiva, antiepileptika, eventuellt också opioider). Det finns också vissa belägg för att kortikosteroider, NMDA-antagonister samt stimulering av ryggmärgens bakhorn har smärtlindrande effekt. Ju snabbare posttraumatiskt CRPS upptäcks och patienten hänvisas till adekvat behandling, desto bättre kan man förhindra att symtomen blir kroniska.

Symtomen är i början ospecifika, vilket gör att diagnosen kan fördröjas. Sjukdomsförloppet kan vara mycket växlande; vanligt är svaghet i den drabbade kroppsdelen. Det innebär en kraftigt ökad känslighet för smärta orsakad av mekaniska stimuli. Även allodyni förekommer, dvs smärta i samband med stimuli som normalt inte alls ger smärta (till exempel när man stryker över huden med en bomullstuss). I många fall förekommer också vilosmärta. 

Oftast har man i inledningsskedet rodnad, svullnad och värme i huden som tecken på inflammation, och i en del fall ökad svett.

Källa: Tarja Heiskanen specialist i anestesiologi vid HUCS Smärtklinik.

Expandera

Intresse för fotografering har Matilda alltid haft och hon har haft uppdrag både åt tidningen Travet då den fanns och åt olika tidningar i Hälsingland.

– Jag gick en kurs i fotografering och redigering under ett år på folkhögskola och sommarjobbade förra året på en tidning med att både skriva och fota reportage. Det var en kul kombination med hästarna och fotandet, men jag kände att det var hästarna jag ville satsa på då det är dem jag brinner allra mest för.

Nu har Matilda chansen att få 100.000 kronor genom ATG:s Drömfond.

– Jag hade tänkt att söka redan förra året, men visste inte vad mitt projekt då skulle bestå av. Nu när jag provat på arbetet i ett större stall står det mer klart vad jag behöver och jag skojar inte om jag säger att jag skickade in ansökan två minuter innan tiden gick ut, säger hon med ett skratt och erkänner att hon hade lite påbackningar av folk innan hon räknar upp olika saker som skulle underlätta arbetet för henne:

– En eldriven rullstol skulle underlätta mycket och en vagn med stabilare sits. Nu vill jag köra i en vagn med ett skydd framför mig och så använder jag mig av ett grimskaft som stöd istället för högerbenet. Sedan finns det även eldrivna skottkärror nu, men sådant är inget det går att söka vanliga bidrag för… Sedan är handikappanpassningen inte i framkant på travbanorna och det är ofta trappor till inskrivningen och omklädningsrummen.

Matilda Persson kommer hur som helst att jobba vidare hos Fredrik Persson för att fortsätta ha den nära vardagliga kontakten med de älskade hästarna – med eller utan hjälp.