Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

”Revansch som gäller”

För elva år sedan vann Annicka Svenskt Trav-Oaks. Jörgen Westholm väntar fortfarande på nästa stora treåringstriumf.
På lördag har han dubbla chanser i E3:s stoklass.
– Jag förväntar mig större framgångar framöver.
Av
Olof Persson
Jörgen Westholm berättar om hur han ändrat upplägget för sina unghästar. Resultatet? Två E3-finalister i Eskilstuna på lördag. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Jörgen Westholm berättar om hur han ändrat upplägget för sina unghästar. Resultatet? Två E3-finalister i Eskilstuna på lördag. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Närmast en ny stor seger var det med White Lightning i korta E3 för ston 2017. Westholm såg ut att gå mot vinst i ett rivigt lopp, men passerades av Calamara’s Girl sista biten.

– Då var jag riktigt jävla sur! Jag var helt säker på att vinna 100 kvar. Det är revansch som gäller och någon dag ska vi få det.

Se Jörgen Westholm förlora E3 med White Lightning.

Att prispengarna som treåringarna kämpar om har ökat, delvis med premiechansningens hjälp, har gjort Jörgens sug efter segrar större.

– Mina framgångar har varit för få, men jag tar det ganska lugnt med treåringarna och många har utvecklats bra som äldre. I och med de större pengarna nu har jag höjt kraven lite på de unga hästarna. Jag förväntar mig större framgångar framöver.

Se Annicka vinna Svenskt Trav-Oaks 2008.

Nästa chans på lördag

På lördag kommer nästa chans. Jörgen Westholm har kvalat i två hästar till långa E3-finalen för ston. Scarlet Hello (e. Scarlet Knight) var tvåa i sitt försök bakom finska Mascate Match.

trav, travsport, sulkysport, v75, eskilstuna, e3, finaler
Oskar J Andersson sitter upp bakom Westholms andra E3-finalist, Scarlet Hello. Foto Simon Hagen/Sulkysport

Global Amazone (e. Uniclove), som Jörgen väljer att köra själv, spurtade starkt till tredjeplatsen i sitt uttagningslopp. Duon får finna sig att att tillhöra skaran av lågprocentare inom V75-spelet.

– Båda har gjort det bra och tjänat fina pengar. De är fortfarande på väg uppåt. Jag tror inte att jag har de bästa hästarna i loppet, men det brukar kunna hända en hel del i de här loppen. Skulle det stämma för någon av mina kanske den hästen kan vara topp tre.

trav, travsport, sulkysport, v75, eskilstuna, e3, finaler
Jörgen Westholm kör själv Global Amazore i E3-finalen för ston. Foto Christer Norin/ALN

I och med att E3:s stoklass är med i premiechansningen får vinnaren, om det inte blir ”ickechansade” Mascate Match som tar hem det, hela två miljoner.

– Det gör att det är ett otroligt spännande lopp att vara med i. Därför är Scarlet Hello och Global Amazone de två treåringar som jag har pressat lite mer i träningen och balanserat lättare i tävling.

Årets kull ser jättebra ut

Annars har inte Westholm haft lika bråttom med treåringarna. Årets kull är han väldigt nöjd med.

– Det ser jättebra ut, men jag har inte vässat till de flesta treåringar än. Jag har flera fina hästar som jag hoppas ska kunna vara med under slutet av säsongen. Och så vill jag ju ha dem som fyra- och femåringar också. Överlag kan man säga att jag tar det ganska lugnt med treåringarna.

En jättespännande häst

Den av Westholms treåringar som imponerat mest på tävlingsbanan så här långt är Strong Heartbeat (e. Maharajah). Han har vunnit samtliga tre starter. I senaste starten på Solvalla segrade han väldigt enkelt på 1.14,8a/2.140.

– En jättespännande häst! Det är en grov modell som är lite klumpig och inte har den riktiga snabbheten än så länge, därför valde vi att stå över E3. Jag hoppas att han kan vara med i större lopp senare under säsongen.

Exteriören viktigare än stammen

Scarlet Hello är en egen uppfödning och Global Amazone hittade Westholm tidigt i hagen hos Global Farm. Det är ofta så det går till när Westholm finner sina hästar.

trav, travsport, sulkysport, v75, eskilstuna, e3, finaler
Jörgen Westholm. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Jag åker gärna ut och tittar på exteriören. Den är viktigare än stammen när man ska hitta hästar till rätt pris.

Många som jobbat hos Westholm, till exempel Fredrik Wallin och Markus B Svedberg, jobbar på liknande sätt när de scoutar unghästar.

– Det är många som är vakna på auktion numera. Ofta är många med och bjuder på de hästar jag gillar. Det har blivit lite svårare, helt klart.

Funderar över tävlingsprogrammet

Jörgen Westholm har gjort sig känd som en innovativ tränare med många idéer. Han är positiv till att det finns mer pengar att tävla om för treåringarna, men just nu grubblar han en del på hur tävlingsprogrammet för treåringarna kan förbättras.

trav, travsport, sulkysport, v75, eskilstuna, e3, finaler
Takrakan, den stora byggnaden med rakbana under tak, har givit Jörgen Westholm nya möjligheter träningsmässigt. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Vinner man debuten och tjänar 50.000 kronor blir det väldigt svårt i andra starten. Då är man utestängd från de lägsta klasserna och måste nästan möta de bästa. Det gör att man måste träna hårt redan innan debuten för det krävs väldigt snabba tider. Jag har inte kommit på någon bra lösning än, men skulle vilja hitta ett sätt så att treåringarna får starta igång på lite lugnare sätt.

Då gick det också riktigt fort

Även om det inte krävdes några 1.14-tider i de första starterna förr i tiden kunde det gå snabbt även då.

– Eliten sprang fort även förr. Jag minns när jag var med i E3 med Criks Hurricane 1998. Vi slutade femma efter galopp bakom Viking Kronos och Gidde Palema. Då gick det också riktigt fort kan jag säga.

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

”Jag har sökt in till proffstränarkursen”

Rebecca Paulsson är inget namn som de flesta inom travsverige känner till, men på lördag kan hon ha sin första V75-vinnare på sin träningslista.
Av
TOBIAS NILSSON
Amatörtränaren Rebecca Paulsson i vinnarcirkeln efter en av Ready To Rolls segrar. Foto Lennart Kihlman/ALN
Amatörtränaren Rebecca Paulsson i vinnarcirkeln efter en av Ready To Rolls segrar. Foto Lennart Kihlman/ALN

Rebecca är en ensamstående tvåbarnsmamma på 36 år, hon bor i lilla Högboda som ligger norr om Kil mitt emellan Karlstad och Arvika. Förutom travet arbetar hon som personlig assistent och jobbar mycket nätter.

– Det fungerar kanonbra att jobba som personlig assistent och ha travet vid sidan om, berättar Rebecca.

36-åringen är från början en ridtjej. Hon kom i kontakt med travhästar när hon gick på Lillerudgymnasiet, ett gymnasium som har inriktat sig på utbildningar inom djur och natur.

– Det var på Lillerud jag fick upp ögonen för trav. Det var när jag fick prova på att köra en travhäst som jag fick intresset.

Granne med Björn Goops morbror

Det dröjde ett tag till innan hon började mer seriöst med travet.

– När jag flyttade till Högboda blev jag granne med Håkan Arvidsson, och jag fick Markatta (e. Muscles Yankee – Matina Ås) av honom, berättar 36-åringen glatt.

Håkan Arvidsson är ett namn som de flesta känner till, han är Björn Goops morbror och har jobbat för Olle Goop och jobbar nu för Björn. För några år sedan var det Håkan som var Stall Goops person travmedia kontaktade när man ville veta något om stallets hästar. Nu har han mest hand om tvååringarna.

Bästa hästen i stallet är Ready To Roll, han har väldigt lätt för sig

Rebecca har just nu fyra hästar på sin träningslista och stallet har i år börjat lysande med fem segrar på tio starter. Hon äger alla hästarna i stallet och har fött upp tre av de fyra hon tränar. Gemensamma nämnare för de hon fött upp är stoet Markatta.

trav, travsport, sulkysport, v75, årjäng
Ready To Roll och Jan Silvén. Foto Lennart Kihlman/ALN

– Bästa hästen i stallet är Ready To Roll, han har till skillnad mot sin bror väldigt lätt för sig, medan brorsan Roll The Dice (e. Dream Vacation – Markatta) har skalle men inte så lätt för någonting, berättar Rebecca.

Blåblodig stam

Ready To Roll är efter Classic Photo och undan Markatta. Markatta är efter Muscles Yankee. Han har lämnat flera avelshingstar bland annat avelsgiganten Muscle Hill och Muscle Massive. Han är även morfar till flera avelshingstar som Lucky Chucky och Explosive Matter. Muscle Massive är även morfar till Jerry Riordans nyblivne världsrekordinnehavare, Aetos Kronos (e.Bold Eagle – Will of a Woman). Markattas morfar är ingen mindre än Mack Lobell och han behöver behöver ingen längre presentation.

– Jag är intresserad av stamtavlor och just Classic Photo på ett Muscles Yankee-sto är intressant. Sedan är mödernet på Markatta oerhört bra med Mack Lobell med flera.

trav, travsport, sulkysport, v75, årjäng
Rebecca Paulsson. Foto Lennart Kihlman/ALN

36-åringen har spännande framtidsplaner.

– Jag har sökt in till proffstränarkursen och hoppas att jag kommer in. Sedan både hoppas och tror jag, att Anna Björlin i grannbyn kan inleda ett samarbete, berättar den framtida proffstränaren.

Rebecca Paulsson om Ready To Rolls chanser på lördag:

– Jan Silvén har hjälpt mig hela vägen och han har kört Ready de senaste starterna och gjort det strålande. I senaste starten lättade vi honom till aluminiumskor istället för järn. Då galopperade han i starten, men lyckades ändå  vinna. Nu blir det järnskor igen för att få honom lite mer stabil. Det är inte en helt enkel häst. Det är några tuffa hästar med i loppet, men formen är bra.

Fokustema
Fokus: Från Sulkysport nr 6-2017
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Min bästa tid är nu”

UMEÅ. En nystart vid 71 års ålder är få förunnat.
Men Jan Norberg är ingen vanlig folkpensionär.
Numera nyttjas hans tjänster av en av Sveriges främsta tränare.
– Ett tag till ska de få dras med mig. Ännu är jag inte färdig med det här. Jag är fortfarande pigg, säger Jan Norberg.
Av
Claes Freidenvall
För en tid sedan meddelade Jan Norberg att han avslutar sin aktiva karriär. Igår avtackades han på Umåkers travgala Foto Simon Hagen/Stalltz.se
För en tid sedan meddelade Jan Norberg att han avslutar sin aktiva karriär. Igår avtackades han på Umåkers travgala Foto Simon Hagen/Stalltz.se

Umåkerkusken Jan Norberg beslutade förra veckan att sluta köra lopp. Här är Sulkysports reportage om Norberg som publicerades i tidningen i april 2017:

***

Tränarlicensen lämnade Jan Norberg in vid årsskiftet 2014-2015, men ett liv som pensionär lockade inte alls.

– Att sitta vid köksbordet och kanske gå en kort promenad? Nej, det har aldrig varit någonting för mig.

Även om tränarlicensen är ett minne blott har Jan Norberg inte släppt hästarna. Dessutom kör han inte bara i norra delen av Sverige, utan numera är nästan hela landet hans spelplan tack vare Robert Bergh. Det finns också en vardag och den tillbringar Jan för det mesta hos Stefan Johansson på Umåker.

– Stefan arbetade för mig i sju-åtta år och vi pratade många gånger om att han skulle ta över när jag slutade som tränare. Idag har jag tre hästar i träning hos honom och jag hjälper till i stallet.

Jan Norberg trivs med sin nya tillvaro.

– Jag har nog aldrig haft det bättre än jag har det idag. Som egen tränare hade jag ett stort ansvar. Jag skulle se till att personalen hade lön och för egen del slipper jag alla räkningar i min brevlåda. För mig är det fantastiska dagar och jag gör precis som jag själv vill. Jag kommer till stallet vid halv åtta-tiden och på eftermiddagen åker jag och guldklimpen hem.

Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag fick sätta mig och vila

Guldklimpen är hunden Danne av rasen chevalier.

– Janne och Danne…han är alltid med mig i bilen när jag åker på trav.

Jan Norberg och hunden Danne av rasen chevalier. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

För ett år sedan höll dock karriären på att rinna ut i sanden. Jan Norberg blev sjuk och tvingades uppsöka läkarvård.

– Jag tappade orken och kunde inte gå tio meter med hunden innan jag var tvungen att sätta mig och vila. För första gången i mitt liv tog jag mig till en vårdcentral. Alla möjliga prover togs, men det hittades inga fel, utan sjuksköterskan ville att jag skulle åka hem och komma tillbaka om en månad. De borde väl förstått att det var något allvarligt, de hade ju inte ens en journal på mig…

Jan Norberg kom tillbaka en månad senare till vårdcentralen, men han fick samma svar.

– Då gav jag upp och det enda besöken på vårdcentralen innebar var att jag blev lite fattigare på blod. Som tur var blev jag bättre och bättre, men jag har förstås funderat flera gånger varför det blev så här. Förmodligen hade jag inte varit snäll mot kroppen. På hösten råkade jag ut för en förkylning  och körde lopp på Bergsåker med feber. Det var nog inte så lyckat…

Nu syns inte ett spår av detta, Jan Norberg är en pigg ”pensionär” och det är svårt att tro att han passerat 70 år.

– Hästarna har gjort mig pigg och jag har aldrig haft något annat än hästar i huvudet, förutom tjejer då… När polarna drog till badstranden åkte jag och tränade våra hästar. Sju år i folkskola plus söndagsskola och sedan var det trav för hela slanten.

Fadern Helge var lantbrukare till professionen och det fanns flera kallblod hemma på gården i Nordingrå i Kramfors kommun.

– Precis som alla andra bönder använde vi hästarna i jordbruket, men till skillnad från många andra så tränade vi dem rationellt. Vi var lite före vår tid i det avseendet.

Under den här perioden hade Helge Norberg ett kallblodssto vid namn Elsana (e. Elsass-Banopärla). Hon vann många lopp under 1950-1960-talet och tjänade 73.745 kronor.

– Men hon tävlade mot flera fuskbyggen, hästar som Kvisslebrun, Remvikson och Solpatrik. Oj, vad hon fick slita hårt och det var en jäkla soppa innan dessa hästar slogs ut. Det var mycket pengar som dessa hästar stal från Elsana.

Kallblod har alltid legat Jan Norberg varmt om hjärtat och de fyra hästar som han äger idag är alla av den rasen. Även hans första häst var en nordsvensk.

– Jag fick Figge som föl av pappa och med honom vann jag mitt första lopp.

Den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var

Platsen var isbanan Skog den 10 februari 1963.

– Men jag hade inte åldern inne. Jag ville förstås köra den hästen själv, men var bara 17 år. Som tur gick det bra för banans ordförande och jag löste licensen för fem kronor.

På den tiden hade Skog istrav fyra gånger om året. Jan Norberg var trea första dagen med Figge, tvåa den andra och sedan vann Figge.

– Det stod många fina hederspriser på spel och den kusk som var värsta hotet på finaldagen undrade hur gammal ”den där pojkdjäveln egentligen var”, men Skogs ordförande stod på sig och avslöjade inte min rätta ålder. Konkurrenten vann sitt lopp och jag var tvungen att vara minst tvåa med Figge för att ta hem alla priser, vilket vi klarade av.

Det var på Skog och Nylands is som det tävlades på i Jan Norbergs hembygder innan Dannero travbana invigdes i februari 1958. Numera är istravet ett minne blott, men det var på isen som Norberg tog sin första seger. Första landmarksvinsten togs drygt fyra år senare på Dannero, även då bakom nordsvensken Figge.

Fyra syskon fanns det i familjen Norberg, men det var bara Jan som fattade tycke för travet.

– När det gällde hästarna fick jag allt. Ingen av mina syskon har varit intresserad. Däremot var det inte så lätt att arbeta med pappa. Sällan kunde vi jobba tillsammans, utan vi råkade nästan alltid i luven på varandra om allting.

Jan Norberg är känd för sitt humör…

– Det har jag från pappa. Men jag är inte lika arg som tidigare, även om jag fortfarande har tävlingsdjävulen i mig när jag kör lopp.

Första championatet tog han 1973 på Dannerotravet, men hans professionella bana fick ett snabbt slut. Efter några år lämnade Jan Norberg in licensen.

– Jag höll faktiskt uppe som proffs i tio år och körde buss, mest mellan Ö-vik och Stockholm. Trots att det gick bra för mig på tävlingsbanan tvingades jag låna pengar av min pappa för att hålla igång rörelsen och jag skämdes som en hund varje gång jag frågade om mer.

Foto Simon Hagen/Stalltz.se

Och proffs hade han egentligen inte tänkt bli, men efter ha vunnit ett lopp på Bergsåker med King Fiore den 19 november 1972 blev det stort rabalder.

– På den tiden byttes amatör mot amatör och proffs mot proffs när det skedde körsvensbyte och jag var väl något mittemellan. Jag hade hästar i träning utan att vara proffs. Vi hade köpt en häst från Ingemar Rindestad en onsdag och hästen var redan anmäld för att starta på Bergsåker fyra dagar senare. Jag körde loppet och vann och det blev jäkla liv i pressen. När jag kom tillbaka till Dannero dagen efter sade Bosse Sahlén (sekreterare, reds. anm.), att nu måste vi ordna med din proffslicens.

Jan Norberg började om som proffstränare 1985.

– Det har jag TDS att tacka för. STC hade mycket lättare att driva in pengar än jag och det var många tränare som fastnat i ekorrhjulet innan tränardebiteringssystemet infördes.

När Jan Noberg gjorde omstart hade han lämnat Dannero. Han flyttade sin rörelse till den nya ”mellanbanan” Umeå och den har han varit trogen i alla år sedan dess.

– Jag hatar isbana och var faktiskt på väg att flytta en gång till Bergsåker av den anledningen, men det rann snabbt ut i sanden.

På Umåker växte Jan Norbergs verksamhet och han hade – som han uttrycker saken – hästar över hela stallbacken.

– När jag var som störst hade jag 50-60 hästar.

Även om det aldrig blev Bergsåker som hemmaplan för Jan Norberg är Sundsvallsbanan hans favorit.

– Jag har alltid gillat Bergsåker skarpt och förr i tiden var det också stort att åka till Solvalla. Så är det inte idag, de stora pengarna är borta och charmen också.

På senare år har också Jan Norberg fått pricka av några nya banor i Sverige. Detta genom samarbetet med Robert Bergh.

– Jag har ju fått lite av en ny karriär tack vare Robert. Även när han bodde i Sundsvall körde jag en del åt honom. Egentligen har vi inte snackat så mycket genom årens lopp, men kemin fungerar oss emellan och jag tror att vi har samma tankesätt. Han är en fantastisk människa som dessutom valt rätt yrke i livet. Få har den blicken för hästar som Robert har.

Mantorp, Visby och Örebro var tre banor som Jan Norberg besökte för första gången ifjol.

– Extra roligt var det att komma till Mantorp. Jag fick träffa Lennart ”Foppa” Forsberg som jag gjorde lumpen med i Sollefteå. Honom hade jag inte sett sedan jag muckade 1965. Han hade med sig bilder från den tiden och vi hade en rolig stund tillsammans.

Säkert tjänar de på Volvofabriken bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är

Jan Norberg har mest tävlat norr om Dalälven, några besök har det också blivit i Finland och Norge. Han har vunnit drygt 2.300 lopp under sin karriär.

– Det är inte så dåligt med tanke på att det bara var söndagar som det tävlades på när jag började med det här. Sedan kom Bergsåker med sina torsdagar och idag tävlas det ju flera gånger om dagen. Förr var det lugnare på alla plan och det kan jag sakna många gånger. Tempot är helt annat idag, men det är lika roligt att varje morgon få möta glada och pigga hästar i stallet. Jag tänker ofta på alla de människor som arbetar på Volvofabriken i Umeå när jag passerar den varje morgon. Säkert tjänar de bättre än vad jag gör, men de är nog inte lika glada som jag är. Utan att veta, men jag tror att det är en helt annan tillfredsställelse att få vara i närheten av hästar, säger Jan Norberg.

Några storsegrar har det också blivit genom årens lopp och det är med kallbloden som de största triumferna tagits. Två vinster i Kriteriet och en i Derbyt finns i meritbältet.

– Det har alltid varit en pojkdröm att få vinna Derbyt eller Kriteriet och första segern i Kallblodskriteriet på hemmaplan (Dannero, reds. anm.) väger tyngst känslomässigt. Dessutom hade jag turen att få vinna de här loppen med avkommor till samma fölsto.

Gudsonen Kevin Bäckström var delägare i Troll Kevin och hoppade upp på hästens rygg efter Derbysegern i Östersund 2003. Foto Martin Langels/ALN

Att fölstoet Farmesona – mor till Troll Kevin och Eld Kevin – hamnade i Jan Norbergs ägo var mest en tillfällighet.

– Jag var på jippotrav i Malå och på kvällen var det bankett. Där träffade jag Arne Hellsten och han tyckte att jag skulle köpa en häst av honom. När vi kom ut i stallet var det en häst som tittade ut ur sin box med väldigt fint huvud. Den är inget att ha sa Arne, du ska titta på den här efter Viggo Best. Jag öppnade inte ens boxdörren till den hästen, utan det var Farmesona som jag ville ha.

Fakta

Jan Norberg

Bor: Umeå.

Ålder: 71 år.

Familj: Ensamstående, dotter och hunden Danne.

Segrar: 2.337.

Antal V65/V75-segrar: 31.

Första segern: Figge 10 februari 1963 på isbanan Skog.

1.000:e segern: Orriman 22 maj 1998 på Umåker.

2.000:e segern: Nice Way 25 maj 2012 i Skellefteå.

Antal championat: 39 (Lycksele 11, Solänget 8, Hoting 6, Dannero 5, Umåker 5, Skellefteå 4).

Största segrarna: Kallblodsderbyt (Troll Kevin 2003), Kallblodskriteriet (Troll Kevin 2002, Eld Kevin 2007).

Hobby: Fiske. Jag brukar åka iväg två gånger om året till Tärna med två travintresserade kompisar. Det är bara röding som gäller och ifjol tog jag en på fem kilo och det hör inte till vanligheterna med så stora fiskar. Det tog lång tid innan jag fick upp den i båten.

Expandera

Farmesona (e. Barrison- Lill Pella), 1.37,6m/13.350 kr, gjorde bara fyra starter och vann ett lopp innan hon skadade ett kotsesamben. Eld Kevin (e. Elding), 1.24,4m/1.523.955 kr, och Troll Kevin (e. Troll Jahn), 1.25,1m/1.133.500 kr, blev hennes två främsta avkommor.

– Troll Kevin vann både Kriteriet och Derbyt. Eld Kevin segrade i Kriteriet, men i Derbyt fick han stryk med huvud av Järvsöviking.

Varken Eld Kevin eller Troll Kevin finns längre i livet.

– Ska du ha hingstar i aveln ska det vara toppklass. Eld Kevin, efter Elding, borde ha varit intressant, men han blev tokig av att betäcka och drog på sig en gaffelbandsskada. Även om det inte slutade som jag hoppades med dessa två hästar kan jag ha fortfarande glädja mig åt att haft två sådana toppar i stallet. Det är ju ett mål som alla i den här branschen strävar emot. Att få fram den ultimata stjärnan och jag gläds alltid med dem som lyckas.

Kallbloden har legat Jan Norberg mest varmt om hjärtat, men hans tre mestvinnande travare är varmblod: Oki Smoke, Yankee Slugger J:r och Shing Noon.

– Oki Smoke vann 44 lopp, men den värste är nog ändå Shing Noon. Shing Noon fanns i träning hos Stig H Johansson och ägdes av Gotte Byberg, som jag körde buss åt i två år. På den tiden skulle det alltid plockas bort lösa benbitar i hästarna som ettåringar även om de inte störde dem. Shing Noon hade under hela sin karriär en bakkota som spökade och jag fick köpa honom av Gotte Byberg. Hästen kunde vara två grader halt när vi gjorde böjprov, men han sprang ändå. Shing Noon var stenhård.

Shing Noon och Jan Norberg. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Jan Norberg minns speciellt ett V65-lopp med honom i Boden.

– Shing Noon var stor, men smidig som en katt. Vi ”tjuvade” i den första starten, jag laddade lika hårt i den andra, men då lät de starten gå. Efter loppet kom Kjell P Dahlström fram till mig och sa att det var det fräckaste han varit med om; ”det är inte tennis vi håller på med och du gjorde dubbelfel”. Jag kan sakna Kjell P och den typen av färgstarka profiler. Idag finns det inte utrymme för dem i travsporten.

Oki Smoke var den stora segermaskinen hos Jan Norberg, men hästen började sin karriär hos ägaren och amatören Gösta Carlsson.

– Jag såg Oki Smoke träna mycket på Umåker och som treåring galopperade han ofta. Då sade jag till Gösta att jag tar honom i träning en månad och det tyckte han var okej. Vi började ridträna Oki Smoke, plockade av mycket vikt och han inledde med sju raka segrar.

En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden

Idag är det fortsatt kallblod som gäller för Jan Norberg och den stora stjärnan är Faks Kevin (e. Moe Odin), 1.25,3k*/278.500 kr, som han själv fött upp och äger. Modern Faksanna (e. Järvsöfaks) är halvsyster med Eld Kevin och Troll Kevin.

– Det är min Nuncio! Likt Tarzans stjärna springer han snett med huvudet utan att hänga töm. Jag har provat med murphybländare, men det spelar ingen roll. Att få en sådan häst i slutet av karriären är helt fantastiskt och det är verkligen roligt att aveln gått fram som den gjort på kallblodssidan, säger Norberg, och fortsätter:

– När jag började skulle kallbloden köras in som tvååringar. Det var ofta väldigt hårda hästar och mycket svåra att ha att göra med. Inte heller var det lätt att få dem trava, det var mycket arbete med balansen, men också en tillfredsställelse att få till dem. Att aveln har gjort sitt är jag glad för idag.

Jan Norberg han äger fyra kallblod och deltar dagligen i Umåkertränaren Stefan Johanssons verksamhet. Här är Janne och Faks Kevin. Foto Simon Hagen/Stalltz.se

En lång karriär börjar snart lida mot sitt slut, men Jan Norberg tänker inte ge upp i första taget.

– Men den dag jag känner att jag inte hänger med slutar jag direkt att köra lopp.

Hästarna och travet är hans morot här i livet.

– Jag har fått ut så mycket av mitt jobb, att jag aldrig känt för att åka ut och resa eller göra något annat. En gång var jag på Teneriffa, men jag fick gåshud efter någon timme av att gå på stranden. Det är helt enkelt inte min grej. Genom travet har jag fått vänner från Malmö i söder till Haparanda i norr och det räcker för mig.

Fokustema
Fokus: Prix d'Amérique
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

”Skriket” på plats

BOISSY-SAINT-LEGER. Stefano Simonelli kom i fredags eftermiddag med Urlo dei Venti till Grosbois och under lördagsmorgonen fick han luffa på lite i skogen.
Av
Cecilia Kristoffersson

Idag ska Urlo dei Venti (e. Mago d’Amore) ut i sitt livs största lopp och rapporterna från stallet låter positiva. Klockan 17 var de framme i fredags efter den 13 timmar långa resan från San Giuliani Terme utanför Parma i Italien och de står hos Anders Lindqvist på Grosbois.

– Allt gick bra under resan och han har ätit och druckit som han ska, säger tränaren och uppfödaren Stefano Simonelli.

Igår åkte Simonelli ut i skogen på en joggingtur med det röda bandet i manen fladdrande i duggregnet.

– Den har han alltid i manen när vi är iväg, italienare är lite vidskepliga och den ska skydda och ge tur. Det är så stort att bara vara med i Prix d’Amérique och så länge han inte blir sist är jag glad, säger Urlo dei Ventis ständiga följeslagare Nina Pursiainen med ett skratt.

 

Urlo dei Ventis ägare Stefano Simonelli. Foto Mia Törnberg

Simonelli låter mer än nöjd med sin häst efter att han varit ute lite mer än en timme med honom.

– Han var jättefin. Det är första gången han är ute över lång distans, men jag tror att det ska gå bra. Han är hård. Prix d’Amérique är ett tufft lopp, men det är stort att vara med och upplevelsen i sig kommer att bli magnifik, säger han och hela familjen är på plats för att se Urlo dei Venti återigen inta Vincennes kolstybb.

Senast Urlo dei Venti var här är ganska exakt ett år sedan – då blev det seger i Prix du Luxembourg på fina 1.10,6a/2.100 meter.