Nej, travhästarna kom inte in i första skedet i Nina Jonssons liv utan istället var det ridhästar som tilldrog sig intresset från tio års ålder.
– Så var det fram tills 2010 då jag och min sambo Anders Jonsson började med trav. Vi fick kallblodsstoet Björs Faxa av en kompis, valde att betäcka henne som treåring och fick fram Myrs Hera (e. Bork Odin) på hennes fjärde avkomma, säger Nina Jonsson.
Det var 2017 som deras egna uppfödning tillika träning vann Kriteriestoet för kallblod med god marginal på Dannero och som där och då såg ut som en riktig framtidshäst.
– Tyvärr hade hon halsproblem. Även när hon vann loppen lät hon hemskt i halsen efter mål. Vi opererade henne, men det blev inget bättre även om hon vann ett lopp som fyraåring.

Idag har Myrs Hera blivit fölsto och istället är det en annan häst som tagit över showen. Sedan den 8 januari ifjol finns nämligen Maharajah-sonen Uret i Jonssons regi och har utvecklats till en montésegermaskin av ädlaste sort.
– Vi känner Magnus Träff som hade fått en förfrågan från Travkompaniet om den här hästen som hade varit mycket skadad. De hade bestämt sig för att ge upp med hästen helt enkelt, men Magnus hade själv dåligt med plats och frågade om vi kunde vara intresserade eftersom vi tidigare hade köpt en före detta Travkompaniet-häst – Test Pilot – av honom.
Prognosen efter skada lär inte ha varit den bästa, men Jonsson var ytterst mån om att ge hästen en ny chans.
– Jag åkte hem och kollade i lopparkivet och kände direkt att vi skulle ha den här hästen. Jag tyckte mig se löpvillighet, en häst som gjorde allt som han kunde. Jag är inte jätteinsatt i hans skadehistorik, men tror hästen hade haft sin andra gaffelbandsskada i samma ben. Därtill var han opererad två gånger i ett ben också efter att kommit lös och slagit sig.

”Helt slut efteråt”

Efter en veckas hagvistelse var det dags att låta nyförvärvet röra på sig och två veckor senare var det dags att sätta sadel på hästen.
– De hade suttit på honom, men han var inte direkt riden. Första gången var han trög, jag minns att jag satt och smackade på honom och var helt slut efteråt. Hästen slappnade dock av och tyckte det var härligt att bli riden efter ett tag.

Ann-Charlotte Arnesson är kvinnan som ridit Uret i lopp och Jonsson minns även hennes första reaktion väl när hon satt upp på hästen för första gången.

– Han gick med i rygg bakom en annan häst, men imponerade inte heller då utan var fortsatt trög. Vi bestämde oss i alla fall för att kvala och då tog han tag i grejerna på ett helt annan sätt. Vi såg det mest som en kul grej – att han skulle få testa på att göra något annat – men det fanns ett lopp på Romme där han stod perfekt inne så vi testade att starta helt enkelt.
Den dagen resulterade det i en tredjeplats på stumma ben, en sedan dess har aldrig Uret varit påtaglig trött efter ett montélopp enligt Jonsson. Detta trots att han vunnit sina sex sadelstarter därefter och undan för undan ställts inför större prövningar och mot allt hårdare konkurrenter.
– Han har verkligen tagit åt sig loppen och allt övrigt vi gjort med honom på rätt sätt.
Under lördagseftermiddagen är det dags för en ny montéstart då hästen dyker upp i det inledande loppet under Bergsåkers V75-dag.
– Jag har aldrig förväntat mig en vinst med den här hästen även om det kan låta konstigt. Jag är alltid beredd på att han kommer förlora någon gång och det blir jobbigare rent mentalt hela tiden. Förväntningarna och trycket ökar och jag har stor respekt för konkurrenterna. Bland de tre tror jag att han blir även i lördagens lopp för han är oöm för positioner och går hela vägen hem, men det är inte alls säkert att han vinner.

Håller planen för sig själv

Nu ska Uret för första gången någonsin få tävla utan brodd i skorna sedan ankomsten till Nina Jonsson och vad det lider hoppas man kunna lätta hästen ytterligare.
Vilka vägar – och vilka drömmar hon bär på – avslöjar hon dock inte i det här skedet.
– Det hindras inte av hans gamla skadehistorik eller så för det där benet han haft problem med innan tänker jag inte alls på längre. Men… ja, jag har en rolig plan – den är dessutom annorlunda – och den håller jag för mig själv.

Oavsett vilka vägar hon avser att ta med sin nioåring så är de sannolikt de rätta. Hästar som Myrs Hera och Uret får man inte bara fram genom tur. Något gör man rätt!
– Min största styrka är nog hästkunskapen. Jag ser saker innan de sker och förstår vad som är på gång. Jag ser mig fortfarande inte som travtränare utan snarare som en hästtränare. Det här med tävlingsbiten är jättekul, men jag kan känna samma lycka efter ett bra träningspass efter bara genom att vara ute i hagen med hästarna. Tävlingsbiten är bara en bonus och det här med prispengarna har jag märkt att jag inte tänkt på över huvud taget förrän man sitter på vägen hem, avslutar Nina Jonsson.