Mitt första Derby på plats var 1984. Sedan dess har jag följt Derbyt från olika positioner: som vanlig publik, som förtroendevald och ordförande i ASVT och som inbjuden till Derbymiddagar och andra arrangemang.
I år var jag på plats för att se Derbyt och min egen uppfödning Joker Ima, som startade i söndagens V85. Min fru och jag satt på restaurangen.
Och då kom frågan: Vad har egentligen hänt under dessa år? Svaret är: massor. Och tyvärr inte bara till det bättre.
När jag kom till Malmö 1984 andades hela staden Derby. Banderoller hängde över gatorna och reklamen för Svenskt Travderby fanns överallt. Alla visste: På söndag är det Derby!
När publiken kom till banan möttes den av levande orkester och festliga aktiviteter. Det var en folkfest. Det fanns en förväntan i luften. Man kände att något stort var på gång.
Och de aktiva hedrades.
Hästägare, uppfödare, tränare och förtroendemän bjöds på galamiddag. Alla kände sig som VIP-gäster. Alla var där. Man fick känslan av att svensk travsport faktiskt förstod vilka som hade lagt ner åratal av arbete, pengar och engagemang för att få fram hästarna som tagit sig till Derbyt.
Hur var det i år?
Vi kom till en halvtom parkering. Vi gick genom grindarna – och möttes av… ingenting. Ingen riktig Derbykänsla. Ingen feststämning. Inget som fick en besökare att känna: Idag är det Svenskt Travderby!
Det kändes i stället som en vanlig travdag på en mellanbana.
Jag träffade en uppfödare till en häst som skulle starta i Derbystoet. Hans besvikelse gick inte att ta miste på. Han hade varit med tidigare och kunde jämföra. Den uppskattning som de aktiva tidigare fick var i princip borta.
Den tidigare Derbygalan hade försvunnit och ersatts av någon form av träff som tränarna till slut svek. Och den lunchinbjudan jag fick se vittnade knappast om någon storslagen hyllning av de människor som är grunden för svensk travsport.
Så frågar jag: Har svensk travsport råd att göra Svenskt Travderby till en vanlig travdag?
Svaret är självklart:
Nej!
Derbyt är en av svensk travsports största tillgångar. Då måste vi också våga behandla det som den stora händelse det faktiskt är.
På 1940-talet sjöngs det: ”Allting går att säljas med mördande reklam, även gröt, konserverad gröt.”
Svenskt Travderby är betydligt bättre än konserverad gröt. Men även det bästa måste paketeras, marknadsföras och presenteras för att människor ska vilja komma.
Finns inte ekonomin eller viljan måste Trav-Sverige gemensamt ta ansvar och satsa på våra stora dagar. Där finns möjligheten att locka tillbaka den vanliga publiken – människor som vill ha en spännande eftermiddag, en upplevelse och en folkfest.
Levande musik. En artist som drar publik. Aktiviteter för hela familjen. Öppna och inbjudande totoluckor där nybörjaren får hjälp att förstå hur spelet fungerar. Och framför allt: en atmosfär som säger att det här är årets stora travhändelse.
Men det handlar inte bara om publiken. De aktiva måste också känna att de är viktiga. Hästägare, uppfödare och tränare har investerat åratal av arbete, pengar och engagemang för att skapa det som publiken kommer för att se.
De ska inte behöva känna sig som gäster på en vanlig travdag när de faktiskt är en del av Derbyts huvudnummer.
1.431 personer i publiken på Svenskt Travderby är en varningssignal som ingen ansvarig inom svensk travsport kan blunda för.
Låt oss därför inte acceptera ett Derby till som en vanlig travdag. Gör Svenskt Travderby till den folkfest det en gång var och till den stora travhändelse det fortfarande har alla förutsättningar att vara.
Svensk travsport har inte råd att låta bli.
