Det är ingen slump att travets siffror pekat nedåt i över ett decennium. Antalet aktiva minskar, publikintresset viker och omsättningen pressas. Rådande hästbrist har varit känt hos Svensk Travsports styrande sedan flera år tillbaka – och att den eskalerar om tre-fyra år har av många negligerats till att vara andras problem.
Trots detta ligger Svensk Travsports sätt att bedriva sin verksamhet fast. För besluten grundas mer i gamla värderingar, förlegade traditioner och intern maktbalans i stället för i fakta, statistik och utvecklingsbehov.
Gång efter annan har därtill ledningen för Svensk Travsport dessutom hamnat i situationer som skadat sportens anseende, där incidenter kring tjänstemän, konsulter, styrelseledamöter och även profilerade aktiva bidragit till en bild av en organisation med återkommande förtroende utmaningar. Även ekonomiska prioriteringar har ibland väckt frågor, med otydliga beslut för en utomstående och svåra att förena med sportens bästa.
Samtidigt har Svensk Travsport systematiskt stängt ute många av sportens mest kompetenta hästägare och intressenter – personer med gedigen erfarenhet från affärsliv och större organisationer. Istället för att omfamna denna enorma tillgång har man bevakat sina positioner och byggt oheliga allianser.
Man har även försvarat en ideologisk ansats om hur travsporten ”ska” fungera, inte minst av rädsla för att en bredare maktbas och ett mer professionellt inflytande skulle rubba invanda strukturer samt förskjuta makt från etablerade beslutsmiljöer till nya aktörer.
Som överallt i livet överlever den som anpassar sig. Utvecklingen tar inte hänsyn till lösningar som inte längre duger och konkurrensen är dess motor. Det gäller också travsporten. Svensk Travsports styre har istället förvandlats till ett maktcentrum som i högre grad prioriterar bevarandet av etablerade strukturer än anpassning till förändrade förutsättningar.
Travsporten står nu inför ett vägval. Antingen väljer vi samma utvecklingsresa som fotbollen har gjort – där exempelvis AIK Fotboll gått från cirka 6.000 åskådare per match under mitten av 1990-talet till över 30.000 i snitt säsongen 2025. Fotbollen valde publik, tillväxt och professionalisering – när travet och även bandyn istället valde struktur, hävd och inre balans.
I praktiken styrs det svenska travet av banorna, och makten har successivt flyttats från de områden där de största tränarna, ägarna och omsättningen idag finns, till mindre banor med begränsad sportslig tyngd. Hästägarnas inflytande har försvagats – trots att det är deras investeringar och engagemang som borde vara den starkaste kraften i hela systemet.
Travet behöver inte fler policydokument. Det behöver ledarskap och ett synligt sådant. Ledarskap som vågar välja sportens framtid – även om det kostar några stolar i styrelserummen.
För makt kan man behålla. Men en sport som tappat sin relevans får man aldrig tillbaka.
– Mattias Bergdahl
Oberoende debattör.
B-tränare och tidigare styrelseledamot i Örebro Travsällskap .
