Men mitt i allt detta verkar man ha glömt vilka som faktiskt bär sporten. Vi amatörer går upp i gryningen, jobbar våra ”vanliga” arbeten mellan klockan 07.00 och 16.00 och fortsätter sedan arbetsdagen i stallet. Vi gör det inte för pengarna – utan för kärleken till hästarna och sporten.
Samtidigt växer storstallarna sig allt större. Travet håller på att förvandlas till en fabrik där den som har råd att köpa dyrast häst har störst chans att vinna. Mindre stall pressas bort, köerna till stortränarna blir längre och bredden i sporten tunnas ut – något som redan märks kraftigt.
Det är också här ansvaret ligger hos Svensk Travsport, som år efter år säger sig värna bredden men samtidigt driver en utveckling där storstallens dominans bara ökar.
På landets största banor tävlar ofta bara fem eller sex hästar om 50.000-70.000 kronor i förstapris och inte sällan är loppen rent av ett sömnpiller.
Samtidigt hör vi hur stortränare ropar efter fler starttillfällen, men ändå inte tvekar att åka land och rike runt för att plocka ”kaffepengar” på våra landsortsbanor.
Missförstå mig rätt. De är skickliga tränare och värd all framgång. Men frågan är varför storstall med helt andra resurser också ska dominera loppen på mindre banor där amatörer och småtränare försöker hålla sporten vid liv.
Jag har sällan hört amatörer klaga på prispengarna. Det vi däremot behöver – och det snabbt – är ett tydligt divisionssystem som skyddar travets bredd där också vi kan överleva.
För utan amatörer, småstall och vardagstrav finns ingen framtid för sporten. Fortsätter utvecklingen där allt mer satsas på storstall och ”fabriker”, då kommer till slut även verkligheten ikapp beslutsfattarna på Hästsportens Hus.
När bredden dör och loppen inte längre fylls, då finns det snart inte mycket kvar att administrera – och då kan de lika gärna börja släcka lamporna och gå hem.
