Våra vänner hästarna är inte bara förutsättningen för tävlingarna, spelet, publiken och hela den näring som byggts upp runt travsporten. De är levande individer som vi har tagit på oss ansvaret för. Därför måste respekten för hästen och dess välbefinnande alltid stå över sportsliga framgångar, prispengar och prestige.

Detta är i grunden också en fråga om travsportens berättigande. Om vi inte kan garantera att de hästar som sporten bygger på behandlas väl, då har vi heller ingen självklar rätt att fortsätta bedriva vår sport.

De uppmärksammade fallen kring Maria Törnqvist och nu senast Veikko Haapakangas aktualiserar därför frågor som är betydligt större än de enskilda personerna. De handlingar som har framkommit eller som misstänks ha förekommit är inte förenliga med den respekt för hästen som måste vara själva fundamentet för svensk travsport. Exakt vad som skett och vilket ansvar enskilda personer har måste naturligtvis avgöras i respektive process. Men principen kan det inte råda någon tvekan om: djurskyddet är A och O.

Här finns samtidigt en fråga som vi hästägare behöver ställa till oss själva.

När vi lämnar en häst i professionell träning lämnar vi över ett stort förtroende. Vi anlitar en tränare för att utbilda, träna, tävla med och framför allt vårda vår häst. Tränaren och dennes personal har ett uppdrag från oss som ägare. Men upphör vårt ansvar i samma stund som hästtransporten lämnar gårdsplanen?

Jag menar att svaret är nej.

Vi kan naturligtvis inte som hästägare kontrollera varje träningspass eller varje situation i ett stall. Vi måste kunna lita på professionella tränare och deras personal. Men när tecken på missförhållanden uppstår, när regler överträds eller när hästar riskerar att behandlas på ett sätt som vi inte kan stå bakom, då har även vi som uppdragsgivare ett ansvar att agera.

Det handlar ytterst inte bara om vårt eget samvete.

Travsporten existerar därför att det omgivande samhället accepterar att vi håller hästar, tränar dem och tävlar med dem. Inom näringslivet talar man om en verksamhets Social License to Operate – den sociala acceptans som krävs för att en verksamhet ska kunna fortsätta även om den formellt är laglig.

Den acceptansen är inte given för all framtid.

Greyhoundracing i Florida är ett varnande exempel. Efter omfattande kritik mot förhållandena inom sporten förlorade hundkapplöpningen till slut samhällets acceptans och förbjöds. Sporten förlorade i praktiken sin Social License to Operate. Oavsett skillnaderna mellan amerikansk greyhoundracing och svensk travsport finns där en läxa som vi vore okloka att ignorera.

Det är inte vi inom travet själva som ensamma avgör vad som är acceptabelt. Det gör också det samhälle vi är en del av.

Om en bredare opinion börjar uppfatta travsporten som en verksamhet där hästens välbefinnande får stå tillbaka för resultat och pengar, då har vi ett mycket större problem än ett enskilt regelbrott. Då riskerar förtroendet för hela vår sport att erodera.

Det får vi aldrig låta ske.

Därför är det också avgörande att travsporten agerar snabbt, tydligt och resolut när allvarliga misstankar om bristande hästvälfärd uppstår. Svensk Travsport har ett självklart och tungt ansvar att utreda, ingripa och visa både sportens aktiva och det omgivande samhället var gränserna går. Personer som inte kan leva upp till det ansvar som följer med att ha hand om våra hästar kan inte utan vidare fortsätta bära det förtroendet.

Men vi får inte göra det bekvämt för oss genom att lägga hela ansvaret på Svensk Travsport.

Vi är hästägarna. Det är våra hästar.

Vi väljer vem som får förtroendet att träna dem. Vi betalar för deras träning och omvårdnad. Och när det förtroendet missbrukas har vi också möjlighet – och enligt min mening en skyldighet – att reagera, ställa frågor och ytterst ta våra hästar därifrån.

Hästägande handlar därför om betydligt mer än att stå i vinnarcirkeln när det går bra. Det innebär också ett ansvar när något går fel.

För hästens skull. För vårt eget samvetes skull. Och för att kommande generationer också ska få uppleva den fantastiska sport som bara kan existera så länge hästen står i centrum.

Det ansvaret delar vi alla – och vi hästägare kan aldrig frånsäga oss vår del.

– Peter Engblom,

Travhästägarnas hästvälfärdsgrupp

Med stöd av Travhästägarnas styrelse:

• Mikael Melefors, ordförande
• Lena Karlsson, vice ordförande
• Katrin Hjalmarsson
• Elisabeth Johansson
• Mikael Lindqvist
• Benny Björkman
• Mattias Sundén
• Peter Engblom