Minst en tredjedel – och kanske ännu mer – av Svensk Travsports hästbas kommer vi sannolikt att mista och det kommer påverka tävlingsprogrammet tio år framåt. Ett faktum som tyvärr inte går att motverka.

Att tävlingsprogrammet i allt väsentligt behöver ett rikare innehåll är alla överens om, möjligtvis inte ST:s ordförande Anders Källström och styrelsen i Svensk Travsport.

Ett väldigt enkelt förslag för ökad rekrytering är att göra om till säsongsplanering och börja med våra unghästar. Då är det viktigt att skola in dessa tidigt mot ökat antal starter per säsong. Banor som ska vara med säger sig självt och undvik arrangemang på de tävlingsplatser som inga hästar har.

Höj prispengarna och sluta tjata om att det bara leder till
ökad tränardebitering. Det snacket körde ATG med redan på 1990-talet och var lika mossigt då som det är idag.

Prispengarna i V75 är i behov av att justeras uppåt och håll fast vid rikstotoloppens olika klasser på lördagar och sluta med att smeta ut dessa under andra veckodagar. Nu lägger ST in en extra proposition på lördagarna från mitten av september för att försöka öka svårighetsgraden för V75-spelarna genom att begränsa möjligheterna för de bästa tvåbenta kuskarna (max 500 starter för att deltaga i den nya propositionen).

Det är andra gången som Svensk Travsport går hårt åt landets toppkuskar…vid förra tillfället infördes begränsningar för att kunna tävla på två olika banor samma dag.

Jag har svårt att tro att det blir någon större förändring med den ”nionde” propositionen. Viktigast – enligt mitt sätt att se det – är att få så jämna spellopp som möjligt och där den sista hästen som får plats i ett V75-lopp har höga poäng. Då har man lyckats!

Tyvärr tappar Svensk Travsport fart på flera olika områden. Omsättningen på hästspel behöver vitaminer och inte genom att hästbristen gör att det finns en ”lampa” i varje lopp. Att göra Åby – Sveriges senast upprustade publik- och stallanläggning – till en B-bana, enligt Denninger-förslaget visar inget annat än att travsporten agerar som en bananrepublik. Vad tar vi alla för ansvar?

I en krönika tidigare i veckan tog jag upp att travsporten i Sverige från 2023 och på tre år kommer att ha tappat 35-40 procent av hästpopulationen för kommande tio års period i det antal föl som kommer att registrerats i Svensk Travstambok.

Allt detta är inget annat än efterdyningar på ett pokalmisslyckande 2018 som först sporrade till framtidstro, men därefter kom baksmällan i takt med sveket.

Spelomregleringen 2019 tilläts av ATG styrelse att bli till ett försnillande av sportens reurser och även riksdagens förtroende eftersom 650 miljoner kronor om året i skattelättnader försvann snabbare än en avlöning. Straffet blev höjd spelskatt och ATG:s kasinospel lyser rödare än motsolen nu inför nästa års tävlingsprogram som ska försöka pressa ut fler starter av en redan pressad hästägarekonomi.

Kanske dags att lyfta blicken från spelbordet och följa sportens barometer? Det är inte svårt att göra det. Publiken är lätträknad och vad värre är så redan nu även våra hästar. Och värre blir det…

ST:s ordförande Anders Källström sade vid något tillfälle att vi kör vårt sista lopp 2053 om ingenting görs. Enligt mitt sätt att se det sker det mycket tidigare. Men jag är inte förvånad…Anders Källström har suttit med i styrelserna i ATG och ST sedan 2019 och vad har gjorts för att gynna travsporten och dess rekrytering?

Blev också förvånad när jag läste Anders Källströms brev ”några reflektioner efter sommaren” där han sköt en pil mot Jörgen Westholm även om han inte nämnde honom vid namn:

”Till och från förs en diskussion om styrningen och ”ägandet” av federationen Svensk Travsport. Från några håll har det framförts tanken på en modell där inflytandet och makten i ST skulle grundas på antalet ägda hästar. För mig för det tankarna till en värld vi lämnade för dryga hundra år sedan. Från 1860-talet hade Sverige en rösträttsmodell där förmögenheten avgjorde inflytandet. Det skapade enorma motkrafter som till slut formade det självklara om allas rösträtt. Samtidigt en grundbult som hela föreningssverige vilar på. Medlemmarnas inflytande är inget att förhandla bort vare sig i allmänna val eller i den ägar- och styrmodell vi i grunden har i svensk travsport.”

Slutsatsen av Anders Källströms rader är, att allt är bra och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen.

Om jag uppfattat det rätt så deltog Westholm i en paneldebatt i våras med Anders Källström och där han bland annat ansåg att det är svårt att helt jämföra Svensk Travsport med en folkrörelse eftersom det finns många personer som investerar stora summor för att ATG och ST ska fungera.

Idag har hästägarna, uppfödarna och tränarna (också hästägare och uppfödare) färre än 15 procent av rösterna i Svensk Travsport och det anser Westholm vara alldeles för lite i förhållande till vad som investeras och hur den bristande rekryteringen inte uppmärksammas av banor och ST.

Jörgen Westholm ansåg att de cirka 7.500 hästar i proffsträning, ungefär lika många hästar hos B-tränare och en röst för varje aktivt fölsto hade varit en väldigt bra väg framåt för att få de aktiva att känna sig delaktiga. Han ansåg att det haltar att jämföra med vad en person betalar i medlemsavgift i en fotbolls- eller ishockeyförening mot vad en hästägare och uppfödare investerar i en travhäst. Skillnaden är förstås väsensskild.

Att hästägarna och uppfödarna behöver få mer inflytande över travsporten anser nog många idag. För flera år sedan sade Lutfi Kolgjini att det bara behövs två BAS-organisationer i Sverige – en för hästägare och en för uppfödare.

Lika sant idag som igår!