Vyn från hotellrummet sträcker sig över stallbacken där man kan se bussarna rulla in och hästarna lastas av med banan i bakgrunden. Ett mässområde ligger i direkt anslutning både till banan och hotellet. Här finns en kiosk och spelbutik och även ett gym för den som vill hinna med ett pass.

Hotellet har ett tivoli-tema då ägarna tänkte sig att samma känsla väcks med förväntningar och pirr i magen inför den mässa, de tävlingar eller vilket event man nu än är på Åbyarena för att uppleva. Rummen känns fräscha med sin limegröna och ljusrosa inredning, okej kanske inte jättemärkligt då det är helt nytt, men det har inte sparats på kvaliteten och helgen till ära har röda mattan rullas fram i entrén.

Jag älskar dessa kvällar med kvalloppen, förväntningarna hos alla, de flesta som är med här har en chans att gå vidare. Allt kan hända i ett lopp och det ”räcker” att vara bland de fyra främsta för att ta sig till finalen.

Åbys stallbacke är smidig som tusan att jobba på, både för de aktiva och för oss som ska jaga runt efter folk för en kommentar. Allt är sammanbyggt med en smart lösning som knyter samman stallarna med stallfik och banan. Sätter man sig på bänken utanför omklädningsrummet är det nästan omöjligt att inte stöta ihop med den man söker.

Då man jobbat klart och var så där lagom mör var det oerhört skönt att bara ta de få stegen genom Lyon till hotellobbyn och ta hissen upp till rummet. Närheten till banan känns oslagbar. Det är även på Lyon frukosten intas, intresserad av trav eller inte, är du i gott sällskap med fotografier på gamla travstjärnor.

Hos de besökare som inte var travintresserade tidigare hoppas jag att detta i alla fall kan väcka i alla fall ett uns av nyfikenhet hos någon.

Då har Åbytravet tagit ett stort steg i rätt riktning och fler kanske följer efter.

Skulle vilja påstå att det är en av de absolut bästa delarna med mitt jobb på Sulkysport. Att även om jag tagit steget bort från den aktiva scenen med hästarna kan jag fortfarande behålla kontakten med djuren och människorna däromkring, även om det oftast blir på lite längre avstånd jämfört med tidigare.

Jag och en av våra fotografer tog en rätt så spontan resa till Italien i helgen. Flyget bokades bara några dagar innan – reportagen roddades ihop och vi gav oss iväg, inte likt mig av om ni frågar någon som känner mig…

viskas om problem med pengar, korruption, doping och uppgjorda lopp

Jag har inte på riktigt varit tillbaka i Italien sedan jag, tillsammans med min familj, lämnade landet för nästan tio år sedan. Några kortare weekends har hunnits med, men jag har inte kommit iväg för att hitta tillbaka till den italienska travsporten, vilken jag en gång i tiden älskade mer än allt annat.

Under tiden jag jobbade i Italien, vilken dock var långt ifrån dess storhetsperiod, såg jag ändå tyvärr hur travet tydligt gick nedåt och det började redan då smått viskas om problem med pengar, korruption, doping och uppgjorda lopp. Mycket möjligt att det var så redan tidigare, men det var en av de anledningarna till att mina föräldrar sökte sig mot Frankrike medan jag ville ”hem” till Sverige.

Det skar i hjärtat då det enda jag egentligen brann för under den här tiden var just de italienska hästarna och då speciellt en. Denne Frisky Bieffe som jag (fortfarande) med tårar i ögonen lämnade bakom mig i Milano och gjorde allt för att glömma.

Därför var det så skönt att få komma tillbaka till det land jag en gång älskat, men förlorat tron på.

Mitt emellan böljande gröna, dimklädda berg och Tyrrenska havet började vår resa i Toscana, ett för mig outforskat område, för att återigen äntligen få träffa det mest vänliga folk jag stött på. Detta under en tid då den italienska travsporten börjar andas positivitet efter några tunga år, vilket var en helt fantastisk upplevelse. Eldsjälar som kämpat sig igenom kriserna med endast kärleken för sina hästar framför sig.

För några år sedan var de på väg ner i avgrunden, men är på gång igen och det är väl inte många som med tanke på den senaste tiden prestationer av just italienskuppfödda hästar kan påstå att de inte är på väg tillbaka mot toppen. Där de verkligen hör hemma.

Det viskas alltid om att de italienskrelaterade hästarna presterar med hjälp av olika medikament. Men jag vill fortsätta att vara barnsligt naiv i nuläget då man ser dessa personer leva och andas kärleken till sina hästar och tro att det är på väg att förändras. Självklart vet jag också att det pågår mycket fuffens i stallarna, men sanningen att säga. Är det verkligen bara hos italienarna..? Är svensk, amerikansk och fransk travsport verkligen helt ren? Det är ju svårt att säga med tanke på de senaste årens svarta rubriker med jämna mellanrum.

Men det var inte det jag ville förmedla här utan nu hamnade på ett sidospår.

Italien. Ett av de vackraste landen och då en av dess nu största tränare med ett leende andandes positivitet säger:
”Nu får vi ju i alla fall prispengarna utbetalda efter fyra månader. Inte som hos er i Sverige såklart, men nu kommer de in kontinuerligt i alla fall och det är en stor skillnad då vi för några år sedan fick vänta år på dem”.

Elitloppet är inte ett lopp, det är det loppet!

Svårt att sätta sig in i den sitsen med vårt väl fungerande system… Vi råkar vara på plats samma dag som veterinären hos denne tränare och det är inte det minsta hyschhysch om det hela utan kollen går till precis som i Sverige. Hästarna böjs, springs med och behandlas. Inget konstigt med det.

Jag hoppas och tror allt jag bara kan att italienarna lyckas tvätta av sig denna stämpel de fått på sig och bevisar oss att det är på grund av att de har de bästa hästarna som de fortsätter skörda framgångar och att de kan visa att de tävlar på samma villkor som oss. De italienska hästarna förtjänar det erkännandet.

Man skulle kunna säga att vi befinner oss på klassisk mark då det var just här Lemon Dra stod då han tragiskt blev kidnappad – sedan dess har det installerats lås på boxdörrarna, järnstänger runt boxområdet och med kameror riktade mot varje box – S.J.’s Photo, Atas Fighter L. har också varit uppstallade här och idag står bland annat Adrian Chip här på Azienda Agricola Mariano utanför Parma.

Jag är en av många som när drömmen om att italienska lopp återigen blir något att boka in i kalendern för att åka och bevaka. Att de lyckas nå samma status som tidigare då det var en ära och inte en skymf att åka och tävla i de klassiska italienska loppen. Som en annan eldsjäl vi träffar här säger:

”Elitloppet är inte ett lopp, det är det loppet!”

Och då pratar vi om en som har vunnit flera av de största loppen på hemmaplan på senaste tiden, tillika Lotterian, men säger att de inte går att jämföra med den status loppen utanför Italien har och att det är omöjligt för dem att lägga ett inhemskt tävlingsschema då ingen vet när loppen körs. Från år till år ändras tävlingsprogrammet för italienarna och det är förstås hopplösa förutsättningar att jobba efter.

att jag ger mig in en debatt som övergår mitt förstånd är säkert

Med den natur, de marker och det klimat de besitter föder de upp hästar till den absoluta toppen. Vilken de börjar komma tillbaka till.

Och att jag ger mig in en debatt som övergår mitt förstånd är säkert, men jag anser att man ska följa sitt hjärta. Och även om jag senare föll för de franska hästarna kommer det alltid finnas en mörkt brun, nästan svart italienare som aldrig kommer ta en så speciell plats som han gjorde. Han tog mig på så många äventyr då jag själv var helt grön och det är mycket möjligt att han kunnat bli ännu bättre med en mer rutinerad skötare än jag var då, men jag vill tro att vi fann varandra och han faktiskt tjänade inte en euro efter att våra vägar skiljts åt.

Kanske är det självupptaget att tänka så, men jag väljer att innerst inne tro att han saknade mig precis lika mycket som jag saknade honom.