Nu ska det också sägas, att veterinären Axel Pålman (1860-1936) hade många positiva sidor och egenskaper. Pålman bidrog på många olika sätt till travsportens fotfäste i Sverige. Axel var med och bildade Svenska Trafsällskapet 1900 och dessförinnan var han en av initiativtagarna bakom Lindes Travklubb (Fornaboda) som såg dagens ljus redan 1886.

Senare gav Pålman ut ”Kalender för Svensk Trafsport” (1892-1927), vilken senare övergick i Svenska Travsportens Centralförbunds regi. Där publicerades bland annat resultat från alla landets travtävlingar, propositioner och mycket annat smått och gott inom travsportens värld.

Men…

För Axel Pålman stod den nordsvenska hästen över allt annat och det varit inget han precis hemlighöll i några sammanhang. Han ville förbjuda importer av varmblodiga travare och i en intervju med Pålman den 22 februari 1928 i Nya Dagligt Allehanda med rubriken ställer han frågan:

”Går den Nordsvenska hästen nu mot sin undergång?”

– Jag kan ej annat än djupt beklaga den förskjutning som gjort sig påtagligt märkbar i avelshänseende på våra travbanor. Det har förfallit mig som den nordsvenska rasen är på väg att trängas ut från våra travbanor av den varmblodiga rasen. Jag ser en fara i denna import av varmblodiga travare.

Axel Pålman ansåg att befrämjandet och utvecklandet av den nordsvenska rasen skulle vara allena rådande.

– Ty den är vår, den är inhemsk och den gör nytta för sig. Det är något som man inte kan säga om den varmblodiga rasen som aldrig annat än i undantagsfall kan komma till nytta. Nordsvensken kan däremot, utvecklad i rätt riktning, bli av ovärderlig nytta hos oss och det skulle vara till oerhörd skada om den kommer till att trängas undan.

Axel Pålman ansåg att det var dags att stämma i bäcken:

– Det är på tiden att det höjes ett varningens röst hos oss mot det farliga tillskottet till våra tävlingar som den varmblodiga importen innebär. Det är nödvändigt att vår svenska travsport verkligen fattar som sitt mål befrämjandet av denna sega, nyttiga hästras som heter nordsvensken. Det är en nationell linje och bör inte överges.

Några veckor senare gick Lars Ekberg i svaromål i Nya Dagligt Allehanda och han skriver bland annat:

”Vilja hästägarna ha travtävlingar enbart såsom en kraftmätning för nordsvenska, eventuellt kallblodiga hästar, tvivlar jag mycket på bärigheten därav. Dessa tävlingar komma då helt säkert återfalla till det rent lokala intresset med priser som kanske endast bärs upp av högfärd. Vill hästägarna ha sin sport lönande och populär för den stora allmänheten måste de även bjuda på något med fart i.”

Axel Pålman skulle få rätt i en sak. Den varmblodiga travaren tog över och den nordsvenska hästen trängdes i viss mån undan.

Rikstamboken för kallblodstravare började sammanställa registrerade hästar 1933, medan varmbloden började två år tidigare. Växelvis under 1930 och in på 1940-talet var kallblodsuppfödningen större och sista gången 1945. Det året registrerades 332 kallblodstravare och 258 varmblod.

Idag ser det helt annorlunda ut. I den senaste tillgängliga siffran för registreringar (2023) uppgick antalet kallblod till 401 och varmbloden till 2.514.

Vad hade hänt om Axel Pålmans ord vunnit laga kraft bland travet beslutsfattare och hur hade travsporten sett ut idag? Det finns all anledning att fundera över…