Vi har haft ett väldigt bra gäng, vi har arbetat utifrån värderingar och vision på ett, vill jag påstå, föredömligt sätt. Vi har lyckats bra med det vi tagit oss för och åstadkommit väldigt mycket under dessa 20 år. Mest av allt har jag, och alla andra i styrelsen, verkligen lagt ner vår själ i uppdraget och arbetet.
Det som till slut fått mig att tappa sugen är respektlösheten och det systematiska åsidosättandet som Svensk Travsport visar upp i en, som det verkar, aldrig sinande ström. Empati, pedagogik och respekt för andra människor och deras arbete är grundläggande egenskaper för ett gott ledarskap. Svensk Travsport visar kontinuerligt upp stora brister i dessa, till vissa delar bland de förtroendevalda i styrelsen, men framförallt inom tjänstemannaleden.
Jag har för avsikt att återkomma med exempel på vad jag avser, och jag kan lova att det är många. Det kanske mest sorgliga i detta är att även den bana som min egen licens hör till, har slagit in på den respektlösa linjen.
I det incitamentssystem som finns för banorna att ta del av pengar till drift och verksamhet finns en del som handlar om rekrytering av barn som tar ponnylicens. I vår travskola har vi efter många års ideellt jobb lyckats ”ta fram” sex ungdomar som under 2017 körde sitt första ponnylopp.
Eftersom Lycksele inte har ett eget licensområde så hamnar dessa 132.000 kronor (6 x 22.000 kronor) hos Umåker. Man kan tycka att det vore självklart att dessa pengar borde föras över till Lycksele Travsällskap, men med diverse svamliga och ganska ovidkommande argument vill inte Umåkers chef överföra mer än hälften av dessa.
Umåker har i stort sett inte gjort sticka och kors för dessa incitamentspengar. Istället för hos oss hamnar de pengar som vi under många år jobbat ihop hos en annan bana som inget gjort. Snacka om anti-incitament! Det känns som ett mycket stort hån!
I sammanhanget kan sägas att de sex licenser vi åstadkommit är fler än de flesta andra banor i hela landet, bland annat Solvalla! Incitamentssystemet som sådant är Svensk Travsports egen konstruktion och det kritiserade vi redan vid införandet, utifrån att vi konsekvent ställs utanför och att vi redan då såg att precis just detta med ponnylicenserna skulle komma att inträffa.
Responsen från Svensk Travsport på våra synpunkter uteblev helt och hållet och inte heller lämnades någon motivering till varför man beslutade att ställa oss minsta banor utanför. Detta är bara ett exempel ifråga om brist på empati, brist på pedagogik och brist på respekt!
