Två utmärkta analyser av Lars G Dahlgren har gjort mig uppmärksam på hur illa ställt det är. Fler travälskare borde vara oroade på riktigt allvar och varför finns inga visselblåsare inom ST och ATG? Är det en tystnadskultur som råder?

Jag har studerat ATG:s delårsrapport per 30 september 2018. Och som Lars G rapporterar är likviditeten i princip på noll. Man lånar av kreditinstitut och andra (okänt vilka) för att kunna betala ut pokalårspengarna i år. Och kom ihåg pokalårspengarna var ju i sin tur ett lån från 2013. (Låter lite som ett fall för ”Lyxfällan”.)

”Hästsportens fond” är en bokslutspost och finns inte i verkliga livet. Den balanseras på balansräkningen av ”immateriella tillgångar”. Det vill säga det är inget som det går att ta på utan bara ett uppskattat ”värde” som bara kan realiseras i tillgångar vid en försäljning (om man har tur).

ATG har en mycket prekär ekonomisk situation såväl när det gäller likviditeten som förmågan att leva upp till de utfästelser man givit travsporten. Tillgångarna och resultaten finns inte i verkligheten. Och det blir oseriöst när man istället försöker vända blickarna mot att det viktiga i kråksången skulle handla om en aktie mellan travet och galoppen. I mina ögon det lättaste problemet av alla att lösa.

Men det som långsiktigt oroar mig mest – om nu ATG skulle rida ut stormen sista kvartalet och hamna i makligare vatten 2019 – är ST:s ledning och styrelse och deras agerande.  Med sin strategi om en marknadsavgift där man satsar allt på ett kort har man surrat sig vid masten på ATG. Istället för att utnyttja de möjligheter och den mångfald som det nya läget ger riskerar man att dra hela travsporten ner i djupet.

Jag vill verkligen inte vara någon domedagsprofet. Men som hästägare och travälskare vill jag heller inte ha på mitt samvete att jag sa inget trots att jag såg vad som höll på att hända. Vakna gott folk!

/Anders Lindblad