Fokustema
Fokus: Auktionsdyringar
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

Halva priset för Hambovinnaren

Dyrast i USA, men inte i travvärlden. När Atlanta klubbades för 14,5 miljoner kronor i fredags blev hon den dyraste travare som sålts publikt i Nordamerika.
Mot franske Kesaco Phedo står hon sig slätt. Där blev priset tre miljoner euro, vilket då motsvarade 27 miljoner svenska kronor.
Här är historien bakom jättepengarna och fyra andra infekterade affärer där delägare till stjärnhästar mötts i auktionsringen när de inte kommit överens. Bland annat hände det i Sverige redan 1948.
Av
Claes Freidenvall
Atlanta, Rick Zeron (t.v.), Scott Zeron och längst till höger delägaren Michelle Crawford efter segern i Kentucky Filly Futurity ifjol. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Atlanta, Rick Zeron (t.v.), Scott Zeron och längst till höger delägaren Michelle Crawford efter segern i Kentucky Filly Futurity ifjol. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Sulkysport har tittat på några tidigare ”storaffärer” i travvärlden som gjorts upp i auktionsringen och vad som framkommer, är att det är ytterst sällsynt att det kommit någon utifrån och varit med hela vägen fram till slutbudet när det har uppstått meningsskiljaktigheter eller andra saker inom ägarkretsen.

Ofta har budgivningen handlat om vilken eller vilka av hästarnas ägare som haft den allra tjockaste plånboken.

I förra veckan bjöds Hambletonian-vinnaren Atlanta (e. Chapter Seven-Hemi Blue Chip), 1.08,7*/$1.140.689, ut till försäljning efter motsättningar inom ägarkretsen och det slutade med att hon såldes – eller rättare sagt två ägare köptes ut – för rekordbeloppet 1.550.000 dollar.

Det tidigare rekordet i USA på 1,1 miljoner dollar (11,7 miljoner svenska kronor) stod Cameron Hall för.

Erkki Laakonen. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Kompanjonskapet skulle upplösas mellan finländaren Erkki Laakonen och Alan Leavitt (Walnut Hall Ltd.) och efter en envig mellan Laakonen och Leavitt på Tattersalls December Mixed Sales i Lexington 2001 gick finländaren som segrare ur striden och fick betala 550.000 dollar för 50 procent i det då tvååriga stoet.

Tidigare under säsongen hade Cameron Hall (e. Garland Lobell-Canne Angus) vunnit fem av sex starter och däribland finalerna i Breeders Crown (C$781.050), Goldsmith Maid ($340.000) och sammanlagt 639.426 dollar.

När Cameron Hall gjorde bokslut hade hon 2.138.787 dollar på kontot. För Laakonen blev det en bra affär…

Rekordet innan Cameron Hall hade Winky’s Gill från 3 oktober 1986, men den gången handlade det inte om någon ovänskap, utan om utförsäljningen av Ulf ”Fläkten” Mobergs dödsbo på Tattersalls auktionsarena i Lexington. Ulf Moberg ägde 50 procent i det framstående stoet genom bolaget New Bond Street Stable tillsammans med Hanley Dawson Jr, och den andra hälften förfogade Castleton Farms ägare Fred van Lennep över.

Winky’s Gill uppe i ringen 1983. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Det blev ordentligt drag i Tattersalls auktionsarena när norrmannen Helmer Strömbo klev in i budgivningen och till sin hjälp hade han Bengt ”Flips” Persson. En ren duell blev det mellan Strömbo och van Lennep, där norrmannen motvilligt gav motvilligt. Det har ”Flips” Persson berättat för undertecknad tidigare:

– Helmer skulle ha hästen till varje pris även om Winky’s Gill skulle kosta en miljon dollar. Men det måste ju gå ihop ekonomiskt också tyckte jag och min klient blev väldigt sur att det inte blev något köp.

Förmodligen fanns det ingen övre gräns

Fred van Lennep hade också kunnat gå mycket längre än de 800.000 dollar han betalade för då sexåriga Winky’s Gill (e. Bonefish-Lassie Blue Chip), 1.11,7*/$472.154, dräktig med Super Bowl.

– Jag vet inte hur långt Fred van Lennep var beredd att gå, det berättade han aldrig för mig. Förmodligen fanns det ingen övre gräns, men det är bara en gissning från min sida, har Castleton Farms framlidne generalmanager John Cashman Jr. sagt tidigare.

Prislappen 800.000 dollar var dubbelt så dyrt som det tidigare rekordbeloppet för ett fölsto. En halvtimme innan Winky’s Gill klev upp i ringen hade Lars Thulin (Stall Superbus) köpt tioåriga Classical Way (e. Speedy Scot-Kerry Way), 1.11,7*/$715.499, för 400.000 dollar och fyra kvällar tidigare hade Winky’s Gill ettåring Supergill (e. Super Bowl) sålts för rekordbeloppet 500.000 dollar, men i de fallen handlade det inte om upplösande av kompanjonskap.

Kesaco Phedo och Jean-Michel Bazire vinner Prix d’Amerique 2004. Foto Stefan Melander/Stalltz.se

Den mest spektakulära affären i sitt slag är när Kesaco Phedo (e. Caballio In Blue-Feria de Vrie), 1.13,5m/€517.260 skulle säljas i mars 2002 i den franska badorten och auktionsparadiset Deauville. Ägarna Alec Wildenstein och Alain Swarc hade blivit osams om matchningen och det slutade med att fyraåringen gick upp i auktionsringen.

Ekonomisk kraftmätning mellan dessa två stenrika herrar

Det blev en ekonomisk kraftmätning mellan dessa två stenrika herrar och längsta strået drog en av världens framgångsrikaste konsthandlare, Alec Wildenstein.

Kesaco Phedo såldes för tre miljoner euro i Deauville 2002. Här tillsammans med från vänster: Alec Wildenstein, Philippe Allaire och Fredric Sauque. Foto Gerard Forni

Klubban slogs på tre miljoner euro, vilket motsvarade 27 miljoner i svensk valuta. Det gick rätt bra för Kesaco Phedo efteråt också, han vann Prix d’Amérique och fick ihop 1.961.313 euro. Dessutom inbringades många sköna euro som avelshingst.

I Sverige har vi inte haft några uppgörelser av den är kalibern och den mest berömda i modern tid är när kompanjonskapet skulle upplösas i fölstoet Lisa America (e. Varenne-Zagabria Dei), 1.10,1ak*/13.059.441 kr.

Tillsammans med en avkomma efter Joke Face bjöds hon ut som ett wildcard på Kolgjini Sales 2013. Det slutade med att en av de fyra delägarna – Snogarps Gård – köptes ut och stoet klubbades för 1,6 miljoner kronor.

Lisa America och hennes föl säljs på Kolgjini Sales
2013. Foto Claes Kärrrstrand/Hingstfotografen

 

Den mest uppseendeväckande affären på våra breddgrader är när det uppstod oenighet om uppstallningsplatsen bland delägarna i avelshingsten Bulwark. Trots att Bulwark var hemma ekonomiskt gick det så långt att hingsten hösten 1948 såldes på en offentlig auktion.

Men för att det från början så importerade Peder Paul ”P.P.” Nielsen och Harald Andersson Bulwark till Sverige. Han hade köpts av USA:s största hästägare Good Time Stable för 1.225 dollar på den klassiska auktions- och idrottsarenan Madison Square Garden som ettåring.

Hingsten lovade mycket som tvååring, men på hösten samma år insjuknade han och var nära att dö av förgiftning. Han skulle åter upp i ringen i Madison Square Garden efter ha tävlat sparsamt som treåring, men såldes innan auktion för ett icke officiellt belopp. P.P. Nielsen pratade ogärna pengar, men ryktet sade att summan var någonstans mellan 400 och 1.000 dollar.

Började knaka i de ekonomiska fogarna och ryktet började gå

Den svenska tävlingsdebuten skedde som fyraåring och samma år gjorde han entré i aveln. Senare började det knaka i de ekonomiska fogarna hos ägarna och ryktet började gå om att Bulwark var till salu.

Sören Nordin tillsammans med en av sina absoluta favoriter Bulwark. Faksimil ur ”Spänn banden”

Sören Nordin försökte få sin far E.J. (Ernst Johan) att köpa Bulwark, men han tyckte att det begärda priset – 28.000 kronor – var alldeles för högt.

I samma veva hade Nordin-klanen fått in en ny storhästägare i Stall Hobby – Martin Eklund och Gunnar Andersson – men de tyckte också att prislappen var i saftigaste laget, men efter ha övertalat Klas Andersson blev det affär.

Senare uppstod det en spricka bland ägarna. Martin Eklund ville att Bulwark skulle stallas upp på Väsby Stuteri och Klas Andersson på Lorensdals Gård ville inte släppa hingsten ifrån sig. Bulwark skulle stanna i Skåne! Därmed fanns det ingen annan utväg än att sälja hingsten och detta skulle ske i offentlighetens ljus.

Martin Eklund hade anlitat en god vän – William ”Smör-Wille” Andersson – för att sköta budgivningen på Almviks Gård i Vintrie. Auktionen kunde nämligen inte hållas hos Klas Andersson, ty ovänskapen var så stor mellan Andersson och Eklund.

Auktionen kunde inte hållas hos Andersson ty ovänskapen var så stor

”Smör-Wille” hade fått 150.000 kronor som en slags övre gräns, men istället var det tomatkungen Nils Bengtsson som bjöd samma summa. Martin Eklund ångrade sig och en kort stund efter klubbslaget bjöd han ”25.000 kronor upp” för Bulwark, men det var för sent.

Fortuna-Bengtsson var en slug affärsman och från säsongen 1949 betäckte Bulwark bara ägarens egna ston och alla Bulwarks avkommor bjöds ut på auktion. Ingen annan släpptes in till köttgrytorna och det hjälpte inte hur mycket folk bönade och bad. Bulwark var bara tillgänglig för tomatkungens ston.

Tolv år i rad (1945-1956) kunde Bulwark titulera sig championhingst och han är förevigad i travhistorien som avelshingsten som inte bara blev bäst i Sverige utan i hela Europa.

Det kanske också ska sägas i sammanhanget att 150.000 kronor 1948 motsvarar drygt 2,8 miljoner i dagens valuta. Sören Nordin kallade Bulwark för ”den ojämförlige” i sin första memoarbok ”Spänn banden”. Det är svårt att säga emot…

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

Självförtroende till tusen

Färsk tusenklubbsmedlem, dubbla Grupp I-segrar inom loppet av en månad och debutant i Elitloppet.
För Carl Johan Jepson leker livet som catchdriver.
– Jag har upplevt mycket på kort tid, men att köra Elitloppet ska verkligen bli häftigt, säger 42-åringen.
Av
Emil Persson
Carl Johan Jepson är laddad till tusen inför den stundande Elitloppshelgen. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Carl Johan Jepson är laddad till tusen inför den stundande Elitloppshelgen. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Det har gått fort uppåt för Carl Johan Jepson. I måndags klev han in i Tusenklubben och han gjorde det efter att de senaste fem åren gått i raketfart.
Hela 692 segrar står han noterad för sen starten av år 2015. Fjolåret blev ett rekordår med 216 segrar och i år har han likaså inlett starkt. I början av februari vann han V75 Champions på Solvalla, tre månader senare tog han hem Orebro I’ntnl bakom Mack Dragan och helgen därpå tog han hem dubbla Grupp I-lopp med Activated i Drottning Silvias Pokal och Handsome Brad i Copenhagen Cup.
Det där med tusenklubbsinträdet tycks han värdera högt.
– Jag fick vetskap om det när det var kanske 30 segrar kvar. Det har varit väldigt mycket trav, jag har kört mycket och inte direkt på det utan segrarna har trillat in rätt naturligt, säger Jepson.

När du tänker tillbaka på tusenklubbskuskar vilka tänker du på då? Backar vi bandet 20 år tillbaka i tiden var ju detta gigantiskt stort?
– Jag tänker främst på lokala förmågor här i Värmland som Erik Berglöf, Mikael J Andersson och Göran E Johansson. Jag jobbade faktiskt hos Mikael J Andersson när han tog sin tusende seger med en av mina passhästar. Det är många kompetenta kuskar som är med i den klubben och ja, nu märker man ju själv att man inte är junior längre.

Nej, den tiden är förbi. Numera är Jepson ordentligt i ropet för jämnan, men utifrån det perspektivet hajar man till när man ser att han enbart har fem styrningar under helgen som stundar.
– Jag hade kunnat köra under fredagen, men tackade nej till några ströstyrningar. Till V75-finalerna har jag helt enkelt inte kvalat in så många och i de loppen nyttjar ju tränarna sina ordinarie kuskar om de inte kör själva. Och ja, så är det ju mycket utländska hästar med i loppen också där de nyttjar sina kuskar så jag tycker inte att det är så konstigt faktiskt utan hade det på känn att det skulle se ut såhär. Men jag kör hellre fem bra hästar som jag kan ordentligt än lägger till ett par chanslösa ströhästar, nu kan jag fokusera fullt ut på mina lopp, säger Jepson.

Onsdag-lördagsfokus

Någon gigantisk, fast kund har inte Jepson, men han lider inte av det.
– Nej, för mig känns det bra. Jag har däremot en bred kundkrets och även om Ulf Stenströmer och Eric Martinsson är mina största, fasta kunder så har vi liksom inget avtal. De kan välja andra kuskar om de så önskar och ibland är det tvärtom så att jag väljer bort deras hästar för att köra åt någon annan. Vi ger och tar åt båda håll helt enkelt.

Även om Jepson steppat upp och börjat ta för sig rejält i Grupp I-loppen så menar han på att det finns andra sammanhang som är väl så viktiga eller rentav viktigare.
– Det viktigaste är att ta för sig på onsdagarna och lördagarna med de prispengarna som är då. Man kan inte räkna med att ta sig runt på vardagstravet och luncher utan det är onsdagar och lördagar man måste lyckas.

Jag uppfattar det som att du är oerhört påläst när du åker ut till lopp. Lägger du mycket tid och energi på att grotta ner dig i lopparkivet före tävlingarna?
– Faktiskt inte. Kör man så mycket som jag gör har man inte tiden och orken att göra det, men visst läser jag mig till relevant information och lägger extra tid ju större sammanhang det handlar om. I vardagstravet kan man hästarna bra och kör emot dem regelbundet.

”Mycket bättre än resultatraden”

En häst som Jepson kört emot flera gånger, men bara kört en gång själv är Elitloppsdeltagaren Sorbet. Den 3 april vann han med Daniel Redéns häst på Solvalla.
– Han var jättefin att köra, som en bil! En riktig topphäst verkligen. Nu har vi ju fått ett tråkigt utgångsläge och ja… här finns lite att tänka på. Och det har jag gjort, men jag vill hålla det för mig själv. Man behöver ha en plan A, B och C och vara flexibel. Jag sitter i alla fall bakom en häst sommar bra nog för att ta sig till final, men ska vi kunna uträtta något där så behöver han nog vara trea som sämst i försöket.

Hur ska det bli att köra Elitloppet?
– Häftigt! Det kommer verkligen bli bli speciellt, något helt annan än allt man upplevt tidigare. Jag vann Lärlingseliten med Gazza Frontline för 15 år sen och det var stort där och då, men det här blir givetvis något helt annat.

Vad har du att säga om övriga hästar du kör i helgen?
– Emmylou (lopp 6 lördag) står tufft inne och så har hon fått ett fjärdespår på sin volt ovanpå det. Hon har gått bra hela tiden, men var lite sämre senast. Det kan varit en motivationsgrej och nu ska hon tävla med norskt huvudlag så får vi se om det gör henne bättre, men jag tycker bara hon ska med vid bred gardering.

Handsome Brad och Carl Johan Jepson. Foto Mia Törnberg
Handsome Brad är Carl Johan Jepsons styrning i Harper Hanvoers lopp. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

– Handsome Brad (lopp 12 lördag) är med i ett väldigt jämnt och bra lopp. Han var riktigt fin senast i Köpenhamn och även om detta ska bli ett kul lopp att köra så är det ju svåranalyserat. Jag vet i vilket fall att jag sitter bakom en bra häst.
– Exit Angot (lopp 4 söndag) var inte klockren senast, men jag tror han är uppfräschad efter det. Det är en häst som utvecklats väldigt fint och distansen gillar han, men hästen är inte helt att lita på.
– Bechamel (lopp 9 söndag) galopperade i en trång situation när jag körde henne på Åby. Hon kändes jättefin efter galoppen som fastlåst och även om det här givetvis är ett bra lopp så vill jag ha sagt att hon är mycket bättre än resultatraden antyder, säger Carl Johan Jepson.

Fokustema
Fokus: Så gör succétränaren
Exklusivt för dig som prenumerant
Läs senare

Sulkysport hemma hos Gocciadoro

För ganska exakt ett år sedan var Sulkysport och besökte Alessandro Gocciadoro i Italien och här kan ni läsa om nyckeln bakom framgångarna.
Av
Cecilia Kristoffersson
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport
Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

NOCETO. Alessandro Gocciadoro är tillbaka på gården där han är född och uppväxt.
Resultaten har inte låtit vänta på sig sedan han började träna som Åke Svanstedt i djupsand.
Italiens dominerande tränare kommer nu med en armada till Elitloppshelgen.

natursköna Noceto, en bit utanför Parma, hyr Alessandro Gocciadoro sedan fem år tillbaka in sig på Casa Rossa. Det var här Jerry Riordan höll till tiden innan han flyttade sin rörelse till Sverige.

Det första man möts av när man ska köra in på gården är en rakbana med väldigt djup sand. Vi fäller upp bommarna för att ta oss över, men får vackert vänta utanför då hela heatet med sex hästar dundrar förbi. Alessandro kör själv mitt i klungan och hälsar glatt med en tumme upp.

Hästarna orkade bara en intervall innan de blev helt genomsvettiga

För fem år sedan var Alessandro en sväng i Sverige, men som han själv uttrycker det var den svenska vintern inte något för en italienare och han flyttade tillbaka rörelsen, som han driver tillsammans med pappa Enrico, till Italien.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Alessandro Gocciadoro hemma på gården i Italien. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Då jag var i Sverige åkte jag sex, sju gånger till Åke Svanstedt på Bjertorp för att köra snabbjobb tillsammans med honom. Han var väldigt hjälpsam och villig att berätta hur han tränade i djupsanden. Jag lärde mig mycket om hur man skulle sköta om sandbanan och om de olika materialen.

Detta var något som Alessandro anammade då han kom tillbaka till Italien och i takt med att han fick in fler hästar, och därav bättre ekonomi, byggdes en egen sandbana med liten lutning i 100 meter och 500 meters körväg på plan mark. Även på den 800 meter långa rundbanan ligger det väldigt mycket material.

Det är måndag och personalen är i vanliga fall ledig, men då just idag var enda dagen veterinären kunde komma jobbas det för fullt och hästarna från det första heatet selas av samtidigt som nästa set börjar förberedas. Det är ordentliga jobb som körs varje vända.

– Vi värmer upp på rakbanan, kör fyra intervaller på rakbanan, kör några lugna varv på rundbanan medan rakbanan harvas för att sedan åka ut och köra fyra intervaller till. Efter det joggas hästarna av i 10-15 minuter på rundbanan innan det är klart. Dessa jobb kör vi två gånger i veckan och däremellan går hästarna i hagen och joggas.

Snabbjobb på rundbana är inget som körs, undantaget eventuellt någon debutant, utan alla hästar går bara sina rutinjobb på rakan, men som Alessandro själv säger är det ett aber att underhålla sanden under de varma sommarmånaderna.

– Vi har en person som sköter banorna och det går bra för det mesta, men inte på sommaren… Då det blir så varmt krävs det väldigt mycket vatten för att hålla dem bra och vi hade riktigt dåliga resultat förra sommaren, suckar Alessandro och konstaterar att risken finns att det blir samma i år då värmen kommer.

– Hästarna orkade bara en intervall innan de blev helt genomsvettiga. Man kan inte träna dem så.

Det går verkligen att säga att Alessandro är född in i travet. Hans pappa Enrico, som fortfarande är en stor del i den dagliga rörelsen, körde på tiden då Alessandro föddes för 43 år sedan in unghästar just på denna gård.

Efter att de kom tillbaka från Sverige började de med att hyra sex boxar och utökade efterhand med lika många åt gången. Då det blev fullt på gården – där det finns plats för 45 hästar och idag inhyser mestadels unghästar – utökade Gocciadoro rörelsen och hyr idag även 35 boxar på Azienda Agricola Mariano. Ett anrikt stuteri som är inramat av stora gröna hagar så långt ögat kan nå och som ligger vägg i vägg med den andra gården. Hästarna körs genom skogen till rundbanan och sammanstrålar med hästarna från den nedre gården.

Den hästen vill jag ha, men du måste ta en del i honom

Här verkade Lemon Dra under sin tid som avelshingst innan han sorgligt nog blev kidnappad. Även avelshingstar som S.J.’s Photo och Atas Fighter L. stod här och efter kidnappningen av Lemon Dra installerades lås på avelshingstarnas boxdörrar. Videokameror har satts upp med bevakning på varje box och järnbommar omgärdar Gocciadoros stall för att försvåra ytterligare kidnappningar.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Träning på sandrakbanan. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

Här finns även tiofaldige Grupp I-vinnaren Timone Ek, som fick följa med till Alessandro efter det misslyckade framträdandet i Lotterialoppet i början av maj i regi Philippe Billard. Ägarna är oroliga för att någon ska hitta på något med hästen och även han står nu under videobevakning.

– Han var dålig i halsen, därav den dåliga prestationen senast. Sedan trampade han sig väldigt illa på en kota och står nu på antibiotika så någon start är inte inplanerad för hans del ännu, berättar Alessandro medan Timone Ek ”spelar Allan” för att få kamerans uppmärksamhet.

Alessandro visste tidigt att han ville följa i sin fars fotspår och det blev bara två år på gymnasiet innan han började i stallet.

– Vi hade en bra ägare vid den här tiden, Guido Guaresci, och han började köpa lite tävlingshästar som Alessandro körde i lärlingslopp. Varje år blev det några fler hästar och det är hans företag – Lampogas – som alltid prytt Alessandros dress. Guido gick bort för ett tag sedan, men Alessandro kör fortfarande i hans färger, säger Enrico som själv hade amatörlicens tidigare, men endast körde lopp sporadiskt.

Det är inte bara externa ägare som lämnar hästar i träning utan Gocciadoros köper även in en del egna. En av dessa är svenskfödde Arazi Boko som Alessandros sambo, Sinead Sernicoli, förvärvade tillsammans med en av stallets större hästägare, Leonardo Cecchi.

trav, travsport, sulkysport, solvalla, elitloppet, gocciadoro
Äldre stjärnan Vitruvio i hagen. Foto Jeannie Karlsson/Sulkysport

– Det var efter Coppa di Milano. Ägaren älskar startsnabba hästar och Arazi Boko vann detta lopp från ledningen. Han var hos Fabrice Souloy vid den tiden och vår egen Shatar Club var trea. Efter loppet sa Cecchi: ”Den hästen vill jag ha, men du måste ta en del i honom”. Vi tog kontakt med Arazis ägare och köpet gick igenom. Han är fantastiskt snäll och som en unghäst i kroppen och sinnet, berättar Sinead Sernicoli.

Hon säger med ett skratt att Cecchi ringt häromdagen och ville köpa Midnight Hour av samma anledning, men att ägarna inte var intresserade av att sälja…

Idag har Alessandro flera topphästar i sitt stall och det droppar in nya namn hela tiden.

– Vi har turen att ha väldigt bra ägare och jämfört med för några år sedan har situationen förbättrats betydligt här i Italien. Medan vi kunde få vänta över ett år på prispengarna tidigare, och de kom väldigt ojämnt, är det nu så att de betalas ut var fjärde månad. Inte lika bra som ni har det i Sverige eller Frankrike, men bara att veta att pengarna kommer regelbundet underlättar mycket, säger Alessandro och utvecklar ett angenämt problem:

– Vi har oftast flera hästar i samma lopp då det handlar om större sammanhang och det är inte lätt att hitta bra kuskar till de jag inte kan köra själv. Jag föredrar dock att köra själv i största utsträckning och vill tävla mina hästar med så lite utrustning som möjligt. I vanliga fall tävlar de bara med ett par stolpar på huvudlaget, men i Sverige måste jag sätta på en nosrem på grund av reglementet. Helst ser jag även att de tävlar utan skydd i den mån det går.

Nu är italienaren laddad för att vässa resultaten ytterligare och han har 1 hästar till start i helgen.

Fokustema
Fokus: Fredagsintervjun
Läs senare

Baumann besegrade oddsen

Efter nära nog sex års segertorka var en profil tillbaka i vinnarcirkeln under måndagskvällen.
Manfred Baumann var riktigt i ropet runt millenniumskiftet och blickar framåt efter en tuff period.
– Jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjort tidigare och ser ljust på framtiden, säger Mantorpamatören.
Av
Emil Persson
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN
Oki Doki Boy och Manfred Baumann efter måndagens seger. Foto Magnus Strömsten/ALN

För många människor är Manfred Baumann främst känd som ”kocken från Mantorp”. Under många år drev han Mantorptravets restaurang samtidigt som han tränade och tävlade med hästar på amatörnivå. Relativt framgångsrikt dessutom.
Jimas Bolero startade i Sweden Cup två gånger och var även med i finalen av Solvalla Grand Prix. Resultatmässigt är han den bästa hästen jag har haft, men inte kapacitetsmässigt. Nej, Jimas Bolero var en ren träningsprodukt som tålde den tuffa träning han fick, säger Manfred Baumann.
Jimas Kjoseph (e. Ride the Night) som började med sex segrar på nio starter håller han dock högre, men…
– Där var det tvärtom. Han tålde inte träningen, det gick knappt att träna honom och i karriärens sista start blev han skadad när han vann ett klass I-försök. Det var en helt annan talang, säger Baumann.

”Glad jag är i livet”

Upp till den nivån är det idag ett stort steg för Baumann. När han i måndags tog sin första kuskseger i totolisatorlopp sedan den 11 augusti år 2013 så togs den i ett breddlopp hemma i Mantorp.
Passande nog med Jimas Bolero-sonen Oki Doki Boy, idag tio år gammal som samtidigt tog sin första seger i karriären i 33:e starten!
– Man ska inte dra för stora växlar av den segern, men det är klart att det kändes jättekul att vinna lopp igen.

trav, travsport, sulkysport, comeback
Jimas Kjoseph med Manfred Baumann. Foto Hanold/ALN

Idag finns två hästar på Baumanns träningslista, lika många som sambon Ellinor Doublet har på sin. Tillsammans har de en gård i Vreta Kloster utanför Linköping.
– Vi har fantastiska träningsmöjligheter, långa slingor och en naturskön miljö där både hästar och människor trivs.
Baumann återkommer regelbundet till att han är tacksam över sitt innehöll i livet. Att han för fem år sedan drabbades av aggressiv cancer och – som han själv uttryckte det – ”kunde gå hem och lägga sig och vänta på döden” har präglat 66-åringen.
– Från början var det inte tänkt att jag skulles få operation, men så blev det och den blev lyckad. Jag är glad att jag är i livet.

Hyllar Forsberg

Nu blickar han bara framåt och livssituationen ser helt annorlunda ut än när han var i ropet i början av 00-talet.
– Jag har inget med restaurangen på Mantorptravet att göra sedan flera år tillbaka. Det var en svår skilsmässa, det erkänner jag, men jag vill bara att det ska gå bra för Mantorptravet så det finns en fungerande verksamhet och att banan får fortleva. Vår familj har en husagentur och jag finns med lite i bakgrunden och stöttar upp när det behövs.
Någon ”stress och hets” tycks han inte intresserad av. Saker får ta den tid de tar och de yngre hästarna får bli klara när de blir klara.
– Tycker hästarna att det är kul att springa så gör de det. Tycker de inte det en dag så åker vi ut och lallar lite. Rent historiskt har jag tränat väldigt hårt, men det är när hästarna varit med på noterna själva. Och på senare år har jag tagit mycket hjälp av proffstränaren Lennart Forsberg, kunnat lämna in hästarna till honom när jag inte orkat. Jag är väldigt tacksam gentemot honom, avslutar Manfred Baumann.