Fokustema
Fokus: Julläsning – vi minns 2019
Läs senare

Över stock och Sten med Jansson

KLINTEHAMN. Tanken var att möta våren på Gotland. Den illusionen slogs sönder av nordanvind, diverse snöflingor i luften, långkalsonger och toppluva.
Men vi fick känna på värmen hos Sten och Ingela Jansson i gotländska Hejde Hajdgårde.
Där djuren går först. Även när man tränar med proffsen.
Av
Ola Lernå
Upplåst för dig som är prenumerant
Belker går i träning till Robert Bergh efter försäljning. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Belker går i träning till Robert Bergh efter försäljning. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Först ut är Ola Lernås och Mia Törnbergs besök hos Sten O Jansson i serien ”Träna med proffsen” ur Sulkysport nummer 14 den 3 april.

***

Klockan har inte slagit åtta på morgonen när vi rullar in på 57-årige Sten O Janssons gård strax utanför gotländska Klintehamn. Han äger stället tillsammans med hustrun Ingela och har varit här sedan 2010.

– En kompis till mig ägde Hejde Hajdgårde förut. Jag sa att om vi ska köpa något på Gotland så var det detta, säger Sten O Jansson.

Träna med proffsen – hos Sten O Jansson. Ur Sulkysport nr 14-2019. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Trots att vi gick upp med tuppen så har Sten O redan varit igång några timmar.

– Jag har faktiskt kört två hästar innan ni kom. Det var sex att köra idag, så jag tänkte att vi tar två turer tillsammans, säger han, nästan lite urskuldrande.

Totalt finns tio hästar på Sten O Janssons träningslista. Däribland ”Årets tvååring” Belker (e. Scarlet Knight).

– Tyvärr var han inte frisk senast på Solvalla. Han blev förkyld. Ganska typiskt. Vi har aldrig några sjuka hästar här hemma, men när vi ska ut och resa drar de med sig ”skit” hem.

Resorna är ett återkommande samtalsämne.

– Nästan allt är bättre på Gotland. Förutom resorna. Bara till Solvalla tar det två arbets-
dagar, själva kostnaden är inte större än att åka landsväg till tävlingar, men tiden. Jag vill ju dessutom gärna värma själv och vara på plats, säger Sten.

Tvååringarna Speedycrow (e. Cheyenne Boko) och Headrun (e. Sahara Dynamite) tas in från hagen. Medan de får mysa i boxen åker kaffebryggaren på.

– Jag har varit med på Solvalla sedan jag föddes. Jag minns att jag var fem år när jag satt med mamma på hästägarläktaren. Pappa var borta med gubbarna och surrade. Jag och mamma satt mest och lyssnade. Ingen spelade. Vi bara lyssnade. Det var häftigt.

Pappa var borta med gubbarna och surrade. Jag och mamma satt mest och lyssnade. Ingen spelade. Vi bara lyssnade. Det var häftigt.

Stens pappa hade arbetshästar och senare travare, bland annat hos bröderna Nordin. Och det var också där Sten O:s intresse föddes.

Han är en hästkarl, med den där speciella känslan för djuren. Inte bara hästarna. Under fikat kommer tre katter och hälsar. Grisen Stina har fått potatismos på morgonen och vilar ”middag” i en box.

– Jag gillar djur. När min gammelhund gick bort sade jag till Ingela: ska vi inte ta en omplaceringshund? Någon som haft det trist och jobbigt. Som kan få vara hos oss?

Svaret blev snart tioåriga Nova. En boerboel, en sydafrikansk typ av mastiff.

– Jag tror aldrig att hon hade varit ute innan hon kom till oss. Nu går hon fritt och får vara hund, säger Sten och klappar om Nova.

Djuren är inte bara en del av Sten O Janssons liv. De är i centrum. Familjemedlemmar.

– När jag var yngre jagade jag. Jag älskade att vara ute i naturen, men jag älskade djuren mer. Så på slutet tog jag bara med mig bössan, oladdad, för att få vara ute och hunden skulle få springa av sig. Jag har funderat på att bli vegetarian.

En återplacerad tappsko senare är vi redo att träna häst.

Min första bekantskap är ”hemkoket”, tvåårige Speedycrow. En av få hästar Sten O Jansson har åt utomstående kunder.

– Det är min hovslagare som äger. Hästen kunde ju hetat Speedy Crown, men han saknar ett ”n” som i nötter, säger Sten O och gapskrattar åt egna skämtet innan han riktigt hunnit dra hela storyn.

Första turen för Sulkysports reporter gjordes bakom tvåårige Speedycrow, som försökte haka på jämnårige Head Run på den slingriga skogsbanan. Under turen på 13 kilometer bakas flera 400-500-metersspeeder in. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Som ni listat ut är Speedycrow valack. Trevlig, tillgiven och följsam.

– Kör i rygg på mig! Egentligen kör jag bara hästarna ensamma. Jag vill att de alltid ska vinna. Och när de är själva kan jag köra dem riktigt trötta, men de är ändå först. Kör man två ihop är det ju någon som både blir trött och förlorar.

Några hundra meters skritt, sedan bär det av in i den gotländska terrängen.

Skogen ser förvillande lik ut på alla håll. Mängder med tallar och några enstaka björkar, helt platt och sandmark. Jag tänker förtvivlat att jag måste hålla rygg på Sten – hur jäkla fort det än går – för tappar jag ryggen hittar jag aldrig hem.

”Nu ökar vi lite”. Säger Sten O utan att vända på huvudet.

Speedycrow vet att ökningen brukar komma just där och växer i händerna samtidigt som den tidigare ganska krokiga skogsstigen blir som en serpentinväg i alperna – lyckligtvis utan stigning. Och när farten ökar känns det som om vägen blir smalare samtidigt som såväl Speedycrow som jag har svårt att hänga med. Hästen genar i en sväng, just där finns en rejäl stubbe, och det är inte långt borta från att vagnen faktiskt kantrar. Efter 500-600 meter tar Sten O upp, jag glider upp i rygg.

”Du måste bromsa före svängen, öka genom kurvan och luta dig!”

Jag förstår hur burkslavar känner sig och på tillbakavägen går det bättre. Jag lyckas undvika både stockar och stenar, hakar på ganska hyggligt och får värmande ord från tränare Jansson.

”Du ser, nu gick det bättre!”

Det blir ytterligare en rejäl tempoökning på hemvägen, på en någorlunda rak sträcka, innan vi lugnar farten. Sista biten mot stallet skrittar vi och när vi lossar käkremmen har vi varit ute i 45 minuter.

– Ett normalpass. Så här går de två-tre dagar i veckan, sedan går de motion två-tre dagar. En del hästar trivs bäst när de rör sig alla veckans sju dagar, andra inte, utvecklar Sten O.

En del hästar trivs bäst när de rör sig alla veckans sju dagar, andra inte

Hästarna går ute dygnet runt – året om.

– De har möjlighet att gå in och göra sina behov och sova, men jag vill ha dem ute. Så är de ju födda!

Sten O vill helst att hästarna ska gå ute utan täcke.

– Ibland lägger Ingela på dem täcke och jag frågar varför? Då svarar hon att hon frös. Det är ungefär som att det skulle hjälpa att jag går och duschar bara för att hästarna svettas. Nej, de är skapta för att vara ute utan täcke.

Nästa tur väntar treåriga Isa (e. Super Photo Kosmos) och nu ska jag tydligen få känna på hur det verkligen ”går fort” i skogen. Isa är ett föredöme, mjuk och följsam, men lite irriterad på bettet emellanåt.

När vi når ”serpentinvägen” trampar Sten O på gasen och jag tappar några meter, men hänger på så gott det går. Isa är den hyggliga sorten, fixar svängarna själv och jag kan koncentrera mig på att luta mig inåt när varje kurva kommer. Det går rysligt fort.

– Jag vet inte riktigt vilka farter vi är nere i där. Vi kör så fort det går, vilket individens dagstatus och kapacitet avgör.

Några stolpar finns förstås inte att relatera till, men hjärnan registrerar 1.10-tempo, sanningen är förmodligen 1.30, men träden kommer läskigt nära i den höga farten.

En tappsko slås på innan träning väntar för två av Sten O Janssons sex tvååringar i stallet, Speedycrow och Head Run. Han har tio hästar och den äldsta är fyraåriga stoet Winnie Jovalley. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

På hemvägen, raksträckan, drar Sten O iväg igen. Max. Isa är lite snabbare än sin parkamrat och löser den tempoökningen lekande lätt.

– Här kör jag runt 1.20 i 400-500 meter.

Den 13 kilometer långa turen innehåller alltså fyra-fem rejäla tempoökningar i cirka 400 meter, varav en i princip i maxtempo.

– Det är så här jag tränar. Det är inga konstigheter, men man måste förstås känna sina hästar. I och med svängarna och underlaget blir de starka i leder, senor och ligament. Jag tror att jag behandlat tre hästar de senaste 20 åren. Jag har förstås haft ut veterinären och tittat på dem, men vad jag kan minnas har vi behandlat tre.

Sten O är en tänkare. På allt. Från hur man bäst bygger en bokhylla till varför det är bättre att vaccinera tre gånger om året.

– Hästarna håller sig friskare. Egentligen borde man vaccinera fyra gånger om året, men det är svårt att kombinera när de är igång och tävlar.

Och han gillar sina projekt.

– I eftermiddag ska jag ut i skogen och röja. Vi försöker använda allt. Titta på slanorna, säger han och slår ut med handen mot hagen.

De ser ”handgjorda” ut. Och det är dom.

– Vi har gjort allt själv. Till alla hagar. Dels är det bra för ekonomin, dels är det roligt.

Sten O Jansson har gjort sig känd som en unghästtränare av högsta rang. Inte minst genom sina framgångar i Svensk Uppfödningslöpning.

Känslan att han börjar träna tidigt och hårt slår han bort med en fnysning.

– De bästa hästarna jag har haft har jag kört in som tvååringar. Jag börjar i februari, men de har ju tränat sig själva i hagen tidigare. Så fort de är inkörda låter jag dem sträcka ut i maxtempo i 100 meter. Så tränade jag själv när jag spelade hockey som yngre, så har jag också gjort med hästarna genom alla år. Det funkar för mig.

En räv bakom varje öra? Sten O Jansson gillar djur i alla dess former och det finns mer än hästar på gården. Foto Mia Törnberg/SulkysportBanjobben lyser i princip med sin frånvaro.

– Belker var inne på banan en gång före kvalet. Han kvalade på 1.24,4 och var ofattbart lat. Några veckor senare debuterade han på 1.14,9. Hästarna är fantastiska och man behöver inte nöta banjobb med dem. Jag tycker också att de får koordination i kurvorna här i skogen, de lär sig minst lika bra här.

Sten O bjuder in till lunch. Välsmakande Kaip-soppa, en gotländsk specialitet av någon slags liten purjolök. Sten O drar stories, tiden rinner iväg. Han fastnar igen för Belker som är döpt efter en av rollerna i tv-serien Hill Street Blues.

– På Visbytravet ska de öppna Belkers Bar. Jag tänkte faktiskt stå där själv och servera första tävlingsdagen. Med mössa och avklippta fingervantar. Det är häftigt att Visbytravet uppmärksammar hästen. Tyvärr har vi inga lopp för honom på hemmaplan. Jag behöver ju något lopp före E3-kvalen och hade till och med kunnat tänka mig att starta i snabbloppet – men där lade de in spårtrappa! Och gå ut från tolftespår med en treåring, nej, det blir för tufft. Men Belkers Bar, det blir jäkligt kul.

Sten O Jansson må ha lite krämpor och vill numera helst träna sina egna hästar. Men passionen för djuren och sporten frodas precis som tidigare.

– Lite rädd är jag när publiken sviker. Det är kul att vinna lopp, men ingen vill väl göra det inför tomma läktare? Vi får väl ta bort entrépengen och ta hand om de som kommer bättre. Framförallt gällande priser på restaurangerna. Vi behöver ju publik, då får vi inte skrämma iväg dem.

Fokustema
Fokus: Stig H Johansson 75 år
Läs senare

Så här tränar Stig H

Idag fyller Stig H Johansson 75 år!
Hur gjorde han för att bli den bäste? Och vad drömmer han om idag?
Här bjuder vi på Sulkysports stora intervju med Stig H inför årets Elitloppshelg.
Av
Ola Lernå
Upplåst för dig som är prenumerant
Stig H Johansson fyller 75 år idag. Foto Mia Törnberg/Eqqulea
Stig H Johansson fyller 75 år idag. Foto Mia Törnberg/Eqqulea

>> Det här reportaget om Stig H Johansson i serien ”Träna med proffsen” publicerades i Sulkysports Elitloppstidning i slutet av maj.Ola Lernå och Mia Törnberg följde med en dag i stallet.

***

Stig H Johansson under en träningstur med Fixi Mearas. Foto Mia Törnberg/Eqqulea

Ingen vet bättre hur man förbereder en Elitloppsvinnare. Sulkysport tog turen till Stora Alby för att hänga med Stig H Johansson en förmiddag och ”Träna med proffsen”.

Och upptäckte att även den främste har nyfikenhet, utveckling och en viss kunskapstörst kvar att fylla.

Hästantalet är färre. Men fyra dagar i veckan är fortkörning på gården Stora Alby i Upplands Väsby. Stig H Johansson fyller 75 i sommar.

Han varken ser ut eller rör sig som en pensionär.

Han har tränat vinnare under sju decennier. Stig har vid tillfällen tvingats haka på utvecklingen, men i flera fall är det också Johansson som lett den. Som varit den i täten alla vill fånga in.

Som tränare har han någonstans kring 8.150 vinster. En makalös siffra.

Bland dessa döljer sig sex Elitlopp, Prix d’Amérique, alla svenska unghästklassiker, i princip samtliga storlopp i Europa och dessutom Nat Ray Trot samt amerikanska Breeders Crown, ett absolut världsrekord med Victory Tilly – de allra flesta ovan nämnda – eller i åtminstone styvt 6.000 av dem, har Stig själv suttit i sulkyn.

1979 köpte Stig H Johansson Stora Alby. 125 hektar mark som snabbt förvandlades från arrendejordbruk till en modern träningsanläggning för travhästar.

Där och då kändes det som att man skulle vara skuldsatt resten av sin tid

Stora Alby kostade 1.500.000 kronor.

– Just då våndades man lite. Med dagens vetskap var det livets affär, men där och då kändes det som att man skulle vara skuldsatt resten av sin tid.

Facit, det vill säga fastighetsmarknadsutvecklingen i Stockholm, berättar om något annat och efter diverse ombyggnationer på 1990-talet finns det 100-talet boxar på Stora Alby. Idag har Svante Båth hyrt in sig i 60 av dem. Johansson har hästarna i det nyaste stallet, just intill rundbanan.

Stig H kör Missy Goldfire och Sulkysports Ola Lernå sitter upp bakom Lennart Sjöhammar under träningspasset på rakbanan på Stora Alby. Foto Mia Törnberg/Eqqulea

Idag är det rakbanejobb som står på programmet. Stig har redan varit ute med första turerna.

– Tidigare kunde vi vara 10-12 stycken i varje rakbaneheat. Nu är det två, ibland fyra och ibland kör jag själv.

Stig H ska köra Missys Goldfire (e. Muscle Massive), jag får stifta bekantskap med Lennart Sjöhammar (e. Make It Happen).

– Min är lite feg på skogsslingan så du får köra först, säger Stig.

 

Även om jag varit en del på Stora Alby har jag aldrig satt en fot på skogsslingan. Lyckligtvis finns spåret tydligt markerat, den är inte nysladdad, från tidigare turer och Lennart Sjöhammar är trygg och hittar själv även när det dyker upp vägval i naturen.

Tempot är lätt slängtrav och slingan ondulerad. Lennart Sjöhammar tar tag i grejorna när det går uppför och tre varv på skogsslingan innebär styvt fem kilometers uppvärmning. Klockan visar på strax under 15 minuter.

En kort skritt ned mot rakbanan senare så är vi iväg för första intervallen.

Lennart Sjöhammar tar tag i grejorna igen, lite mer i vänstertömmen och efter 700 meter i 1.33-tempo frågar Stig hur det känns.

Foto Mia Törnberg/Eqqulea

Jag erkänner att hästen kommer lite vänster och Johansson nickar att vi skiftar plats så att jag ligger på högersidan resterande intervaller.

Lennart släpper vänstertömmen, är fortsatt löpglad och sträcker ut svansen i en välmående gest.

Rakbanan mäter strax över 800 meter, Stig klockar i 700 av dessa och vi landar likt ett schweiziskt kvalitetsur på mellan 64-65 sekunder i samtliga; 1.31,5-1.33-tempo.

Mellan varje intervall blir det kort skritt, strax över en minut, innan det bär iväg mot nästa intervall. De blir sex till antalet.

Det är grunden, men sedan får man anpassa. Efter underlaget, är det snabbt, eller långsamt?

– Det är standard. Det här är min form av intervallträning. Det är grunden, men sedan får man anpassa. Efter underlaget, är det snabbt, eller långsamt? Och efter individen. Ibland pillar man in två intervaller extra.

– Eller som Diamanten tidigare idag, han fick sträcka ut i 1.25-fart för jag ville blåsa ur honom lite mer, fortsätter Stig.

Två varv på rundbanan som avjoggning och sedan får jag lämna över Lennart Sjöhammar till hans skötare Sara Wiklund. Som påminner att Lennart startar på fredag och gärna vill ha positiv feedback från sista jobbet. Vilket hon förstås bjuds på.

Kaffet är på. Stig H serverar och visar upp någon form av italiensk ”värstingmaskin” bland kaffe-konnässörer där bönorna mals samtidigt som kaffet görs färdigt. ”Finkaffe”, säger Stig innan han slår sig ned vid bordet och så att säga gör sig redo för det väntande frågebatteriet.

Om skillnaderna nu och då. Om utvecklingen av träningen. Men framförallt om häst-
arna.

– Vi tar ju bort individer som inte riktigt duger både efter en tids träning, och framförallt avelsmässigt. Samtidigt undrar man ju lite var gränsen går? Hur fort kommer de kunna springa? Även om såväl utrustning som underlag blivit bättre så är det enligt min mening framförallt hästarna som har utvecklats, säger Stig.

Jag förstår inte idag hur jag egentligen hann med. Jag hade förstås bra personal, men ändå

Han har gått från att ha en bra bit över 100 hästar i träning till idag då det är strax under 20.

– Det fanns en period med väldigt många hästar i träning när jag hade dem på Sandemar, Mälsåker och Hårby. Jag förstår inte idag hur jag egentligen hann med. Jag hade förstås bra personal, men ändå. Jag känner mig mer harmonisk och kan ge varje individ lite mer tid idag. Och nu är det bara trevligt när hästägare kommer och hälsar på, säger Stig.

Det är däremot ingen större skillnad just för hästindividen. Alltjämt gäller det att ha känslan för hur mycket respektive häst tål i träningsväg.

– Det gäller att våga ta sig så nära gränsen det går. Det kräver också bra personal, något jag varit lyckligt lottad med. Med färre hästar i stallet så hinner jag också gå en sväng och klämma och känna på varje individ på eftermiddagarna. Det är dock fortfarande viktigt att skötarna är ”med” och upptäcker om en häst inte mår bra.

Och när man har korsat den där gränsen?

– Det hör till de tunga bitarna i den här branschen när hästar blir skadade. Man tar på sig mycket själv, med åren har man blivit mer rutinerad. Men det är fortfarande jobbigt. En av de stora fördelarna i yrket är närheten man får till djuret och de är alla individer med sitt speciella sätt. Man lär känna dem och när de blir skadade tar det hårt. Man vill absolut inte ha några ”slarvskador” på hästarna. Om det sker i hagen känns det onödigt, samtidigt som hästarna måste få vara hästar. Det går inte att ta bort den biten.

Foto Mia Törnberg/Eqqulea

Hur mycket har du lärt från andra?

– Stig Engberg har ju betytt otroligt mycket för mig. Jag började där, han gav mig chansen och jag lärde mig massor. Vi håller fortsatt tät kontakt, säger Stig.

Och tillägger:

– Utbytet mellan tränare är bättre nu än förr. Då höll man sig på sin kant. Det är faktiskt lite roligare nu. Förvisso har det alltid funnits lärlingar med stora öron, så när någon hade framgång gick alltid djungeltelegrafen om vad de förändrat träningsmässigt eller gällande foder. Nu utbyter vi erfarenheter och kunskap mer som kollegor. Självklart har man sneglat på andras framgångar – och ibland försökt ta efter.

Stig H körde sitt sista lopp 2005, även om han ställt upp i några ”jippomatcher” efteråt.

– Jag är mer nervös nu än jag var när jag körde lopp själv. Samtidigt är jag förstående om det blir fel. Men jag blir lika besviken, tro inte annat, samtidigt är det snabba beslut som ska tas. Jag skäller aldrig på någon kusk.

Ger du körorder?

– Catchdrivers idag är så pålästa. Min uppgift är bara att informera om hästens dagsstatus och egenskaper, taktiken får kusken fixa själv.

Att börja jaga några procent extra inför till exempel Elitloppet är jag övertygad om att det bara blir kostsamt

Du har vunnit sex Elitlopp. Går det att toppa en häst inför en specifik uppgift?

– Det är klart att det går att försöka toppa, jag är inte lika säker på att man lyckas. Egentligen måste man lägga upp en längre plan. Redan när man gör avslut på hösten och startar vinterträningen. Om vi ser till de Elitloppshästar jag haft så vill man vinterträna och sedan ge dem ett eller två lopp innan. Därefter handlar det bara om att hålla  formen. Att börja jaga några procent extra inför till exempel Elitloppet är jag övertygad om att det bara blir kostsamt. Man måste vara vara mer långsiktig än så.

Foto Mia Törnberg/Eqqulea

Stig H hänger med i alla kanaler och han ursäktar sig:

– Nu ringer sonen, förlåt, jag måste ta det. Jag ska bara godkänna med bank-id här. Fantastiskt, det går knappt att förstå hur det fungerar.

Johansson ser minst lika mycket trav nu som han gjorde förr. Även om antalet starter är färre.

– Intresset för hästen och för travsporten är konstant hög. Jag tittar gärna på trav, även om jag inte har någon starthäst.

Stig H avslutar med att visa upp tvååriga projektet Celi Anore (e. Dollar Macker) när hustru Karin ansluter.

– Jag skulle handla på ICA i Bredden och när det ändå var auktion gick jag dit. Och kom hem med Celi Anore, berättar Karin med ett skratt.

Tvååringen efter franske Dollar Macker ser rejäl ut, lite mysigt flegmatisk, men pinnar på i rask fart på rundbanan. Stig verkar synnerligen belåten.

– Men hon flåsar mer idag än hon gjort någon gång förut, säger Karin och spänner ögonen i Stig när hon tar emot ekipaget.

Johansson vill inte riktigt avslöja på hur fort han körde, men det framkommer att Celi Anore sprungit fortare än hon gjort någon gång tidigare.

Stig H och Victory Tilly – 100 år tillsammans. Foto Mia Törnberg/Eqqulea

En sista fotosession innan avfärd med 25-taggaren Victory Tilly. Som betytt mycket för Stig, men också för alla travälskare runt om i världen. Tillsammans fyller de alltså 100 i år. Stig sänker garden och blir sentimental.

– Jag har lovat honom att vara med den dagen han ska lämna oss. Det kommer att bli riktigt, riktigt jobbigt.

Men det ligger förhoppningsvis en bra stund framåt i tiden.

– Jamen, han håller hullet, han är pigg och glad, tänderna är fina. Och han är en riktig linslus.

Sulkysports artikelserie ”Träna med proffsen” tar slut med ett adjö på Stora Alby. Med den störste av dem alla.

Men Stig H Johansson är långt ifrån färdig.

Glöden finns där, drömmen är kvar. Om ”den” hästen. Det som driver de flesta i travbranschen.

– Absolut, jag tycker också att det här med att träna häst är så fantastiskt kul! Idag får jag inte in lika mycket hästar som då. Då kom det hästar som redan bevisat sig bra, jag skulle förbättra dem ytterligare. Nu tränar jag med lite mindre press, men med lite mer harmoni, säger Stig utan omsvep.

Och viljan att lära finns kvar.

– Det kommer säkert några andra träningsmetoder framöver som visar sig bättre än de vi har idag. Vi har utvecklats med åren.

Stig H Johansson har lyssnat, kopierat, finjusterat och lärt ut. Precis som travtränare alltid gjort.

Ingen har blivit fullkomlig hittills.

Inte ens den bäste.

Fokustema
Fokus: Nyårsläsning – vi minns 2019
Läs senare

Drömmen blev sann

BOISSY-ST-LEGER. Kurt Mohlin hade en dröm: Att någon gång komma till den franska travsportens Mecka vad gäller träning: Grosbois.
Förra året blev det verklighet, när han fick en resa dit i 80-årspresent av kompisar hemma i Nyland.
Tre månader senare är Kurt fortfarande kvar i Frankrike.
Av
Lars G Dahlgren
Upplåst för dig som är prenumerant
Kurt Mohlins livshistoria innefattar proffslicens på Solvalla, Solänget och Dannero, 
segrar i storlopp som C.Th. Ericssons Memorial och E.J:s Guldsko, men också mörka stunder med djupt alkoholmissbruk. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Kurt Mohlins livshistoria innefattar proffslicens på Solvalla, Solänget och Dannero, segrar i storlopp som C.Th. Ericssons Memorial och E.J:s Guldsko, men också mörka stunder med djupt alkoholmissbruk. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage.

I Sulkysport nr 6 den 1 februari mötte Lars G Dahlgren och Mia Törnberg förre proffstränaren Kurt Mohlin på träningscampen Grosbois för ett långt samtal om hästar, trav och det tuffa livet. Läs Kurts rörande livshistoria här!

***

När Kurt Mohlin väl kommer hem till Dannero har han dessutom med sig en nyinköpt häst att börja träna, det tidigare ofta skenande projektet Chateau Chip.

Foto Mia Törnberg

Kurt Mohlin har varit proffstränare på Solvalla, Solänget och Dannero. Bästa hästen han hade under sin karriär var franske snabblopparen Paliron (e. Huron de Corcelle – Hesitation II) som vann en rad större svenska lopp på 1960-talet: C.Th Ericssons Memorial (Solvalla), E.J:s Guldsko (Hagmyren), Mälarpriset (Eskilstuna), Bollnäsloppet, Juliloppet (Örebro), Påskägget (Gävle).

– Paliron var en väldigt bra häst. Men det var bara ett fel; förlåt mig för att jag säger det, han ägdes av ett fruntimmer.

Kurt kan inte låta bli att rodna när han säger det, för precis intill står ju fotografen Mia Törnberg som förevigar den glada 80-åringen när han kärleksfullt putsar på Ready For More inför den kommande skritturen runt Grosbois.

Kurt förklarar:

– Alltså jag älskar kvinnor, men det är hopplöst att försöka ha en rak kommunikation gällande hästar. Jag kunde helt enkelt inte kommunicera och prata med henne på samma sätt som med mina andra hästägare. Det var bara där det satt.

Sedan drygt tre månader är Kurt Mohlin där han trivs allra bäst och på platsen han drömt om sedan 1950-
talet – tillsammans med hästar på den fantastiska träningsanläggningen Grosbois. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Paliron köptes på en charterresa som arrangerades till en auktion på Vincennes i början av 1965. 14 hästar köptes till Sverige av det gäng travhästägare – och hästhandlare – som var med på resan. Paliron var sex år, hamnade hos Kurt Mohlin som då var tränare på Solvalla, och tog innan karriären var över 23 segrar på 77 starter. Han sprang in 211.400 kronor och rekordet blev 1.17,8.

Men nu var det inte om Paliron detta skulle handla utan om hur Kurt Mohlins 80-årspresent omfattande två dagars vistelse på Grosbois slutade med att han nu varit där i tre månader och hjälpt till hos Anders Lindqvist. Och att hemresan heller inte är planerad ännu.

Historien börjar faktiskt för över 60 år sedan.

– Så här är det: Jag är född i Gävle och slutade skolan när jag var 13 år för att börja jobba hos Gösta Scott som var en av tränarna på Gävletravet på 1950-talet. Vid något tillfälle såg jag en bild i en tidning från Grosbois; det var en sommarbild och tränarna satt och körde i kortärmat i solskenet med cigaretter i mungipan. Det såg helt fantastiskt ut, och jag sade ”dit måste jag bara komma någon gång i mitt liv”.

De kände till min dröm om Grosbois och när jag fyllde jämnt förra året visade det sig att de skramlat ihop till en flygbiljett

Men Kurt kom aldrig iväg. När han förra året fyllde 80 år hade han fortfarande inte varit på Grosbois.

– Jag brukar sitta hos ATG-ombudet i Nyland, ICA Supermarket, jag bor precis nära det. Vi är liksom ett gäng som träffas där. De kände till min dröm om Grosbois och när jag fyllde jämnt förra året visade det sig att de skramlat ihop till en flygbiljett. Jag skulle få bo hos Anders Lindqvist och vara här i två dagar. Det var en fantastiskt present, min dröm skulle till slut gå i uppfyllelse, säger Kurt.

När Anders Lindqvist tvingades till sjukdomsvistelse i november-december förra året fanns hjälpen redan på plats. Förre proffstränaren Kurt Mohlin, som var nere i Frankrike på ett par dagars besök, var inte nödbedd. 80-åringen klev in i verksamheten och är fortfarande kvar. Här är veteranen ute på träningstur och pysslar om segervane Ready For More, 1,7 miljoner kronor. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Han kom till Lindqvist, men inte vid en direkt lämplig tidpunkt skulle det visa sig. Precis samtidigt hamnade Anders på sjukhus och genomgick en mycket besvärlig operation som höll honom kvar på sjukhuset i över tre veckor. Anders börjar nu komma tillbaka in i matchen efter den svåra pärsen, där han bland annat tappade mycket vikt.

– Ja, jag blev av med det mesta, inklusive alla muskler. Fortfarande måste jag ha mjuka kuddar att sitta på för det är liksom bara skinn och ben på underkroppen. Överkroppen börjar dock rätta till sig, så jag är på gång, men jobba i stallet…nej det är omöjligt. Jag är som en galopptränare, sitter på kontoret och instruerar alla vad de ska göra, säger Anders.

Det skulle dock visa sig att Kurt Mohlin var en lättfunnen räddare i nöden får Anders vad gällde behovet att täcka upp i det dagliga stallarbetet.

– Jag stannade kvar för att hjälpa till i stallet och med hästarna tills Anders skulle bli bättre. Det var inte första gången jag ryckte in på det sättet, har gjort ett par gånger hemma på Dannero de senaste åren, senast med Bo Nordins hästar när han blev sjuk. Jag är pensionär och har inget som binder mig hemma, säger Kurt Mohlin.

Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här förstår väl alla att även om det står att Kurt är 80 år i passet så är han en ytterst pigg och vital man.

– Ja, inte går det att sätta sig passiv! Det tror jag är det sämsta man kan göra. Hemma går jag på gym och tränar fem dagar i veckan. Det här att hålla på och jobba med hästarna är helt perfekt. Det har jag gjort hela mitt liv, jag älskar ju hästar. De ger så mycket tillbaka, och när jag både får jobba med hästar och hjälpa någon som kommit i en situation att det behövs hjälp, då blir det ju väldigt bra för alla parter.

Jodå, det syns att Kurt älskar hästar. Det syns också att det är ömsesidigt, att hästarna älskar när Kurt pysslar om dem.

Kurt är också öppen och rak med att han har haft ett periodvis svårt liv bakom sig.

– Jag har haft dålig karaktär som en egenskap som förstört för mig. Jag är fullblodsalkoholist. Alkoholen höll på att ta mig. Jag har genomgått perioder då hela min tillvaro kretsat runt att få tag på sprit, inget annat betydde något. Det har kostat mig två äktenskap, och att det även förstört för mig i min karriär som travtränare förstår väl alla. Men för åtta år sedan blev jag nykter, och sedan dess har jag varit en nykter fullblodsalkoholist. Jag tycker att jag har rätt att vara lite stolt över det, säger Kurt och berättar sedan att han känner att han har nytta av att låta sin omgivning veta om att det funnits ett destruktivt liv.

Jag har haft dålig karaktär som en egenskap som förstört för mig. Jag är fullblodsalkoholist. Alkoholen höll på att ta mig

– För ett tag sedan skulle Anders och jag äta en dessert, någon choklad, när vi lunchade på kantinan här, men Anders tog den ifrån mig; ”Kurt det är punsch i den där, låt bli, det ska inte du ha”, sade han. Sånt är jag jättetacksam för, att jag får hjälp med att hålla mig från allt vad alkohol är, och jag har bra hjälp och stöttning av mina barn också, de bor i Stockholm.

Två dagar på Grosbois blev alltså tre månader, en hel vinter, och kommer att bli ännu mer. Hemresan är nämligen inte planerad.

– Jag stannar så länge Anders vill ha, och tycker att han behöver, min hjälp. Jag är ju pensionär, så billig är jag också för honom, skrattar Kurt.

När han väl åker hem kommer det att följa med en häst som han ska träna på Dannero: Sjuårige Chipeur Champ (e. Prince de Charme – Odyssee d’Isques) som är uppfödd av Knutsson Trotting och som ägts av Lindqvist.

– Anders har sålt halva hästen till mig. Det är ett ”projekt”. Chipeur Champ har skenat mycket och varit besvärlig, men sedan jag kom hit och börjat pyssla med honom har han skött sig bättre och har nu tre raka felfria lopp bakom sig. När jag åker hem ska ”Chippen” med. Jag måste kontakta Jens Berglund (chefen på Dannero, reds.anm.) så att jag kan få ordnat en stallplats åt hästen, sedan ska det nog gå bra.

”Snart får du åka till Nyland”. Under sina månader på Grosbois har Kurt Mohlin också införskaffat en häst. Planen är att sjuårige fransosen Chipeur Champ ska följa med norrut när Kurt vänder tillbaka till Dannero efter vintern hos Anders Lindqvist. Hästen har tidigare varit en riktig bråkstake, men bättrat sig betydligt på den fronten tillsammans med rutinerade hästkarlen. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Chipeur Champ har en seger på 72 starter och 35.000 euro insprunget. Under 2018 gjorde Chipeur Champ tolv starter och sprang in 1.050 euro.

– Att ta hand om och pyssla med ”Chippen” varje dag, köra honom, när jag kommer hem, det blir helt perfekt. Det har varit rena brottningsmatcher tidigare att köra honom, men nu är han bättre. Det känns som en rolig utmaning att få honom så lugn och trygg att han kan tävla hemma också, med tanke på att han varit besvärlig här i Frankrike. Som sagt, att sätta sig passiv vid den här åldern tror jag är det sämsta man kan göra, säger Kurt Mohlin.

Fokustema
Fokus: Julläsning – vi minns 2019
Läs senare

Vinnare – trots att han förlorade sin mamma

Roc Star Jolis mor dog kort efter han föddes.
Treåringen reste sig väl med hjälp av en amma.
Förra veckan gjorde hästen debut på tävlingsbanan på allra bästa sätt.
– Helt fantastiskt, bubblar uppfödaren Lisa Blomqvist.
Av
Pär Gustafsson
Upplåst för dig som är prenumerant
Den svåra uppväxten till trots – treårige Roc Star Joli var redo för tävlingsdebut förra veckan i regi Sofia Aronsson och vann direkt! Den lille krabaten förlorade sin mamma vid födseln och föddes upp med hjälp av flaska och en amma i form av hopphästen Reveltic E.T. Foto Malin Albinsson/MVA Foto
Den svåra uppväxten till trots – treårige Roc Star Joli var redo för tävlingsdebut förra veckan i regi Sofia Aronsson och vann direkt! Den lille krabaten förlorade sin mamma vid födseln och föddes upp med hjälp av flaska och en amma i form av hopphästen Reveltic E.T. Foto Malin Albinsson/MVA Foto

Sulkysports reportrar och fotografer har plockat fram sina favoritreportage ur tidningen från året som snart gått. Varje dag till nyårsdagen publicerar vi ett reportage. Utan häst ingen travsport – och vissa hästar har haft det kämpigare än andra. I Sulkysport nr 8 den 20 februari berättade Pär Gustafsson historien om det lilla fölet som förlorade sin mamma och blev en vinnare ändå!

***

Roc Star Joli (e. Symphonic Hanover) är uppfödd av Jonathan och Lisa Blomqvist i Skärstadtorp strax norr om Jönköping. USA-födda stoet Rocco’s Advice (e. Malabar Man) har tidigare lämnat fuxen Star Advisor Joli (e. Look de Star) med över 2,5 miljoner kronor på kontot, men när Roc Star Joli föddes i juni 2016 hände det som inte fick hända.

Historien om Roc Star Joli i Sulkysport i februari.

Rocco’s Advices livmoder brast och hon fick avlivas akut.

– Det var ett jättefint sto som skadades av fölets ena hov, minns Lisa Blomqvist.

Roc Star Joli klarade sig och räddningen blev Reveltic E.T.

– Hon är ett belgiskt hoppsto som också fått fina avkommor som tävlat bra. Hästen fick ett dödfött föl i samband med att Roc Star Joli föddes och vi fick kontakt genom föl- och ammajouren. Vi fick låna stoet och är mycket tacksamma att ägarna utan tvekan lät oss låna Reveltic E.T. När de fick höra att Roc Star Joli skulle säljas ut i andelar hoppade de på och vi har fortfarande kontakten, berättar Lisa.

Från början fick vi mata hästen med flaska och han var van att det var vi som gav honom mat

Även om uppfödarna hittar ett fölsto när något sådant här händer är det inte givet att stoet tar till sig det nya fölet.

Roc Star Joli flaskmatas som föl av Jonathan Blomqvist. Foto Privat

– Det gick inte så smidigt och Reveltic E.T. hade mjölkstockning. Det gjorde ont när fölet diade och från början var hon lite anti, men vi hade bra hjälp av veterinär som dämpade smärtorna och fick bort mjölkstockningen. För att hästarna skulle vänja sig med varandra gick de tillsammans någon dag. När vi sedan släppte ut hästarna i hagen sprang Roc Star Joli mer efter min man än efter Reveltic E.T. Från början fick vi mata hästen med flaska och han var van att det var vi som gav honom mat.

Uppfödaren anser att Roc Star Joli har starkt psyke, vilket hjälpte honom under den jobbiga starten.

– Båda hans föräldrar var tuffingar och Roc Star Joli var en ligist i början. Han har alltid varit självständig och det kan ha varit till hans fördel.

Jonathan och Lisa Blomqvist har fött upp åtta travhästar och givetvis är Star Advisor Joli den hittills främsta. Idag har paret ett fölsto.

– Vi har tre travhästar samt barnens ponnyhästar förutom andelarna i Roc Star Joli och Star Advisor Joli. Vi försökte betäcka Elle Joli (e. Kiss Francais-Rocco’s Advice) förra året, men hon blev inte dräktig och vi ska göra ett nytt försök. Vi håller på på hobbynivå och både jag och Jonathan jobbar heltid. Det är på den här nivån vi hinner med, säger Lisa.

Roc Star Joli som föl med sin amma Reveltic E.T. Foto Privat

Precis som Star Advisor Joli har Roc Star Joli blivit en andelshäst och eftersom den förstnämnde gått så bra hos Axevallas Sofia Aronsson placerades även lillebror i samma stall.

– På Star Advisor Joli var det från början mest släkt och vänner och det är lite annorlunda ägarkonstellation på Roc Star Joli. Han växte upp hos oss och för drygt 1,5 år sedan flyttade hästen till Sofia. Vi trivs bra som hästägare där och hon är duktig, säger Lisa.

Roc Star Joli genomförde godkänt kval, 1.22,6/2.140 meter, i slutet av januari och gjorde tävlingsdebut på Åby förra veckan.

– Det har rullat på bra och det var skoj att han kom till start så pass tidigt. Sofia har sagt att hästen är lat i träningen och att vi inte skulle ha för stora förhoppningar på debuten. Vi skrek rejält när han vann och det var jätteroligt, säger Lisa Blomqvist.

Hästen blev själv och sprang rätt ut efter mål. Han skulle nästan hoppa över staket

Ja, treåringen fick en spårsnål resa i tredje inner och svarade för en stark avslutning. Valacken kopplade grepp sista biten på 1.19,1/2.140 meter och förstapriset i treåringsloppet uppgick till 60.000 kronor.

– Jag är totalt chockad. Hästen kvalade på en 1.22-tid och det var precis max vad han klarade då. Innan det här loppet körde jag ett banjobb och då var det nära olycka. Hästen blev själv och sprang rätt ut efter mål. Han skulle nästan hoppa över staket. Att Roc Star Joli tagit de här stegen med att bara varit på banan en gång mellan kval och debut är helt otroligt, sade segerkusken André Eklundh efter loppet.

Helena Halvarsson jobbar i Sofia Aronssons stall och har Roc Star Joli som passhäst.

– Jag har skött om honom sedan han kom till oss. Han är cool och har inga dumheter för sig. Redan när vi körde in honom visade hästen att han kan springa. När jag joggade Roc Star Joli själv och det kom några äldre hästar ville han hänga på så det gällde att hålla igen honom. Hästen tar inte ut sig och gör inte mer än han behöver i träningen, men han vet när det gäller och då är han en fighter, säger Helena.

Roc Star Joli och Sofia Aronsson. Foto Malin Albinsson/MVA Foto

Star Advisor Joli slog i blom hos K-G Holgersson och tränas sedan i början av 2015 av Sofia Aronsson.

– Båda syskonen är lugna och trevliga individer med stabila psyken. Star Advisor Joli är mer framåt och Roc Star Joli lugnare, men mer lekfull. I hagen är hästen en buse som fått flera smällar när hans kompisar sagt ifrån. Det gäller att hästen har leksaker att avreagera sig på och sedan i somras har han samma hagkompis. Roc Star Joli är en trevlig häst att sköta.

Helena var inte lika chockad som André Eklundh på Åby förra torsdagen.

– Jag som kört många av jobben var inte så överraskad, men samtidigt mötte han konkurrenter som startat innan och banorna har inte varit på bra på Bjertorp på sistone. Vi tänkte att Roc Star Joli skulle fått ett rundbanejobb och gå med konkurrenterna, men han visste verkligen vad som gällde direkt. Dagen efter segern var han lite loj, men han har tagit loppet bra och Sofia funderar på att starta om drygt två veckor igen. Framtiden känns verkligen spännande, säger Helena Halvarsson.