Av 55 körda Elitlopp med försök och final sedan 1962 har 21 vinnare (38 procent) tagit ledningen när bilen släppt fältet. Tittar man på den häst som anfört fältet med varvet kvar till mål är det 27 stycken (49 procent) som hållit in i mål. Fler, om än knappt, har stått som slutsegrare från övriga positioner.
Det en stor fördel att vara med där framme när det är 1.000 meter kvar. Positionen utvändigt ledaren har sett tolv vinnare genom åren. Från Roquepine 1966 till Nuncio i förfjol.
39 av 55 vinnare (70 procent) har med andra ord varit i ledningen, eller utvändigt om denne med varvet kvar till mål. Det ska dock sägas för ordningens skull att Peace Corps räknas in i denna kategori, trots att hon just med 1.000 meter kvar kunde styras ned bakom ledande Kit Lobell och få en kort pust. Annars blev det ett lopp mestadels från dödens för Stig H Johansson och hans supersto.
Vinnarhålet gör däremot inte skäl för namnet i Elitloppssammanhang. Många har suttit fast med krafter kvar utan att få se dagens ljus. Bara två hästar har vunnit från positionen bakom ledaren. From Above 2003 samt L´Amiral Mauzon 2007. Örjan Kihlström flyttade ut sin häst i slagläge på sista bortre långsidan. Jean-Michel Bazire bakom sin franske springare är den enda i Elitloppets historia som vunnit från vinnarhålet från start till in på upploppet.
Statistiskt sett är det bättre att inneha en position bakom ledarparet med varvet kvar, helst då i ett andraspår. Elva stycken Elitlloppsvinnare har vi sett där genom åren. Bara tre blivande segrare har legat lite längre bak på innerspåret. Vi minns ju särskilt Brioni 2011 som parkerade sist med 1000 meter kvar.
Vad har den Italienska hästen Behave gemensamt med Nuncio? Jo båda har kommit trea i Elitloppet trots en resa i tredjespår hela vägen.
Behave tränades av Sergio Brighenti som var här och vann med Pack Hanover 1964. Året efter körde han Lucy´s Victory i finalen (galopp direkt i starten) och överlät styrningen av Behave till den unge Edoardo Gubellini. Denne fick liksom Stefan ”Tarzan” Melander 50 år senare ett hopplöst lopp utanför ledarparet, men höll heroiskt ända in i mål. En liten bragd som har fallit i glömska, även om Nuncio var närmare segern än Behave.
Att tvingas stryka sin häst när man väl lyckats ta sig till finalen tillhör inte vanligheterna i Elitloppets historia. Några exempel har vi nog genom åren när hästar som inte sett riktigt fräscha ut ändå kommer till start.
Men det har bara hänt tre gånger genom tiderna att en finalklar häst inte startat.
Tommy Hanné kvalade in Zorrino till finalen 1982. Den nioårige svarte hingsten hade tänt till som aldrig förr under våren och tillhörde en av favoriterna. Men efter en tredjeplats i försöket tyckte den gode Hanné att Zorrino saknade den rätta spänsten och strök helt sonika hästen. Han var lite förgrymmad på travansvariga och tyckte att han inte fick förbereda hästen för Elitloppet som han önskade.
Atas Fighter L. lyckades med bedriften att bli finalstruken två år i följd 1990-91. Det är surt nog att tvingas kasta in handduken en gång, kan man tycka. Atas Fighter L. fick dock en liten revansch på annan ort och ställe 1992 då han med Torbjörn Jansson i sulkyn vann VM-loppet på Yonkers Raceway.
Nuförtiden är det mycket spekulationer, diskussioner och åsikter om hästarna som blir inbjuda till Elitloppet. Ämnet var inte lika hett förr i tiden innan sociala medier gav travintresserade möjligheten att tycka till i ämnet.
1963 kom Birger Widell till Elitloppet med sin 11-årige slitare Skyliner.
Denne hade årsdebuterat i Åbys snabblopp två veckor innan Elitloppet, galopperat och blivit diskad. Men likafullt blev han inviterad till Elitloppet, där han var en bra bit från finalplats till ett eventuellt odds av 210 gånger pengarna.
Skyliner ägdes av Stall Dalia som några år senare i samarbete med Widell köpte importen Shatter Way som blev den första svenskägda häst som startade i Hambletonian Stakes. Hästen slutade trea, vilket var enormt stort för sin tid.
Under vintern 1976 var det oro i travsverige. Stockholms Travsällskap ansåg inte att ekonomin räckte till för att arrangera Elitloppet detta år. Tack och lov löste sig problemen, även om inte denna upplaga blev något av dem glansfulla i loppets historia. Ego Boy-yran hade lagt sig och intresset mattats av något.
Året efter lagom till 50-årsjubiléet beslöt Solvalla att satsa hårdare på loppet och Elitloppet blev då också ett tvådagarsevenemang.
Man kan ju spekulera i om samma tankar om ett inställt Elitlopp skulle bemötas idag? För oss travintresserade känns det helt otänkbart. Betydligt värre än att ta bort Kalle Anka på julafton, misstänker jag.