Fokustema
Insändare
Läs senare

Respektlöst och systematiskt åsidosättande av ST!

Efter 20 år som djupt engagerad i styrelsen för Lyckseletravet så har jag nu beslutat mig för att lämna det uppdraget. Det har inte att göra med något internt problem eller verksamheten och arrangemanget som sådant.
Av
Göte Windelås

Vi har haft ett väldigt bra gäng, vi har arbetat utifrån värderingar och vision på ett, vill jag påstå, föredömligt sätt. Vi har lyckats bra med det vi tagit oss för och åstadkommit väldigt mycket under dessa 20 år. Mest av allt har jag, och alla andra i styrelsen, verkligen lagt ner vår själ i uppdraget och arbetet.

Det som till slut fått mig att tappa sugen är respektlösheten och det systematiska åsidosättandet som Svensk Travsport visar upp i en, som det verkar, aldrig sinande ström. Empati, pedagogik och respekt för andra människor och deras arbete är grundläggande egenskaper för ett gott ledarskap. Svensk Travsport visar kontinuerligt upp stora brister i dessa, till vissa delar bland de förtroendevalda i styrelsen, men framförallt inom tjänstemannaleden.

Jag har för avsikt att återkomma med exempel på vad jag avser, och jag kan lova att det är många. Det kanske mest sorgliga i detta är att även den bana som min egen licens hör till, har slagit in på den respektlösa linjen.

I det incitamentssystem som finns för banorna att ta del av pengar till drift och verksamhet finns en del som handlar om rekrytering av barn som tar ponnylicens. I vår travskola har vi efter många års ideellt jobb lyckats ”ta fram” sex ungdomar som under 2017 körde sitt första ponnylopp.

Eftersom Lycksele inte har ett eget licensområde så hamnar dessa 132.000 kronor (6 x 22.000 kronor) hos Umåker. Man kan tycka att det vore självklart att dessa pengar borde föras över till Lycksele Travsällskap, men med diverse svamliga och ganska ovidkommande argument vill inte Umåkers chef överföra mer än hälften av dessa.

Umåker har i stort sett inte gjort sticka och kors för dessa incitamentspengar. Istället för hos oss hamnar de pengar som vi under många år jobbat ihop hos en annan bana som inget gjort. Snacka om anti-incitament! Det känns som ett mycket stort hån!

I sammanhanget kan sägas att de sex licenser vi åstadkommit är fler än de flesta andra banor i hela landet, bland annat Solvalla! 
Incitamentssystemet som sådant är Svensk Travsports egen konstruktion och det kritiserade vi redan vid införandet, utifrån att vi konsekvent ställs utanför och att vi redan då såg att precis just detta med ponnylicenserna skulle komma att inträffa.

Responsen från Svensk Travsport på våra synpunkter uteblev helt och hållet och inte heller lämnades någon motivering till varför man beslutade att ställa oss minsta banor utanför. Detta är bara ett exempel ifråga om brist på empati, brist på pedagogik och brist på respekt!

Fokustema
Krönika
Läs senare

Borell: ”Grus i maskineriet”

Kristian Borell tror knappt sina ögon när han, som i princip alltid håller på den som slår ur underläge, sitter och tycker att favoritfall är tråkigt. Och kanske har hans favoritavelshingst Tibur efter mer än 30 år fått en efterträdare..?
Av
Cecilia Kristoffersson
Triumfmarschen för Power – och treåringens pappa Googoo Gaagaa efter Svenskt Travkriterium i söndags. Krönikören Kristian Borell skriver om travets konstigheter, som kanske inte är så konstiga… Foto Leif Norberg/ALN
Triumfmarschen för Power – och treåringens pappa Googoo Gaagaa efter Svenskt Travkriterium i söndags. Krönikören Kristian Borell skriver om travets konstigheter, som kanske inte är så konstiga… Foto Leif Norberg/ALN

Här kan ni läsa Kristian Borells krönika som publicerades i Sulkysport nummer 40:

En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket.

Så brukar det heta och det går ofta att läsa in en massa sanningar och klokskap i det där. Nu har två gånger blivit till tre och jag tror knappt mina ögon när jag, som i princip alltid håller på den som slår ur underläge, sitter och tycker att favoritfall är tråkigt. Först Readly Express i Elitloppet, sedan Campo Bahía i Derbyt och nu Aetos Kronos i Kriteriet.

Fakta

KRISTIAN BORELL

Kristian Borell är en nörd i ordets positiva bemärkelse. Passion, fixering, för något specifikt.

I Kristians fall är det fotboll, till och med italiensk fotboll, som är det specifika ämnet. Han har excellerat i italiensk fotboll som sportjournalist och krönikör. Bland annat som chefredaktör på eurosport.se och med boktitlarna ”Det är Zlatans fel”, ”Nu får det vara slutgrillat” (om förbundskaptenen Erik Hamrén), ”Ikväll kommer det onda att segra” och ”Fotbolls-VM kommer hem” som är utvalda och hopsamlade krönikor.

Varför är då fotbollsnörden Kristian Borell krönikör i Sulkysport? Jo för att han lika gärna kunnat vara travnörd.

– Jag föddes i Uddevalla 1969, men växte upp i Götene. Där fanns Tommy B Andersson! Pappa tog mig med på Axevalla tidigt, men han var ”bara” spelintresserad medan jag fastnade för den sportsliga aspekten. Men travet och jag kom ifrån varandra, säger Kristian.

Expandera

Dijons lavett (som ju var en käftsmäll) var välbehövligt tillnyktrande där i maj, det fanns en stor poäng när den oslagbare Campo Bahia var allt annat än oslagbar på Jägersro och alla vet att vad som helst kan hända med en så ung häst som Aetos Kronos. Men, när alla tre favoriter faller samma år? Beslutar mig för att se konstruktivt på det hela.

Readly Express hade aldrig gått två heat samma dag och var dessutom allt annat än Sören Nordin-härdad. Inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.

Campo Bahia hade trots allt inte så många starter innanför västen, bara tio stycken. Inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.

Aetos Kronos hade varit hetsig tidigare, senast i Kriterieuttagningen. Inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.

Tiotusenkronorsfrågan är om de (inte Readly Express då …) kommer tillbaka som sin årskulls bästa häst eller om underbart har varit unghästkort. Precis allt kan ju hända efter en förlust i eller inför ett årgångslopp och en följande vintervila i väntan på grönt gräs på andra sidan nyår.

Det finns något djupt fängslande med topphästar som från en start till en annan eller en säsong till en annan, får grus i maskineriet och inte kommer tillbaka på samma nivå.

Det är helt enkelt omöjligt att sluta älta hästar som Pixie, Tangens och Al Dente. Eller varför inte Dibaba? Det nu femåriga stoet tog sig i mål som tredje sämsta icke galopperande häst i Stoeliten, fem lopp innan Aetos Kronos favoritföll. Jag säger inte att det är tragiskt, men nog undrar man vad som hänt och om det som hänt hade kunnat undvikas.

Ett annat träningsupplägg, en smartare matchning eller kanske andra körhänder? Ingen kan veta om det som hänt hade kunnat undvikas eller om det var självklart att det skulle gå som det nu gjort. En sak är dock säker, sedan insatsen i fjolårets Stochampionat följer jag Dibaba extra noga och vill henne hur väl som helst.

Tre, som sagt. En gång av De La Soul konstaterat som ett magiskt nummer och Kriteriet 2019 må vara favoritfallet ovan, men framförallt Power från spår tre med Robert Bergh i sulkyn på en av tre Googoo Gaagaa-avkommor i finalen.

Ni som läst mig vet hur spännande jag tycker det är med avel på passgångarblod och kanske har min favoritavelshingst Tibur efter mer än 30 år fått en efterträdare? Och vad säga om Berghs comeback efter sju sorger och åtta bedrövelser?

Finns det liv finns det hopp! Kom igen nu, Dibaba …

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Fredrik Fransson.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Koch: ”Låt alla som vill vara med få vara med”

Klaus Koch är faktiskt ”pappa” till det nuvarande tvångsstrykningssystem, ett system som han numera inte alls är så förtjust i...
Av
Cecilia Kristoffersson
Låt alla som anmäls få chansen i kval till storloppen! Det anser Klaus Koch som själv bytt fot i frågan. Foto Mia Törnberg/Sulkysport
Låt alla som anmäls få chansen i kval till storloppen! Det anser Klaus Koch som själv bytt fot i frågan. Foto Mia Törnberg/Sulkysport

Här kan ni läsa Klaus Kochs krönika som publicerades i Sulkysport nummer 39:

Till helgen körs Sveriges med råge högst betalda lopp för treåriga hästar. Svenskt Travkriterium om totalt 8.000.000 kronor och Svenskt Travoaks om 5.600.000 kronor (vid full utdelning för premiechansade hästar).

Tolv hästar i varje final som tog sig dit via uttagningsloppen som kördes förra tisdagen. Det kördes sex försök i varje kategori och två gånger 72 hästar fick alltså möjlighet för att kvalificera sig. Men det fanns flera som ville vara med…

Fakta

Klaus Koch

Ålder: 62 år
Bor: Vid Solvalla
Gör: Driver bolaget On Track World- wide AB, konsult inom internationell travsport. Numera vd på Charlottenlund.
Första egna hästen: American Trick (1980). Den snällaste hästen som någonsin sprungit framför en sulky.
Bästa travminnet: Travsporten har givit mig så otroligt många fina minnen att det är omöjligt att välja bara ett.
Intressen förutom trav: Klassisk musik, 60-tals-musik och trafikflygplan.

Expandera

I takt med att Kriteriet växte sig större och större under 1990-talet blev det också fler och fler hästar som ville vara med.

Under min tid som sportchef (1991-2001) dök frågan om vad vi skulle göra vid fler än 72 hästar anmälda till uttagningsloppen upp. Så det är faktiskt jag som är ”pappa” till det nuvarande tvångsstrykningssystem, ett system som jag numera inte alls är så förtjust i.

Den lite nonchalanta bedömningen av att ”är man inte bland de 72 bästa i seedningen så har man inget i Kriteriet eller Oaks att göra” köper jag inte. Vad är skillnaden (bortsett från rankningen) på 72:a och 73:e hästen? Den är med garanti ytterst marginell och bådas ägare har betalat precis lika mycket för att komma så långt som till att kunna starta i kval.

Nej, låt alla som vill vara med få vara med. Vid 73-84 hästar körs det sju försök, vid 85-96 hästar åtta försök och så vidare. Att köra sju eller fler försök bidrar också med ytterligare ett spänningsmoment i uttagningsförfarandet för då måste man vinna ett uttagningslopp för att vara säker på att komma till final.

Vid sju försök går alltså de sju segrarna till final jämte fem tvåor. Dessa tycker jag skall kvalificera sig genom att vara de fem som i tid kom närmast vinnaren i sitt försök.

Seedningen eller snabbaste tider bör alltså inte vara utslagsgivande för finalkvalificering.

Problem uppstår först vid den 145:e startanmälda hästen. Det säger sig själv att det efter ovan nämnda koncept inte är möjligt att köra fler än tolv uttagningar.

Att det skulle gå så långt är näst intill osannolikt och skulle det hända finns det även en lösning på det problemet. Skulle vi börja närma oss de ”magiska” 145 finns det tid nog till att göra en annan åtgärd, nämligen att höja startavgiften. En höjning av denna får helt säkert en preventiv verkan och kommer dessutom att bidra med mer pengar i premiepotten.

Danmark har inte samma lyxproblem som i Sverige då det i Charlottenlunds Kriteriekval endast anmäldes 34 hästar (plus 19 i kval till stoavdelningen). Danmark har tills vidare ett något annorlunda uttagningsförfarande än Sverige och just detta är en het potatis just nu.

I Danmarks största årgångslopp – förutom Derby och Kriterium även de stora loppen i Århus – kvalificerar sig inte alla finaldeltagare via uttagningslopp. Bara tio går direkt till final. Sedan lämnas det två så kallade wildcards öppna, och de erbjuds först till de två högst placerade hästarna i rankingen som inte kvalificerat sig.

Det kan vara för att den/de helt enkelt inte startade i uttagningsloppen eller att de inte lyckades kvalificera sig, till exempel på grund av galopp. Skulle en årgångs suveränt bästa häst stå med feber eller göra bort sig vid kvalificeringstillfället får den alltså ändå chansen att vara med.

Wildcard-hästarna får alltid de sämsta spåren, vanligtvis något av spåren åtta, elva eller tolv. Faktum är att de två senaste årens danska Derbysegrare Chock Nock och Dumbo både kom in på wildcard och startade från spår tolv och spår åtta, och det har även hänt tidigare.

Jag har alltid tyckt att systemet är bra, men nu finns det starka krafter som jobbar för att istället införa det svenska kvalificeringssystemet one-to-one.

Jag förstår deras argumentation och det är inte så att jag bryter ihop om det kommer till en ändring då det mest är det unika i förfarandet som jag gillar. Då är jag betydligt mera motiverad att vara med att driva mitt ovanstående förslag för uttagning av finalister till de svenska storloppen.

De mest absurda uttagningsreglerna är dock de som det europeiska centralförbundet UET praktiserar. Här betraktas sämre startspår som sju och åtta som varande bättre än nio eller tio.

Första ledet är viktigt och vid till exempel Europamästerskap är ett givet lands först rankade häst alltid säker på att få första ledet (under förutsättning att färre än nio länder deltar).

Det kan i princip betyda att ett lands första häst kan tilldelas spår åtta och samma lands andrahäst spår två! Detta under förutsättning att sju eller färre länder har deltagare, då dessas förstaval lottas till sju av de åtta framspåren och då kan exempelvis spår två bli ledigt.

Jag hoppas att våra representanter i UET snabbast möjligt ser till att det blir ändring på detta.

Fokustema
Krönika
Läs senare

Haglund: ”Klart att man inte ska tjäna pengar på att skada djuret”

Förra veckans krönikör, veterinär Anne Haglund, anser att svensk travsport som organisation dåligt utnyttjar kunskap och erfarenhet som finns bland aktiva, intresserade och forskare i branschen.
Av
Anne Haglund

Här kan ni läsa Anne Haglunds krönika som publicerades i Sulkysport nummer 38:

Det var med glädje jag läste Maria Törnqvists och Roger Walmanns krönikor i Sulkysport nummer 36. De pratade om hästen i centrum, samma fokus som jag också har och som alla i travsporten borde ha. Tyvärr är det inte alltid så, jag håller med Roger om att respekten för hästen verkar bli sämre och inte bättre med tiden.

För travhästar gäller andra regler

Vi måste vända trenden. Alla beslut som fattas inom travet måste fattas med hästens bästa i fokus. Det är också intentionen, på Svensk Travsports hemsida har jag hämtat följande citat: ”Grunden i hela vår verksamhet är djurskyddet” och ”I travsportens värdegrund står hästen självklart i centrum. Inom den svenska travsporten har vi ett viktigt, gemensamt ansvar för att våra hästar behandlas med kärlek, kunskap och respekt”.

Fakta

Fakta Anne Haglund

Namn: Anne Haglund

Ålder: 50 år

Bor: Saxtorp i Skåne

Gör: Veterinär, äger och driver Saxtorps Hästklinik. Föder upp travhästar tillsammans med sambon Mats Rånlund. Jobbar med hästarna i stallet och kör när tiden finns.

Första egna häst: Fick ponnyn Pebbles vid nio års ålder. Första travaren Remi Ribb.

Bästa häst: Olle Rols

Bästa travminnet: Körde mitt första travlopp 2002 med vår egne Freeway (DK) och vann!

Intresse förutom trav: Hästar, läsa böcker (självbiografier, romaner), vara ute i skog och mark.

Expandera

Men hur ser det ut idag? Handlingen är inte som visionen. Svensk travsport låter folk som misshandlar djur med spö att fortsätta att vara aktiva. Christian Fiores fula spödrivning på Tingsryd den 18 augusti gav futtiga fyra veckors avstängning (inte ens med omedelbar verkan) och 6.000 kronor i böter. Uppför man sig så mot ett djur så ska man inte hantera djur överhuvudtaget. Kan man misshandla hästen inför publik, vad händer då hemma där det inte finns publik?

Prispengarna fick behållas. En skandal, kretsen kring hästen tjänade pengar på misshandeln av hästen. Rimmar illa med de vackra citaten ovan. Argumentet att hästägaren inte ska bestraffas för vad kusken gör håller inte alls. Hästägaren får se till att använda folk som respekterar djuren och håller sig till reglerna, så enkelt är det.

En grundförutsättning i reglementet måste vara att om du blir dömd för något som skadat hästen ska du eller hästägaren inte tjäna på det, resultatet och prispengarna ska strykas, alltså ge diskvalifikation. Det är väl helt och hållet klart att man inte ska tjäna pengar på att skada djuret!

Rädd att många tjänstemän inte bryr sig så mycket

Andra exempel som borde ge diskvalifikation är till exempel blödande hovar om de slitits ner av barfotakörning eller blödande munnar efter hårdhänt hantering av kusken. Inom ridsporten diskvalificeras du obönhörligen om hästen har minsta blod i munnen efter ritten, oavsett om det är orsakat av bettet eller om den bitit sig i tungan. Det sker aldrig i travet, för travhästar gäller andra regler, jag har aldrig hört att någon diskvalificerats för blödande mun.

Tyvärr ser man mer och mer ryck och sågande i munnen på hästarna. Ibland verkar det vara för att ”egga” hästen före start, ibland verkar det vara för att få den att springa fortare på upploppet. Denna hårdhänta hantering av hästens mun verkar tyvärr ha ökat med andelen utländska kuskar i landet, kanske en ”kulturskillnad” i ”körkonsten”?

Kunskap och forskningsresultat kring hästar måste implementeras i beslut och hantering, det borde vara naturligt och står också i de vackra citaten ovan.

Arbetsfysiologiforskningen pekar tydligt på att medeldistans med autostart är mer slitsamt än kort distans och voltstart för de unga hästarna. Jag tänker då på de första starterna hästarna gör som unghästar, två- och treåringar.

Redan veterinärprofessorn Arne Lindholm kom fram till detta på 1970-talet. Det känns bara för tråkigt att Breeders Crown-loppen för tvååringar fortfarande år 2019 körs över 2.140 meter autostart. Det måste väl vara upp till människor i beslutande funktioner att ta reda på så mycket kunskap som möjligt innan så viktiga beslut fattas.

Tyvärr är jag rädd att många tjänstemän inte bryr sig så mycket. De har sin lön och sitt jobb kvar ändå. Jag anser att svensk travsport som organisation dåligt utnyttjar kunskap och erfarenhet som finns bland aktiva, intresserade och forskare i branschen.

Det finns inga naturliga mötesplatser. Kanske skulle vi ha återkommande konferenser där fakta och erfarenheter i viktiga ämnen diskuteras?

***

Fotnot: Denna veckas krönikör är Klaus Koch.

Sport