Det var en sådan där underbar sensommarkväll man väl nästan bara kan få uppleva i Kentucky i början av oktober. Solhettan under dagen hade vikt för en sådan smekande kvällsljummen temperatur att den stora verandan utanför det kritvita hotellet Campbell House i Lexington var det perfekta stället att sitta och slappna av på, med syrsorna intensivt spelande i grönskan runt parkeringsplatsen.
Fast det var ju bara det att Kjell Brandt var rastlös. Han ville hellre åka ut till det fantastiska auktionsområdet Fasig-Tipton-paviljongerna, där fjärde auktionskvällen på Lexington Selected Yearling Sale pågick för fullt. Fjärde kvällen, då är man normalt nere på ”den-vanliga-bruna-hästar-nivån”. Fyndlådan där en skicklig unghästbedömare förvisso, med ett visst mått av chanstagning, fortfarande kan göra bra fynd för cirka 10.000-30.000 dollar,
Auktionen är upplagd i fallande skala. Med consignor-systemet släpper auktionsarrangören in ett visst bestämt antal spots för varje consignor varje kväll. Följden blir att de stammässigt och exteriört finaste hästarna placeras första kvällen, och sedan blir det fallande skala för varje kväll.
Nu var det alltså fredag, auktionskväll fyra. Och Kjell Brandt ville väldigt gärna ut till auktionen även denna kväll, titta på hästarna, men framförallt helt säkert ”surra med folk”. Eftersom jag hade bil frågade han rakt ut om jag kunde skjutsa ut honom. ”Du behöver inte stanna om du inte vill det, jag tar mig tillbaka till hotellet på nåt sätt, det löser sig”, sa han.
Jag och Kjell åkte sålunda ut till auktionen. Och väl där stannade jag kvar. Det skulle visa sig vara ett bra beslut.
När det hunnit bli mycket ”PM” amerikansk tid och ”AM” svensk tid, började John Blund-gruset svida i ögonen. Jag letade reda på Kjell Brandt, som naturligtvis stod och surrade med någon han kände sedan Wallner–Lindstedt–Johnson-tiden, och föreslog hemfärd. Auktionsförrättaren höll på med typ lot nummer 487.
”Vi kanske ska stanna en stund till. Nummer 512 är en efter Googoo Gaagaa som visst ska vara något in i h-e fin. Den kommer säkert nån svensk att köpa. Kan vi stanna tills dess?”, undrade Brandt.
Jodå, det kunde – eller kanske till och med lovade – att bli något att rapportera hem om nyhetsmässigt. Vi lämnade den intensiva nattliga syrse-sången och tog plats i den svala luftkonditionerade auktionssalen. Våra kroppar, ännu inte färdiga med omställningen till Kentucky-tidszon, pockade alltmer på akut sömnbehov och både jag och Kjell slumrade till där i de sköna fåtöljerna. Precis lagom vid ungefär 510 vaknade jag till ett par sekunder, insåg efter ett djupt andetag var jag var och puffade lite på Kjell,. ”Nu är det snart dags”.
Kjell såg rätt yrvaken ut när nummer 511 lämnade ringen och in på andra sidan om auktionsförrättarnas pulpet kom nummer 512. Ingen av oss hade sett hästen innan. Men vi blev klarvakna på en sekund. Jag tror att vi i princip i kör uttryckte ”OJ…kolla vilken häst!”
”OJ…kolla vilken häst!
Det var på sitt sätt synd och skam att denna enormt vackra häst, som fylld av självförtroende tog kommando över, och sedan ägde, hela det stora rummet från sekund ett, var förvisad till den fjärde auktionskvällen. Men den ettåriga hingsten var alltså efter Googoo Gaagaa, och sådana var då, för två år sedan, om inte osäljbara, så i vart fall inte mycket värda, i Nordamerika.
Det var alltså den blivande Hambletonianvinnaren Captain Corey som gjorde sitt första offentliga framträdande. Vi fick njuta av honom länge, för budgivningen drog iväg ända till 150.000 dollar, sina modiga 1,2-1,3 miljoner kronor, innan klubban till slut föll. Nu sorlade det i lokalen, folk tittade på varandra, förvånade. Visst, det var en exceptionellt snygg häst, men 150.000 dollar för en Googoo Gaagaa-colt? ”Who in the whole wide world would even think of paying that?!”
Nu gällde det att börja jobba. Det fanns två huvudmisstänkta köpare om man tänkte efter. Den ene var Robert Lindström som tagit Googoo Gaagaa till Sverige det året. Den andre var Lennart Ågren, SRF Stable. Okej då, en tredje också, Robert Bergh, som just då hade nyblivne Kriterievinnande Googoo Gaagaa-sonen Power som kulltopp hemma i Sverige (och den kanske ännu bättre Googoo Gaagaa-sonen Hail Mary som ett då ännu rätt så dolt ess i rockärmen). Och kanske Reijo Liljendahl eller Anders Ström.
Vi träffade snabbt på Robert Lindström vid ”förrummet” där hästarna cirkulerar innan de går in i auktionssalen, och där man också kan bjuda. Lindström såg inte riktigt ut, och betedde sig inte, som sitt vanliga lugna metodiska jag. Det var en hästagent rätt full med adrenalin och stresshormoner.
Jodå, det var han som hade köpt Captain Corey, bekräftade han. Men det hade blivit panik.
Lindström hade en köpare på hästen hemma i Sverige, men när Robert försökte ringa upp denne några nummer före Captain Corey skulle upp i ringen blev det inget svar. Köparen hade helt säkert somnat – klockan var nu runt halv fyra på morgonen i Sverige – med telefonen på ljudlöst. Goda råd var plötsligt väldigt dyra när hästen nådde över vad Lindström hade i limit och kredit. När siffrorna på ljustavlorna passerade $100.000 fick han snabbt ragga fatt i Lennart Ågren, som också hade sin position vid ”förvisningsringen”. Ågren ställde utan betänketid upp på att täcka för Lindströms fortsatta budgivning.
Direkt efter köpet var det oklart vem som skulle äga hästen. Lindström betraktade det uteblivna svaret från kunden hemma i Sverige som ett avhopp. ”Kanske får vi försöka göra en andelshäst av Captain Corey nu. Lennart Ågren vill helt säkert vara med på en del, men inte ha hela hästen”, sade Lindström.
Där och då kunde jag sagt att ”jag kan ta fem procent i hästen, om det är okej med dig, för det här kan vara den finaste ettåring jag någonsin sett”…då hade jag nog nu varit delägare i en Hambletonianvinnare, som sannolikt ska syndikeras som avelshingst för en rejäl utväxlingsfaktor jämfört med inköpspriset! Men så impulsivt modig var jag förstås inte. Kanske slog riskbedömningscentrumet i hjärnan till. Det kunde ju blivit ett dyrt äventyr, i den händelse det visade sig att Captain Corey bara var extremt fin, men inte bra.
De som nu tog chansen att bli delägare i Captain Corey tillsammans med Robert Lindström – Lennart Ågren, Tristan Sjöberg, Petri Salmela, Malin Åberg, Kenneth Liljamaa, Åke Svanstedt – är bara att gratulera. Det är verkligen en riktig stjärna!
Och det där med Robert Bergh som potentiell köpare där i Lexington var heller inte så feltänkt. Han hade varit med någonstans upp till 90.000-100.000 dollar där han tyckte hästen blev för dyr.
Nu påminner Kjell Brandt mig om den där kvällen i Lexintgton varje gång vi ses på Solvalla.
’”Kommer du ihåg wow-känslan vi fick när Captain Corey kom in i ringen?”, säger han.
Jodå. Och om den känslan någonsin kommer igen när jag ser en ettårig travhäst ska jag nog försöka blockera impulserna fån riskbedömningscentrumet i hjärnan.
’
